Nekromanti Konflikt i Rollspel

[Krille]

Nemesis

"Bättre då att få spelaren att skriva en bakgrund, där han kan smacka in vad han än vill."

Visst. Under förutsättning att spelledaren faktiskt använder den. Eftersom spelledare är lata, och spelare tämligen sunkiga och ostrukturerade författare, så är risken stor att han inte använder den. Sen finns det ju en risk att spelaren till och med glömmer bort sin egen rollpersons bakgrund också...

Åke Rosenius skojar en del med rollpersoners bakgrund här.

"Får inte spelledaren _mer_ krokar att hänga konflikter på om han har en hel bakgrund att plocka från, istället för en ruta där det står Nemesis: Erik Ottoson?"

För att använda mig av en liknelse: krokar används mer om de sitter på väggen, inte om de ligger i en ostrukturerad hög på golvet.

Spelledaren kanske har fler krokar om de finns ostrukturerat i en bakgrund, men de är fanimej skitsvåra att hitta.

"Jag tror inte att spelledaren [inte] skummar igenom någons bakgrund bara för att den är längre än en halv A4, och om han [inte] gör det så borde det vara tillåtet att slå honom med någon tung bok."

Jag misstänker att det saknades ett par "inte" ovan. Jag stoppade in dem där de borde vara, förutsatt att de saknades.

Och om det saknades några "inte"... låt oss säga så här: jag har i så fall varit i min fulla rätt att slå rätt många spelledare med tunga böcker. Värst var ett konventsäventyr, där spelledaren inte läst rollpersonerna.

Nä, förresten, värst var ett konventsäventyr där rollpersonerna skrevs av en person och äventyret av en annan, som helt uppenbart inte läst rollpersonerna. Därför var en rollperson med dödsskräck tvungen att själv och utan påtryckningar begå självmord för att äventyret skulle komma förbi en viss punkt...

Så... ladda upp med tunga böcker! Om du någonsin lämnar din spelgrupp så kommer du behöva dem som ammunition!

"Jag tycker att _energi_ skall läggas ned på en karaktär för att den skall bli bra, och jag vill uppmuntra kreativitet - något som jag inte tycker att man gör om man tvingar spelaren att helt enkelt fylla i rutan 'Nemesis:'."

Å andra sidan uppmuntrar du precis lika mycket (eller lite) genom att inte tvinga spelaren att fylla i rutan. Rutan tillför ingen kreativitet, vare sig den är där eller inte.

Den tillför dock två andra saker: struktur och grogrund.

Tämligen många spelare tänker inte ens på sin bakgrund. Jag har spelat med min beskärda del av dem, och det är faktiskt inte så många som tänker på sin rollpersons förflutna, annat än som en vag och luddig anledning att vara bitter, hemlös och i behov av att slå ihjäl orcher. Åkej, jag är återigen sarkastisk och drar saken till sin spets, men faktum är att många rollpersoner börjar på ruta noll i samma ögonblick som spelledaren säger "ni sitter på ett värdshus". Allt innan dess spelar ingen som helst roll. Det är som ett avsnitt Star Trek: Next Generation. Förra veckan räddade vi Federationen från en romulansk invasion, och veckan innan dess var Picard dödsssjuk, och veckan innan dess var Troi gravid. Men nu är det ett nytt avsnitt, nytt stjärndatum, och Data har just plockat in en underlig rumtidsanomali. Nollställ och börja med nya avsnittet.

Men står det Nemesis så kommer man i alla fall fundera på vad man ska skriva där. Om inte annat så kan man ju fråga sin spelledare om man kan lämna fältet tomt. Det är en grogrund för idéer: det får spelaren att börja tänka på vad han ska skriva i den, och det är faktiskt kreativitetens grogrund. Det kanske inte ger kreativitet, men det kan definitivt starta upp den.

Den andra grejen är struktur. Strukturen är ett hjälp, inte ett hinder. Grejen är att de flesta av oss är tämligen sunkiga författare. Vi skriver dåligt och ostrukturerat på ett sätt som gör det svårt att läsa och svårt att hitta. En välkänd ruta på ett visst ställe tillför en viss struktur: man vet var man ska hitta viss data. Den ger också struktur till rollpersonsskapandet. Han har ett antal data som ska tas fram under rollpersonsgenererandet, som han annars lätt skulle glömma bort.

Men att rutan Nemesis hindrar kreativiteten genom att den måste fyllas i? Uhrm... nä, jag köper inte den. Faktiskt. Det låter som något jefligt skumt prettoargument.

"Om _alla_ spelarna var tvungna att ha en så hade det kanske varit jobbigt, men varför skall det vara så?"

För att Castle Falkenstein är Castle Falkenstein. Castle Falkenstein är äventyr och drama! Vad vore Rudolf Rassendyll utan Svarte Michael? Vad vore Edmund Dantes utan Fernand? Abraham van Helsing utan Dracula? Sherlock Holmes utan Moriarty? Luke Skywalker utan Darth Vader? Ivanhoe utan Brian de Bois-Guilbert?

Till väldigt stor del så är det så i den dramatiska litteraturen och filmen att en persons nemesis definierar personen. Ens nemesis är ens mörka sida, ens onda tvilling, den mörka spegelbilden av ens inre. Utan en nemesis är varje sann hjälte rätt menlös och framförallt rätt onödig.

"Sen så menade jag inte att den nemesisen skulle introduceras när man skapade karaktären, utan att den naturligt introduceras i vilket äventyr som helst, för att sedan användas som krok för nya äventyr och konflikter."

Exakt. Det innebär ju att det tar ett halvår innan jag hatar den där nemesisen som införs senare. Vad ska jag göra fram till dess? Pilla mig i naveln?

Okej, jag är onödigt sarkastisk och drar saken till sin spets, men jag har ett tjog rollspel som jag inte har testat än. Ska jag någonsin få chansen att prova dem på allvar så har jag inte tid att tillbringa ett halvår för att få fart på min rollpersons känslor.

"Vad jag _tänker_ testa är att låta spelarna gå in i sina karaktärer mer, skriva en bra bakgrund, notera karaktärens åsikter och verkligen lära känna karaktären innan de börjar spela - DÅ tror jag att det blir en mycket bättre känsla, plus att jag får en massa krokar till konflikter och äventyr."

Vad du ska göra är att faktiskt plöja igenom rollpersonerna innan spelet börjar. Om spelledaren inte gör det så gör spelarna faktiskt en jefla massa jobb i onödan. Jag känner precis lika mycket om jag hittar på min bakgrund under spel som om jag hittar på min bakgrund före spel men spelledaren ignorerar den.

 

[Rising]

Re: Nemesis

"Jag misstänker att det saknades ett par "inte" ovan."

Nyckelordet i hans text var nog "skummade", som i att "inte läsa ordentligt". Om spelledaren bara skummar igenom bakgrunden, så skall man alltså slå honom med en bok.

I vilket fall så måste jag hålla med dig i den här frågan. Jag hade i vart fall aldrig angett en nemesis i någon rollpersons bakgrund innan jag gjorde min första rollperson i CF.

(Jo, i Kult, men det berodde antingen på att arketypen hette "hämnare" eller för att jag valde en mörk hemlighet som fick mig att spåna fram en nemesis. I vilket fall som helst så berodde det på att spelet hade krokar för mig att hänga upp bakgrundsstoryn på.)

...och jag vill väldigt gärna se sådana krokar i rollspelen. Trots att jag ser mig själv som en rätt erfaren rollspelare så hjälper de oerhört mycket. Och framförallt så hjälper de mig som spelledare, för det är asjobbigt att läsa igenom långa texter som spelarna skrivit. Det är mycket bättre om allt det viktiga finns i några fält på rollformuläret.

Jag tror visserligen att de riktigt bra ärkefienderna måste introdceras "på riktigt" under speltid, men för att göra spelet engagerande under de första omgångerna så är en förskapad nemesis rena guldgruvan. Både för mig som spelare och som spelledare. När man var ung så kunde man lätt spela ett rollspel en gång om dagen i tre veckors tid innan man började lira det "på riktigt", men nu för tiden funkar det inte så, därför är det skönt om spelet hjälper till att få de där inledande scenariorna riktigt spännande.

Så jag håller helt klart med och vill se mycket mer av hjälpmedel för spelarna att kunna göra sina rollpersoner spännande och aktiva redan från start.

/Riz

 

[Boll]

Re: Nemesis

Först måste jag säga att alla spelledare inte alls är lata, ingen av de jag spelat med är det. Alla spelare är inte heller ostrukturerade författare, och även om de skulle vara det så är det inte så otroligt svårt att läsa deras bakgrund ändå.

"För att använda mig av en liknelse: krokar används mer om de sitter på väggen, inte om de ligger i en ostrukturerad hög på golvet."

Jovisst, men om man är någorlunda intelligent så kan man lätt spika upp krokarna på väggen, och vips så får man en massa ställen att hänga jackor på. Om man är lat kan man ju även säga åt den jäkeln som slängt alla krokar på golvet att vara så god att sätta upp dem ordentligt. Om den personen inte är handikappad så borde det inte vara några problem.


Sen kan jag inte förstå hur du lyckades missförstå det här med att jag tycker att man borde få slå spelledare (som skumläser folks bakgrunder) med tunga böcker, men eftersom Rising uppenbarligen förstod vad jag menade så kanske du borde läsa igenom meningen igen?

Du påstår att många spelare inte tänker så mycket på sin bakgrund, och det kan jag hålla med om. Nu är det dock inte så att jag håller på med Dungeons & Dragons 4, utan faktiskt ett spel som skall uppmuntra spelarna att tänka på sin bakgrund. Klarar de inte att göra det så är nog inte mitt spel något för dem, eftersom det är tänkt att spelas av seriösa rollspelare.

"Men står det Nemesis så kommer man i alla fall fundera på vad man ska skriva där."

Ja, och om det står 'Bakgrund:' kommer man fundera över vad man skall skriva där också
Man kommer med största säkerhet även skriva mer i den här rutan.

"Grejen är att de flesta av oss är tämligen sunkiga författare. Vi skriver dåligt och ostrukturerat på ett sätt som gör det svårt att läsa och svårt att hitta."

Tja, det är möjligt, men om man är någorlunda läskunnig så skall det väl inte vara några problem? Det värsta som kan hända är att det tar lite längre tid att läsa igenom bakgrunden, men jag tycker ändå att detta är något som man skall lägga ner tid på. Är personen som försöker skriva en bakgrund dyslektiker så kan det kanske bli problem, men då kan han/hon skapa sin bakgrund ihop med någon annan spelare som hjälper till med stavningen.

I min spelgrupp har vi två bröder - den ene är lika gammal som jag, men lillebrodern är bara 13. Han är inte bäst i världen på att stava direkt - och han skriver ganska så ostrukturerat - men jag har inte några jättestora problem att förstå hans bakgrund.

"Men att rutan Nemesis hindrar kreativiteten genom att den måste fyllas i? Uhrm... nä, jag köper inte den."

Jag menar helt enkelt att det blir slentrian efter den femte karaktären eller så. Alla karaktärerna blir för lika, i.o.m att alla har vissa regler för hur deras 'Bakgrund' skall se ut. Ingen frihet här direkt. Istället för att skriva en kort berättelse om hur hans karaktär livnärde sig på fiske som yngling, boendes i den lilla fiskebyn Renshult, för att sedan ta värvning i armén och sluta sina dagar som en grånande veteran, så fyller han slappt i: Nemesis: Abel von Kabel, Sociala Mål: Bla, bla, bla, Någonting-vad-som-helst: Bla-bla-blä...
Jag tycker helt enkelt att det blir för strikt, och det kan sluta med att spelaren får idétorka vad det gäller nemesisar, och hans sociala mål kanske till slut förblir de samma för alla karaktärer.


"För att Castle Falkenstein är Castle Falkenstein."

Jo, men nu är det inte Castle Falkenstein jag håller på att skapa, så jag kan inte se vad faktumet att Castle Falkenstein är Castle Falkenstein har att göra med huruvida det är nödvändigt att alla skall ha en nemesis. Du tycker ju uppenbarligen att jag skall använda mig av såna här element, men måste jag det bara för att Castle Falkenstein gör det?

Jag tror inte att man måste ha en nemesis för att bli intressant, men mitt spel tillåter absolut att du har en, det är dock inget måste, och det har sannerligen inte en egen ruta på rollformuläret.

"Exakt. Det innebär ju att det tar ett halvår innan jag hatar den där nemesisen som införs senare. Vad ska jag göra fram till dess? Pilla mig i naveln?"

Vad får du ett halvår ifrån? Det skulle mycket väl kunna vara så att en spelare stöter på sin nemesis under de första timmarna i det första äventyret han spelar. Spelaren måste inte vänta i ett halvår för att träffa på intressanta konflikter, han skulle klara sig bra utan en nemesis om han bara har en bakgrund som man kan använda sig av som spelledare.

Den sista frågan var bara löjlig.


"Vad du ska göra är att faktiskt plöja igenom rollpersonerna innan spelet börjar."

Absolut, men visst blir det roligare om spelaren HAR en bakgrund att läsa igenom, istället för en massa tråkiga rutor där det står 'Nemesis:' eller 'Sociala Mål:'?

 

[Krille]

Re: Nemesis

"Jovisst, men om man är någorlunda intelligent så kan man lätt spika upp krokarna på väggen, och vips så får man en massa ställen att hänga jackor på."

Men då måste man ha hammare och spik också...

Ett litet visdomsord, från tio års professionellt rollspelsskapande: skriv som om läsaren vore en idiot. Risken är större än du tror att han är en. Anta inte att han är intelligent. Du kan bara bli positivt överraskad om du har fel.

"Sen kan jag inte förstå hur du lyckades missförstå det här med att jag tycker att man borde få slå spelledare (som skumläser folks bakgrunder) med tunga böcker, men eftersom Rising uppenbarligen förstod vad jag menade så kanske du borde läsa igenom meningen igen?"

Eller så var meningen ambivalent. Med tanke på det skrivna mediets begränsningar (inga tonlägen eller betoningar, till exempel) så är det inte så svårt att missuppfatta vad som skrivs.

"Ja, och om det står 'Bakgrund:' kommer man fundera över vad man skall skriva där också"

Du kommer förmodligen att hata mig, men jag funderar inte på min bakgrund om jag hittar en ruta där det står "bakgrund". Jag tänker snarare "Amän snälla formulärkonstruktörer, kunde ni inte gjort något vettigare med den här rutan?". För min del så är texten "bakgrund" ren och skär lögn på en sådan ruta. Det vore mycket ärligare att kalla det "utfyllnad". Fyra gånger sex centimeter linjerat utrymme står sig rätt slätt mot en linjerad A4.

Men om det står i reglerna att man ska tänka på en nemesis, och det finns en ruta för nemesis, då kommer jag i alla fall fundera på vad jag ska skriva där innan jag avfärdar det. Och skulle jag vilja skriva mer om min nemesis... tja, återigen, linjerat A4 slår rollformulär på grenen "löpande text" nittinio gånger av tio.

"Tja, det är möjligt, men om man är någorlunda läskunnig så skall det väl inte vara några problem?"

Jag är inte bara läskunnig, jag är lat också. Är det för jobbigt så skiter jag i att läsa det. Jag har träffat på en hel del spelledare som är likadana. Är det inte i punktform, med tydliga mellanrubriker, så skiter allt för många spelledare i det.

Frågan är helt enkelt om det är värt att försöka dekryptera den mystiska bakgrunden till något begripligt, eller om det är enklare att helt enkelt bara gå på lite luddiga minnen av vad spelaren sade om sin bakgrund och hitta på egna grejor istället till äventyren. Jag har spelat med allt för många spelledare som gör så. Och i så fall är bakgrunden faktiskt helt onödig. En bakgrund som inte blir läst har förfelat sin uppgift.

Det är i dessa lägen som en kort formaliserat formulärvariant av ens bakgrund är så praktisk. Den blir i alla fall läst. Sen kan ju spelaren skriva femtielva A4-sidor bakgrund om han vill utöver formulären.

"Jo, men nu är det inte Castle Falkenstein jag håller på att skapa, så jag kan inte se vad faktumet att Castle Falkenstein är Castle Falkenstein har att göra med huruvida det är nödvändigt att alla skall ha en nemesis."

Star Wars och Ivanhoe är inte heller Castle Falkenstein, vilket var orsaken till att jag nämnde även Luke Skywalker och Wilfred av Ivanhoe. En nemesis är något som är generellt oavsett genre och miljö. Det spelar inte någon roll om man är i en avlägsen galax, i en salong i Wien, eller i ett slott i England, nog faen finns det en nemesis till huvudpersonen där.

Utom, konstigt nog, i rollspel.

"Det skulle mycket väl kunna vara så att en spelare stöter på sin nemesis under de första timmarna i det första äventyret han spelar."

Visst. Det tar dock mer än bara ett par timmar innan man hatar en spelledarpåhittad spelledarperson, eftersom det är en del av ett större skeende och spelledarpersonen får endast en del av uppmärksamheten. En spelarpåhittad nemesis är något som hela tiden påverkat rollpersonen sedan första stund, eftersom det är något som upptar spelarens tid ända sedan han börjar tänka på sin nemesis.

"Absolut, men visst blir det roligare om spelaren HAR en bakgrund att läsa igenom, istället för en massa tråkiga rutor där det står 'Nemesis:' eller 'Sociala Mål:'?"

"Istället för"? Kan man inte ha både och: en lång för sig själv, som sammanfattas så att spelledaren orkar ta till sig skiten?

Och är spelarens bakgrund skriven på fyra sidor rinkebysvenska med för långa rader och utan styckeindelning... nä! Det blir inte roligare. Sådana bakgrunder borde förbjudas enligt Genéve-konventionen som brott mot mänskligheten, och jag har sett ett antal sådana genom mina dagar.

Tro mig, det är i egenskap av spelledare som ska spelleda skiten som jag efterlyser korta och koncisa bakgrunder, gärna uppspaltade och strukturerade så att jag hittar vad jag letar efter. Det är inte i egenskap av lat spelare, utan i egenskap av lat spelledare.

Och eftersom jag inte bara vet med mig att jag är en lat spelledare, utan har så mycket erfarenhet av lika lata spelledare, som jag propagerar för tydligt strukturerade och formaliserade bakgrunder. Jag vet hur jag är, och jag har märkt att en hel massa är likadana. Så jag anpassar mig till verkligheten.

Som sagt var, skriv som om läsaren vore en idiot. Risken finns att han är en.

 

[Boll]

Re: Nemesis

"Men då måste man ha hammare och spik också..."

Tja, eller dubbelhäftande tejp, för att vara ännu mer löjlig.


"/...skriv som om läsaren vore en idiot."

Definiera 'idiot'. Mitt sunda förnuft säger mig nämligen att ingen människa (som gått ur högstadiet) kan skriva så fruktansvärt att det inte går att begripa (med undantag av specialfall, som de med dyslexi). Det hela handlar om hur slapp man är som spelledare, men en strukturerad bakgrund är ju alltid trevligare, det kan jag hålla med om. Dock vill jag inte ha det till den gränsen att du säger åt spelaren vad han skall skriva i sin bakgrund, utan jag vill snarare ge honom lite riktlinjer som han kan gå efter.

"Fyra gånger sex centimeter linjerat utrymme står sig rätt slätt mot en linjerad A4."

Varför då? Spelaren som skriver ostrukturerat kommer väl att göra det även på den linjerade A4:an? Skillnaden är plats, men jag tycker att man skall kunna klara av en karaktärs bakgrund på en 4x6cm ruta, och den blir garanterat mer händelserik än en ruta där det står 'Nemesis:'. I både mitt rollspel och Castle Falkenstein kan man ignorera vad som står på karaktärsformuläret och istället ta en linjerad A4. Skall man då alltså strunta i alla rutor på Castle Falkensteins karaktärsformulär, eftersom man lika gärna kan skriva samma sak på en linjerad A4?

Bakgrundsrutan är till för en kortfattad bakgrund, vill man skriva längre så tar man ett A4, och jag gissar på att samma sak gäller i fallet Nemesis? Man skriver kortfattat på sitt karaktärsformulär vem man har som nemesis, och - om man vill - berättar man mer om denne på ett annat papper, måhända ett linjerat A4?


"Är det för jobbigt så skiter jag i att läsa det."

Så när en spelare lämnar fram sin bakgrund till dig så kastar du tillbaka rollformuläret och päser fram att du skiter i att läsa bakgrunden eftersom den är för jobbig att läsa? Kul det måste vara att ha dig som spelledare.

Personligen så försöker jag så gott jag kan att läsa spelarnas bakgrunder, samt att anteckna det som är viktigt. Allt handlar om hur mycket man orkar anstränga sig. Jag tycker det verkar oerhört tråkigt med en spelledare som inte anstränger sig att ens läsa sina spelares bakgrunder (varesig de är lite svåra att läsa eller ej).


"Kan man inte ha både och: en lång för sig själv, som sammanfattas så att spelledaren orkar ta till sig skiten?"

Jo, det är det som bakgrundsrutan är till för. Den långa versionen tar man på ett eget papper.


"Det tar dock mer än bara ett par timmar innan man hatar en spelledarpåhittad spelledarperson, eftersom det är en del av ett större skeende och spelledarpersonen får endast en del av uppmärksamheten."

Kanske det, men det tar då verkligen inte ett halvår. Som exempel kan jag ju ta en SLP som jag hade hittat på till Dungeons & Dragons; han var en jävel på att paralysera folk, och även att springa uppför lodrätta väggar. Så en dag när spelarna var och kröp i en grotta så kom ovan nämnda SLP kutandes ner för väggen och paralyserade hela gruppen, varpå han gick fram till partyts krigare (som alldeles precis fått en lite FÖR bra ring), och tittade igenom dennes utrustning, för att slutligen smidigt plocka av ringen från krigarens finger, hånskratta lite och försvinna uppför väggen.

Jag införde samma SLP några äventyr senare och jag kan säga att spelaren vars ring jag plockat verkligen HATADE denna SLP. Räknar man ihop tiden det tog så blev det inte många timmar (jag kunde lika gärna ha kört äventyr #2 direkt efter äventyr #1). Detta hat kan man enkelt bygga vidare på, och får tillslut en riktigt rolig relation mellan spelaren och hans (nämen, OJ!) nemesis.

Jag tycker helt enkelt, att om man skall ha en nemesis just, då skall det vara på riktigt, och inte nåt som man utan vidare skrivit i en ruta på sitt karaktärsformulär.


"Tro mig, det är i egenskap av spelledare som ska spelleda skiten som jag efterlyser korta och koncisa bakgrunder, gärna uppspaltade och strukturerade så att jag hittar vad jag letar efter."

Man kan få en kort och koncis bakgrund genom att säga åt spelaren (genom reglerna) att fatta sig kort, samt ge några tips på hur man skriver en bra bakgrund (uppspaltad och strukturerad), för att sedan hänvisa spelaren till en ruta på karaktärsformuläret som heter Bakgrund.


På det hela tycker jag helt enkelt att det blir väldigt opersonligt om man bara skall skriva ned en massa olika förutbestämda saker i rutor på karaktärsformuläret, istället för att vara lite påhittig och skriva en kort novell om ens rollpersons liv.

 

[Krille]

Kobayashi Maru

"Tja, eller dubbelhäftande tejp, för att vara ännu mer löjlig."

Vi är inte klara i löjlighetsnivå än.

Har man krokar på väggen så kan man välja mellan att hänga upp kläderna på dem eller släppa dem i en ostrukturerad hög på golvet. Ligger krokarna på golvet måste man sätta upp dem på väggen först innan man får tillgång till det första alternativet.

"Mitt sunda förnuft säger mig nämligen att ingen människa (som gått ur högstadiet) kan skriva så fruktansvärt att det inte går att begripa (med undantag av specialfall, som de med dyslexi)."

"Common sense is very uncommon"
- Oscar Wilde

Man ska inte underskatta hur dåligt folk skriver (och jag menar inte handstilen nu, utan språket), speciellt i dessa tider när chattsvenskan breder ut sig. Det finns åtskilliga personer på det här forumet som jag inte orkar läsa vad de skriver, och det trots att de enligt egen utsago har gått ut gymnasiet.

"Dock vill jag inte ha det till den gränsen att du säger åt spelaren vad han skall skriva i sin bakgrund, utan jag vill snarare ge honom lite riktlinjer som han kan gå efter."

Det valet står dig faktiskt fortfarande fritt, även om det finns rutor för det på rollformuläret. Du kan till och med göra både och.

"I både mitt rollspel och Castle Falkenstein kan man ignorera vad som står på karaktärsformuläret och istället ta en linjerad A4."

Ska man vara helt petig så finns det ingen ruta för Nemesis på Castle Falkensteins rollformulär, eftersom det inte finns något rollformulär. Det står bara i rollpersonsgenereringen att man ska komma på en Passion, en Nemesis och tre Mål.

"Bakgrundsrutan är till för en kortfattad bakgrund"

Typ "Föddes, växte upp, familjen dödades av orcher och katten våldtogs, äventyrar sedan dess"?

"Så när en spelare lämnar fram sin bakgrund till dig så kastar du tillbaka rollformuläret och päser fram att du skiter i att läsa bakgrunden eftersom den är för jobbig att läsa? Kul det måste vara att ha dig som spelledare."

Risken finns att jag gör det, eller i alla fall returnerar den med orden "sammanfatta till punktlista på max en halv A4".

"Jag tycker det verkar oerhört tråkigt med en spelledare som inte anstränger sig att ens läsa sina spelares bakgrunder (varesig de är lite svåra att läsa eller ej)."

Tja, jag tycker det är tråkigt med spelare som inte anstränger sig att göra sin rollpersons bakgrund kort och begriplig. Det är inte många bakgrunder som behöver mer bakgrund än en halv A4-sida punktlista. Ordbajs är ordbajs, och jag har bättre saker för mig än att läsa dåligt skriven ordbajs. Skriva bra äventyr, till exempel.

Kvalitet, inte kvantitet.

"Jo, det är det som bakgrundsrutan är till för."

Därom tvista de lärde. Jag ser den som utfyllnad, och de personer som gör rollformulär som jag pratar med brukar också lägga in rutan, antingen som utfyllnad eller av tvång.

"Detta hat kan man enkelt bygga vidare på, och får tillslut en riktigt rolig relation mellan spelaren och hans (nämen, OJ!) nemesis."

"Till slut" sa du. Det stämmer rätt bra.

Men vi som inte vill vänta tills "till slut" inträffar? Vi som vill ha en nemesis som definierar våra rollpersoner? Vi som har dryga femtitalet rollspel som ska spelas?

"På det hela tycker jag helt enkelt att det blir väldigt opersonligt om man bara skall skriva ned en massa olika förutbestämda saker i rutor på karaktärsformuläret, istället för att vara lite påhittig och skriva en kort novell om ens rollpersons liv."

Tja, det är din åsikt. Min erfarenhet säger i alla fall mig att om man tar sin rollperson och betraktar den ur en ny infallsvinkel, given utifrån, så får man ofta veta mer om sin rollperson än om man spånar fritt utan gränser.

Prova den här på en valfri rollperson:

Universum går under om en vecka. Det finns inte något som din rollperson kan göra för att hindra den saken. 1) Vad sysslar din rollperson med fram till dess? 2) Hur vill du att rollpersonen ska möta slutet? 3) Om det var en Hollywood-film, vilket soundtrack ska dåna i högtalarna när slutet inträffar?

Jag törs nästan lova att den infallsvinkeln ställer din rollperson i helt ny dager, hur påtvingad den än är.

 

[Boll]

Re: Någon-Japan-Som-Jag-Inte-Känner-Till

"Ligger krokarna på golvet måste man sätta upp dem på väggen först innan man får tillgång till det första alternativet."

Vilket kräver tillgång till hammare och spik/dubbelhäftande tejp, bla, bla, bla...

Men vad är då Castle Falkensteins hammare och spik? Reglerna för karaktärsgenereringen som tvingar spelaren att skapa sig en nemesis? Jag har ju som sagt tänkt att genom reglerna uppmana spelaren till att följa vissa riktlinjer så att bakgrunden inte blir för kluddrig, dock inte lika snäva riktlinjer som Castle Falkenstein har. Alltså, jag gör hål i väggen för krokar, sen är det spelarens uppgift att fylla hålen med egna krokar, inte några som jag har bestämt i förväg.

Inga krokar i en hög på golvet, utan bara en massa potentiella krokar, som spelaren själv kommer på.


"Det finns åtskilliga personer på det här forumet som jag inte orkar läsa vad de skriver, och det trots att de enligt egen utsago har gått ut gymnasiet."

Faktumet att du inte orkar läsa vad de skriver har i och för sig inte så mycket att göra med huruvida de är så dåliga att man inte KAN begripa vad de skriver, vilket var vad jag talade om. Det handlar nog snarare om slapphet från din sida.


"Typ "Föddes, växte upp, familjen dödades av orcher och katten våldtogs, äventyrar sedan dess"? "

Nä! Låt katten vara!


"Tja, jag tycker det är tråkigt med spelare som inte anstränger sig att göra sin rollpersons bakgrund kort och begriplig."

Det tycker jag med, men jag vågar påstå att det går att göra en rollpersons bakgrund kort och begriplig utan en 'ruta' där det står 'Nemesis:'.

"Kvalitet, inte kvantitet."

Precis, vilket är en anledning till att jag inte gillar ett spel som har förutbestämda saker du skall skriva om, eftersom det leder till att du inte behöver tänka själv när du skapar din karaktär - du bara fyller i en massa kriterier, sen är det bra. Du skulle kunna göra hur många karaktärer som helst på detta sättet, på löpande band nästan. Men sedan när du får i uppdrag att skriva en hel bakgrund själv, då kanske du har fastnat i den bekvämligheten som uppkommer när du blir tillsagd vad du skall skriva.


"Men vi som inte vill vänta tills "till slut" inträffar? Vi som vill ha en nemesis som definierar våra rollpersoner?"

Ni får helt enkelt vänta tills ni har tid att lägga ner på just DETTA spelet. Spela klart dina femtio andra spel, sedan sätter du dig ned och tar det lungt, med mitt spel. Kvalitét, inte Kvantitet, var det så du sa?


"Universum går under om en vecka. Det finns inte något som din rollperson kan göra för att hindra den saken. 1) Vad sysslar din rollperson med fram till dess? 2) Hur vill du att rollpersonen ska möta slutet? 3) Om det var en Hollywood-film, vilket soundtrack ska dåna i högtalarna när slutet inträffar?"

1) Försöker frenetiskt hitta sin faders mördare, till vilket pris som helst.

2) Vetandes om vem som mördat hans far. Kanske ståendes i någon snygg pose?

3) 'Before The Fall', med Dio, eller kanske 'Neverland', med Avantasia - eller varför inte 'Dead to The World', med Nightwish?

Detta säger mig inget nytt om min favorit-rollperson.


Jag tror att vi båda jobbar mot samma mål egentligen, men vi tänker på olika sätt; jag tycker att man får en intressant rollperson och bakgrund om man får upplysning om hur man skall skriva den, medans du tycker att den blir mer intressant om man får reda på vad man skall skriva i den.

 

[Krille]

Star Trek: Nemesis

"Men vad är då Castle Falkensteins hammare och spik?"

Poängen är att Castle Falkenstein redan spikat upp krokarna åt mig. Hammare och spik behövs inte, utan istället kan jag koncentrera mig på att lämna kläderna i en ostrukturerad hög på golvet (skriva en bakgrund), hänga upp kläderna på krokarna (fylla i fälten) eller både och.

"Jag tror att vi båda jobbar mot samma mål egentligen, men vi tänker på olika sätt; jag tycker att man får en intressant rollperson och bakgrund om man får upplysning om hur man skall skriva den, medans du tycker att den blir mer intressant om man får reda på vad man skall skriva i den."

Nåt åt det hållet, vilket beror på att jag har märkt den hårda vägen att spelare i gemen är förbaskat dåliga på "hur" om de inte får "vad". Jag vet mer än en spelare som, om jag skulle be dem skriva en bakgrund till sin rollperson, skulle skrika rätt ut i frustration "men vad ska jag skriva då?!!". Men ger man dem en rak och tydlig uppgift, till exempel "skriv en ärkefiende", så kan man alltid gå bakvägen därifrån. "Vem är han", "varför är han din ärkefiende", "hur har ni träffats förut", "försök specificera exakt vad du känner för honom", "hur började fiendskapen"... alla de där frågorna faller sig naturligt om man bara har en ärkefiende att utgå ifrån. Då kan man lirka sig igenom de där frågorna, och vips så har man en bakgrund, och det från en spelare som får sådana där ångestanfall på grund av sin egen okreativitet.

Vilket för mig återigen till punkten att faktiskt tala om vad för detaljer man kan plocka fram ur bakgrunden: utgår man från att det faktiskt finns spelare som inte har kreativiteten eller påhittigheten att hitta på bakgrunder så är det väl inte mer än schysst att ge dem lite hjälp på traven med att komma på sin bakgrund. Erfarna och kreativa spelare lär ändå aldrig stoppas av att det finns en löjlig ruta på rollformuläret. De hittar på ändå. Men risken är rätt stor att de spelare som inte är erfarna och kreativa får ångest av att det inte finns en sådan ruta.

Och det är det som jag menar med "skriv som om läsaren vore en idiot, risken finns att han är det". Spelare är inte superintelligenta superkreativa varelser. De behöver hjälp de med. Att förvägra dem den hjälpen bara för att man anser att de får skylla sig själva om de inte gör det är bara arrogant. Utgå från worst case scenario: din spelare är visserligen intresserad av att spela ditt spel, men han har inte tillräckligt med påhittighet för att komma på en bra bakgrund. Att säga åt en sådan spelare att hitta på en bakgrund kommer bara att göra honom förbannad. Att säga åt en sådan spelare att hitta på en ärkefiende ger honom i alla fall en knuff i rätt riktning.

---

"Kobayashi Maru" är en gammal Star Trek-term. Det finns ett träningsscenario i Stjärnflottan som bygger på att rymdskeppet Kobayashi Maru blir anfallet, varvid man ingriper för att göra något åt saken. Scenariet är dock dömt på förhand: det går inte att lyckas med det, utan skeppet kommer att slås ut och besättningen dö runt omkring en. Syftet är att en blivande officer ska få känna på nederlaget och få en försmak av hur det är när besättningen dör omkring en. Det är ett psykologiskt test, snarare än ett taktiskt scenario.

Med tanke på ämnet i tråden och den senaste Star Trek-filmen så tyckte jag att "Kobayashi Maru" var en passande titel.

 

[Troberg]

Re: Star Trek: Nemesis

"Kobayashi Maru" är en gammal Star Trek-term. Det finns ett träningsscenario i Stjärnflottan som bygger på att rymdskeppet Kobayashi Maru blir anfallet, varvid man ingriper för att göra något åt saken. Scenariet är dock dömt på förhand: det går inte att lyckas med det, utan skeppet kommer att slås ut och besättningen dö runt omkring en. Syftet är att en blivande officer ska få känna på nederlaget och få en försmak av hur det är när besättningen dör omkring en. Det är ett psykologiskt test, snarare än ett taktiskt scenario.

Men Kirk (eller om det var Picard, kommer inte ihåg) klarade det!

 

[Kimon]

Re: Star Trek: Nemesis

Men Kirk (eller om det var Picard, kommer inte ihåg) klarade det!

Det var Kirk som klarade scenariot genom att ändra testets parametrar innan han tog det. Och fick beröm för sitt originella tänkande.

 

[Boll]

Re: Star Trek: Nemesis

"Poängen är att Castle Falkenstein redan spikat upp krokarna åt mig."

Och jag har redan gjort hål i väggen för spelaren att sätta in egna krokar, ingen hammare eller spik behövs här heller. Enda skillnaden är att spelaren själv hänger upp krokar, som han sedan hänger kläder på.


" Jag vet mer än en spelare som, om jag skulle be dem skriva en bakgrund till sin rollperson, skulle skrika rätt ut i frustration "men vad ska jag skriva då?!!"."

Då kan man ge dem tips på vad de skall skriva, absolut. Men skillnaden är att jag inte vill att de skall få en 'mall' att göra sin karaktär efter. Det blir tråkigt helt enkelt, och jag har bara träffat på EN spelare som uppför sig som du beskriver, och hon kan verkligen inte hitta på någonting själv, utan behöver t.o.m hjälp med namnet på sin karaktär.

Jag vet att du har mer erfarenhet än mig vad det gäller spelare, även rollspelskonstruktion, men jag kan fortfarande inte tänka mig att det finns speciellt många spelare som inte har en aning om var de skall börja, om de får i uppgift att skriva en bakgrund.

Tänk såhär: Varför kan folk som rollspelar sitta runt ett bord, rullandes en massa tärningar, och samtidigt tycka att det är kul, eller spännande? Jo, därför att de har fantasi. Har man såpass mycket fantasi att man kan leva sig in i något som en spelledare sitter och berättar, då har man fantasi nog att skapa sig en egen bakgrund.

Jag vet många personer som aldrig skulle kunna tänka sig att plocka upp en bok för att läsa, för att böcker är så 'tråkiga'. Skulle såna här personer verkligen kunna spela rollspel? Nej, antagligen inte. Skulle såna här personer kunna skapa sig en egen bakgrund till en karaktär i ett rollspel? Nej, antagligen inte - men nu spelar de ju inte rollspel över huvud taget, så det spelar ingen roll.


Jag kan mycket väl tänka mig att ha med tips i grundreglerna - som vad man kan skriva om i sin bakgrund - men det skall vara just tips och inte bestämda regler. På så sätt har jag löst problemet med de spelarna som inte vet var de skall börja, och ändå låter jag de som har fantasi använda den.

-----

Jag brukar inte se på Star Trek, men jag kan vagt dra mig till minnes att jag har sett avsnittet när Kirk gör det testet. Dock var det ganska så länge sen, och jag har inget vidare minne, så jag kanske inte alls har sett det.

 

[Krille]

Re: Star Trek: Nemesis

"Tänk såhär: Varför kan folk som rollspelar sitta runt ett bord, rullandes en massa tärningar, och samtidigt tycka att det är kul, eller spännande? Jo, därför att de har fantasi. Har man såpass mycket fantasi att man kan leva sig in i något som en spelledare sitter och berättar, då har man fantasi nog att skapa sig en egen bakgrund."

Nja. För det första är det skillnad på fantasi (förmågan att föreställa sig saker) och påhittighet (förmågan att hitta på saker). Det finns faktiskt folk som har den ena förmågan men inte den andra.

För det andra har man en massa katalysatorer när man väl rollspelar. De saker man kommer på att ens rollperson är inte så mycket påhittighet som en respons på situationen. Det handlar mer om fantasi än om påhittighet. När spelledaren frågar "vad gör du", så funderar man på beskrivningen, omgivningen, situationen och ens egna resurser, och ger en respons givet alla dessa förutsättningar. Man har så att säga redan krokarna, motsvarande Castle Falkensteins Nemesis. Det man gör är att fylla i de tomma fälten, och det gör man med sin fantasi, sin förmåga att föreställa sig.

Att däremot komma på en bakgrund är påhittighet, inte respons. Det är faktiskt en rätt stor skillnad på dem: när spelledaren säger "skriv en bakgrund" så ger man inte en respons. Man hittar på. Dessvärre finns det spelare som inte klarar av det, även om de i övrigt är rätt bra rollspelare. De faller in i just den kategorin som har fantasi men inte påhittighet.

"Jag vet många personer som aldrig skulle kunna tänka sig att plocka upp en bok för att läsa, för att böcker är så 'tråkiga'. Skulle såna här personer verkligen kunna spela rollspel? Nej, antagligen inte."

Vi har ett antal sådana i vår spelförening, som trots detta spelar rollspel och tycker det är kul.

Dessutom har vi ett antal personer som slukar böcker som... tja, pappersåtervinningen, men som inte kan spela rollspel eftersom rollspel är tråkigt. Däremot spelar de gärna ASL, Warhammer eller tyska brädspel. Förmågan att läsa böcker har ingenting att göra med förmågan att spela rollspel.

 

[Boll]

Re: Star Trek: Nemesis

"Nja. För det första är det skillnad på fantasi (förmågan att föreställa sig saker) och påhittighet (förmågan att hitta på saker). Det finns faktiskt folk som har den ena förmågan men inte den andra."

Jag ser ingen skillnad i att kunna föreställa sig saker och att kunna hitta på saker; jag kan föreställa mig många saker i mitt huvud som jag inte varit med om, hittar jag inte på då?

När jag skall skriva en bakgrund så föreställer jag mig alltid hur karaktärens liv ser ut, sedan skriver jag ned det. Kalla det förmågan att hitta på saker, eller förmågan att föreställa sig saker - det är fortfarande samma sak.


"Det handlar mer om fantasi än om påhittighet."

Om vi säger såhär då: Använder man sin fantasi när man hittar på saker? Jag menar att man gör det, och alltså är fantasi en viktig sak när man skall hitta på saker. Folk som inte läser böcker, och påstår att de är 'tråkiga' gör det oftast av den anledningen att det inte har någon vidare fantasi.


"Det är faktiskt en rätt stor skillnad på dem: när spelledaren säger "skriv en bakgrund" så ger man inte en respons."

Jasså inte? Vad är då skillnaden mellan att spelledaren beskriver ett scenario för dig, varefter han frågar vad du gör och när spelledaren beskriver hur han vill att din bakgrund skall vara uppbyggd, varefter han säger "Skriv en bakgrund!"? I båda fallen får du veta hur något är/skall vara och får använda din fantasi för att bestämma vad du vill göra med det.

Är det inte påhittigt att mitt i en strid klättra upp i ett äppelträd för att börja kasta äpplen på orcherna? Dumt, men påhittigt. Man har här använt sin fantasi.

Min poäng; fantasi och påhittighet är samma sak. Har man det ena så har man det andra.

 

[Boll]

Re: Star Trek: Nemesis

"Nja. För det första är det skillnad på fantasi (förmågan att föreställa sig saker) och påhittighet (förmågan att hitta på saker). Det finns faktiskt folk som har den ena förmågan men inte den andra."

Jag ser ingen skillnad i att kunna föreställa sig saker och att kunna hitta på saker; jag kan föreställa mig många saker i mitt huvud som jag inte varit med om, hittar jag inte på då?

När jag skall skriva en bakgrund så föreställer jag mig alltid hur karaktärens liv ser ut, sedan skriver jag ned det. Kalla det förmågan att hitta på saker, eller förmågan att föreställa sig saker - det är fortfarande samma sak.


"Det handlar mer om fantasi än om påhittighet."

Om vi säger såhär då: Använder man sin fantasi när man hittar på saker? Jag menar att man gör det, och alltså är fantasi en viktig sak när man skall hitta på saker. Folk som inte läser böcker, och påstår att de är 'tråkiga' gör det oftast av den anledningen att det inte har någon vidare fantasi.


"Det är faktiskt en rätt stor skillnad på dem: när spelledaren säger "skriv en bakgrund" så ger man inte en respons."

Jasså? Vad är då skillnaden mellan att spelledaren beskriver ett scenario för dig, varefter han frågar vad du gör och när spelledaren beskriver hur han vill att din bakgrund skall vara uppbyggd, varefter han säger "Skriv en bakgrund!"? I båda fallen får du veta hur något är/skall vara och får använda din fantasi för att bestämma vad du vill göra med det.

Är det inte påhittigt att mitt i en strid klättra upp i ett äppelträd för att börja kasta äpplen på orcherna? Dumt, men påhittigt. Man har här använt sin fantasi.

Min poäng; fantasi och påhittighet är samma sak. Har man det ena så har man det andra.

 

[Krille]

Re: Star Trek: Nemesis

"När jag skall skriva en bakgrund så föreställer jag mig alltid hur karaktärens liv ser ut, sedan skriver jag ned det."

Då har du hittat på något och formulerat det i skrift. Att du föreställer dig en rollpersons liv är ditt problem. Kan du gå i ed på att alla andra gör likadant?

Innan du svarar, det är inte alls nödvändigt. Jag föreställer mig inte alltid en rollpersons liv. Kiyone Lerrison var väl egentligen mest en Luke Skywalker som man bytt kön på. Lady Kalia var en del Marco Ramius (från Röd Oktober) och en del Paul Atreides (från Dune). I båda fallen har jag mest utgått från existerande arketyper och spunnit vidare på dem, men jag har definitivt inte föreställt mig ett liv.

"Använder man sin fantasi när man hittar på saker?"

Inte nödvändigtvis. Du kan även använda ditt minne och din associationsförmåga.

"Vad är då skillnaden mellan att spelledaren beskriver ett scenario för dig, varefter han frågar vad du gör och när spelledaren beskriver hur han vill att din bakgrund skall vara uppbyggd, varefter han säger "Skriv en bakgrund!"?"

I det första fallet får jag något att utgå ifrån när jag hittar på mina handlingar, men jag får ingen given struktur. I det senare fallet får jag order om att hitta på något enligt en given struktur, men ingenting att utgå ifrån.

"Är det inte påhittigt att mitt i en strid klättra upp i ett äppelträd för att börja kasta äpplen på orcherna? Dumt, men påhittigt. Man har här använt sin fantasi."

Det beror på. Om spelledaren beskrev ett äppelträd så har man lagt märke till en detalj i beskrivningen och utfört en respons på den. Om spelledaren inte beskrev ett äppelträd så har man hittat på. Det är påhittighet.

"Min poäng; fantasi och påhittighet är samma sak. Har man det ena så har man det andra."

Min erfarenhet, nej. Är man påhittig så har man oftast fantasi, men det gäller inte alltid, och det finns faktiskt de som bara har fantasi men inte påhittighet.

Sinnet är en jefligt lurig sak. Det kan vilken psykolog som helst svara på. Att sätta likhetstecken mellan fantasi och påhittighet är ganska vanskligt (om man nu inte definierar om orden så att påhittighet är en synonym till fantasi). Och att en person skulle ha den ena förmågan men inte den andra... tja, det finns bevisligen mycket lurigare fenomen i den mänskliga hjärnan. Dyslexi, till exempel.

Prova den här, till exempel: empati, eller förmågan att sätta sig in i en annan persons situation och känna med den. Den borde ju inte vara så skild från fantasi, eller hur? Försök nu, som en övning, att sätta dig in i min situation: jag har träffat på och spelat med personer som har fantasi eller påhittighet eller både och.

 

[Boll]

Re: Star Trek: Nemesis

"I båda fallen har jag mest utgått från existerande arketyper och spunnit vidare på dem, men jag har definitivt inte föreställt mig ett liv."

Jag påstår inte att alla gör som jag, men jag ville bara visa varför jag sätter ett likhetstecken mellan fantasi och påhittighet, när jag 'hittar på' saker så använder jag mig av min fantasi.

Sen hittar man väl på även när man 'spinner vidare' på saker? Man utvecklar ju något som redan finns, men likväl ändrar man det - alltså måste fantasi (eller påhittighet) ha något att göra med det hela.


När man dagdrömmer om någon så hittar man ofta på saker som inte har hänt - man fantiserar om den personen. Varför säger man att man fantiserar då, om nu det skulle vara en helt annan sak än att hitta på?


"Du kan även använda ditt minne och din associationsförmåga."

Använder man sitt minne så hittar man väl knappast på saker eller? Då plockar man ju bara fram något som man kommer ihåg sen innan. Om man däremot gör om det som man plockat fram, då använder man sin fantasi.


"I det första fallet får jag något att utgå ifrån när jag hittar på mina handlingar, men jag får ingen given struktur."

Håller jag inte med om. Den givna strukturen i det här fallet är reglerna för hur din karaktär kan agera, du kan inte t.ex flyga om inte reglerna tillåter det, oavsett hur bra fantasi (eller påhittighet) du har.

Kan du då svara på hur vissa människor som får något beskrivet för sig kan få en klar bild av hur det ser ut, trots att beskrivningen inte på långa vägar egentligen skulle räcka till för att forma en hel bild? Om du läser meningen "Han var lång, stor och mörk, med buskiga ögonbryn och långt rödbrunt hår." - får du då en klar bild av hur mannen ser ut av denna vaga beskrivning? Då måste du använda din fantasi (eller hitta på), för att fylla i de saker som fattas. Jag lägger t.ex. till kläder och en massa andra saker som jag inte fick beskrivet för mig. Du påstår att man använder sin fantasi (förmågan att föreställa sig saker) när man skapar en bild i huvudet från en beskrivning - som när spelledaren beskriver en miljö - och då visar jag att man visst hittar på saker, även här.

Jag skulle säga att påhittighet bara är en del av ens förmåga att använda sin fantasi.


"Om spelledaren inte beskrev ett äppelträd så har man hittat på. Det är påhittighet."

Samma sak med alla andra saker som spelledaren inte beskriver, men som man lägger till med hjälp av sin fantasi. Spelledaren säger skog - du får genast fram en bild med en massa träd, smådjur och insekter. Du får säkert en känsla för hur ljuset i skogen faller, och vilken tid på dagen det är - trots att spelledaren inte sagt det.


", det finns bevisligen mycket lurigare fenomen i den mänskliga hjärnan. Dyslexi, till exempel."

Jag påstår inte att din uppfattning är helt fel, jag säger bara att min uppfattnig inte stämmer överens med din.


"Prova den här, till exempel: empati, eller förmågan att sätta sig in i en annan persons situation och känna med den."

Jag skulle snarare säga att man använder sin fantasi för att sätta sig in i någon annans situation, empati är bara förmågan att känna med personen vars situation man satt sig in i. En person som inte har vidare fantasi skulle nog ha svårt att sätta sig in i andras situatuion.


"Försök nu, som en övning, att sätta dig in i min situation: jag har träffat på och spelat med personer som har fantasi eller påhittighet eller både och."

Tja, varför försöker inte du sätta dig in i min situation? Jag har bara träffat folk som har fantasi (eftersom jag anser att påhittighet bara är en gren av ens fantasi). Försök att se det från min sida.


Slutligen kan jag säga att jag håller med om att sinnet är en lurig sak, så jag kan inte påstå att jag 'vet' att jag har rätt. Jag kan bara ge min syn på saken.

Trevligt nog så läser jag Psykologi nu, så jag skall snacka med min lärare nästa gång jag träffar henne, och fråga vad hon (och modern psykologi) har för syn på saken.