Sinisa_
Aeronautisk bokbindare
- Joined
- 2 Jul 2022
- Messages
- 767
Om korpar, med lite frågor.
Korparna kan flyga mellan de levandes och de dödas rike, och deras trolldom drar sin kraft ur stormar och åska, och de mäktigaste av dem kan skåda framtiden i blixtarnas sken.
De har något tyskromerskt eller liksom katolskt över sig, utöver det mer självklara med inspiration från Hugin och Munin. De är stränga och allvarliga och systematiska, med väldiga, urgamla bibliotek och ett universitet, och detaljistiska berättelser om forntida krig och blodsfejder. De kan alla de utdöda språken och minns allt. En bild jag gör mig är att om ugglorna är djup — gåtor, grottor, shamanism, hemligheter inuti hemligheter, visdom — så är korparna mer linjära — ättelängder, lagar, matematik, advokater, etc.
Korparna dyrkar Åskfar, Dösingarnas Kung, Den Halte, som är en mäktig ande som sägs skapa stormar och ropa i åskan. Enligt legenden fann han siffrorna och runorna och spådomskonsten i underjorden när han vid ett tillfälle var död i nio dagar; en krigargud böjd åt ursinne och galenskap, kanske med drag både av Gamla Testamentets Jahve och Oden; ett väsen längs gränsen mellan värld och myt, som definitivt finns på riktigt, och utövar verkligt inflytande i världen. Kanske lite som en mörkare och mer oförlåtande Aslan, som ständigt måste blidgas för att inte — vad? Dra igång Allskymningen, antar jag.
Kanske är han helt enkelt en mäktig dösing, eller en släkting till dösingarna (om ni minns dem). Jag gillar det, tror jag. Strömlinjeformat.
*
Jag vill hålla de dödas rike okänt och öppet för ens egna tolkningar och trosföreställningar, men jag undrar om inte Åskfar ändå har byggt en fästning längs gränsen mellan de levande och de dödas rike, något sorts magiskt, mörkt slott som ibland syns bland åskmolnen, och som suger åt sig vissa döda själar. En sorts Valhalla/ Urkloster/ Vatikanstaten (nästan). Jag tror att det drar åt sig modiga krigares själar, inför Allskymningen, när Åskfar ska leda kriget mot Draken och ormarna, och mot ugglor och oknytt. Nåt sånt. Men det rör sig alltså snarare om mäktig magi än religion. Hedendom.
Frågan är möjligen hur korparna, förhåller sig till detta, då de ju konkret kan flyga till det sanna dödsriket, till Mellanrummet där själarna väntar på alltings slut och alltings början. I synnerhet då de inte är krigare. Kanske har de bilden att korpar som hamnar i Åskhallen (annat namn behövs, va?) ska få vara med och döma världen efter dess slut? Något så enkelt? Kanske är det därför de är så noga med att nedteckna allt som sker, och hålla koll på arv och blodsfejder.
Jag tror att det är viktigt att korparna lever i oro för Åskfars vrede, och att deras präster är upptagna med att blidka honom, gärna med kraxande sånger och mässor, men kanske inte med direkt ”lydnad” eller tillbedjan i en modern förståelse av orden, utan — något annat? Att man mycket noga undviker vissa tabun, till exempel, eller att man gör vissa nästan ”galna” saker; flyger sju varv runt den gamla eken innan man färdas västerut; äter nio rönnbär varje söndag. Typ sånt. Fast var kommer det ifrån? Nån korp-profet? Jag vet inte. Jag tror till exempel att det är Åskfar som har stiftat vissa lagar kring hur de döda ska hanteras, och hur arv ska skiftas, och sånt, och jag tror att om man inte följer dessa så händer det faktiskt något farligt och dåligt. Inte så mycket att de faktiska döda återvänder, men att man drar till sin nån sorts hemsökelser, som man möjligen misstar för de dödas själar.
Jag är i stort sett färdig med ugglorna, och deras mytologi och förståelse av sig själva är full av just missförstånd och falskhet ifrån deras "guds" sida; jag är inte främmande för att något liknande pågår med korparna, även om man kanske inte ska utföra precis samma "gest" två gånger (mäktig urvarelse lurar fåglar att den är en skapargud).
Korparna kan flyga mellan de levandes och de dödas rike, och deras trolldom drar sin kraft ur stormar och åska, och de mäktigaste av dem kan skåda framtiden i blixtarnas sken.
De har något tyskromerskt eller liksom katolskt över sig, utöver det mer självklara med inspiration från Hugin och Munin. De är stränga och allvarliga och systematiska, med väldiga, urgamla bibliotek och ett universitet, och detaljistiska berättelser om forntida krig och blodsfejder. De kan alla de utdöda språken och minns allt. En bild jag gör mig är att om ugglorna är djup — gåtor, grottor, shamanism, hemligheter inuti hemligheter, visdom — så är korparna mer linjära — ättelängder, lagar, matematik, advokater, etc.
Korparna dyrkar Åskfar, Dösingarnas Kung, Den Halte, som är en mäktig ande som sägs skapa stormar och ropa i åskan. Enligt legenden fann han siffrorna och runorna och spådomskonsten i underjorden när han vid ett tillfälle var död i nio dagar; en krigargud böjd åt ursinne och galenskap, kanske med drag både av Gamla Testamentets Jahve och Oden; ett väsen längs gränsen mellan värld och myt, som definitivt finns på riktigt, och utövar verkligt inflytande i världen. Kanske lite som en mörkare och mer oförlåtande Aslan, som ständigt måste blidgas för att inte — vad? Dra igång Allskymningen, antar jag.
Kanske är han helt enkelt en mäktig dösing, eller en släkting till dösingarna (om ni minns dem). Jag gillar det, tror jag. Strömlinjeformat.
*
Jag vill hålla de dödas rike okänt och öppet för ens egna tolkningar och trosföreställningar, men jag undrar om inte Åskfar ändå har byggt en fästning längs gränsen mellan de levande och de dödas rike, något sorts magiskt, mörkt slott som ibland syns bland åskmolnen, och som suger åt sig vissa döda själar. En sorts Valhalla/ Urkloster/ Vatikanstaten (nästan). Jag tror att det drar åt sig modiga krigares själar, inför Allskymningen, när Åskfar ska leda kriget mot Draken och ormarna, och mot ugglor och oknytt. Nåt sånt. Men det rör sig alltså snarare om mäktig magi än religion. Hedendom.
Frågan är möjligen hur korparna, förhåller sig till detta, då de ju konkret kan flyga till det sanna dödsriket, till Mellanrummet där själarna väntar på alltings slut och alltings början. I synnerhet då de inte är krigare. Kanske har de bilden att korpar som hamnar i Åskhallen (annat namn behövs, va?) ska få vara med och döma världen efter dess slut? Något så enkelt? Kanske är det därför de är så noga med att nedteckna allt som sker, och hålla koll på arv och blodsfejder.
Jag tror att det är viktigt att korparna lever i oro för Åskfars vrede, och att deras präster är upptagna med att blidka honom, gärna med kraxande sånger och mässor, men kanske inte med direkt ”lydnad” eller tillbedjan i en modern förståelse av orden, utan — något annat? Att man mycket noga undviker vissa tabun, till exempel, eller att man gör vissa nästan ”galna” saker; flyger sju varv runt den gamla eken innan man färdas västerut; äter nio rönnbär varje söndag. Typ sånt. Fast var kommer det ifrån? Nån korp-profet? Jag vet inte. Jag tror till exempel att det är Åskfar som har stiftat vissa lagar kring hur de döda ska hanteras, och hur arv ska skiftas, och sånt, och jag tror att om man inte följer dessa så händer det faktiskt något farligt och dåligt. Inte så mycket att de faktiska döda återvänder, men att man drar till sin nån sorts hemsökelser, som man möjligen misstar för de dödas själar.
Jag är i stort sett färdig med ugglorna, och deras mytologi och förståelse av sig själva är full av just missförstånd och falskhet ifrån deras "guds" sida; jag är inte främmande för att något liknande pågår med korparna, även om man kanske inte ska utföra precis samma "gest" två gånger (mäktig urvarelse lurar fåglar att den är en skapargud).