Gubbsjuka och gubbsjuka
"Varför är Royo en större syndare än Brom? De Brom-böcker jag har bläddrat i innehåller avklädda damer och herrar de också."
Avkläddheten
i sig retar jag inte upp mig nämnvärt på. Skillnaden ligger i hur den porträtterats. Brom gillar att utforska om vi fortfarande kan tycka en person är sexig när hennes hud är missfärgad och sjuklig, täckt med groteska rustningar och spikar eller om själva kroppen är omänsklig och främmande. Han utmanar oss. Han gillar också att utmana sig
själv; han provar glatt nya poser, ansiktsdrag, stilar och accessoarer. Vissa bilder blir stramt kyliga och orörliga, andra blir dynamiska och fulla av rörelse. Man ser alltid att en Brom-bild är målad av Brom, men han är ändå väldigt rastlös och förnyar sig själv hela tiden.
När det gäller Brom's kvinnor är de aldrig infantiliserade eller objektifierade som Royo's. Royo har en lika nyanserad kvinnosyn som KKK's bild av afroamerikaner, medan Brom oftast låter sina figurer, både män, kvinnor och övriga, få vara
personer. De har någon twist, någon detalj eller någon blick som inbjuder betraktaren att själv fylla ut och fantisera om hur den porträtterade är. Ta
Lucky till exempel:
Lucky har rosiga äppelkinder, glansig blick och grova cendréfärgade lockar. Hon ler mot oss som om hon just hoppat ut ur en femtiotalsaffisch där hon varit i full fart med att servera äppelpaj till sina barn, men Brom tecknar henne förstås i en smutsig, otäck punkdräkt som ser ut som något hämtat ur John Galliano's skissblock, och med en rykande pistol i handen. Det är en rolig bild. Lucky står lite tafatt bakåtlutad med nästan uppdragna axlar som om hon vore en oskyldig flicka och skulle säga "oops, ha ha, titta vad jag gjorde" och hennes förvånat glada uppsyn förstärker intrycket. På överarmen har hon en tatuering som säger "lucky", och man kan ju nästan gissa sig till hur hon har fått det nicket, eller hur?
Det är mycket kontraster i den bilden. Lucky har en del flickaktiga, fåfänga accessoarer såsom tofsarna på ryggen och det nedfallande röda tygstycket bakom hennes högra ben, men på andra håll är hon väldigt androgynt och punkaktigt stram och hård, såsom de grova kängorna och toppen hon har på sig. Sån't där är Brom riktigt bra på. Hans bilder är både omedelbara samtidigt som de lockar till nogrannare granskning. Detaljerna finns där, men de stjäl inte uppmärksamhet från bildens egentliga uppgift. Det gör det roligt att betrakta hans bilder.
När man tittar på Royos bilder så är det bara en massa trötta schabloner. Ingen eftertanke, ingen dynamik, ingen spänning, inga kontraster. Royo är en
strandraggare, han begriper ingenting om
målning.
/Riz