En sann saga!
1989 gick en helt vanlig, av rollspel och fantasy-/sf-kultur oförstörd, 16-årig flicka genom korridoren på sitt gymnasium, på väg till en fysiklektion. Vid de neonorangea skåpen stannade hon till och letade länge i röran efter sina skolböcker, pennor, linjaler och miniräknare. Vid skåpet intill samtalade två av hennes manliga klasskamrater, som hon hittills knappt talat med, med en tjej som verkade trevlig. De försökte övertala tjejen att vara med på något som hette "rollspel", de skulle spela "Mutant".
Helt plötsligt hör flickan sig själv säga: Får jag vara med?
Trion vänder sig om, med en viss förvåning, och säger: "Det är klart!".
Så istället för att hänga med sina vanliga kompisar på caféer, spana in killar och gråta över en speciell killes ointresse, tillbringade hon helgen med att skapa en rollperson som dog i början på första äventyret och sedan skapa en ny rollperson, den muterade vargen Magoo. Hon spelade och spelade och hade roligt med sina nya vänner, som var sådana vänner som flickan alltid hade velat ha.
De nya vännerna hade intressen som flickan alltid hade haft - böcker, filmer, serier, vetenskap - men som hon hade gömt för sina gamla kompisar eftersom hon inte ville verka töntig och pluggig. De nya vännerna brydde sig inte om att vara något de inte var (förutom när de rollspelade, förstås) och de lyfte flickan istället för att trycka ner henne. För den här flickan hade inte alltid haft så roligt med sina gamla vänner, som ibland spelade en annan sorts rollspel, där flickan inte riktigt platsade.
Flickan träffade en pojke i sitt rollspelsgäng, en som gick i hennes klass men som hon hittills inte hade lagt märke till eftersom han inte räknades till de som alla tjejer var intresserade av. Han visade sig vara både rolig, smart och omtänksam och flickan föll pladask för honom. Efter intensiv uppvaktning gav han upp och lever fortfarande tillsammans med flickan, som nu är mycket, mycket lycklig.
Flickan tänker ibland på vad ödet eller slumpen kan ställa till med och hon tror att hon idag inte skulle vara den hon är eller där hon är om hon inte hade vågat fråga om hon fick vara med den där gången i korridoren.