Grising är en KULTing
"Jag läste igenom lite KULT-trådar här på forumet, och insåg att de flesta rekommenderar att man inte ens ska befinna sig i Metropolis under längre stunder. Det låter som nonsens i mina öron, det är ju där det händer grejjer! Annars hittade jag inte mer än små tips."
Eftersom det mesta om Kult måste ha skrivits av mig på forumet så antar jag att du redan tycker jag har värdelösa åsikter, men here goes:
Kult är grymt svårt att skriva äventyr till. Många har spelat det men det är många som säger "javisst, jag har spelat med
kultreglerna men det har ju inte varit ett
riktigt Kultäventyr"...
Jag har bara haft ett köpäventyr till Kult (Svarta Madonnan) men det är inget
riktigt Kultäventyr det heller. Det är bara ett Kultinfluerat actionäventyr som använder Kultreglerna.
Det är enkelt att skriva Kultinspirerade matinéäventyr som använder Kultreglerna, men anledningen till att så få klarar av att skriva "riktiga" äventyr är att man då tvingas brottas med några riktigt svåra problem:
Hur skall jag börja?
Första gången jag skulle skriva ett Kultäventyr drev det här problemet mig till vansinne. Det verkar enkelt att skriva äventyr åt rollpersoner som redan är mitt inne i en övergripande kampanj, men att komma med en vettig inledning i Kult är bedövande svårt.
I andra skräckrollspel litar man på att rollpersonerna skall anta något uppdrag och vilja bli involverade i handlingen. I Kult verkar däremot de flesta riktiga rollpersoner bara vilja vara i fred. Vilket band skall rollpersonerna förresten ha med varandra? Det blir lätt töntigt med ett kompisgäng på en konstnär, en gängmedlem och en storstadssamuraj som alla har mörka hemligheter.
[color:008080]Risings Lösning:</font color=008080>
En bra rollperson i Kult vill inte lösa något fall eller bli inblandad i någon konflikt, hon har sina egna problem och Kult fungerar som bäst när rollpersonerna får lösa sina
egna äventyr. Det är därför Kult gör sig så bra som konventsäventyr. Förskapade rollpersoner underlättar äventyrsskrivandet enormt.
Vill man inte ta till denna nödlösning så tycker jag att man ska komma överrens med sin spelgrupp ungefär hur äventyret skall börja och vilka rollpersonerna skall vara. När man har det klart så skriver man liksom ett äventyr "ovanpå" det. I det äventyret låter man alla rollpersoner få några pusselbitar utlagda om hur illusionen fungerar och vilken roll de har i det hela. Vad ligger bakom deras mörka hemligheter?
Personligen älskar jag när rollpersonernas eget inre dras in i äventyret. Om de får besöka sina egna purgatorium eller att deras egna förträngda mardrömmar får liv, till exempel. De kan ha haft Azghouler som slavar i sina tidigare liv och de kan vara ute efter hämnd, eller liknande. De flesta mörka hemligheter är små äventyr i sig som bara väntar på att få bli genomspelade.
Hur introducerar jag det övernaturliga?
De flesta kultföreteelser döljer sig oerhört väl för vanliga människor. Dårarnas rike är mer eller mindre omöjligt för rollpersoner att äventyra i om inte spelledaren är oerhört snäll, till exempel. Många Kultäventyr faller på att rollpersonerna blir alldeles för hårt rälsade in i verkligheten bakom kulisserna. Introduktionsäventyret är ett bra exempel på det.
Grejen är att det här med att se igenom illusionerna, det skall ju framstå som
förbjuden kunskap för rollpersonerna. Något som de råkat få kännedom om, som genom en olycklig slump. Den känslan infinner sig inte om man blivit styrd av spelledaren. Då har det ju istället blivit något som förväntats av en i äventyret.
[color:008080]
Risings Lösning:</font color=008080>
Ibland styr jag spelet hårt och ibland kör jag så fritt att det nästan bara blir rena improvisationer. Jag tycker dock alltid att det första mötet med det okända skall få vänta på sig. Det bör liksom smyga sig på spelarna bakifrån. Jag gillar inte när äventyrarna tvingas rusa blint in i möten med liktorer och liknande, det blir mycket mer spännande när de får ha egna saker för sig som inte har med övernaturligheter att göra, och att man sedan blandar in världen bortom illusionerna på så sätt att det överraskar spelarna.
Jag har kommit på mig själv med att skriva Kultäventyr som från början handlar om att man ska arrangera fester, göra reportage i krigshärjade länder, sälja ett stort parti knark, utföra brandkårsarbete i WTC, åka runt i ryssland med en liten cirkus osv. Saker som inte alls har med skräck att göra, men som alltså sedan har ballat ur vid någon punkt och blivit ett gediget övernaturligt äventyr.
Vad skiljer en bra äventyrare från en dålig?
I vanliga rollspel kan det handla om att lyckas bra i väpnade konflikter, men den sortens utmaning passar sig inte alls i Kult. Problemlösning och deckargåtor är väl okej, men det är alldeles för rationella utmaningar för min smak. Den bästa spelaren i Kult ska vara den som är lite flummig och "förstår" hur verkligheten bakom illusionen fungerar, inte den torra naturvetaren som sitter och löser logiska gåtor på sin fritid.
[color:008080]
Risings Lösning:</font color=008080>
Jag är förtjust i att låta spelarna få försöka bilda sig en uppfattning om vad som egentligen händer med deras rollpersoner. Om de blir indragna i drömriken, får märkliga budskap, ser syner under drogpåverkan, hamnar i metropolis, samt gör egna undersökningar som leder till möten med allehanda olika personer så får de ofta splittrade intryck om vilka fraktioner som håller dem under uppsikt och vilka som vill dem väl.
Jag gillar när de sedan får försöka spela sina kort väl och bestämma sig för vilka de skall lita på och vilka de skall försöka spela ut mot varandra. Sånt löser man inte med rationell intelligens, utan det kan enbart göras med någon sorts djupare
instinkt, just därför känns det så oerhört Kultbra när man väl gör det rätt!
Om äventyret går ut på att skjuta lupider så har man missförstått allt med Kult.
<p align=center><img src=/images/green2line.gif width=650 height=2></p>
Öööh, bäst jag slutar innan jag blir pladdrig. Tänker du som jag? Vill du ha mer konkreta exempel (jag gillar att skriva exempel, så säg bara till!) eller suger jag gammal psilosit och kan dra något gammalt över mig?
/Rising
)! 
). Jag vill gärna få en kontrast mellan stora händelser runtomkring (liktorernas konflikt med arkonterna, massuppvaknanden och annat som förstör spelvärlden på ett trevligt sätt) och rollpersonernas personliga små helveten.