Ginzburg själv menar att han inte tror på Murrays häxkultshypotes, men att den innehöll "ett korn av sanning". Jag finner det också lättare att tro att schamanistiska seder levde kvar i regioner som inte kristnades förrän under senmedeltida eller tidigmodern tid, som Litauen och Sápmi.
Problemet här är ju fortfarande att det inte är samer som berättar sånt om sig själva utan icke-samer som gör det om samerna, o att vi har historier från Tyskland (tror jag det var) om män som gör förvandlingen frivilligt.
Jag tänker specifikt på det fenomen som Ginzburg diskuterar, det vill säga välvilliga/beskyddande häxor, varulvar, trollkarlar och liknande som under nätterna säger sig utkämpa strider med hotfulla andar, föreställningar som då skulle förekomma i Italien, Balkan, Ungern och Baltikum. Det rör sig alltså inte om att han likt Murray menar att häxsabbaten, så som den framställs i rättsprotokoll, skulle motsvara någon faktisk religiös sedvänja.
Det som fascinerade mig mest när jag läste på lite om svensk varulvstradition var just den här, varierande men envist återkommande, associationen mellan varulvar och barnafödande/graviditet - som nämnts, att de kan uppstå som en sidoeffekt av magiskt underlättad födsel, eller att de måste äta ofödda barn för att bli botade, eller bara föredrar att ge sig på gravida kvinnor och deras foster. Är det här något unikt svenskt eller finns det i andra kulturers varulvstraditioner också?
Ett intressant förslag jag har sett i t ex sammanhang där man vill göra mer klassisk/episk fantasy i D&D - som i den tungt Tolkieninspirerade Midnight-settingen till 3E - är just att göra monster unika. Rollpersonerna träffar inte på en hydra eller en umber hulk, de träffar på Hydran eller Umberhulken (kanske med ett annat namn). Det är inte som att man riskerar att få slut på monster.
Att varulven jagar gravida förekommer i varianter nere i Europa också, vilket kopplas till att även den naturliga vargen ansågs vara särskilt hungrig på ofödda. (Som hårdrockare kommer man att tänka på en textrad från Iron Maiden - to kill the unborn in the womb.) Den specifika varianten med modersförbannelsen, eller fölhamnsförbannelsen som den också kallats, är en sydskandinavisk företeelse från danska och svenska källor. I merparten av Danmark är den helt dominerande.
Till detta kommer också att den kvinna som kröp genom en fölhamn i syfte att undvika födslovåndor också satte sig upp mot Gud. "Stor skall jag göra din möda när du är havande, med smärta skall du föda dina barn", heter det ju i 1 Mos 3:16, och att försöka lindra smärtan innebar alltså att man ville undkomma det straff som ålagts i och med arvssynden. Något som jag däremot upplever sällan utforskas i fantasyvärldar är kopplingen mellan varulven och maran, där de mer eller mindre är "syskonvarelser" i denna sägen -- pojkar blir varulvar, flickor blir maror.
Det finns ett inslag i sägenmaterialet där några unga kvinnor bli påkomna med denna rit av en präst när han är ute och promenerar på natten, varpå han misshandlar dem med sin käpp så att de får känna på den Gudsbestämda smärtan ändå.
För den som vill fördjupa sig i maran kan jag rekommendera religionshistorikern Catharina Raudveres doktorsavhandling, där detta syskonskap berörs.
