Så jag har precis börjat läsa Louis Chas 飛狐外傳 (oklart om svensk översättning finns), en klassisk wuxia-roman av genrens störste mästare. Det dröjer såklart inte länge innan det blir en fajt, och fajten är ganska kort, men jag fann den väldigt intressant. Jag har inte läst en wuxia-roman tidigare, utan mest sett otaliga tv-serier, men att läsa en roman är intressant av två anledningar: För det första är genren en litterär genre i hundratals år innan den blir filmatiserad, och för det andra är romaner betydligt närmare rollspel än vad film är, eftersom det är en verbal och inte visuell aktivitet. Jag har alltid stört mig på att folk vill göra fajter "cinematiska" när det är en såpass stor skillnad mellan medierna att det aldrig blir särskilt bra. Istället tycker jag att en intressantare ansats är att göra fajterna litterära. Så jag tänkte berätta lite om den här fajten.
Vi har två deltagare, 何思豪 (Wo Si-hou) och 徐錚 (Cheui Zaang). När scenen börjar har ett par sällskap tagit skydd för regnet. Det är två sällskap, där ett består av ett gärn beväpnade män och det andra av en äldre man, en yngre man (Cheui) och en yngre kvinna. Wo, en del av det första sällskapet, är ganska burdus och skämtsam, och Cheui brusar upp när han skämtar om Cheuis kung fu-syster, men tystas av sin sifu. När ett annat sällskap anländer, blöta av regnet, erbjuder kung fu-systern kvinnan att byta till torra kläder, och de går iväg för att byta om, och Ho reser sig upp och följer efter för att smygkika. Cheui går bort och mellan sammanbitna tänder frågar om de inte kan gå bort en bit och göra upp. De går iväg, träffar på den unge mästaren för huset där de tagit skydd, och tas till en övningssal. Båda presenterar sig, och vi får reda på att Ho är en kejserlig livvakt, medan Cheui är lärling till "Hundra segrars Gudanäve Ma Haang-hung".
Här har vi redan lite intressanta saker att analysera. Genom deras presentationer får vi reda på att ingen av de två kämparna är bara vem som helst, vilket bekräftas av värden, som förklarar hur impad han är, då han hört talas om både de kejserliga livvakterna och Ma Haang-hung.
Sedan hälsar de två kämparna på varandra för att formellt börja fajten, och ställer sig i redoställning. Här får vi reda på Hos tanke när han ser Cheuis ställning. Det är öppningsställningen från Cha-kyun, en väldigt vanlig och ospektakulär stil som varenda unge lär sig, tänker han hånfullt.
Därefter påbörjas striden. Beskriver mer ingående nedan, men i korthet: De slåss lite, Ho parerar ett anfall från Cheui men får ont i händerna av kraften i anfallet, Ho får sedan in ett par träffar, men Cheui kör på ändå, och får till sist in en träff i bröstet på Ho, som flyger baklänges flera steg. Här avbryts fajten av en ung kvinna och hennes tjänare som kommer in.
Här är ett par tankar som den här fajten väckt i mig:
Fajten är en del av berättelsen
Det här pratade vi om i Hantverksklubbens session som handlade om strid: Berättelsen tar inte paus för att det blir en strid; striden är en del av berättelsen. Under stridens lopp får vi reda på en massa ny information om kombattanterna. Det börjar när de introducerar sig, och sedan när Ho noterar Cheuis naiva ställning. Under fajtens lopp används namn på teknikerna (mer om detta senare), och även här ser vi en stark skillnad. Hos tekniker heter saker som "Dela vildhästens man" och "Jungfrun kammar sitt hår", medan Cheuis tekniker är mer "Slå från båg-ställning". Vi ser tydligt skillnaden i elegans här, hur Ho är sofistiskerad och tränad, medan Cheui är simpel men stark, vilket också visas när Ho får ont i händerna av sin parering, och när Cheui verkar köra på trots att han tar ett par träffar.
Strid är inte kaotisk och snabb; strid är ett utbyte av tekniker
Här har vi den stora skillnaden mellan en litterär fajt och en cinematisk sådan. Vi kan se att den här traditionen finns med i tidiga filmatiseringar, där fajten följer en sorts rytm, med teknik mot teknik, innan Bruce Lee bryter upp denna tradition och gör fajterna mer levande och flytande.
I texten beskrivs detta med ett antal tekniker. Vissa av dessa är riktiga tekniker från kinesisk kampkonst (jag har själv gjort ett antal "Dela vildhästens man" när jag tränat tai chi!), men jag misstänker att inte alla är det, och jag tror heller inte att läsaren förväntas känna till alla dessa tekniker. Det som r ballt här är hur striden abstraheras. En verbal beskrivning av en strid kommer aldrig att kunna vara cinematisk, och om man fyller den med beskrivningar av enskilda rörelser, försöker tala om hur man duckar, blockerar, sparkar en rundspark, hoppar, och så vidare, så blir det snabbt både enformigt och svårt att hänga med. Här beskriver man istället namnen på teknikerna som används, och så kan läsarens fantasi själv fylla i detaljerna. Vi behöver inte veta hur "Jungfrun kammar sitt hår" egentligen ser ut; det är inte så viktigt. Vad vi får är en bild av kombattanter som försöker att överkomma varandra genom att använda sig av tekniker de lärt sig, och hitta tekniker som kontrar motståndarens.
Det här gör också att vi kan fokusera på det intressanta: Hur går det och hur känns det? Den ena sidan pressar tillbaka den andra. Någon har ett svårgenomträngligt försvar. Någon har en teknik med snabba sparkar som är svåra att kontra. Sedan hittar man tekniken, eller plockar fram en hemlig teknik som man lärt sig genom att studera en gammal bok man hittade i en grotta, och så visar man sig bättre. Återigen får vi här berättelsen, och namnen på teknikerna är inte oväsentliga, då de berättar om kämparna och deras stilar. Om jag lärt mig en ny stil så kommer namnen jag använder för att beskriva mina attacker att ändras.
(Ja, jag är ganska övertygad om att det är här vi hittar ursprunget till animens tendenser att alltid skrika ut namnet på ens tekniker när man använder dem. Det behöver man ju inte göra i en roman, eftersom berättaren kan säga vad teknikerna heter.)
Vi kan zooma in och ut under stridens lopp
Abstraktionsnivån är varierande under fajten. I början beskrivs ett par enskilda tekniker, vilket gör att vi får en känsla för de två kämparna. Sedan zoomar vi ut en stund, och beskriver i mer generella termer hur striden böljar fram och tillbaka, hur den känns, och så vidare. Det här är något en litterär fajt kan göra, men en cinematisk fajt inte kan. I en film kan man visserligen gå in i slow motion vid speciella tillfällen, men det funkar inte lika bra att snabbspola en längre sekvens.
Stridens utgång berättar vem som är bäst
Överhuvudtaget är det så i Wuxia att skicklighet (och styrka) är allt. Det finns ingen slump involverad i fajter, och om A är skickligare än B så kommer B aldrig att kunna vinna, förutom genom trick som förgiftning och liknande. Det sättet B kan övervinna A är generellt att gå och träna, lära sig nya tekniker eller få tag på en magisk artefakt. Spänningen i fajterna handlar oftast om att vi inte vet vem som är skickligast. Vi behöver gå igenom fajten för att se vem av kämparna som är bättre. Här skiljer sig wuxian från Hollywood och anime, där man kan vinna genom beslutsamhet och genom att ha något att kämpa för eller liknande. I Wuxia måste du bli starkare för att kunna vinna, och det blir du genom att träna och lära dig från en mästare.
Jag tror att man kan plocka lärdomar härifrån till rollspelsstrider, speciellt för wuxia, men också i allmänhet. Här är några idéer:
Vi har två deltagare, 何思豪 (Wo Si-hou) och 徐錚 (Cheui Zaang). När scenen börjar har ett par sällskap tagit skydd för regnet. Det är två sällskap, där ett består av ett gärn beväpnade män och det andra av en äldre man, en yngre man (Cheui) och en yngre kvinna. Wo, en del av det första sällskapet, är ganska burdus och skämtsam, och Cheui brusar upp när han skämtar om Cheuis kung fu-syster, men tystas av sin sifu. När ett annat sällskap anländer, blöta av regnet, erbjuder kung fu-systern kvinnan att byta till torra kläder, och de går iväg för att byta om, och Ho reser sig upp och följer efter för att smygkika. Cheui går bort och mellan sammanbitna tänder frågar om de inte kan gå bort en bit och göra upp. De går iväg, träffar på den unge mästaren för huset där de tagit skydd, och tas till en övningssal. Båda presenterar sig, och vi får reda på att Ho är en kejserlig livvakt, medan Cheui är lärling till "Hundra segrars Gudanäve Ma Haang-hung".
Här har vi redan lite intressanta saker att analysera. Genom deras presentationer får vi reda på att ingen av de två kämparna är bara vem som helst, vilket bekräftas av värden, som förklarar hur impad han är, då han hört talas om både de kejserliga livvakterna och Ma Haang-hung.
Sedan hälsar de två kämparna på varandra för att formellt börja fajten, och ställer sig i redoställning. Här får vi reda på Hos tanke när han ser Cheuis ställning. Det är öppningsställningen från Cha-kyun, en väldigt vanlig och ospektakulär stil som varenda unge lär sig, tänker han hånfullt.
Därefter påbörjas striden. Beskriver mer ingående nedan, men i korthet: De slåss lite, Ho parerar ett anfall från Cheui men får ont i händerna av kraften i anfallet, Ho får sedan in ett par träffar, men Cheui kör på ändå, och får till sist in en träff i bröstet på Ho, som flyger baklänges flera steg. Här avbryts fajten av en ung kvinna och hennes tjänare som kommer in.
Här är ett par tankar som den här fajten väckt i mig:
Fajten är en del av berättelsen
Det här pratade vi om i Hantverksklubbens session som handlade om strid: Berättelsen tar inte paus för att det blir en strid; striden är en del av berättelsen. Under stridens lopp får vi reda på en massa ny information om kombattanterna. Det börjar när de introducerar sig, och sedan när Ho noterar Cheuis naiva ställning. Under fajtens lopp används namn på teknikerna (mer om detta senare), och även här ser vi en stark skillnad. Hos tekniker heter saker som "Dela vildhästens man" och "Jungfrun kammar sitt hår", medan Cheuis tekniker är mer "Slå från båg-ställning". Vi ser tydligt skillnaden i elegans här, hur Ho är sofistiskerad och tränad, medan Cheui är simpel men stark, vilket också visas när Ho får ont i händerna av sin parering, och när Cheui verkar köra på trots att han tar ett par träffar.
Strid är inte kaotisk och snabb; strid är ett utbyte av tekniker
Här har vi den stora skillnaden mellan en litterär fajt och en cinematisk sådan. Vi kan se att den här traditionen finns med i tidiga filmatiseringar, där fajten följer en sorts rytm, med teknik mot teknik, innan Bruce Lee bryter upp denna tradition och gör fajterna mer levande och flytande.
Det här gör också att vi kan fokusera på det intressanta: Hur går det och hur känns det? Den ena sidan pressar tillbaka den andra. Någon har ett svårgenomträngligt försvar. Någon har en teknik med snabba sparkar som är svåra att kontra. Sedan hittar man tekniken, eller plockar fram en hemlig teknik som man lärt sig genom att studera en gammal bok man hittade i en grotta, och så visar man sig bättre. Återigen får vi här berättelsen, och namnen på teknikerna är inte oväsentliga, då de berättar om kämparna och deras stilar. Om jag lärt mig en ny stil så kommer namnen jag använder för att beskriva mina attacker att ändras.
(Ja, jag är ganska övertygad om att det är här vi hittar ursprunget till animens tendenser att alltid skrika ut namnet på ens tekniker när man använder dem. Det behöver man ju inte göra i en roman, eftersom berättaren kan säga vad teknikerna heter.)
Vi kan zooma in och ut under stridens lopp
Abstraktionsnivån är varierande under fajten. I början beskrivs ett par enskilda tekniker, vilket gör att vi får en känsla för de två kämparna. Sedan zoomar vi ut en stund, och beskriver i mer generella termer hur striden böljar fram och tillbaka, hur den känns, och så vidare. Det här är något en litterär fajt kan göra, men en cinematisk fajt inte kan. I en film kan man visserligen gå in i slow motion vid speciella tillfällen, men det funkar inte lika bra att snabbspola en längre sekvens.
Stridens utgång berättar vem som är bäst
Överhuvudtaget är det så i Wuxia att skicklighet (och styrka) är allt. Det finns ingen slump involverad i fajter, och om A är skickligare än B så kommer B aldrig att kunna vinna, förutom genom trick som förgiftning och liknande. Det sättet B kan övervinna A är generellt att gå och träna, lära sig nya tekniker eller få tag på en magisk artefakt. Spänningen i fajterna handlar oftast om att vi inte vet vem som är skickligast. Vi behöver gå igenom fajten för att se vem av kämparna som är bättre. Här skiljer sig wuxian från Hollywood och anime, där man kan vinna genom beslutsamhet och genom att ha något att kämpa för eller liknande. I Wuxia måste du bli starkare för att kunna vinna, och det blir du genom att träna och lära dig från en mästare.
Jag tror att man kan plocka lärdomar härifrån till rollspelsstrider, speciellt för wuxia, men också i allmänhet. Här är några idéer:
- Istället för att låta deltagarnas skicklighet vara känd innan striden börjar, genom siffervärden som redan berättat allt, berätta genom striden om vem som är skickligast. Använd den här spänningen för att ta reda på hur skicklig rollpersonen egentligen är. Handlingar är ballare än siffror.
- Sluta att försöka göra striderna cinematiska. Försök att göra dem litterära istället.
- Variera tempot. Jobba ibland på en mer detaljerad nivå, där det är spännande, där vi lär oss saker, där vi tittar på enskilda sekvenser, och zooma sedan ut och beskriv ett par minuters strid med ett par meningar. Att beskriva varenda anfall och parad blir lätt tradigt, speciellt när man försöker att fokusera på "bra beskrivningar", vilket tenderar att sega ned. Men om man jobbar på en mer utzoomad nivå ibland kan beskrivningarna vara levande och spännande utan att sega ned.
- Relaterat, beskriv inte så mycket enskilda rörelser, förutom när det är extra viktigt. Beskriv hur striden känns, hur den rör sig fram och tillbaka, hur deltagarna blir trötta, hur svetten och blodet rinner ned i ögonen, och så vidare. Och beskriv deltagarnas tankar och känslor. Låt inte berättelsen stanna upp medan ni håller på och berättar om svärdshugg och parader. Berätta vad som pågår i rollpersonens huvud!
- Om du kör wuxia, säg namnen på teknikerna utan att beskriva hur de faktiskt ser ut. Använd dessa namn för att säga något om kämpen ifråga. Och nej, ha inte en lång lista på tekniker, förutom kanske som inspiration att dra från. En lista på tekniker med specifika regeleffekter blir sjukt segt och meckigt; en bra kämpe ska ha hundratals tekniker att jobba med! (Eventuellt kan man implementera detta en del i andra genrer också; jag vet inte.)
Last edited: