Nekromanti konflikter i rollspelsgrupp

nicole

Warrior
Joined
19 Nov 2002
Messages
218
Location
Göteborg
Jag skulle vilja höra efter om några av er har erfarenhet av att hantera konflikter som uppstår mellan spelare i en rollspelsgrupp. Jag tänker på alla möjliga sorters konflikter, svårmatchad "personkemi", konflikter mellan spelare som ibland utageras genom rollpersonerna, skiftande syn på "meningen med rollspel"...Listan kan göras lång.

Hur löste ni dessa konflikter? Hur önskar ni att ni hade löst konflikterna? Vems bar ansvaret för att hantera konflikten? De inblandade? Spelledaren? Hela gruppen? Har någon av er varit med om att en konflikt fått konsekvenser för spelgruppen/spelarna?

*Ställer konstiga frågor TUL*
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,266
Location
Borås, Sverige
Hmm, tja vi har haft en del konlfikter mellan spelarna som blivit utagerat mellan deras rollpersoner. Och då var det ändå ett relativt sammansvetsat kompisgäng.

En del konflikter löstes med att den spelare som gjorde saker för att trakasera en annan, han fick massa mindre XP.

Annars var det väl gruppen (vissa delar av den) som löste konflikter, men det var ju då även ibland samma personer som orsakade dem bara för att retas, särskilt som en av spelarna hade ett explosivt humör. Ok det har jag med när en viss gräns är nådd, men han var extrem.

En konflikt då några av spelarna retades med den med explosivt temperament resulterade i en skadad tand vill jag minnas.

/Ulfgeir
 

Ceetan

Warrior
Joined
9 Jan 2004
Messages
246
Location
Stockholm, Bromma
Tja....det trista var ju att den konflikt som upstod hos oss....den lösetes egentligen inte...det var en spelar som tyckte vi spelade för high fantasy. detta var ett faktum som sreste i vår spel grupp inte hade några problem med, och efter som vi llåter sånna beslut skötas demokratiskt så förlorade han med resultat att han lämnade gruppen. Tilläggas bar kanske att killaen är en av mina äldsta vänner
 

Pom

Swashbuckler
Joined
23 Jun 2003
Messages
2,926
Location
Enskededalen
Smakskillnader ifråga om vilken spelform som är bäst är ju inget man "löser". Antingen vill man spela i ett visst spelgäng eller också inte.

Jag spelar mest med nära vänner, så jag har ingen större personlig erfarenhet av konfilkter utifrån som hettat till under spelsessioner. Undantaget är de mellanstadiebarn jag ibland spelleder. När de har tagit med sig skolgräl och liknande har vi tagit timeout och pratat igenom det hela och det har blivit bra sedan. Men den typen av auktoritet man kan ha som vuxen visavi barn gäller ju sällan i sunda vängrupper.

Det är viktigt att komma ihåg att rollspel inte är något självändamål. Om det känns för jobbigt att spela, spela inte. Det finns alldeles för mycket plikter och nöjen i livet för att man skall tvinga sig till en tidsödande hobby om man inte har roligt av den.
 

Olle Linge

Snigel
Joined
23 Oct 2003
Messages
2,882
Location
北極東邊
Konfliktlösning

Efter att ha spelat rätt länge med samma personer, händer det egentligen ganska sällan att folk verkligen blir osams. Däremot kan det ju dyka upp intressekonflikter ganska ofta och då löser vi dem på samma sätt som man nästan alltid bör göra: Vi sätter oss ned och pratar om det. Det har fungerat alla gånger hittills. För det mesta brukar en del dessutom vara så sugna på att spela rollspel, vad som helst, att de går att övertala till att spela något annat än det de just helst spelar.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Kännsligt område...

Urf, konflikter inom gruppen är alltid jobbiga..
Som tur är så har jag inte varit med om någon sådna större konflikt, utan mer lite lätt gnabb nån gång... Kanske är man lyckligt lottat med det & sluppit de där mastodontkonflikterna..
Tror att det enklaste sättet att lösa något är att sätta sig ner & prata först med de som är inblandade & försöka nysta upp det... Känns som det är lite onödigt att först dra in hela gruppen... Det kan man göra senare.
Hursomhellst, det viktigaste är nog att man löser dem snabbt, innan det blommar upp till något värre.
 

Basenanji

Postd20modernist
Joined
4 Nov 2002
Messages
9,296
Den vanligaste konflikten jag upplever handlar egentligen om makt. Makt över vad som händer. Konflikten är ett faktum när jag beskriver en situation eller en händelseutveckling som är negativ för spelarna. Eller rättare sagt, oväntat negativ.
Säg så här:

SL: "Tja, Derek springer in i en mörk gränd och ni vet att den leder till De Skumma Kvarteren"
Spelarna:"Vi följer efter (såklart)"
Jag hamnar i huvudbry- visst ska de få jaga efter Derek, men då riskerar de mycket. Borde jag inte tipsa spelarna om det?
SL: "Du, Andy, anar att den här gränden nog leder till de fattiga kvarteren så du vet att det kan finnas obehagliga typer som kan bli provocerade av er blotta närvaro..."
Spelarna: "Åmme, vi är ju Äventyrare (typ)- vaddå, vågar vi inte gå in i gränden och jaga efter honom?"
SL: "Jodå, men då tar ni en stor risk"
Spelarna: "Varför det? Det borde väl inte vara så farligt, vi lär ju inte väcka så mycket uppmärksamhet om vi springer efter nån...
lägg märke till hur spelarna här vill ta över spelledarens uppgift- att beskriva hur det ser ut, vad som är en naturlig reaktion hos npc:s... ...vi lär ju typ, se ut som, dem som bor här!" Spelgruppen fnissar. Dumma SL. Men, jag försöker vara med på noterna.
SL: "Ok, ni kastar er in i gränden!"
Efter massa tärningsrullande slutar det med att rp hinner upp Derek och trycker upp honom mot en vägg i en återvändsgränd.
Spelarna: "Oj, det luktar visst '...nu ska jag berätta hela sanningen för mina nya vänner...' "
SL: "Derek ser inte så rädd ut, faktiskt och han är helt tyst."
Spelarna: "Säkert? Jag drar upp min .45:a och trycker in den i munnen på honom och viskar samtidigt att han ska berätta sanningen j-gt snart om han inte vill ha ett stort utgångshål i bakhuvudet...!" Spelargruppen säger Höhö.
SL: "Han försöker säga något men ser faktiskt mest arg ut- samtidigt (slår med tärning) , Manfred du hör något från gränden..."
Manfred. "Vaddå, vad hör jag?"
SL: "Det kommer folk mot er!"
Spelarna: "Det kan det väl inte göra, vi smög ju fram mot Derek, det var ju inte så att vi körde värsta soca-karnevalen, man vet ju att det är farliga kvarter ju..."
SL: "Va?! Smög ni? Näe, (nu blir jag osäker på om jag har fattat rätt) jag fick för mig att ni sprang mot Derek?!
Spelarna (ser på varandra och ser lite trötta ut):"Åmme, det fattar man ju att vi inte vill bli upptäckta. Vi är ju inga idioter, liksom min karaktär har ju tex 17 i INT, liksom.
Spelarna håller med varandra och ger bort skitbra argument till varandra som tyder på att de inte kan ha blivit upptäckta av mobben som jag på Troberskt manér vill kasta in i handlingen. Jag resignerar och suckar invärtes. De här spelarna vill inte bli överraskade, inser jag slutligen.

Tja, tröttsamt exempel, men jag ville ge en så klar bild som möjligt.

Detta är den vanligaste konflikten, den kan vara mer eller mindre intensiv, men den återkommer ständigt.

Jag tror att det handlar om makt. Och om att jag inte vill bestämma för mycket över rollpersonernas öden. Jag menar, spelarna vill ju precis som jag få ut något av våra spelmöten, men om de inte ställer upp på de svårigheter jag/spelet/scenariot/karktärens begränsningar ställer på dem kan jag knappast bara låta spelet ha sin grymma gång.

Samtidigt inser jag att spelarna går miste om massa saker. Om de istället för att ha kastat sig in i gränden suckat och sagt något i stil med: "Hur ska vi nu få tag i Derek?" så kan det leda till både oväntade och intressanta utvecklingar. Kanske får de försöka locka Derek till sig? Kanske kan de förklä sig och gå in i gränden senare? Kanske kan de... Möjligheterna tycks i mitt sinne vara oändliga.
Men mina spelare, eller åtminstone en del, verkar ha så svårt att möta nederlag. Det får liksom inte hända, att de står där med skägget i brevlådan, om de inte kan förutsäga den utgången, vilket då i praktiken innebär att de lär undvika den.

Hoppas att det gav något att läsa allt detta!
Basenanji
 

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Jag har varit med om tre "konflikter".

1. Vår SL blev less på spelgruppen och började skälla ursinnigt och omotiverat. Det var antagligen en släng av "vakna på fel sida". Eftersom vi var och är goda vänner hade vi en diskussion och sedan var det bra med det.

2. Vår SL ville ha med en ny spelare i gruppen. Denne spelare passade inte in i vår typ av spel och var dessutom otroligt jobbig som person enligt oss spelare, dock var han god vän med SL. Som gruppens bitch fick jag den trista uppgiften att tala om att vi inte ville ha med honom i spelgruppen. Det var inte så roligt för SL eller för mig, men ärlighet varar längst.

3. Jag spelade med ett annat gäng där vi var fyra spelare från två olika spelgrupper. De andra två körde sitt eget race och struntade i oss. T ex red deras karaktärer iväg på egen hand och talade inte om för oss vad som hände, de brydde sig inte heller om att hjälpa våra karaktärer i strid etc. De hade till råga på allt flörtat med SL och fått riktiga kalaskaraktärer med jättevapen, rustningar, hästar mm medan vi slog fram våra på sedanligt sätt - medlelmåttiga fattiglappar mao. Jag höll på att fysiskt angripa en av de andra när hans karaktär envisades med att kalla min kvinnliga karaktär för "horan", det är nog det närmaste äkta våld jag kommit i rollspel... Eftersom spelandet inte var roligt så löste vi konflikten genom att inte spela med dessa pappskallar igen.

Jag tycker att konflikter är något naturligt när människor samverkar i olika former. Det är bra att visa känslor. Jag tycker dock att det ska vara roligt att spela rollspel, och det är ju aldrig roligt när någon blir ledsen och sårad. Därför tycker jag att spelledaren ska sätta stopp för allvarligare konflikter och om det barkar iväg åt skogen och man inte kan lösa konflikten i gruppen så ska spelledaren avsluta spelet för kvällen.
 
Top