Komplexa respektive enkla rollspel

[Gutte]

Huvudsaken det är något med spelet som kittlar min fantasi men det är en mycket större uppförsbacke när det är mera komplext.

 

[Badmojo]

Enkla, intuitiva system, där ’samma’ regelmekanism löser det mesta: strid, undersökning, interaktion etc. Dvs lätthackade till andra spelvärldar med för komplexa regelsystem.

• Barbarians of Lemuria.
• Tiny D6.
• Det där D6poolsystemet där man lyckas på 4+.
• Lättare varianter av YZ; Tales, Vaesen och Askhem, är nog mitt tak.

 

[JohanL]

En sak som orsakar att det blir komplicerat är plötslig, oväntad och omotiverad pillighet. Exempel som jag nog tagit upp förr är att man i RuneQuest kan förbättra sina chanser att lyckas med saker hjälp hjälp av andra färdigheter, Passions eller runor, men att dessa tre är subtilt olika på vis som är hopplösa (för mig i alla fall) att komma ihåg.

Den planerade lösningen på det i den svenska utgåvan är att de ska fungera på samma vis förutom när man fumlar - det händer sällan nog att man kan slå upp det då.

 

[Mogger]

Dagens fråga på #RPGaDAY2023 lyder: "COMPLEX / SIMPLE RPG you play", vilket fick mig att fundera, i synnerhet kring komplexa rollspel.

Jag har inget emot rollspel som blir komplexa på grund av att det finns oceaner av in-game lore (Symbaroum, Eon, m.fl.), eller om det finns en stor mängd val och kombinationer vid karaktärsskapande och -utveckling. Men för mycket matte, eller att behöva använda tabeller i löpande spel - det studsar jag direkt på. Efter att ha läst startreglerna till WHFRP4 slog jag ihop häftet och lade ut startboxen till försäljning. Horribel tärningsmekanik i mitt tycke! Cypher verkar också vara onödigt mycket räknande fram och tillbaka. Ett rakt T20-slag mot ett enkelt fastställt målvärde; eller 2T6+stat där under 6 alltid är en miss, 7-9 delvis lyckat, och 10+ alltid lyckat (PbtA); är mer min melodi.

Hur ser du på vad som är komplext, och vilken typ av komplexitet gillar/ogillar du? Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa? Vilka spelar du som är enkla, men ändå fyller sitt syfte?

Jag ser det nog snarare såhär; är det för banalt, alltså något jag anser att jag hade kunnat slänga ihop själv utan allt för mycket jobb (kan både skriva setting, mekanik och layouta) så är det inte intressant. Spelet måste erbjuda mig något som jag vill åt, och det kan vara vad som helst som jag inte själv tänkt på eller som ligger utanför min egen förmåga. Ett spel som jag uppfattar som intressant kan nog inte bli för komplext. Eller visst, det kan det ju, men inte egentligen på ett negativt sätt. Skulle vår spelgrupp gilla det, och spela det regelbundet så hade vi löst det.

Spel som jag av någon anledning inte gillar, eller går igång på, lägger jag undan, oavsett komplexitetsgrad.

 

[Quadrante]

En sak jag (åter)upptäckt när jag läser och skriver brädspelsregler, är hur stor skillnad det är mellan att lära sig med handen och att läsa sig till dem. Ibland kan det som ser komplext ut vara lätt och greppbart direkt när man spelar det och vise versa.

 

[Mikl]

Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa?

Shadowrun. Förklaring överflödig, antar jag?

Shadowrun är awesome. När det kommer till dess komplexitet är jag kluven.
Å ena sidan är jag en av de som längtar efter en version med enklare regler (SR: Anarchy lockade mig inte och jag känner ingen som ens provat tror jag).
Å andra sidan är stora delar av spelsystemet vid det här laget så starkt förknippat med settingen nu... om jag inte får räkna ut min Essence med två decimaler vet jag inte om det verkligen är SR jag spelar.

Komplexitet blir alltid mindre belastande när man är bekant med alla systemets väsentliga delar. Även om det inte gör spelsystemet mindre komplext. Antar att det är det som hållit intresset för Shadowrun vid liv trots att varje ny version kommer med samma system med lite tweaks hit och dit.

 

[Henke]

Som jag skrev i tråden på RPGaDAY: För mig har storyn och karaktärerna blivit allt viktigare och då måste reglerna antingen vara enkla så att de inte är i vägen för storyn och/eller inkludera mekanik som hjälper storyn att bli bättre.

 

[Fnord]

När det kommer till regelmässig komplexitet så brukar jag föredra lätta till medeltunga spel. Symbaroum, Call of Cthulhu, Paranoia, Mutant osv. är spel jag tycker har en bra nivå av "crunch". Men jag är helt okay med rätt tunga spel. Jag har SLat en hel del Shadowrun och Dark Heresy i mina dagar och tycker om de spelen. Vad som dock är en dealbreaker för mig är när spelen är långsamma. Man behöver slå i en massa tabeller, du har en drös interraktioner mellen system som du behöver hålla i huvudet osv, det är något jag inte tycker om. Ett spel behöver inte vara extremt regeltungt för att kännas clunky och långsamt.

 

[Christoffer]

Spretar rätt rejält för mig. Regellätt i sig har för mig inget värde om inte reglerna som finns bidrag starkt till spelet, det behöver vara mer än bara ett sätt att avgöra en konflikt på. Men typ minst mängd regler jag kört med senaste åren var nog The Pool, mest regler borde väl varit Burning Wheel och Empires. Sen massa saker där emellan. I alla fallen spelar reglerna en otroligt viktig roll för rollspelande och den framväxande berättelsen som sker under spel. Om ett spel aktivt bidrar med något till spelet kan jag lätt spendera tid med en jobbig regelbok eller två och försöka se vad som gömmer sig därunder. Just det tänker jag är en annan aspekt, att det tar tid att lära sig spel. Att spela ett spel första gången kommer vara en uppförsbacke, "hur var det nu igen" och så kollar man upp (för man vill lära sig och inte bara höfta) och så går det snabbare och snabbare. Lära sig nya spel, se hur de är med och aktivt formar upplevelsen är en av de stora glädjeämnena med den här hobbyn måste jag säga!

 

[Zeedox]

För mig är onödig komplexitet när jag behöver lära ut för mycket på en gång, när reglerna bromsar det roliga, och när inte reglerna känns som de går i samma riktning som varandra.

Jag tycker det är rätt kul att sitta och lära mig rollspelsregler. Hur tunga regelböcker jag kan äta har mer att göra mer hur pedagogiskt skrivna de är. Men i slutändan är det ändå jag som spelledare som kommer behöva lära ut reglerna till min spelgrupp, och då vill jag inte behöva spendera för mycket tid på en gång - lite i taget, och så vill jag kunna spela emellan.

Här har Eon varit förvånansrt bra för mig, trots dess rykte. För det enda spelare egentligen behöver veta för att börja spela är att den rullar så många T6:or som som står listade på rollformuläret bredvid färdigheten de försöker använda, och ska alltid få så högt som möjligt. I jämförelse är Troika! mycket färre sidor regeltext, men ibland rullar man lågt, ibland högt, och det är lite oklart ibland.

 

[JohanL]

För mig är onödig komplexitet när jag behöver lära ut för mycket på en gång, när reglerna bromsar det roliga, och när inte reglerna känns som de går i samma riktning som varandra.

Lösningen på det är regeldesign som är exceptions-based, alltså att grundreglerna är (förhållandevis) enkla och att förmågor sedan modifierar dem.

 

[Zeedox]

Oh! Och jag föredrar när så mycket som möjligt av spelet är tänkt att komma i spel, och vara användbart. I vissa spel finns det subsystem som i praktiken inte känns som de ger någon effekt och är lätta att glömma. Belastning, i många spel, tex just Eon. Vem orkar pilla med varje litet spänne rollpersonen har, speciellt om de ofta klär om sig eller det är oklart vad de har på sig stund till stund. På samma sätt har jag spelat vissa spel (D&D) där flertalet magier och specialattacker bara varit strikt sämre än andra alternativ.

Varför har jag något på rollformuläret om jag aldrig kommer använda det, liksom? Det är förstås en personlig åsikt, men saker som inte kommer i spel vill jag inte behöva tänka på.

 

[JohanL]

Vem orkar pilla med varje litet spänne rollpersonen har, speciellt om de ofta klär om sig eller det är oklart vad de har på sig stund till stund.

Fria Ligans typiska "två händer och X slots" är egentligen väl enkelt men har fördelen att det i alla fall används.

 

[Badmojo]

Shadowrun. Förklaring överflödig, antar jag?

Shadowrun är awesome. När det kommer till dess komplexitet är jag kluven.
Å ena sidan är jag en av de som längtar efter en version med enklare regler (SR: Anarchy lockade mig inte och jag känner ingen som ens provat tror jag).
Å andra sidan är stora delar av spelsystemet vid det här laget så starkt förknippat med settingen nu... om jag inte får räkna ut min Essence med två decimaler vet jag inte om det verkligen är SR jag spelar.

Komplexitet blir alltid mindre belastande när man är bekant med alla systemets väsentliga delar. Även om det inte gör spelsystemet mindre komplext. Antar att det är det som hållit intresset för Shadowrun vid liv trots att varje ny version kommer med samma system med lite tweaks hit och dit.

Det finns ett Barbarians of Lemuria-hack till Shadowrun. All the flavor, without the rules behavior…

 

[McKatla]

OP:s undran kan vinklas på flera olika sätt:
- I hur hög grad systemet styr allt som sker i spelet. Ytterligheterna är å ena sidan spel där spelarkompetensen styr i mycket hög grad och å andra sidan de spel där nästan allt rollpersonen vill göra kräver slag. Jag föredrar definitivt spel som drar åt det förra.
- Hur intuitiva är reglerna? En del systen har jag inte lyckats lära mig trots åtskilligt spelande; det blir hela tiden till att kolla i boken hur en skall göra / vad som gäller för just det här slaget (PbtA är exempel på detta). Finns det mer komplexa system än dessa? Ja, men de är mer intuitiva och kräver inte att boken hela tiden konsulteras. Jag föredrar helt klart spel där jag efter några spelsessioner kan klara mig utan boken annat än i undantagsfall.
- Hur snabba är reglerna? Strider i Harn tog en evighet, utan att det tillförde någonting alls för upplevelsen. Helt värdelöst. En intressant fråga är om ett system kan vara FÖR snabbt så att ett enda slag avgör FÖR MYCKET? T.ex. en hel strid i ett enda slag med en enda t6. Mitt svar är att det beror på hur spelledaren sköter detta; om det blir ett stöd för inlevelsefullt (sam)berättande är det utmärkt, annars blir det bara fattigt. Generellt gäller att ju enklare system desto större roll spelar det vilken kompetens spelare och än mer spelledare har.
- Hur omfattande är regelmassan? Här är jag numera obenägen att ens försöka sätta mig in i system som är längre än ca 50 sidor (boken får gärna vara längre, men då fyllas med värld och äventyr).
- Elegans / innovation: jag har läst hundratals rollspelsböcker och system. Vill du som författare fånga mitt intresse krävs elegans och / eller innovation. Annars tröttnar jag mycket fort, och återvänder till mina default-spel för olika genrer.
- Hur generell är grunden i systemet? Är det ett enda sätt att slå, eller finns det helt olika sätt att slå för olika typer av situationer? Det senare gillar jag inte alls.

 

[krank]

Hur ser du på vad som är komplext, och vilken typ av komplexitet gillar/ogillar du? Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa? Vilka spelar du som är enkla, men ändå fyller sitt syfte?

Jag associerar "komplexitet" i rollspel mest till regler, och där kan det ju handla om allt möjligt – men i stort handlar det väl om mängden olika delsystem och mängden specifika regler. Vampire: The Masquerades grundsystem är inte speciellt komplext: Ta två egenskaper, addera, slå tärningar, se hur många som lyckas. Karaktärsskapandet är inte heller så komplext: Välj en klan, välj nån klanförmåga, plutta ut poäng.

Men lägger man till alla förplåtade specialregler för alla nivåer av alla förmågor… Då blir det en stor komplex röra av regler som påverkar varandra på olika sätt. Som SL skulle jag aldrig orka.

Så Vampire har jag spelat, som är komplext men trots det fyller sitt syfte.

(Jag tycker det känns konstigt att fråga huruvida enkla regler fyller sitt syfte "trots sin enkelhet". För mig är det ju snarare så att reglerna bara klarar av att fylla sitt syfte för att de är enkla)

Komplexa regler är the worst. Jag avskyr det verkligen. Det finns inget roligt i regelanvändning, och ju mer komplexa reglerna är desto mer hjärn-utrymme måste jag avsätta åt skit som inte intresserar mig alls och mest bara känns som slöseri. Regler är motsvarigheten till ett riktigt tråkigt jobb: det kan väl funka om det tråkiga jobbet är något man gör en halvtimme i veckan, men att hälla ner 8 timmar per dag i ett svart hål känns bara själsmördande. Jag vill rollspela, inte pilla med regler. Inte lära mig, inte hålla reda på, inte sitta och tänka på.

(Regelsystem som är komplexa innan man börjar spela, t.ex. med omfattande bakgrundsgenerering/tabeller är möjligen undantag här, för då behöver jag inte rollspela samtidigt och behöver dessutom sällan komma ihåg reglerna. Men då gäller det att systemet inte kräver att man har koll påp allt och optar för att få en fungerande, kompetent karaktär.

Så vilka spelar jag som är enkla? Tja, öh, mina egna kanske? Jag betraktar ju de flesta spel jag köper/äger annars som för komplexa. Så jag säger Kutulu som ett tydligt exempel.

 

[Mikl]

Det finns ett Barbarians of Lemuria-hack till Shadowrun. All the flavor, without the rules behavior…

Thanx, jag hittade en gammal post med länk du gjorde…!

 

[luddwig]

Hur ser du på vad som är komplext, och vilken typ av komplexitet gillar/ogillar du? Vilka rollspel spelar du som i dina ögon är komplexa? Vilka spelar du som är enkla, men ändå fyller sitt syfte?

Jag lutar mot det enkla, både i spelvärld och regler. Lat som jag är orkar jag inte läsa tjocka luntor innan spel. Jag klarar heller inte av att hålla komplicerade regler eller omfattande världsinformation i minnet. Samtidigt gillar jag kampanjspel, och sådant som är alltför enkelt blir i mitt tycke sällan bra i kampanjer. Min preferens är därför robusta men inte alltför avskalade regelsystem samt inspirerande men inte alltför kompakta världar. Det gäller dock främst när jag är spelledare. Som spelare kan jag uppskatta större komplexitet om spelledaren kan få till ett bra flyt. Jag har till exempel roligt när jag spelar The Enemy Within till Warhammer Fantasy 2nd ed. som nog är det mest komplexa jag spelat på senare år.