Jag har nu läst
Mutant Chronicles: The Apostle of Insanity 1: In Lunacy, av William F. Wu. Jag var lite osäker på om jag borde posta det här här eller i bokklubben. Det fick bli här, så jag vet att jag hittar det sen om jag letar.
Det här är alltså en bok… en "roman" känns lite för pretentiöst. En kioskpulpbok av mycket tveksam kvalitet, vilket ändå på något sätt känns som att det passar ganska bra med 90-talschronicles. Åtminstone en aspekt av spelet, så att säga.
Världsbyggemässigt får jag känslan av att Wu fått en ganska schematisk beskrivning av spelvärlden, då en hel del helt enkelt inte stämmer med vad vi kan kalla "etablerad kanon". Det finns ett internet allmänt tillgängligt; en av bokens karaktärer är en l33t h4xx0r som använder nätet för att hitta information, till exempel. Överlag ganska avancerad tech. Det finns en lite starkare skepsis mot Brödraskapet än jag tycker mig läst i 1e-böckerna. Det är intressant att Mörka Legionen knappt är känd för folk på Luna överlag – det är lite konspirationsteori över det, de enda som vet något är gamla soldater och ex-doomtroopers och även de har en väldigt begränsad kunskap. Den ende apostel som alls nämns här är Algeroth. Nekromutanter är rejält svårdödade motståndare som är skitfarliga. Det här är inte hur jag minns 1e, men det är absolut inte ovälkommet. Tvärtom passar det ju på många sätt ihop med det jag vill göra med Luna City Blues…
Plotmässigt är det uselt. Jag menar, riktigt riktigt dåligt. Det bästa sättet jag kan beskriva det som är nog att det är ett ganska dåligt äventyr av den typen jag och mina vänner satte ihop där kring slutet av högstadiet, med nefariter och andra som agerar helt orimligt. Och sedan en ganska kass SL som hanterar SLP:erna, och så ganska omogna och lagom töntiga högstadieelever som spelar rollpersonerna. Och så har nån helt enkelt skrivit ner sin kampanjkrönika.
Samtalen är famlande och krystade, folk kräks ur sig sina backstories vid minsta provokation, vad som nog är tänkt att vara coola och hårda vuxna yrkesmänniskor beter sig som tuppiga högstadiemobbare. Och det hade väl kanske funkat om inte det senare beskrev en inkvisitor och en mortifikator…
Så… Är det här bra? Nej, absolut inte.
Är det passande? Ja. Verkligen. Det här är på något sätt kvintessensen i de mindre bra delarna av 90-tals-chronicles. Med de rosa nostalgiglasögonen avtagna. För det här
är Mutant Chronicles. Det går inte att komma ifrån det. Det var typ såhär det var att spela, många gånger. Det här är extremt on brand. Och det tror jag man gör bäst i att inte försöka förneka. Don't kill the part of you that is cringe.
Kill the part that cringes.
Jag ska försöka läsa de andra två delarna också, men tar nog något annat mellan.
