En sak jag ibland funderat på är om skräck i rollspel blir bättre av om spelarna inte vet om att det är ett skräckrollspel. Det känns inte helt schysst att lura in spelare i något de kanske inte känner sig bekväma att spela, men att skräcken blir plötslig och oplanerad tänker jag annars skulle kunna vara en fördel.Jag tror att en av de första föreställningar man måste släppa när det kommer till skräckrollspel är idén om att spelarna skall bli rädda runt spelbordet.
Det är klart att det kan hända, men det är extremt ovanligt, kräver väldigt specifika omständigheter, och bör inte vara en målsättning när man sätter sig ner för att spela.
Orsaken till att det inte bör vara en målsättning är för att man då verkligen planerat för att misslyckas. Om skrämma spelarna är ett mål vid skräckrollspel, så kommer det för det mesta inte ske. Om man tolkar utebliven skrämsel som ett misslyckande, så blir förutsättningarna för att det skall ske sämre än om man hade haft en mer avslappnad attityd till det med lägre ställda förväntningar.
Skräck i rollspel är något som kan hända, men skräckrollspel handlar för mig om skräck för rollpersonerna och skräck som tema i spelet.
Med rätt stämning, inställning, förväntningar, samspel, energi och tillfälle kan det såklart, någon gång i bland, bli läskigt kring spelbordet.
Men det handlar då mest om tur, och är inget jag tror man skall ställa som krav eller förväntning på sitt skräckrollspelande.
Nu kollar jag inte så mycket på skräckfilm eller läser skräcklitteratur, men funkar det bättre som skräck än rollspel? Varför isf?
Funkar skräck bättre i LARP? Jag resonerade lite kring det HÄR i en gammal tråd.