Nekromanti Kverulationer

[Nightowl]

När jag går in i en butik eller dylikt vill jag slippa se personalen. Dom ska inte snacka med mig om de inte blir tilltalade. Dom ska framförallt inte komma fram och undra om jag behöver hjälp. Nästa gång det händer ska jag berätta om mitt kärleksliv, min privatekonomi och min uppväxt.

Efter fem år som folkbibliotekarie har jag insett att jag är ganska ensam. Folk som lånar böcker vill prata ofta och länge. De som vill prata mest är de asociala kufarna som luktar illa eller har uppenbara psykiska besvär.

Rent intellektuellt inser jag att det ingår i god service att vara trevlig, men jag får svårare och svårare att låtsas vara intresserad av hönsavel, huruvida "judehögern" mördade Olof Palme och JFK eller vilka tunnelbanevagnar som är finast i Stockholm.

Bara så ni vet.

Erik, dålig servicemänniska

 

[Rising]

Jag hatar folk som tror sig ha rätten att veta, när de ändå inte bryr sig. Typ, om man står på en tunnelbaneperrong och plötsligt hör ett ljud av någon som skrålar eller en flaska som tappats i marken, då tar alltid en massa äckliga idioter och vänder sig om och tittar och går för att se vad som har hänt. De gör inget åt det, de bara vill veta.

Om en spådam sade åt mig att jag skulle fällas för dråp så skulle jag gissa att det var någon sådan människa jag skulle komma att döda. Om jag sitter på pendeltåget och jag har någon sådan fitta framför mig så stampar jag i golvet eller knuffar till deras ryggsäten med knäna, det räcker med vad som helst som kan distrahera dem, så tar de omedelbart och återgår till sina böcker eller utsikten utanför, som om de skämdes inför tanken på att någon skulle ha kommit på dem (vilket jag inte på något vis låter påskina mig ha gjort).

---

Annars... Jag hatar uppriktighetsmanin som råder i världen. Uppriktighet som självändamål är så oerhört pretentiöst och småaktigt fåfängt. Ärlighet varar inte alls längst alla gånger, och sanningen är så oerhört överreklamerad att det knappt är sant. Att ventilera ens "uppriktiga åsikter" är bara en utstuderad pose: Verkligt uppriktiga åsikter har man nämligen nästan aldrig något behov av att dela med sig av.

Idealet att vara "intressant" är också motsägelsefullt. Folk vill vara det mer än vad de vill vara trevliga. Alla vill bli lyssnade på, men ingen vill lyssna på någon annan.

Och så något verkligt viktigt: Polly-chokladbitarna är mina svurna fiender. En gång har jag försökt köpa dem i en automat, men fått se att datorn velat ta ut ett mycket högre pris för dem än det som angivits på prislappen. Inte nog med att jag fick betala ett överpris för dem, jag tappade dessutom halva chokladen i backen när jag skalade av papperet, och resten var hård och torr (fastän det ju var ett helt nytt godis?!). Polly-choklad hamnade definitivt på min lista; samma lista som jag skrivit risifrutti och manchesterbyxor på.

Och så är imitatörer fan inte roliga, alltså. Varför skall alla humorprogram envisas med att ha en massa idiotiska imitationer? Det är som relationshumor; ingen tycker egentligen att det är roligt, men alla garvar bara för självbekräftelsens skull: "Ha ha! Jag förstår vem han är!" Ju mer man kan relatera till humorn, desto sugigare är den. Fuck imitationer.

 

[Quan'talis]

Jag gillar inte heller att prata med personalen. Jag är inte helt säker på varför, men det kan ha något att göra med att pengar är inblandade (jag ogillar starkt vänner som försöker sälja saker till mig också, och rätt nyligen insåg jag att jag nästan helt förlorat kontakten med en bekant efter att han köpt en teckning av mig så det verkar fungera andra vägen också. Eller inte fungera, om man så föredrar) samt att jag är rätt asoscial, så om någon börjar prata med mig då jag inte är intresserad känns det som om jag gör dem en rätt stor tjänst bara genom att lyssna. Den tjänsten kan jag tänka mig att göra för folk jag gillar, eller som jag åtminstone är positivt inställd till, men i så fall kan jag inte köpa någonting av dem...

 

[Eksem]

"då tar alltid en massa äckliga idioter och vänder sig om och tittar och går för att se vad som har hänt. De gör inget åt det, de bara vill veta."

Sedan jag blev misshandlad för några år sedan har jag en nervös ovana att alltid behöva vara extremt medveten om vad som sker runt omkring mig, särskilt i kollektivtrafiken. Snälla hata mig inte för det. Jag rår inte för det.



Vad det gäller uppriktighet så gillar jag det inte heller. Visst, kul att folk vill vara ärliga, men om det ändå slutar med att vi har ett helt land som består av 9 miljoner Bert Karlsson så avstår jag hellre. Och folk som är rädda för dubbelmoral. Vafan, hela min livsfilosofi bygger på att bedöma varje situation för sig självt. Det innebär att jag kommer agera på ett sätt i en situation, och på ett sätt i en annan. Dubbelmoral är fan det bästa som finns. Folk är ärliga, beter som sig svin och tycker att det minsann ändå är bättre än dubbelmoral. Jävla as.

 

[Basenanji]

Jag skulle aldrig börja snacka med personal om det inte var kris (som när jag skulle gifta mig och behövde hjälp med en kostym).

De flesta undviker mig dock så jag antar att jag är tillräckligt tydlig. Det dåliga med detta är dock att jag inbillar mig att personalen inbillar sig att jag är en kuf som snattar. Det resulterar i att jag oftast känner mig olustig i butiker. Inte minst i klädbutiker.

Basenanjis shoppingtips för den skygge shopparen i sthlm:

*Akademibokhandeln i city. Oj, vad den butiken rockar. Först spenderar man ett halvt liv bland skönlitteratur, flummiga filmböcker och rock'n'roll-biografier. Sedan går man på facklitteraturen som man trodde aldrig fanns.
Sedan går man och fikar med en tidskrift med glansigt papper och rymdiga foton.
Så avrundar man alltihopa med att köpa pocketböcker.

*Sf-bokhandeln. Javisst, ett självklart alternativ för oss rollspelstomtar, men anledningen till att jag gillar den butiken är för att det finns så mycket annat än rollspel i samma butik som det finns rollspel. Alltså kan man gå rätt så rak i ryggen innan man måste påbesökiporraffär-sjunkaihop på övervåningen. Jag hör nog när sextonåringarna viskar bakom min rygg: "Åhh, titta han är bergis åttio år gammal och spelar Dungeons&Dragons! Äh, han har ju inte fattat nånting. Det är ju ute med grottröj. Det ska vara ångest! Ska vi råna honom i gränden vid Indiska?"

*Jonas Näslund & Brasspecialisten
Näe- inte sånt brass! Nu handlar det om blåsinstrument och alla tillbehör man kan tänka sig till dessa. Ligger på Wallingatan vid Norra Bantorget och är definitivt värt ett besök om du inte kan se skillnad på barytonsax och basklarinett. Bara att gå omkring och kolla på all skinande mässing gör mig harmonisk.

*Söderhallarna
Om du vill laga riktigt god mat för en gångs skull ska du handla här. Kolla in fiskhandeln- de hjälper dig från förrätt till efterspel. Hummer är sexigt.

---

Jag stör mig mest på grabbar som måste vara tuffa (macho). Släpp kylen, grabbar. Ni är goa som ni är.

När folk inte kan vara artiga eller kan avvakta en kommentar bara för att de vet att de har rätt.
"Jamen- man får skylla sig själv när man inte skaffar barn förräns man är fyrtio. Det är liksom allmänbildning att veta när man är fertil och inte...!"

Eller har det där idiotiska självförtroendet i kombination med noll självinsikt.
Sådana som aldrig går med på att ett problem kanske saknar en enkel lösning, bara för att de själva är så jävla perfekta.

Sedan börjar jag bli lite smågrinig på min stressmage. Ska jag inte längre kunna dricka kaffe?

/Basenanji

 

[Nightowl]

Visst, kul att folk vill vara ärliga, men om det ändå slutar med att vi har ett helt land som består av 9 miljoner Bert Karlsson så avstår jag hellre.

Ljudet* du hor ar jag som snor denna mening och planterar den i min sigg!

Erik

*swischswisch, typ

 

[Ichabod_UBBT]

Det är egentligen ganska hemskt vad folk är ignoranta.

Såg nått på TV om det, nån som testade att gå omkring och stjäla cyklar på öppen gata för att se om någon reagerade. Ingen gjorde det... han testade värre och värre saker. I slutet gick han fram till en cykel med en stor jädra vinkelslip och sågade loss kättingen. Sen bar han iväg cyklen... fortfarande ingen som reagerade.

Värre är det (som jag inte sett själv) som tydligen finns nånstanns där dom testat att iscensetta en kvinnomissandel på öppen gata för att se om nån stoppade dom.... Två personer stoppade dom, en Australiensare och en tant på 60-70 bast... av hur många som helst.

Men det kan man ju se i verkligheten också, hade en kompis som råkade ut för inbrott i sin butik och kom på tjuven. Hon försökte hålla fast honom och skek på folk att "stoppa tjuven" medans hon höll fast i hans jacka. Ingen reagerade då heller, minst sex vittnen... som sen bara gick när han lyckades komma undan. Dom gick inte ens fram och kollade om min storgråtande komipis var ok...

Hur gör ni? Om ni ser en fjortis ligga däckad på en gata en sen natt, hjälper ni till. Om någon får stryk, försöker ni stoppa? Ringer ni polisen? Oftast inte tror jag (givetvis med undantag).. Ignorera, titta bort.... Alla vill VETA; men ingen vill göra nått. Flockbeteende...

Det är nog det jag vill säga... jag hatar flockbeteende, jag hatar folk som bara glor och inte gör nått. Och jag hatar... ehm. Det var nog allt för tillfället. Jag lovar att jag ska komma på mer saker jag hatar.

 

[Rising]

Om någon får stryk, försöker ni stoppa?

Jag skulle bara hjälpa till i en nödsituation om jag kunde riskera döden för det, som att hoppa fram och knuffa undan någon tjej sekunden innan hon blev påkörd av en långtradare eller dylikt. Så om angriparen är uppenbarligt livsfarlig och har goda möjligheter att döda mig om jag skulle blanda mig in, så visst. Då kommer jag och hjälper.

Men det beror förstås mer på att jag letar efter en snygg sorti från livet än att jag skulle bry mig om någon av mina medmänniskor.

Fuck you, liksom.

 

[Svarte Faraonen]

Jag besväras också av butiksbiträden, framför allt i klädbutiker. Klädbutiksbiträden som dyker upp och frågar om man behöver hjälp är det mest obehagliga som finns, möjligen eftersom det känns som om de bedömer ens utseende och smak. Nu är ju detta givetvis helt irrationellt, eftersom jag definitivt inte behöver bry mig om vad något litet butiksbiträde tycker om mig, men det är principen. Detta har lett till att jag avskyr klädinköp. Jag borde verkligen bli bättre på att sy.

Dock finns det ett butiksbiträde som är bäst och som jag aldrig besväras av, och det är tanten i närbutiken vid mitt hem. I en annan tid och värld hade hon förmodligen varit en gemytlig värdshusvärdinna av den typ som uppskattas av de mest råbarkade kringresande äventyrare. Hon är alltid tjänstvillig och pratsam utan att någonsin bli obehagligt servil -- varje artighetsfras och typiskt butiksbiträdebeteende ackompanjeras av självdistans, som om det finns en tyst överenskommelse mellan henne och kunden att "nu leker vi affär, och jag är ett hjälpsamt butiksbiträde". Min far tyckte att detta beteende var rent brechtianskt i sitt främmandegörande, men det säger han om så mycket, så det behöver man inte ta på allvar.

 

[Ulfgeir]

Såg ett intrresant vetenskapsprogram för något år sedan där de gick igenom flockbeteendet. Verkar som om ju fler vittnen/folk som kan hjälpa till desto mindre chans att en enskild person gör det då alla tänker "någon annan ringer säkert polisen/ambulans etc"..

/Ulfgeir

 

[Johan K]

Jo, kan väll hålla med dig där att man allt som oftast vill slippa nån påstridig säljare. Allt som oftas vet jag vad jag vill ha & slippa vara i affären mer än vad jag behöver, ogillar å´det bestämmdaste att vara i affärer...
Såvida det inte är tspiksa rollspelsaffärer.. Då därimot kan jag lätt spendera några timmar att snacka med personlen, spela spel med de som finns där & sådana saker.

 

[Man Mountainman]

Typ, om man står på en tunnelbaneperrong och plötsligt hör ett ljud av någon som skrålar eller en flaska som tappats i marken, då tar alltid en massa äckliga idioter och vänder sig om och tittar och går för att se vad som har hänt.

Är inte det en jäkligt konstig sak att störa sig på? Så gör ju alla. Det är ett överlevnadsmässigt gynnsamt beteende: ljudet ifråga kan ju vara ett tecken på fara. Och man kan ju faktiskt inte bedöma om man bör bry sig om något förrän man tagit reda på vad det är. Vi kan ju inte gärna ha en värld där befolkningen är uppdelade i de som aldrig bryr sig om nåt, hur allvarligt det än är, och folk som lägger sig i minsta struntsak oavsett hur lite de har med den att göra.

 

[Rising]

Är inte det en jäkligt konstig sak att störa sig på? Så gör ju alla. Det är ett överlevnadsmässigt gynnsamt beteende

Ett annat överlevnadsmässigt beteende är att ställa sig så att det alltid är en lyktstolpe eller något annat hårt och rotat i marken mellan sig själv och alla bilar som kommer körandes mot en på gatan. Men liksom, så kan man ju inte stå och gardera sig för jämnan, då är man ju psycho. Vi accepterar helt enkelt att det när som helst kan komma en bil insladdandes i busshållplatsen där vi står och väntar, för att i nästa stund klämma oss mot gallret bakom och pressa oss igenom gallerhålen som ett hårsvall av smala, blodiga spaghettitrådar.

De enda som inte accepterar att leva under detta ständiga hot, det är väl sydamerikanska indianer som aldrig sett bilar förut. Samma sak med höga röster eller klirrat glas på en tunnelbaneperrong: Det är bara bönder som står och tittar som värsta idioterna.

Liksom, när det gäller bilar så ser jag mig för när jag går över en väg. DÅ finns det nämligen en påtaglig risk att man blir överkörd. Men det är alltid något fyllo som gormar något i fjärran på en tunnelbaneperrong. Den sortens fyllosar är som bilarna som kör förbi en när man väntar på bussen. Ingen av dem sladdar och mosar en mot gallret bakom. Och skulle de verkligen vara hell-bent på att göra det så är man död iaf.

Och liksom, ska man ändå dö så ska man ju göra det coolt, inte som en hysterisk, svettig bonde med uppspärrade ögon som tänker "åh, vad var det DÄR för något!?" så fort som någon överförfriskad söderkis får för sig att sjunga en liten egenkomponerad trudelutt i all oförarglighet för att lovorda något skönt ting, såsom våren, kvinnan eller för all del, den egna erektionen.

 

[Storuggla]

"Samma sak med höga röster eller klirrat glas på en tunnelbaneperrong: Det är bara bönder som står och tittar som värsta idioterna."

Anledningen att jag tittar är för att jag vill veta om fyllot i fråga är Risings bilist eller en förbenad tokgalning som tänker gå bärsärkagång med ett järnspett eftersom han aldrig får hjälp . För då vill jag veta det. I övrigt är mitt gloende en yrkesskada.


Storuggla, förortsrambo

 

[Rising]

Okej, ett ögonkast kan jag gå med på. Mitt eget bondska påbrå kan säkert leda till att jag själv ibland, av ren reflex, rubbas ur min roll som urban och laid back storstadsbohem för att få någon koll på skeenden omkring mig även om de inte angår mig.

Men! Att därefter fortsätta stå och verkligen glo, det köper jag inte för en endaste sekund. Såna personer skulle jag vilja straffa på något sätt.

/Rising
som kan erkänna att han just nu inte är helt allvarlig när han skriver inlägg.
Så liksom; chilla som en stilla gorilla.

 

[Magnum_UBBT]

Hur gör ni?

Jag har än så länge lyckats att klara mig ifrån sådana situationer, ja förutom en gång då jag var på väg hem från krogen. När jag gick igenom en innergård så såg jag två personer som brottades. Den ene var i klart underläge så jag ropade med hög röst någo t i stil med "vad i helvete håller du på med" och stegade med raska och bestämda steg framåt. Den ena killen sprang hals över huvud iväg men jag kan svära på att han var säkert större än mig. Det visade sig sen (när jag pratade med den påpucklade killen) att det var ett internbråk som eskalerat men att han bara ville springa hem. Så här efteråt så undrar man lite små¨tt vad som tog åt mig, varför jag inte agerade som en "vanlig svensson" men jag är glad att jag tog mod till mig. Det borde fler göra. Att by sig om sina medmänniskor är bara bra och förekommer aldeles för sällan.

/.50 Magnum

 

[Magnum_UBBT]

Klädbutiker

Jag besväras också av butiksbiträden, framför allt i klädbutiker

Du är långt ifrån ensam. Jag jobbar själv i klädbutik och kan ganska enkelt förklara varför vi butiksbiträden kommer fram och pratar med dig. Du är en kund i vår butik, det är du som köper våra varor och det är du som betalar våra löner.

Självklart försöker man inte vara påträngande men det finns oftast en anledning till varför en person väljer att gå in i en klädbutik. Du kunde lika gärna gått förbi dörren...right? Att då ställa en enkel fråga till kunden om man kan hjälpa till är dels ett sätt att kolla vad kunden i fråga har för ärende, om man är ute efter något speciellt samt även att påvisa att man har uppmärsammat kunden. Det är allmänt känt att det är lättare att tala med någon som redan har talat med dig, vi tar helt enkelt första steget och sen är det upp till dig om du vill ha hjälp eller inte. Det finns väldigt många som inte tycker om att handla kläder, som ser det som ett nödvändigt ont och dom behöver ofta mer hjälp med tips och råd än "fjortis" tjejer som handlar kläder varje dag. Exakt hur man "tittar" på en kund är en annan fråga och det kan jag ta en annan dag. =)

Tyvärr underlättar det inte att det förekommer så mycket snatteri och stölder. Det speglar av sig för vi som jobbar i butiken måste hålla mer och mer koll på våra kunder, tyvärr även dom som hellre vill handla ifred och sen betala sina varor med kanske max ett mumlande "hej" och "tack".

Kläder behöver inte vara ett nödvändigt ont och om du (eller någon annan) vill försöka bli av med denna fobi så har jag ett tips. Välj ut en eller två favoritbutiker, tala med en eller två ur personalen som jobbar ofta eller som du tycker verkar trevliga. Ganska snart kommer de att känna igen dig och bli mer tjenis med dig, de lär sig vad du tycker om och vad du ogillar och förhoppningsvis kommer det att kännas mer och mer avslappnade för dig att vistas och handla i butiken/butikerna. Du slipper sy dina egna kläder och butiksbiträdena får sälja kläder Du blir glad och har snygga kläder, butiksbiträderna blir glad och har snygga bilar.. ehm jag menar snygga...skor... *ler*

Nu är alla klädbutiker inte så bra som dom borde men detta är iaf min filosofi och om du någon dag kommer in och handlar där jag jobbar så lovar jag att jag ska göra mitt bästa för att du ska kunna få handla dina kläder med prxis så mycket eller lite hjälp som du vill ha. En nöjd kund kommer tillbaka, jag vill ha nöjda kunder.

/Magnum

 

[Ichabod_UBBT]

Skumt, men det låter ganska troligt faktiskt.

Vi gjorde sånt där klassiskt "flocktest" när vi gick på gymnasiet (estetisk teater, big surprise)...

Vi tog tre personer som stod och pekade på något (i vårt fall upp på en byggnad) sen sa vi saker i stil med "Shit, ser du? Vad ska vi göra? Ringa nån... uh oh... " och så vidare. En annan person stod en bit bort med anteckningspapper.

Allt eftersom skulle han anteckna de som tittade upp på huset, och efter kanske 10 minuter var det en grupp på kanske 10-15 pers som stod och tittade upp på huset. Och det allmänna samtalsämnet var. "Vad tittar vi på?"

 

[Nightowl]

Re: Klädbutiker

Personligen sjunker min villighet att handla något med cirka 100% om du tilltalar mig utan att jag blivit tilltalad. Så det är usel marknadspolicy att kliva fram till just mig.

Erik, butikspersonal som försöker ta kontakt med mig utan att jag tilltalat dem är bara snäppet bättre än telefonförsäljare

 

[chrull]

När jag går in i en butik eller dylikt vill jag slippa se personalen. Dom ska inte snacka med mig om de inte blir tilltalade. Dom ska framförallt inte komma fram och undra om jag behöver hjälp. Nästa gång det händer ska jag berätta om mitt kärleksliv, min privatekonomi och min uppväxt.

Rent intellektuellt inser jag att det ingår i god service att vara trevlig, men jag får svårare och svårare att låtsas vara intresserad av hönsavel, huruvida "judehögern" mördade Olof Palme och JFK eller vilka tunnelbanevagnar som är finast i Stockholm.

*host*

Anledningen till att personalen i klädbutiker gå fram och frågar om du behöver hjälp är antagligen något av följande:
<ul type="square">
[*] Du ser ut som du behöver hjälp eftersom du står och tittar på damavdelningen eller något annat lika korkat.
[*] Personalen är rätt uttråkad och hoppas på att få något annat att göra än att stå och se upptagen ut bakom kassan.
[*] Du ser extremt malplacerad ut i den här butiken och chansen är alltså stor att du letar efter något speciellt. Då är det praktiskt med hjälp.
[*] Du ser ut som en tönt och de vill hjälpa dig antingen se tuffare ut eller få ut dig ur butiken såfort som möjligt.
[*] Vanligast är dock att folk faktiskt väldigt ofta säger "Ja, jag vill ha hjälp" och för att det är biträdes jobb att hjälpa dessa personer. När jag jobbade i butik så var de jag hjälpte med saker som handlade mest och dyrast. Det var dessutom mycket vanligare att folk svarade ja när jag frågade än att folk kom fram och bad mig om hjälp.
[/list]

Dessutom är det perfekt med hjälp när man letar kläder. Särskilt när man letar efter något speciellt. Särskilt när man handlar på småbutiker som är överfulla, ta carlings i ringen tex. Omöjligt att hitta grejjer därinne och när man då säger "ja, jag är på jakt efter en kortärmad skjorta" så tar det 2 minuter sen har man en av varje model och färg i rätt storlek framför sig. Hade man letat själv hade det tagit en kvart och då hade man missat hälften.

Men ni är säkert bara töntar som inte vågar prata med okända personer!



chrull