Nekromanti Kult i cyberrymden and beyond

[.nathan]

Jag kom ihåg att jag har sett någon sida någon gång där någon hade lagt ut sin cyberpunk-kampanjvärld till kult. Jag vet också att jag har varit inne på någon snygg (svensk?) sida av några som gjorde om kult helt och hållet, behöll grundtankarna och världsbilden, men flyttade från våran värld.

Är det någon som vet vad jag pratar om och har länkar dit eller vet om det har hänt något med sidorna... ...eller kanske har andra intressanta länktips som rör just modifikationer på den kampanjvärld som presenteras i rollspelet?

 

[.nathan]

tillägg

När fick jag inge napp, jag testar en annan fråga istället: är det någon som testat att spela med kultvärldens bakgrund i ett annat... ...sammanhang? T.ex. flyttat det rejält frammåt eller tillbaka i tiden, stoppat in temat i en fantasyvärld eller kanske hittat på någon helt annan skådeplats? Kanske använt någon av dom andra världarna än elysium som "hempunkt", där illusionen är den främmande världen och Limbo eller kanske Metropolis är det som rollpersonerna känner till.

Mutant Chronicles eller R*Y*M*D kan ju ses som (iochförsig rejält grova, men ändock) modifieringar av Kultvärlden, är det någon som har snickrat ihop något liknande själv eller funderat på det?

 

[Kitzune]

Re: tillägg

är det någon som testat att spela med kultvärldens
bakgrund i ett annat... ...sammanhang?

För närvarande traskar mina spelare runt i en värld som är
påfallande lik Mutants världsbild (soldater de träffat på pratar
om Mutant-krigen) och där finns till och med mördarkaniner

Det fungerar fint för oss då spelarna är ganska trötta på sina
karaktärer (efter bara 5 omgångar, ja se spelare nu för tiden)
och jag gav var och en en lapp på hur deras nya personlighet
är i denna nya värld de stövlat in på.

/Alexander Gyhlesten

 

[Tyr]

Re: tillägg

Jag har inte läst igenom några hemsidor om Kult eftersom jag inte spelleder just det spelet. Men jag har hört att The Abyss ska vara rätt så känd. Det kanske är den du är ute efter? Om inte så verkar den länka till många andra sidor om spelet, så du kanske hittar rätt ändå.

 

[Insignia]

SF

"är det någon som testat att spela med kultvärldens bakgrund i ett annat... ...sammanhang? T.ex. flyttat det rejält frammåt eller tillbaka i tiden, stoppat in temat i en fantasyvärld eller kanske hittat på någon helt annan skådeplats?"

Har inte gjort det, men skulle hemskt gärna vilja anpassa det till en annan värld någon gång. Tyvärr äger jag inte regelboken, och som en snäll flicka lämnade jag tillbaka den jag hade lånat innan jag flyttade många mil från min spelgrupp

 

[Dimfrost]

Det finns en artikel i Sinkadus nr. 32 om hur man för in Kult i Mutants ("nya" Mutants) värld. Jag har inte för mig att den tillförde särskilt mycket intressanta idéer, men det är ju alltid värt att skaffa sig gamla Sinkaduser för nostalgivärdets skull ändå.

 

[.nathan]

But what about us? We'll always have Metropolis

där finns till och med mördarkaniner

Hur gör du?
Jag har skitsvårt att spelleda ostereotypa kultäventyr, det var lite därför jag var intresserad av att höra lite om andra möjliga kampanjvärldar. Jag tänkte göra ett smålustigt, mys-rysligt äventyr om några demiurgtrogna-änglar på en odyssé genom elysium, med lite roliga kulturkrockar och sånt, men det går inte, för mig

Det senaste knasiga projektet är en Casablanca-Bladerunner-Angelheart crossover, men jag vet inte riktigt hur det går till, hur jag drar ner nivån dödsångest och mörker (och om jag ska utgå från Kult eller Mutant Chronicles). Jag är med andra ord ute efter lite snålskjuts på väg till inspirationen.

 

[Ghoulz]

Crossa gränserna!

Angelheart utan dödsångest? Blade Runner utan dödsångest? Casablanca utan dödsångest? Shit, finns det en chans att missa mörkret, ångesten, döden och så vidare i dessa filmer? Angelheart: Harry Angels jakt i allt högre grad av desperation, ständigt steget efter en gäckande mördare. Bladerunner: replikanternas jakt på förlängt liv och flykt inte bara från Deckard utan snarare från den död som är garanterad och som de aldrig kan undfly (jag såg förresten Kobra förra veckan - det innehöll en fantastisk intervju med Rutger Hauer på ett hustak i Solna där han förklarade hur han upplevde sin dödsreplik i filmen). Vehöver casablanca en förklaring? En stad fylld med flyktingar från nazismen som desperat kämpar för att överleva. Fan. Alla tre filmerna handlar ju om fåfäng flykt från döden. Eller bara om FLYKT.

Jag har lett flera kampanjer/äventyr i Mutant RYMD som varit mer inriktade på skräck och mindre på action. En historia rörde en rymdfyr där ondskan långsamt höll på att öppna en ny portal mitt ute i djupa rymden. En annan historia utspelade sig på Mars sydpol under en julhelg då rymdstrider lyste upp natthimlen, muterade isbjörnar jagade längs packisen och en skeppsbruten razid som försöker finna vägen hem. En tredje minnesvärd historia utspelade sig också på mars och var en kampanj (ännu oavslutad) om mutationer och framväxten av en ny mänsklighet på Mars. poängen är att man måste koppla loss ytan och satsa på historien. Vill man berätta skräck funderar man på vad som är basen först, sedan kosmetikan. men man kan också börja i kosmetikan. Då utgår man från världsbeskrivningen och låter mening följa på innehållet. Den senare delen har jag använt i alla tre exemplen. Jag har först placerat mig i RYMD:s värld och fösökt bygga en historia utifrån inspirerande "fakta". Skräcken byggs ut ur de förhållanden som råder i den värld där jag placerat äventyret. Fundera på hur du ska använda världen för att visa upp det skräckperspektiv du vill ha. Vad sägs om att få spelarna att inse att deras rollpersoner är förbrukningsvaror. Det är vardagsmat i RYMD, men att verkligen visa det samtidigt som man låter dem ha en individualitet och en själ som MegaCorpen (tm) säljer på slagfältet i utbyte mot marknadsandelar. Det är egentligen inte den metafysiska ondskan som är intressant i RYMD, utan at sätta den i kontrast till den mänskliga ondskan som i sin vämjelighet får Nefariterna att framstå som mesar.

 

[Kitzune]

Re: But what about us? We'll always have Metropolis

Jag har skitsvårt att spelleda ostereotypa kultäventyr, det
var lite därför jag var intresserad av att höra lite om andra
möjliga kampanjvärldar.

Till att börja med: Du måste sälja din idé till spelarna. De
måste kunna leva sig in i den värld du placerar dem i utan
att det blir fånigt (Vadå? Ska jag bli rädd för den där söta,
lilla kaninen som just bet sig in i mitt tält - Men snälla!).
Utkristalleriseringen av vad som är speciellt för KULT är
viktigt, poängtera ständigt omgivningen och dess frekvenser.
När spelarna i mitt scenario där de vandrade runt i en Mutant-
miljö blev bombarderade med synintryck, hörseluppfattningar
och lukter så det blev en exotisk krydda mer än en vanlig,
förgiftad skog. Gör det benhårt så det inte kan misstas (Hjälp!
Den där kaninen åt just upp Furirens högra öra!) med något
annat.

Komplettera hur mycket du än vill - Du måste som sagt var
sälja detta till spelarna och de vill ha övertygelse.

/Alexander Gyhlesten

 

[Kitzune]

Re: SF

och som en snäll flicka lämnade jag tillbaka den jag hade
lånat innan jag flyttade många mil från min spelgrupp

Vilket påminner mig om att jag inte har lämnat tillbaks en
massa böcker till min förra spelgrupp

Schysst hemsida förresten.

/Alexander Gyhlesten

 

[.nathan]

Re: But what about us? We'll always have Metropolis

Att sälja min idé till spelarna har jag inget problem alls med, dom köper mina förrvirade hopkok rakt av, utan frågor. Mycket tacksamt och hemskt roligt för alla inblandade

Mitt problem är väl snarare att jag faktiskt vill att det ska kunna få kännas lite fånigt, lite lekfullt. Den nervösa ängeln som fått jobb på en försäkringsfirma där han ska övervaka mänskligheten är fullt tillfreds med sin begynnande flint, sina polyesterkostymer och sitt enformiga arbete. Han blir inte alls speciellt intresserad av att när den episka och överdramatiska Carl McCoy-trenchcoat ängeln stiger in i hans hem med rök, ljus och änglakörer. När han sedan berättar hur de är kallade av högre makter att dramatiskt rädda mänskligheten från fördärvet blir han mest missnöjd över att hans rutiner kommer att rubbas.
Det är svåra grejer, i kult

 

[.nathan]

Re: Crossa gränserna!

Där formulerade jag mig väldigt dåligt, jag försökte inte påstå att ångest inte var närvarande, jag får försöka lägga ner lite mer tid på mina inlägg nästa gång
Jag hittade bara inte rätt adjektiv där för kultmörkret, men har nog kommit fram till att "väldigt, väldigt seriöst" är något som jag tucker passar.

Casablanca upplever jag inte som en solskenhistoria på något sätt, men det är ju en helt annan film än t.ex. Hellraiser. Det jag funderar lite på är vad det är som gör kult så mörkt. Är det rekvisitan och alla monster, eller är det konceptet i helhet eller något helt annat? Om man kan använda kults världsbild och spela äventyr som inte är obehagliga på ett kroppsvätskordödsångestvassakanterbensinbetong-sätt, hur gör man isåfall? Är det någon idé att fortfarande spela det i kult?

Det där sista du skrev var speciellt intressant, där gav du mig några tankeställare. Jag tar åt mig av det och funderar vidare, tack

 

[Ghoulz]

Hellraisin' in Casablanca!

Naturligtvis är det möjligt att applicera Kult på mer än motorsågsvingande nefariter! Det har jag aldrig ens försökt! Jag har redans agt det så många gånger, men jag antar att jag återigen går in på min huvudteori om Kults mörker: människan är egentligen Gud - alltså är hon själv orsak till sin egen olycka. Vi är våra egna bästa fångvaktare. Det stora kosmiska skämtet är att de som främst fruktar uppvaknandet är vi själva, och att vi hela tiden kämpar emot, eftersom frigörandet är döden - vi måste krossa oss själva och lämna våra "jag" bakom oss för att bli fria. Genom fokus på "jaget" och personligheten sätter Kult fingret på oss här och nu och är därmed det mest filosofiska rollspel jag stött på. Dess mörker ligger i dess nihilism och ifrågasättande av nödvändiga sanningar. Dess lockelse ligger i att det är "här och nu".

I ljuset av det här blir monstren bara rekvisita. Emellanåt funderar jag på vad konstruktörerna tänkte när de skrev ner alla dessa meningslösa monster. Jag brukar nöja mig med människor och kanske liktorer. Någon gång kan en razid eller nefarit dyka upp, men det är i undantagsfall. Jag håller mig förbannat jävla långt borta från att göra George W. Bush till ett offer för en komplott ledd av Netzach. Kosmiska krafter gör sig bäst tusen ljusår bort. Och detta trots att äventyren med Galactus är mina näst favoritaste i marvelvärlden (allt med Magneto är mina favoritaste). Kult är ett "människocentrerat" rollspel. Det handlar inte om ett hot utifrån, utan ett hot inifrån. Faktum är att människan uttryckligen är den mäktigaste avrelsen i hela världen - som uppvaknad. Och hon kan inte dö, vilket allt annat (med ett möjligt undantag för Demiurgen) i Kults kampanjvärld kan.

Vad jag tror att de flesta gillar med Kult (min idé om verkligheten som ett sönderfallande fängelse vi desperat försöker hålla samman är kanske allt för abstrakt för att vara praktiskt användbar för de flesta) är att det är "här och nu". Nivån är flytande - det kan bli slasher-monsterskräck (a'la ovan nämnda nefariter), kosmisk skräck (med arkonter istället för great old Ones) eller "vardagsskräck". Kult utspelar sig främst i urbana miljöer (minus Gaia som är rätt tveksamt om du frågar mig) och låter oss leka i både slumområden och vardagsmiljöer. Men det finns inget som är givet. Jag lät illusionerna rasa på en nattklubb för rika ungdomar i Beverly Hills en gång, en annan gång i ett övergivet industriområde i Chicago. Äventyren var helt olika, men det var samma spel. Och ingenstans förekom legioner av monster. Dock fanns bensinlukten där, om man med det menar känslan av modernitet och storstadsångest. För känslan tänk Fight Club. Tänk Seven. Tänk Blade Runner. Tänk Riddarfalken från Malta. Tänk Kids. Tänk Fear and Loathing i Las Vegas. Tänk Jacob's Ladder. Men tänk så lite Barkerfilm som möjligt. Det har GJORTS FÖRUT.

Om du vill ha Barker ändå rekommenderar jag videon till Aphex Twins "Come to Daddy" som är mer Kult än Kult och påminner mig om Barkers novell "Det förbjudna" som låg till grund för Candyman. Candyman får man förresten tänka. Och Hellraiser får man tänka ur Franks perspektiv. Smärtan som vägledning till upplysningen, sökandet efter sanningen bortom en själv, viljan att kasta bort allt för att skåda en värld bortom det normala. Det är behållningen med Hellraiser, inte läderklädda idioter med spikar i huvudet som drar S/M-vitsar. Återigen ett fokus på människan alltså.

Och där har vi ett utmärkt ställe att skjuta in Casablanca. Stryk sadosexet ur Hellraiser och knyt ihop Casablancas tänkande kring skuld och ångest. Gör det x-rated så blir det bra Kult. Casablanca som en jakt på en väg ut ur helvetet, som erövrandet av hopp i en hopplös värld? Kryddat med lite våld och mänsklig utsatthet. Det kan bli bra, mycket bra.

 

[Kitzune]

Re: But what about us? We'll always have Metropolis

Det är svåra grejer, i kult

Beror helt på inställningen till KULT. Om man maniskt måste
gå enligt huvudboken stämmer inte lite "löjliga" inslag in utan
allt måste vara blodigt allvar, och andra pretansiösa prylar,
hela tiden.

Det kanske är dags att omvärdera KULT efter nya mallar?

/Alexander Gyhlesten

 

[Troberg]

Re: But what about us? We'll always have Metropolis

Mitt problem är väl snarare att jag faktiskt vill att det ska kunna få kännas lite fånigt, lite lekfullt. Den nervösa ängeln som fått jobb på en försäkringsfirma där han ska övervaka mänskligheten är fullt tillfreds med sin begynnande flint, sina polyesterkostymer och sitt enformiga arbete. Han blir inte alls speciellt intresserad av att när den episka och överdramatiska Carl McCoy-trenchcoat ängeln stiger in i hans hem med rök, ljus och änglakörer. När han sedan berättar hur de är kallade av högre makter att dramatiskt rädda mänskligheten från fördärvet blir han mest missnöjd över att hans rutiner kommer att rubbas.

Haha, gillar iden. På något sätt tror jag faktiskt att den nervösa "kontorsängeln" kan ge både en kontrast till "McCoy-Watchman-ängeln" och dessutom öka paranoiapotentialen. Änglarna är inte längre något man känner igen på att de kommer med mörka glasögon och mörk rock i en mörk gränd med dimma runt sig, de kan vara vem som helst. Att man dessutom visar att de inte har en enhetlig agenda gör dem också mer svårförutsägbara och skrämmande. Om man dessutom låter någon "kontorsängel" helt plötsligt visa sig vara en actionängel så kan de inte längre känna sig säker någonstans.

 

[Insignia]

Re: SF

"Schysst hemsida förresten."

Vem, jag? O_O Tack, i så fall

 

[.nathan]

Re: But what about us? We'll always have Metropolis

Jag är manisk och ultrapreteniös när det gäller kult, det är problemet
jag är helt för omvärdering

 

[.nathan]

Re: Hellraisin' in Casablanca!

Självklart ser jag det också som möjligt att spela utan motorsågsnefariter och splatter, jag gör det hela tiden, men jag tycker ändå det finns en känsla av totalt-djävla-misär-mörker oavsett om man spelar kult som Lynch, Barker, Fassbinder, Otto Dix eller Lord Belial. Det blir även utan monster riktigt, riktigt, riktigt skitigt. Det är inte det att jag har svårt att spela kult utan monster och sado-vibbar, jag har vill spela kult med mindre skräck överhuvudtaget, märk väl att det inte är mer nedtonad skräck jag är ute efter, det är jag bra på, utan jag vill helt enkelt ha mytologin med mycket mindre skräckinnehåll överhuvudtaget.
Med största sannolikhet kommer jag inte få någon distans till min bild av Kult just nu så jag behöver antagligen bygga en egen bakgrund till cyberpunkäventyren, men det är en intressant diskussion. Tanken att testa kult-mytologin i andra världar fortsätter att kännas mycket intressant.

 

[Ghoulz]

Abstrahera mera?

Okej, så du vill lixom ha det metafysiska från Kult utan skräckinnehållet? Förstår jag dig rätt så gäller det att använda arkonterna och dödsänglarna (rekommenderar forskning i klippot om så är fallet) som mer abstrakta "energier" eller aspekter av skapelsen utan att detta övernaturliga inslag skulle innebära en närvaro av skräckiga farbröder? Metafysiskt rollspel alltså. Kan funka. Kan vara intressant med rätt spelargrupp. Men svårt. Funkar kanske som en sorts abstrakt pryl i en cyberspaceorienterad saga. Men jag tror på ångest, skräck och skitighet. Jag tror att man definitivt kan frikoppla det negativa monstrandet från ångesten. Om det är det du vill ha förstås.

 

[.nathan]

Re: Abstrahera mera?

Jo precis, jag vill ha den tematiska bakgrunden från kult, en stor universell konspiration som samtidigt kan kännas personlig och ge upphov till ett väldigt episk, kort kampanj. Konceptet med mer eller mindre personlighetslösa makter eller principer som kan utnyttja eller utnyttjas, möjligheten med flera världar är välkommen, men inte nödvändig. Säkerligen kommer stämningen vara relativt mörkt, det brukar bli så, men jag vill testa tankarna bakom kult i andra situationer. Jag skulle nog inte vilja säga metafysiskt rollspel, även om det låter rätt fräckt.

Jag har idéer att t.ex. använda mig av replikanter som någon form av återvändande kristus, som Blade runner gör lite smått. Jesus var son av gud och nästa kristusgistalt, son av människan. Jag har alltid tyckt att Rachel varit den absolut mest intressanta karaktären i Blade Runner (om man inte väljer att se Deckard som den siste replikanten, då det är dött race).
Lite Akira-psi förmågor möjligtvis, casablanca-rymdkolonier, hårda noir-deckare slutar som upplysta anti-hjältar, Kults fascination vid outsiders och allt det där. Monster tar jag gärna bort helt och hållet, funderar på att använda mig av en värld som bygger på balansförhållandet mellan ordning-kaos som i kult (men en demiurgliknande varelse kontra ett opersonligt kaos, lovecraft?). Det är inte för att utesluta ondska, men för att göra det mindre centralt.