Jag hoppas att jag inte missar något viktigt nu; det här var en bok jag läste medan Luna City Blues var en hemlighet. Jag fräschade upp minnet, men… ja. Jag kan ha missat viktiga grejer.
Mishima – Död före vanheder
Författare Bill King, översättning Åke Eldberg
Precis som Imperialboken börjar vi med en kortfattad beskrivning som sammanfattar korporationen, fångar den på ett par sidor. Vi läser att Mishima är "den gåtfullaste" megakorporationen, att de har samurajer som ledare och att de ståt emot Brödraskapets influens. Sju mästare, Ärans Väg, uråldrigt kulturarv, märkliga krafter. Rätt mycket utrymme ägnas åt att beskriva de där sju mästarna, där tre var kvinnor och bara två av dem känns iur västerländskt perspektiv "typiskt kvinnliga".
Mishimas struktur
Mishima "är egentligen inte en enda megakorporation" utan består, likt Imperial, av relativt separat och självstyrande enheter. Här kallas de Keiretsu. Som styrs av samurajklaner. Inom varje keiretsu finns mindre företag som konkurrerar med varandra – Imperials klaner upplevde jag som mer liksom enhetliga – även underfamiljerna där verkade ändå vara i linje med klanen de tillhörde så att säga.
Lägre stående klaner är vasaller under de högre stående; lite som familjer är under Imperials klaner. Högst upp sitter Arvsfurstarna och Storfursten själv. Arvsfurstarna är alltså Storfurstens barn.
Det som hänt nyligen är att Storfurstens makt minskat och hans barn ökat, och det pågår ordentlig maktkamp mellan de tre. Precis som de tre största inom Imperial, alltså. Skillnaden här är väl att det inte finns något motsvarande under/överhus, och att de tre arvsfurstarna bokstavligen är barn till den åldrande Storfursten. Möjligen kan man säga att det här är lite mer… medeltida än Imperials struktur; här finns inte minsta tillstymmelse till folkstyre. Det kallas "tekno-feodalism". Det finns samurajer (adeln) och så finns en allmoge. En ur allmogen kan under extrema omständigheter upphöjas till nedersta graden av samuraj, men sen tar det slut.
Mishimas folk beskrivs som extremt kuvat och förtryckt, och det finns därtill väldigt lite uppenbart rebelliskt i samhället. Folk verkar mest acceptera situationen, eller iaf inte kunna göra så mycket motstånd. Bauhaus har åtminstone sina anarkister, men här är det bara… passivt.
Var och en av arvsfurstarna styr över ett territorium – Moya styr Mars, Maru har Mishimas ägor på Venus, och Mariko har Mars.
Det finns också hemliga sällskap, Ronin som varit samurajer men blivit av med sina positioner, demonjägare som jagar Mörka Legionen, Mästare som lär ut Ki-krafter och så vidare. Mishimasamhället är väldigt misstänksamt mot alla utomstående.
Här finns också informationen om relationen till andra megakorpar – Huvuddragen är väl att man är ganska fientliga mot Brödraskapet men mer bundis med Cybertronic än vad flera andra är. Mishima verkar också vara den korporation som är minst intresserade av Kartellen.
Att skapa en rollperson från Mishima
Jaja, lite nya regler såklart. Nya yrken; man kan vara samuraj, ashigaru (krigare ur allmogen), triadmedlem utövare av stridskonster, ronin, demonjägare, shadow walker… Det finns nya uppväxthändelser och särskilda händelser, såklart.
Ki-krafter
Mishima har psykiska krafter. De är ganska precis så som man skulle kunna tänka sig: man lär sig dem av en mästare genom intensiv träning, och de är ofta en förlängning av stridskonster och sådär. De har namn som "Apans fot" och "Flygande huggorm". Det finns ett gäng skolor att välja mellan att gå med i, såsom "Den himmelska vägen" och "Demonjägarna".
Mishima-färdigheter
Nya färdigheter för att slåss med svärd på olika sätt (behövdes det verkligen en separat färdighet för att "dra ett svärd och anfalla med det som samma handling"? Tydligen. Färdigheten för att köra Meka – alltså, ja, jag kanske glömde säga det men det är nog för att de inte beskrivits så mycket en: Mishima har mechas. Inte bara små mechasuits heller utan stora fucking animerobotar. Det finns typ inga stereotypa uppfattningar om japan man kan ha fått av populärkulturen under 70-90-talet som inte återfinns i nån form i den här boken.
Mishimas länder
Här beskrivs Mishimas närvaro i solsystemet. Merkurius är hemplaneten. Det är varmt, knappt terraformat och mest lever man under ytan. Hela planeten är som en fästning, och det har dröjt innan andra megakorpar fått tillträde. Imperial köpte in sig på Fukido på 100 år och det har man inte förlåtit.
Det finns underjordiska hav och kratrar med kraftfält som håller atmosfären inne. Det finns en ö som såklart heter "Den förbjudna ön" och där demonjägarna tränas. Under jord, i "den under staden", bor underklassen i ett gytter av korridorer och tunnlar och bergrum. Det finns provinser som tagits över av Mörka Legionen, såklart.
Olika städer styrs av olika keiretsu, olika samurajer. Några olika beskrivs här, med lite historia, typiska drag och potentiella och rådande konflikter. Det finns en hel del för SL och spelare att greppa tag i. Merkurius härskare Moya är paranoid och den som förtrycker folk mest. Rykten säger att han blivit vansinnig och bara träffar sina mest pålitliga krigare. Och att hans närmaste rådgivare inte är så aktiv som han borde när det gäller att bekämpa Legionens kulter.
Venus är inte lika viktigt som Merkurius, men fortfarande Mishimas näst starkaste fäste i solsystemet. Livet här är friare och lättare, antagligen som effekt av att själva planeten är den rikaste och mest blomstrande. Plus att man faktiskt kan fly till Capitols eller Bauhaus områden. Venus härskare Maru är en militär nytänkare som börjat bryta upp klasskillnaderna genom att t.ex. låta allmogen bli krigare.
Mars är mer glest befolkat och styrs av arvsfurstinnan Mariko, som använder sina kvinnliga lister och mjuka diplomati för att få igenom grejer. Hon har bara fyra keiretsu, men har en omfattande hemlig polis.
På Luna är det mest den maktlöse Storfursten som "bestämmer". Inga av hans order åtlyds, inga avtal han skapar med till exempel Kartellen bryr sig någon om.
Mishimas lag
Det finns ingen nedskriven lag inom Mishima. Traditionerna säger istället att man ska lyda sina överordnade, och gör man inte det så kan man bestraffas. Furstar och samurajer styr via edikt, och allt följer en strikt hierarki. Samurajpatruller går runt på gatorna och "skipar rättvisa" och upprätthåller ordningen. Massa samurajsvärd på gatorna alltså.
Det finns såklart omfattande triader, som framför allt gör kriminella grejer inom andra megakorpars område. Det är mycket typ utpressning, vapenhandel, industrispionage etc. Ganske lite gatu-gängkrig. Triaderna passar in i systemet och ar betar ofta med den "legitima ordningsmakten". Säljer info och sådär.
Givetvis finns det en ond kult, "Shadow walkers", som är Mörka Legionen, onda ninjas.
Mishimas arméer
Nästan ingenting intresserar mig mindre, men okej. Mishima har en flotta på Venus, och begränsat flygvapen. Deras doktrin är att de gillar "enskild strid" men arvsfurste Maru försöker få till mer av en yrkesarmé och inte bara enskilda adels-ungtuoppar som vill slåss med samurajsvärd.
Givetvis dör Mishimas soldater hellre än att ge upp; att dö i strid är ett av de "mest ärofulla sätten" att dö. Okej.
Ny utrustning
Jag kollade knappt på bilderna här, vapen intresserar mig ju inte. Men bilderna är hemskt fina, absolut.
Och… svärd. Suck. Mystiska släktklenoder med krafter. "Andeklinga. Denna klinga innehåller den förre användarens ande." Sånt, ni fattar.
Hårda tider i undre staden
Inte ett jättebra äventyr. En imperial-kättare (Stewart) har haft möte med en ond dimyo (Suritomo Omi) och en kvinna som infiltrerat hans organisation för att söka hä,mnd för att han dödade hennes familj (Katsumi) har fotat mötet. Omi har hjälp av en ALgeroth-nefarit (Ishmayel).
Rollpersonerna hyrs antagligen in av den evige SLPn McBride. De möter honom i ett safe house. De ombeds ta sig till en förfalskare och fixa falska papper åt honom och Katsumi. När de kommer tillbaka har McBride drogats och Katsumi kidnappats. Han har en apparat som visar att kidnapparna är på väg till Akumi-ön där "Demonbergets tempel" finns.
Där kan rollpersonerna utforska lite. Det finns odöda legionärer och en mörk golem. Och en nefarit, då.
När rollpersonerna överlevt templet är äventyret slut.
Mitt sammanfattade intryck
Precis som Imperialboken är det här en väldigt matnyttig bok. Trots dess problem finns ändå ganska många konflikter och intressanta platser att väva in i spelet. Jag har förstått att regelbitarna är helt sjukt brutna, men de bryr jag mig ju inte så mycket om.
Det som inte funkar för mig är ju egentligen inte den här bokens fel, utan att Mishima är som de är. Det är lite för mycket exotifiering, lite för mycket medeltids-japan sett genom västeländsk lins, lite för mycket karikatyr och "mystik". Jag vet inte; jag blir lite obehaglig till mods.
Jag tycker överlag att det här med uttalad medeltids-struktur inte riktigt funkar. Och jag saknar motkrafter, som sagt – det här med att hela folket i princip verkar foga sig i den här strukturen? Det totala förtrycket? Jag vet inte, jag. Kanske kunde det funka i och emd att Merkurius är så totalt siolerat, men… varför? Det är ju författarna som bestämt att det ska vara såhär. varför vill man att "den asiatiska megakorpen" ska vara den där befolkningen känns som en enda stor förtryckt och passiv massa? Jag förstår att de inte gjort det här av något slags medveten rasism eller så, men reproduktionen av de här troperna blir för mig lite… trist.
Mishima är nog den megakorp jag mest känner att jag behöver göra något med. Mer om det framöver.
