Nekromanti Kombinera spelstilar vid bordet.

[wilper]

I det här inlägget i Genesis minikröniketråd så beklagar jag mig över att spelstilar krockade när vi spelade, och lovade att starta en egen tråd om saken.

Det här är en tråd om krockande/kombinerade spelstilar.

Jag är inte intresserad av att reda ut vilken spelstil som är bäst, eller hur man konverterar folk till olika spelstilar. Jag är intresserad av att höra hur det har gått för er när ni hamnat i liknande situationer. Andra närliggande ämnen är också välkomna i tråden så länge de inte är spelstilsmissionerande.

Situationen vi stötte på i spelet var:

Rollpersonerna har under en tid undersökt mystiska försvinnanden, och har kommit så långt i sin utredning att de funnit att personerna som försvunnit har rövats bort av en naturande som ätit deras själar. Rollpersonerna antas vara "goda" eller möjligen "neutrala". Naturanden är "neutral", SL har varit tydlig med att framställa att den inte är ond i sig, utan att den bara är, lite som att en människa inte nödvändigtvis är ond bara för att den trampar på ett litet djur, det är bara saker som händer.

Efter biblioteksefterforskning och förberedelser så formulerar rollpersonerna en plan: De skall bluffa naturanden att de tänker bränna ner skogen för att på så vis förgöra den om den inte ändrar sig. De boostar sig med en massa Death-mana för att verka extra stygga och tänder eld på platsen där naturanden brukar visa sig.

Här är det tydligt samförstånd mellan deltagarna på metaplanet:

* Vi har inte för avsikt att döda naturanden, det kan ställa till värre kaos än det vi redan är i.
* Vi kan inte låta den springa lös och fortsätta röva bort människor eftersom vi är "goda".
* Vi kommer att vara riktigt badass för att skrämma den till att godta en "vapenvila" tills vi hinner forska mer i saken och kan finna en för alla parter acceptabel långsiktig lösning.

Scenen börjar med att rollpersonerna anländer till naturandens hemvist, varpå det följer en orgie av badassery under vilken rollpersonerna går runt och häller ut bensin i skogen, viftar med blåslampor och pumpar in dödsmagi i elden för att den skall bli ännu grymmare.

Naturanden uppenbarar sig, och i egenskap av gruppens förhandlare så drar jag lös mitt förberedda tal (in character) om hur stygga vi är och hur naturanden bara har att underkasta sig min vilja för annars bränner vi ner rubbet. Jag, som lever för snygga scener och vill att saker skall bli "som på film", ryser över min awesomeness. Det var jävelcoolt.

Och här blev det en tågolycka av spelstilskrockar. SL som är karaktärsspelare får sitt awesome ur långa dialoger där de deltagandes motiv utforskas. Det är en slutstrid, ergo skall naturanden förklara vår dåraktighet och våra motiv skall prövas, håller vår argumentation? Agerar vi rättfärdigt?

Det hela blir ett bildligt plågsamt tandläkarbesök där jag bara försöker få diskussionen att ta slut och stundtals blir helt stum av andens sällsynt "fåniga" åsikter. Andra spelare, som är mer lika SL i spelstilspreferenser försöker hugga och ta upp tråden, men hela scenen är fokuserad till den viljornas kamp som är mellan min rollperson och skurken, så det blir inge bra.

SL vill att det skall bli coolt så han fyller på med fler argument och ju längre det drivs desto mer dör scenen. Tillslut konstateras att vi vinner och vi kan dra en lättnadens suck, inte för att vi vann, utan för att scenen äntligen är slut.

Vad kan man göra för att förena sådana vitt spretande spelstilar på ett vettigt sätt?

Vi var medvetna om stilskillnaderna när vi började spela, men eftersom vi är goda vänner så vill vi försöka överbygga dem så vi kan spela tillsammans.

Notera att jag inte menar att SL gjorde "fel", han agerade helt korrekt enligt sin spelstil, och den stilen är han inte ensam om vid bordet. Men här blev det katastrof.

Hur skall vi göra för att striden mot nästa slutboss skall bli en cool upplevelse för alla deltagarna?

 

[w176]

Nu har jag haft fördelen om varit deltagare vid situationen nedan, och jag trivdes till stora delar helt okej med den även om scenen bar lite kostigt till och från.

Situationen med Naturanden hade ett antal intressanta sidor, Till exempel hade en av de andra karaktärerna oerhört starka emotionella indicier i scenen. UI första hans i och med Naturanden dödat en rollpersons fosterdotter och VildKatts rollperson vars flickvän tagits ifrån dem och en annan i gruppen sedan sköt ihjäl.

I mina ögon skedde scenen så här:

Först byggde scenen upp visuellt när folk gjorde klart förberedelserna. Mer eller mindre en förscen.

Sen satte Wilper (Jag vägrar kallar Den Odödliga Kejsaren något annat)…. Sen satte Wilper scenen oerhört stämningsfullt när han gick in i scenen på ett sätt där vi samtliga Immersionister kunde tänka sig sitta tillbaka och låta wilpers rollperson vara gruppens talman.

De var snyggt, sen kom SLs svar ganska awesome svar och…. Sen…

Det blev liksom inget mer. De blev tyst. Kanske blev det tankepaus eller så men pausen från wilper som bara sträckte på sig när gensvaret från SL blev ett annat än vad som passat Wilpers dramaturlogi skapade ett vakuum där resten kände behovet att fylla det vakuum icke händelser på något sätt.

Sen blev det men mish mash men jag gillade i grunden scenen. Att diskutera med de viktiga SLP och sånt tycker jag är absolut godis. Men det blev skumt när den dramatiska agendan så tydligt drog åt olika håll.
---

Med mitt perspektiv tror jag scenen skulle flytig snyggare om Wilper som valt att vara talman för gruppen skulle följt upp den awsome inledningen med ännu mer innehåll. Det kunde burit och då skulle vi övriga nog kunnat funka bättre i en med passiv avvaktande support roll.

Det hela blir ett bildligt plågsamt tandläkarbesök där jag bara försöker få diskussionen att ta slut och stundtals blir helt stum av andens sällsynt "fåniga" åsikter.

Men å andra sidan fanns det ju roller som imho verkligen borde fått synas höras och påverka i scenen, vilket var den som blivit av med fosterdottern respektive flickvännen.

Så jag vet inte riktigt. Men det blir en del huvudbry.

Dialogen hade kunnat bli helt awesome om vi helt släppt den cineastiska angreppsvinkel vi satt upp från början.

Egetligen blev det ett ganska bra avslut, men spretet förtog det. Liksom immersionen brast lite när det var så tydligt att en hel del saker bara sedde för att försöka knyta ihop det.

Men scenen var bra liksom var bra och scenen hade en massa underbar gestaltning av olika slag. Själv gillade jag SLS fysiska spel bland annat. Som sagt. Hade man klippt det hae en massa av de enskilda sakerna varit lysande.

 

[wilper]

Det blev liksom inget mer. De blev tyst. Kanske blev det tankepaus eller så men pausen från wilper som bara sträckte på sig när gensvaret från SL blev ett annat än vad som passat Wilpers dramaturlogi skapade ett vakuum där resten kände behovet att fylla det vakuum icke händelser på något sätt.

På den fronten har jag blivit förstörd av indiespelen. Där är det snarare regel än undantag att det som känns rätt är rätt. Passar en viss händelseutveckling det övergripande berättandet så blir det så. Det är en naturlig följd av improviserandet och förberedelselösa äventyr. Det finns helt enkelt inte något facit att jämföra spelarnas handlande mot.

I många spelstilar så finns det en "korrekt" lösning som man försöker hitta. De traditionella gåt/mysterie-lösarspelen har ofta sådana. SL erbjuder en uppsättning ledtrådar och sedan är det upp till spelarna att följa upp dem och hitta den riktiga lösningen.

Jag tror att kampanjen i exemplet ovan är den senare kategorin. Så när spelledaren gick till motangrepp mot min retorik så kopplade jag direkt till "Ahh, han släpper inte igenom oss med den här lösningen, vi hade fel. Det är en annan lösning som är svaret." Det var anledningen till min tystnad, jag analyserade febrilt om alla ledtrådar för att se om jag kunde få en annan tolkning och därmed en annan lösning. Det gick inte så bra dock.

Jag har fortfarande en känsla av att han när han också kände att scenen var död motvilligt släppte igenom en "felaktig" upplösning på äventyret. Vi hade inte löst problemet på rätt sätt.

 

[w176]

Jag är ju i bakhuvudet mest lajvare och nätspelare, så i mitt huvud finns aldrig problem och lösningar utan bara människor och personer att tackla.

Så för mig var inte synen på problemet: "Inte rätt läsning för SL" utan vår Naturande regerade inte på det sättet på konfrontationen på det sättet. Min rollperson får alltså frska bemöta den personen på ett annat sätt.

Storyn finns inte. Det finns bara saker som händer mellan personer.

Till skillnad från med ett narrativistiskt spel handlar problemlösningen endast om hur personer regerar på det som sker. Naturanden i det här fallet regerade avvaktande och resonerande, vilket psykologiskt är logiskt. Psykologiskt måste vi alltså, pressa, locka, lura, agera genom yttre handlingar och då vidare till hon tar ännu ett steg i den riktig vi vill, och ännu ett.

Vi hade alltså inte missat rätt lösning i våra ögon men motpersonen behövde mer bearbetning på något sätt.

Jag tror att situationen vi hade stod närmare en situationistisk situation med en motroll med en egen personlighet och agenda som helt enkelt regerade på det sätt hon gjorde på de inledande utspelet.

Och det blir ju också en fråga om improvisation och vad som spelet i nuet. Liksom personkemin mellan roller går aldrig att förutsäga.

Det sista vill jag bara understryka för att det på något sätt är teoretiskt viktigt för mig.

 

[VildKatt]

Intressant att ni ser så mycket bekymmer medan jag knappt ens minns problemen trots att de låter vagt bekanta nu i efterhand. För mig är det helt enkelt inga problem med andra ord.

SL får inte alltid rätt, problemen löser sig ibland på underliga vis, ibland blir det tomma pauser där folk frenetiskt tänker på vad nästa drag kan komma att bli. Jag är nog rätt mycket färgad av mitt textrollspelande där man faktiskt har tid på sig att inte bara komma på awesome lösningar, utan också formulera språket och stilen med vill förmedla.

Således anser jag inte att det är stora problem, och tror att det löser sig med tiden. Vad jag däremot märkt är att det är stora skillnader mellan olika spelpass där vissa flyter på bättre än andra, men jag tolkar det mest som en inkörningsperiod där vi kommer flyta in varandra allt eftersom. Inget som jag ens skulle meta-snacka om eftersom jag generellt, och helt frankt, inte bryr mig. Alla lika, alla olika. Jag tror snarare på att folk anpassar sig i vilket fall utan att man ska behöva analysera kring hur folk vill ha det. Inte minst eftersom jag har svårt att ens begripa hur folk så lätt kan sätta stämplar på sina rollspelsbeteenden.

 

[wilper]

Inte minst eftersom jag har svårt att ens begripa hur folk så lätt kan sätta stämplar på sina rollspelsbeteenden.

Stämplar i sig är kanske inte ger så mycket, men faktisk eftertanke över vad man gillar är en av grundbultarna för att hitta sitt personliga Awesomeland. Det är först när man vet vad man vill ha som man kan arbeta aktivt för att få det.

Innan jag började ägna lika mycket tid åt reflektion och meta-snack som åt faktiskt spel så var det rätt slumpmässigt när spel blev bra (om vi räknar bort ungdomstiden då ALLT spel var fantastiskt).

 

[VildKatt]

Det är kanske just det som det skiljer sig mest? Jag letar inte awesomeland eftersom jag inte förväntar mig att se det, eller nå det. När det väl är där, däremot (vilket faktiskt brukar vara vid något tillfälle under varje spelmöte) så är jag också desto nöjdare och kan helt hänge mig åt det enkla faktum att jag har folk omkring mig.

För det är nästan mitt awesomeland.

 

[w176]

Bakning

Jag tror snarare på att folk anpassar sig i vilket fall utan att man ska behöva analysera kring hur folk vill ha det. Inte minst eftersom jag har svårt att ens begripa hur folk så lätt kan sätta stämplar på sina rollspelsbeteenden.

Fast blir lättare att komm fram till vad man ska baka för kaka om folk kan säga:

"Jag älskar choklad, gillar frukt och bär men är allergisk mot nötter"

Kan folk vara konkreta med vad de gillar och inte gillar så är det lättare för andra att förstå.

För annars svara alla att:

"Jag gillar kaka som är jättegod."

Och alla hålla med om att det låter som något bra att sikta på. Och sen blir det gnäll när folk plöjer ner nötter i kakan, eller kakan inte innehålle en enda lite uns choklad och inte alls är Jättegod för alla.

Analysera och kommunicera är ett sätt att fördöka att få alla att komma överrens snabbare och smidigare.

 

[Bjorn]

Inte minst eftersom jag har svårt att ens begripa hur folk så lätt kan sätta stämplar på sina rollspelsbeteenden.

Stämplar i sig är kanske inte ger så mycket, men faktisk eftertanke över vad man gillar är en av grundbultarna för att hitta sitt personliga Awesomeland. Det är först när man vet vad man vill ha som man kan arbeta aktivt för att få det.

Nu är det väl lite av ett stickspår men en erfarenhet som jag personligen har erfarenhet av är att man i sökandet efter Awesomeland missar att njuta av vad man faktiskt har. Ibland är det helt okey att spelupplevelsen bara är så där lite småtrevlig och kul. Man behöver inte leta efter den där perfekt orgamsiska livsförändrande spelupplevelsen i varje spelögonblick eller varje spelsession. Jag känner att jag själv gjorde det misstaget en period efter att ha snöat in på massa fancy teorier och hängt för mycket på the forge. (Så att jag istället för att njuta av att det var kul mest var frustrerad för att det inte var "ultrakul".)

Tror att det här är extra viktigt om man har en mer blandad grupp vad gäller preferenser, man måste kunna "köpa" att det kanske inte är awesome för alla jämt utan nöja sig med att det bara är småkul ibland för att det ska få vara awesome för någon annan.

Men detta sagt så självklart bör man försöka ta reda på vilka ens preferenser och komunicera dessa. Men man ska kanske inte försöka "tokpressa" fram perfektion hela tiden...

/Bjorn

 

[w176]

Uppskatta vad man har: Medhåll överallt.

Stick-stick spår: Olika spelstilar har olik pacing dessutom. För en immersionist måste en massa saker få ta tid för immersionen mår bra av det, medan har du ber storyfokus är det ju en del av grejen att klippa bort det som är "onödigt".

 

[Wileruilaer]

Är jag på huvudtråden nu och inte på en sidotråd? Nå Elin tipsade mig om att ni pratade här så nu har jag läst tråden och reggat mig. Ska nu säga något själv.

Hmm. (Jag börjar alltid med "Hmm" när jag först har tänkt och sedan pratar.)

Jag tror helt klart att vi måste variera spelstil efter situationens krav (och egna önskemål). Ibland ska en spelare kunna styra och beskriva en scen, som vi ofta har gjort. Det är roligt och ofta awesome. Ibland ska SL driva en problemlösningsscen för en eller flera personer. Ibland ska vi sitta och prata sinsemellan som våra roller och helt lämna SL åt sidan under tiden (om han inte är Kefer.) Ibland ska SL ensam beskriva en scen. Ibland, (och det här undrar jag om vi inte har saknat lite hittills), ska vi försöka agera närmare realtid, typ actionscen. Det finns kanske andra typer av scendynamik än dessa.

För att nå bättre resultat kan den som så önskar när som helst föreslå att man kör på en viss stil i den nuvarande scenen. Det som vi annars tenderar att göra som redan är bra och kan bli ännu bättre, är att alla göra de där lite mer betydande handlingarna och replikerna till små mini-awesomes, ögonblick av snygghet. Jag tenderar att bli för närvarande i min roll för att ens kunna vara den där utomstående regissören som samtidigt kommenterar och beskriver små detaljer i min rolls agerande för att förstärka awesomeheten, som vissa andra kan.

De situationer som tenderar att bli antingen bäst eller sämst är nog de där vi alla är inblandade samtidigt, av naturliga skäl eftersom man inte riktigt vet vem som har bollen. (Hur vore det om vi hade en fysisk boll?) Kanske kan man spela in varandra snyggt i dialogerna? Kanske inte, eftersom våra roller än så länge oftast tycker tvärtom om mycket. Men jag ser fram emot en tid när våra roller (och kanske även vi?) är så samspelta att vi i princip kan agera med koordination utan att tala. (Slipa de där telepatiformlerna Moonchild!)

Så min viktigaste poäng är nog att förbättring i den fråga som tas upp här kan nås om vi oftare vet vilken sorts scen vi försöker driva (eller som i det här fallet, om och när man ska byta stil mitt i en scen). Med övning kanske detta sedan inte behöver diskuteras utan flyter automatiskt.

/Martin

 

[wilper]

Är jag på huvudtråden nu och inte på en sidotråd? Nå Elin tipsade mig om att ni pratade här så nu har jag läst tråden och reggat mig. Ska nu säga något själv.

Hej och välkommen till forumet!

För att nå bättre resultat kan den som så önskar när som helst föreslå att man kör på en viss stil i den nuvarande scenen. Det som vi annars tenderar att göra som redan är bra och kan bli ännu bättre, är att alla göra de där lite mer betydande handlingarna och replikerna till små mini-awesomes, ögonblick av snygghet. Jag tenderar att bli för närvarande i min roll för att ens kunna vara den där utomstående regissören som samtidigt kommenterar och beskriver små detaljer i min rolls agerande för att förstärka awesomeheten, som vissa andra kan.

Att faktiskt rakt ut säga vilken sorts scen en scen är innan man börjar är en riktigt bra ide! Att jag inte tänkte på det själv, jag har ju till och med skrivit ett rollspel som funkar på precis det sättet.

Det tydliga metaspelet kommer tillbaka som gubben i lådan.

De situationer som tenderar att bli antingen bäst eller sämst är nog de där vi alla är inblandade samtidigt, av naturliga skäl eftersom man inte riktigt vet vem som har bollen. (Hur vore det om vi hade en fysisk boll?) Kanske kan man spela in varandra snyggt i dialogerna? Kanske inte, eftersom våra roller än så länge oftast tycker tvärtom om mycket.

Som den konfliktivrare jag är tycker jag naturligtvis att det är bra att rollerna har olika åsikter om saker, det ger dem något att prata om.

Vad gäller din tanke med något sätt att markera vem som har bollen. Omfattar det vem som är i spotlight i scenen? I så fall tycker jag det är en cool tanke. I just vårt fall är väl bordet lite för stort för det, det blir så stora avstånd och vi sitter så långt ifrån varandra. Men det är definitivt något att kika närmare på.

 

[w176]

För tydligt metaspel

Fast... Det kommer alltid ett MEN av något slag.

Gå vi mot ett tydligare och tydligare metaspel, mer och mer regisserad dramtik och så, tar i alla fall min inlevelse stryk av det.

Liksom. Verkliga livet har inga spotlights, personer styrs inte efter vad som passar dramatiken och så vidare.

För mycket meta fuckar seriöst sönder inlevelsen.

Och i den här balansgången ska vi väga in att SL tydligt har gått ut med att det är en Inlevelsekampanj för en gång skull.

Så jag säger, håll in hästarna. Jag vill inte ha det alldeles för narrativt uppstrukturerat. Liksom kampanjens övergripande agenda denna gång är inlevelse.

 

[Wileruilaer]

Re: För tydligt metaspel

Är det viktigt för inlevelsen att 'immersion' behålls oavbrutet mellan scener? Om inte, så har vi ingen intressekonflikt här.

 

[w176]

Re: För tydligt metaspel

Vi har det. Inversionen kan man släppa till och från men börjar spelet blir för ressignerat, planerat osv innebär det att man måste släppa karaktärstänkandet mer och mer för att ta hänsyn till det.

Sitter vi innan och ressignerar scenerna funkar det dåligt för mig

 

[BTOT]

Re: För tydligt metaspel

Utgångspunkten jag hade när jag planerade kampanjen var att jag skulle frångå den episodiska, TV-serie liknande dramaturgi som jag använt tidigare (och älskar!) och göra något nytt.

Jag ville skapa en upplevelse för mina spelare, ge dem en möjlighet att få uppleva den fantastiska/fasansfulla värld som magiker lever i World of Darkness.

För att realisera detta har jag använt olika verktyg där karaktärsspelande har varit en av stödpelarna för inlevelsen. I efterhand känner jag att detta är något som jag borde varit tydligare om.

Eftersom jag omöjligen, för tillfället, kan agera som karaktärsspelare och regissör samtidigt så har Wilpers awesome blivit lidande.

Som SL har jag dock ambitionen att alla ska ha det roligt så därför tycker jag att det är bra att vi vädrar åsikter och söker lösningar på våra gemensamma problem.

Wilper nämnde i ett mail till mig att ett sätt som jag/vi skulle kunna förbättra situationen för honom är om hans fokusscener har mindre dialog och har tydligare mål.

Ett annat förslag är att om folk sitter passiva i en scen kan de rycka åt sig en SLP och spela den.

Med allt detta sagt så vill jag bara tillägga att jag håller med w176 att för tydligt metaspel förstör inlevelsen och går emot den kreativa agendan för kampanjen.

...

En tanke som just slog mig dock, utan att försöka säga något specifikt, är hur perspektiv hanteringen funkar i vissa data rollspel. Man kan gå från ett överskådande perspektiv där man kontrollerar ett helt äventyrarparty till att man zoomar in i specifika dialoger och får helt plötsligt en annan närhet. Det mest fantastiska med detta är att övergången inte kännas av.

Fast som w176 sa, är inlevelse, för vissa, en konstant in character vy, och brott i den är störande.

Vad tror ni? Är det relevant/applicerbart för oss? Kan vi dra nytta av det på något vis?

 

[w176]

Re: För tydligt metaspel

Grattis till första inlägget (efter att ha varit reggad aaaaaslänge).

Yay. När det gäller hela första stycket så måste jag säga att liksom det är skitbra att få din tanke presenterad. Och medhåll är alltid awesome men när det häller bit två däremot så vill jag besvara lite.

En tanke som just slog mig dock, utan att försöka säga något specifikt, är hur perspektiv hanteringen funkar i vissa data rollspel. Man kan gå från ett överskådande perspektiv där man kontrollerar ett helt äventyrarparty till att man zoomar in i specifika dialoger och får helt plötsligt en annan närhet. Det mest fantastiska med detta är att övergången inte kännas av.

Hm. Du kanske är något i spåren, men jag får inte riktigt känslan om vad. Kan vara jag som är förvirrad också.

Men är det inte såna här skiftningar ständigt nät vi ha enskilda scener de monologer m.m. förkommer och så vidare?

Fast som w176 sa så är inlevelse för vissa en konstant in character vy och brott i den är störande.

Eh. Det kanske jag sa men det var inte det jag menade, i alla fall inte i den här gruppen. Även om vi inlevelsespelar så är vi människor som är rätt bra att klippa ut och in i karaktär.

Det som personligen stör mig är en massa meta överväganden och saker man måste väga in i och påverka ens spelande. Och när man i onödan bryter en scen med awesome stämning för att skämta om något just då.

När vi har så tydliga scener som vi har har vi gott om tillfällen att driva och kommentar sakerna mellan scenerna.

Men att ständigt ha ett obrutet karaktärsperspektiv är ju inte riktigt nödvändighet i den här gruppen. Vi sitter ju som åskådare till andras scener och uppskattar dom osv.