Jag ser det nog snarare såhär; är det för banalt, alltså något jag anser att jag hade kunnat slänga ihop själv utan allt för mycket jobb (kan både skriva setting, mekanik och layouta) så är det inte intressant. Spelet måste erbjuda mig något som jag vill åt, och det kan vara vad som helst som jag inte själv tänkt på eller som ligger utanför min egen förmåga. Ett spel som jag uppfattar som intressant kan nog inte bli för komplext. Eller visst, det kan det ju, men inte egentligen på ett negativt sätt. Skulle vår spelgrupp gilla det, och spela det regelbundet så hade vi löst det.Dagens fråga på #RPGaDAY2023 lyder: "COMPLEX / SIMPLE RPG you play", vilket fick mig att fundera, i synnerhet kring komplexa rollspel.
Jag har inget emot rollspel som blir komplexa på grund av att det finns oceaner av in-game lore (Symbaroum, Eon, m.fl.), eller om det finns en stor mängd val och kombinationer vid karaktärsskapande och -utveckling. Men för mycket matte, eller att behöva använda tabeller i löpande spel - det studsar jag direkt på. Efter att ha läst startreglerna till WHFRP4 slog jag ihop häftet och lade ut startboxen till försäljning. Horribel tärningsmekanik i mitt tycke! Cypher verkar också vara onödigt mycket räknande fram och tillbaka. Ett rakt T20-slag mot ett enkelt fastställt målvärde; eller 2T6+stat där under 6 alltid är en miss, 7-9 delvis lyckat, och 10+ alltid lyckat (PbtA); är mer min melodi.
Hur ser du på vad som är komplext, och vilken typ av komplexitet gillar/ogillar du? Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa? Vilka spelar du som är enkla, men ändå fyller sitt syfte?
Shadowrun. Förklaring överflödig, antar jag?Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa?
Lösningen på det är regeldesign som är exceptions-based, alltså att grundreglerna är (förhållandevis) enkla och att förmågor sedan modifierar dem.För mig är onödig komplexitet när jag behöver lära ut för mycket på en gång, när reglerna bromsar det roliga, och när inte reglerna känns som de går i samma riktning som varandra.
Fria Ligans typiska "två händer och X slots" är egentligen väl enkelt men har fördelen att det i alla fall används.Vem orkar pilla med varje litet spänne rollpersonen har, speciellt om de ofta klär om sig eller det är oklart vad de har på sig stund till stund.
Det finns ett Barbarians of Lemuria-hack till Shadowrun. All the flavor, without the rules behavior…Shadowrun. Förklaring överflödig, antar jag?
Shadowrun är awesome. När det kommer till dess komplexitet är jag kluven.
Å ena sidan är jag en av de som längtar efter en version med enklare regler (SR: Anarchy lockade mig inte och jag känner ingen som ens provat tror jag).
Å andra sidan är stora delar av spelsystemet vid det här laget så starkt förknippat med settingen nu... om jag inte får räkna ut min Essence med två decimaler vet jag inte om det verkligen är SR jag spelar.
Komplexitet blir alltid mindre belastande när man är bekant med alla systemets väsentliga delar. Även om det inte gör spelsystemet mindre komplext. Antar att det är det som hållit intresset för Shadowrun vid liv trots att varje ny version kommer med samma system med lite tweaks hit och dit.
Jag associerar "komplexitet" i rollspel mest till regler, och där kan det ju handla om allt möjligt – men i stort handlar det väl om mängden olika delsystem och mängden specifika regler. Vampire: The Masquerades grundsystem är inte speciellt komplext: Ta två egenskaper, addera, slå tärningar, se hur många som lyckas. Karaktärsskapandet är inte heller så komplext: Välj en klan, välj nån klanförmåga, plutta ut poäng.Hur ser du på vad som är komplext, och vilken typ av komplexitet gillar/ogillar du? Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa? Vilka spelar du som är enkla, men ändå fyller sitt syfte?
Thanx, jag hittade en gammal post med länk du gjorde…!Det finns ett Barbarians of Lemuria-hack till Shadowrun. All the flavor, without the rules behavior…
Jag lutar mot det enkla, både i spelvärld och regler. Lat som jag är orkar jag inte läsa tjocka luntor innan spel. Jag klarar heller inte av att hålla komplicerade regler eller omfattande världsinformation i minnet. Samtidigt gillar jag kampanjspel, och sådant som är alltför enkelt blir i mitt tycke sällan bra i kampanjer. Min preferens är därför robusta men inte alltför avskalade regelsystem samt inspirerande men inte alltför kompakta världar. Det gäller dock främst när jag är spelledare. Som spelare kan jag uppskatta större komplexitet om spelledaren kan få till ett bra flyt. Jag har till exempel roligt när jag spelar The Enemy Within till Warhammer Fantasy 2nd ed. som nog är det mest komplexa jag spelat på senare år.Hur ser du på vad som är komplext, och vilken typ av komplexitet gillar/ogillar du? Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa? Vilka spelar du som är enkla, men ändå fyller sitt syfte?