Brior
Swordsman
Ibland diskuteras det hur man ska få till en mångbottnad intrig här på forum och för mig ligger nyckeln i vad som motiverar de olika aktörerna. Handlar det bara om genetiskt hårdvirad grymhet eller alvisk ädelhet, snikenhet eller ondska med sadistiska skratt av typen "Muahahahahaaaaa", så blir det gärna lite platt.
Idag när jag lyssnade på musikalen "Jesus Christ Superstar" av sentimentala skäl, så slog det mig att storyn med Jesu lidande och död har många bra komplikationer som kan vara en inspiration (och har varit det för mig) i rollspelskonstruktionen.
Här finns ett djup långt utöver vitt och svart:
* Jesus själv är visserligen otvivelaktigt god, men anfäktas av tvivel och plågas över att vara slav under ett grymt öde som han inte förstår.
* Judas är en föraktad förrädare, men drivs inte direkt av ondska utan av rädsla, girighet och missriktad övertygelse. Dessutom är han på något vis "framed" (svenskt ord?) - han har blivit tilldelad skurkrollen.
* Översteprästen Kaifas drivs inte heller av ondska utan vill få Jesus dömd av politiska skäl, en typ av beslut som säkert övervägts dagligen i alla historiens maktcentra.
* Lärjungarna menar väl, men är lättledda, berusade av vin och framgång och vill förenkla Jesus ovanliga budskap, vilket gör honom sorgsen och arg.
* Tiggarna blir grymma i sitt oskyldiga elände etc. etc.
Men den intressantaste personen i sammanhanget har för mig alltid varit Pilatus, vars dom behövs för att döma Jesus till döden, men som verkligen anstränger sig för att hitta en utväg. Till slut drivs han till ett beslut han inte vill fatta av rädsla för sin karriär och för att Jesus vägrar rädda sig. Samtidigt tycker jag att det inte är helt "gott " av Jesus att tillåta både Judas och Pilatus att begå sina brott och bli evigt fördömda bara för att uppfylla det som redan är bestämt.
För i storyns bakgrund rullar Guds mer eller mindre obegripliga ödesplan obevekligt fram som en ångvält över aktörerna och man kan ställa sig frågan hur en alltigenom god gud kan vara så hänsynslös.
Kort sagt en intressant intrig med komplikationer. Att det sedan utspelas till musik blir ju bara trevligt.
Tycker någon annan liksom jag att spelet mellan Jesus och Pilatus är spännande så kan jag för övrigt rekommendera den utmärkta boken "Mästaren och Margarita" av Bulgakov som ger ett annat perspektiv på mötet.
Hälsar
Erik "Brior" Granström
Ps. Jag lägger inga religiösa synpunkter på bibeln i resonemanget ovan utan diskuterar den bara ur dramaturgisk synvinkel. Ds
Idag när jag lyssnade på musikalen "Jesus Christ Superstar" av sentimentala skäl, så slog det mig att storyn med Jesu lidande och död har många bra komplikationer som kan vara en inspiration (och har varit det för mig) i rollspelskonstruktionen.
Här finns ett djup långt utöver vitt och svart:
* Jesus själv är visserligen otvivelaktigt god, men anfäktas av tvivel och plågas över att vara slav under ett grymt öde som han inte förstår.
* Judas är en föraktad förrädare, men drivs inte direkt av ondska utan av rädsla, girighet och missriktad övertygelse. Dessutom är han på något vis "framed" (svenskt ord?) - han har blivit tilldelad skurkrollen.
* Översteprästen Kaifas drivs inte heller av ondska utan vill få Jesus dömd av politiska skäl, en typ av beslut som säkert övervägts dagligen i alla historiens maktcentra.
* Lärjungarna menar väl, men är lättledda, berusade av vin och framgång och vill förenkla Jesus ovanliga budskap, vilket gör honom sorgsen och arg.
* Tiggarna blir grymma i sitt oskyldiga elände etc. etc.
Men den intressantaste personen i sammanhanget har för mig alltid varit Pilatus, vars dom behövs för att döma Jesus till döden, men som verkligen anstränger sig för att hitta en utväg. Till slut drivs han till ett beslut han inte vill fatta av rädsla för sin karriär och för att Jesus vägrar rädda sig. Samtidigt tycker jag att det inte är helt "gott " av Jesus att tillåta både Judas och Pilatus att begå sina brott och bli evigt fördömda bara för att uppfylla det som redan är bestämt.
För i storyns bakgrund rullar Guds mer eller mindre obegripliga ödesplan obevekligt fram som en ångvält över aktörerna och man kan ställa sig frågan hur en alltigenom god gud kan vara så hänsynslös.
Kort sagt en intressant intrig med komplikationer. Att det sedan utspelas till musik blir ju bara trevligt.
Tycker någon annan liksom jag att spelet mellan Jesus och Pilatus är spännande så kan jag för övrigt rekommendera den utmärkta boken "Mästaren och Margarita" av Bulgakov som ger ett annat perspektiv på mötet.
Hälsar
Erik "Brior" Granström
Ps. Jag lägger inga religiösa synpunkter på bibeln i resonemanget ovan utan diskuterar den bara ur dramaturgisk synvinkel. Ds
