View attachment 22145
Nu har jag också läst
Frenzy av John-Allen Price, som alltså är del två i The Apostle of Insanity.
Det här är alltså ungefär samma sorts bok som den första. Marginellt bättre skriven och plottad, kanske. Den utspelar sig på Venus, dit skurken från förra boken tagit sig med den här McGuffin-kvinnan som böckerna verkar ha som något slags röd tråd. Den här gången följer vi den i MC-sammanhang väldigt bekante McBride och hans special forces-teams, som kör lite militäruppdrag i djunglerna, stöter på Mörka Legionen, och hilarity ensues.
Jag fortsätter vara fascinerad av det boksspecifika universat. Det fortsätter vara mer cyberpunk – och ganska kul 90-talscyberpunk, at that – än originalspelet. Väldigt Johnny Mnemonic, fast med djungler och odöda legionärer. Faxmaskiner och VR-headsets liksom.
Det är lite spännande att boken ändå bygger upp Legionen en del. Det är inte slentrianmotståndare – de framställs som genomgående farliga och framför allt okända – det finns officerer och kollegor som inte tror på dem, osv. Det spelas en del på osäkerheten och på misstänksamheten mellan megakorparna.
Det är också lite intressant att en av mishimanerna i boken hävdar att det var
deras förfäder som terraformade Venus – explicit genom att skicka ner asteroider och meteorer, tydligen. Jaja.
Förutom McBride namedroppas också Steiner och Big Bob Watts, där den förre mest får ha besegrats av Mörka Legionen och ge viktig information när McBride kommer och undersöker den bauhausiska utposten. Och den senare… well, i sin första scen får han kalla mishimaner för "slants" vilket överhuvudtaget inte kommenteras på, men han får vara med lite mer och framställs överlag som en krigsglad machoman. Alltså, det här med att låta folk slentriandroppa rasistiska epitet… Var det en 90-talsgrej?
Nåja, det här med karaktärerna. Jag vet inte om det är medvetet, men framför allt alla män beter sig lite som att de är 15-åriga grabbars rollpersoner. Otroligt mycket macho-posering, otroligt mycket typ "säga en arg sak som svar till någon för att man tänker att det låter coolt och hårt, men egentligen framstår man mest som en aggro tönt". Ni vet, typ, nefariten får dåliga nyheter och får ett Kylo Ren-anfall och överdriver hur mycket våld han ska använda på den han är arg på. McBride reagerar på en dryg överordnad med att hota med våld. Sånt där beteende man kanske tyckte var coolt när man var 14–15.
En hel del karaktärer är också helt tvådimensionella och det är väldigt svårt att tänka sig att de har något inre liv eller så. De finns mest där som hinder. Det gället framför allt McBrides överordnade och byråkrater, som mest tjatar om protokoll och doing things by the book så att McBride kan framstå som en maverick. Problemet är att de drar det till sån spets att… Well, en av dem blir sur över att McBride bestämt sig för att förstöra ett Mörkt Citadell. "Va!? Vem har sagt åt honom att han får göra det!?" Och det då mitt uppe i ett generellt militärt försök att förstöra
just det citadellet.
Så… McBride är osympatiskt macho-barnslig, hans överordnade och fiender är banala karikatyrer, hans vänner är rasister och psykopater. Mot slutet kan vi också lägga krigsbrott till McBrides resumé.
Han mördar alltså en adelsman som blivit kättare, men som fegat ur och gett upp
Är det här en bra bok?
Nä.
Men är den värd att läsa?
Bara om man drivs av ett sjukligt behov av att insupa allt Mutant Chronicles, eller kan tänka sig skumläsa för att hitta de små nuggets av kul världsbygge som ändå finns.
