Läsa rollsspelböcker för kul

[Dr_Dängrot]

Jag läser nog när jag tänker efter inte rollspelsböcker för att det är kul eller som avkoppling utan jag läser rollspelsböcker i syfte att lära mig regelsystemet så att jag kan vara spelledare för spelet i fråga.

Alla spel jag äger har spelats , spelas i dagsläget eller kommer att spelas så jag köper inte rollspel i syfte att nöjesläsa dom.

Vill jag nöjesläsa så läser jag en fantasybok/deckare/sci-fi bok eller nått skönlitterärt verk

 

[Oldtimer]

På den tiden Titans butik var öppen, läste jag varenda ny rollspelsprodukt som kom. Dels för mitt eget nöjes skull, men även för att kunna berätta för kunder vad produkten innehåller.

Nu för tiden, blir det inte så mycket sådan läsning. Om jag läser något, så är det för att jag skall spela det eller för att få egna idéer.

 

[Dimfrost]

Jag vet sällan om jag vill spela något innan jag har läst det. Så jag läser för att se om det är något jag vill spela någon gång (det finns förstås något som lockade mig att skaffa spelet i första hand), eller om det är något annat som inspirerar mig (kan röra sig om regler eller setting). Eller, i några fall, att jag är dum och vill åtminstone skumma något jag har skaffat för komplettismens skull innan jag sätter in det i hyllan.

 

[Theo]

Robin Laws har pratat om just att eftersom de flesta rollspelsböcker kommer att läsas mer än spelas, så bör man hålla det i åtanke och skriva inte bara för spelbarhet utan också den rena läsfaktorn.

Det måste ha fått honom utnämnd till roten till allt ont i somliga kretsar.

Skämt åsido är väl ett problem att många rollspelsprodukter prioriterat läsvärde över spelbarhet.

 

[JohanL]

Det måste ha fått honom utnämnd till roten till allt ont i somliga kretsar.

Skämt åsido är väl ett problem att många rollspelsprodukter prioriterat läsvärde över spelbarhet.

Det är bara ett problem om man spelar dem i stället för att läsa dem, och det är ju då antagligen minoriteten av de sålda produkterna det handlar om. Att prioritera spelbarhet över läsbarhet blir på motsvarande vis ett problem för den som mest bara läser produkten.

Även om det finns något väldigt charmigt med produkter som bara säger "fuck läsbarhet, det här är reglerna presenterade på maximalt definierade och effektiva vis", som regelboken till Advanced Squad Leader som är bland det mest tungrodda som tryckts på papper men också helt briljant i sin effektivitet. (D&D 3.5 drog åt det hållet också.)

 

[Skarpskytten]

Det måste ha fått honom utnämnd till roten till allt ont i somliga kretsar.

Roten är ett starkt ord, men det är definitivt ondska. Som att skriva en bilmanual på prosa. AL LE.

***

Jag hade en period för några år sedan när jag köpte och läste för att få inspiration till egna projekt, allmänbilda mig och vidga mina vyer. Nu vet jag att jag vill spela regellätt, platsbaserat utforskande (och mina egna rollspel ligger alla på is, kanske för alltid, vilket känns okej), så den formen av läsning är över nu.

Idag bedriver jag två former av nöjesläsning.

1) Jag läser sådant som jag har sedan gammalt eller nya spel som jag köpt av ren nyfikenhet (mitt save vs kickstarter misslyckades ett par gånger häromåret). Målet är att läsa allt jag har, men det får ta den tid det tar.

2) Jag köper och läser en del DnD5-material utan att ha några konkreta planer att använda eller spela, utan för att jag är fascinerad av spelet som kulturellt fenomen och tycker om att hänga med och ha åsikter. Är också djupt fascinerad av Wizards envishet med att ge ut dåligt rälsade äventyr med falska sandlådor i.

 

[Minimoni]

Roten är ett starkt ord, men det är definitivt ondska. Som att skriva en bilmanual som prosa.

***

Jag hade en period för några år sedan när jag köpte och läste för attan inspiration till egna projekt, allmänbilda mig oxh vidga mina vyer. Nu vet jag att jag vill spela regellätt, platsbaserat utforskande (och mina egna rollspel ligger alla på is, kanske för alltid, vilket känns okej), så den formen av läsning är över nu.

Vill bara säga att jag skrattade åt ditt inlägg på grund av det första du nämner, min fru har japanskt körkort och håller nu på att plugga svensk teori för att göra teoriprovet för ett svenskt körkort. Jag kan bara tänka mig hur hon definitivt skulle se det som ren ondska om teoriböckerna var skrivna som prosa! Hon hatar dem ju redan!

 

[krank]

Jag tänker att det där väl mest är ett problem i spel där det liksom finns regler man måste slå upp eller liksom plugga in? Spel där reglerna liksom är viktiga, upptar utrymme och är en grej? I och med liknelser med bilmanualer etc tänker jag.

Just regelkapitel får gärna vara sådär sammanpressade för min del; jag läser dem ju inte ändå. Resten av boken får gärna vara välstrukturerad så man kan använda rubriker etc för att hitta grejer, men texten får annars helst vara skriven så den är rolig eller intressant att läsa. Inte nödvändigtvis liksom romanprosa, även om det greppet också kan funka (se Oktoberlandet), men inte sådär manual-teknik-regelmässigt.

 

[wilper]

För 30 år sedan läste jag allt jag kom över, och spelade allt.
För 20 år sedan läste jag massor med olika spel, men spelade bara en handfull.
Sedan kom indie-vågen, med spel som inte är roliga att läsa, men roliga att spela. Slutade läsa spel bara för att, om det inte var för att recensera dem.
Nuförtiden så slinker det in spel i samlingen som inte ens får skyddsplasten avdragen, och vi spelar bara saker vi redan kan.

 

[terje]

Finns för mycket bra skönlitteratur för att jag ska ha tid att läsa så värst mycket rollspel. Men det händer att jag kollar i spel som jag vill inspireras av eller sno saker från. Ibland händer det till och med att jag läser för att spela produkten i fråga.

 

[Conan]

Finns för mycket bra skönlitteratur för att jag ska ha tid att läsa så värst mycket rollspel. Men det händer att jag kollar i spel som jag vill inspireras av eller sno saker från. Ibland händer det till och med att jag läser för att spela produkten i fråga.

Tycker man nästan kan invända att det finns för mycket bra rollspel för att läsa skönlitteratur!

Varför traggla sig igenom Pär Lagerqvist när man kan läsa settingen till Chronopia eller Kult.

 

[Henke]

Sedan kom indie-vågen, men spel som inte är roliga att läsa, men roliga att spela.

Oj, här tycker jag precis tvärtom. Jag tycker det är extra trevligt att läsa indie-spel (som ofta är alldeles lagom långa och bryter av med sina egenhändiga och kreativa system). Tycket också det är superbra när det finns spelexempel (som i många av dina spel) för att kunna checka av att man förstått reglerna.

 

[Genesis]

Jag tänker att det där väl mest är ett problem i spel där det liksom finns regler man måste slå upp eller liksom plugga in? Spel där reglerna liksom är viktiga, upptar utrymme och är en grej? I och med liknelser med bilmanualer etc tänker jag.

Just regelkapitel får gärna vara sådär sammanpressade för min del; jag läser dem ju inte ändå. Resten av boken får gärna vara välstrukturerad så man kan använda rubriker etc för att hitta grejer, men texten får annars helst vara skriven så den är rolig eller intressant att läsa. Inte nödvändigtvis liksom romanprosa, även om det greppet också kan funka (se Oktoberlandet), men inte sådär manual-teknik-regelmässigt.

Vet inte om jag tycker att det har att göra med huruvida reglerna är en grej. Snarare just huruvida spelet är till för att läsas och/eller spelas. Om grejen bara är att spelet ska spelas, så vill man ju så effektivt som möjligt kommunicera den information som behövs för att spela det. Min relation till setting är ju lite som din relation till regler (jag slipper den helst, och ska det finnas en så ska den vara kortfattat beskriven och minimalistisk), så jag vill ju helst ha den skriven sådär manual-teknik-regelmässigt. Jag vill veta vad jag behöver för att kunna spela spelet, och vill inte behöva traggla mig igenom femtio sidor spelvärldsbeskrivning för att få den infon. Vill man ha ett spel som är stämningsfullt att läsa så behöver det ju vara stämningsfullt skrivet, men om det man bryr sig om är stämningen runt spelbordet snarare än stämningen i läsfåtöljen (jag vet; det ena behöver inte utesluta det andra) så känns det som ett ganska ineffektivt grepp att spendera en massa spaltmeter på stämning i texten. Bättre att kortfattat och effektivt ge verktyg för att bygga en stämning runt spelbordet. Prosopopée är ett typexempel på detta. Noll spelvärld, men fullständigt dryper av stämning runt spelbordet.

Men ja, om man inte tycker att det är ett problem att läsaren måste ta sig igenom hundratals sidor material för att kunna spela spelet, eftersom läsaren faktiskt gillar att ta sig igenom alla dessa sidor, då får man ju såklart andra prioriteter. Men jag tillhör dem som hellre läser romaner eller böcker som handlar om vår egen värld, snarare än rollspel.

 

[ChrilleT]

Jag läser mer rollspel idag än vad jag hinner med att spela. Har dock en förhoppning att kanske hinna spela det i framtiden även om det ser mörkare och mörkare ut att hinna spela allt jag köper / läser.
Läsandet gör jag dels för att jag gillar att läsa rollspel, för att inspireras och hämta saker från vissa spel och lägga in i spel jag spelar samt för att kolla över hur pass bra spelet blev vilket avgör hur stor chans det har att bli spelat.

 

[Henke]

men just att ta något existerande men skruva på någon liten detalj känns som en ganska dominant trend.

Det behöver ju iofs inte vara fel. Att slipa vidare på ett vinnande koncept blir ju ingen automatisk succé, men man börjar iaf med rätt förutsättningar .

EDIT: Är det förresten inte en affärsidé i sig? Har för mig att jag någon gång läste att japansk bilindustri (iaf tidigare) hade som signum att ta idéer från andra länder, men förbättrade produkten.

 

[Bifur]

Jag svarade regelbundet eftersom det är så i praktiken - jag läser mer än jag spelar - men i princip läser jag nog bara rollspel för att jag tror att jag vill spela dem någon gång i framtiden. Ibland visar det sig inte stämma men då försöker jag nog ändå läsa ut dem, men det handlar mest om den olustiga känslan att lämna dem oavslutade (som med alla böcker).

Det är nog ganska blandat med läsandet bland dem jag spelar med. De som finns här läser ganska mycket, några lite grann, andra aldrig något än vad som är på bordet just då.

 

[McKatla]

Jag ser ingen motsättning mellan läsvärde och spelbarhet - jag läser bägge typerna med stor behållning. Det är spel som försöker med både ock som ofta inte lyckas med någotdera…

Exempel: i Whitehack (2nd ed) lyckas Christian Mehrstam få till spelbarheten på ett ypperligt sätt. Oerhört kondenserat och för det mesta glasklart hur det skall användas i spel. Det spelet har jag läst och läst om (och spelat massor av). Men i Oktoberlandet (bägge ed) ger han oss ett spel av den motsatt typen; skönlitterär text på hög nivå. Det har jag också läst om mågra gånger just för läsvärdets skull. Bägge spelen tillhör mina favoriter!

 

[Gerkub]

Jag ser ingen motsättning mellan läsvärde och spelbarhet - jag läser bägge typerna med stor behållning. Det är spel som försöker med både ock som ofta inte lyckas med någotdera…

Exempel: i Whitehack (2nd ed) lyckas Christian Mehrstam få till spelbarheten på ett ypperligt sätt. Oerhört kondenserat och för det mesta glasklart hur det skall användas i spel. Det spelet har jag läst och läst om (och spelat massor av). Men i Oktoberlandet (bägge ed) ger han oss ett spel av den motsatt typen; skönlitterär text på hög nivå. Det har jag också läst om mågra gånger just för läsvärdets skull. Bägge spelen tillhör mina favoriter!

Whitehack 3e är mindre kondenserat och har längre text, men är fortfarande väldigt användbart i spel. Det innehåller massa visdom om hur man spelleder till hur man skriver egna scenarier. Jag återkommer till det ofta.

Som någon skrev på reddit igår, i en diskussion om skillnaderna mellan Whitehack och The Black Hack:

 

[luddwig]

Whitehack (2nd ed). Oerhört kondenserat och för det mesta glasklart hur det skall användas i spel.

Känns som att jag borde göra ett nytt försök att läsa Whitehack och kanske lyckas förstå den storhet som andra ser i det. Första gången gav jag upp efter några sidor eftersom allt kändes så vagt och svårt att få grepp om. Därmed inte sagt att Christian skriver dåligt, men han skriver på ett sätt som jag verkar ha svårt att ta till mig. The Black Hack tycker jag däremot är väldigt tydligt och lättspelat. Måhända är jag mer punkare än poet?

 

[McKatla]

Känns som att jag borde göra ett nytt försök att läsa Whitehack och kanske lyckas förstå den storhet som andra ser i det. Första gången gav jag upp efter några sidor eftersom allt kändes så vagt och svårt att få grepp om. Därmed inte sagt att Christian skriver dåligt, men han skriver på ett sätt som jag verkar ha svårt att ta till mig. The Black Hack tycker jag däremot är väldigt tydligt och lättspelat. Måhända är jag mer punkare än poet?

Och jag är faktiskt utbildad filosof! (med tanke på skämtet från Grekub ovan)