När det gäller konflikter mellan spelare har det varit ovanligt och det har mest nått nivån av lite muttrande och lite sura kommentarer ett tag.
Dock, under högstadietiden brukade jag och en kompis spela rollspel ofta, och vi turades om att vara spelledare. Det hände då och då att vi rök ihop och ibland kunde vi till och med vara sura på varandra i en dag eller två. Det var alltid samma typ av åsikter och resonemang om regeltolkningar som dök upp. Det mest intressanta med dem var att åsikterna och argumenten hörde till stolen, inte personen. Vi bytte med andra ord åsikter när vi var spelare och när vi var spelledare.
Då det gäller konflikt mellan rollpersoner så är den mest intressanta händelsen när vi spelare Mutant. Spelarna hade fått tag på en ubåt, och med en liten armé bestämde de sig för att invadera Island. Dock uppstod en schism inom gruppen av någon anledning; vilket resulterade i att jag placerade några av spelarna i köket, de andra i vardagsrummet, och jag sprang som en skottspole i mellan. Resten av den kampanjen var hur de skickade trupper mot varandra och var ute på egna specialuppdrag. Då detta var ca 30 år sedan kommer jag inte ihåg om spelarna uppskattade det eller inte, men motion fick jag i alla fall.
Sedan var det gången då en kompis hade köpt Kult och skulle introducera mig och en annan kompis till det. Grundupplägget var att vi skulle ha rollpersoner som var på semester utomlands, och vi visste att Kult var något slags skräckrollspel. Så jag slog fram en aningen rasistisk kravallpolis, och polaren en gängmedlem med invandrarbakgrund och vars bror hade avlidit i ett polisingripande. Vi båda var helpepp på att rollspela våra rollisar med en stark inbyggd konflikt och ömsesidigt misstroende, men som troligtvis skulle vara tvungna att överleva. Det första som spelledaren säger när äventyret börjar, som varit närvarande vid hela framslagningen och diskussionen, var "ni är gamla vänner"
:sad: