(Ulfgeir kommer troligen slå mej på fingrarna här, eftersom han skjuter båge och min bara står och samlar damm. Men i alla fall
Det där med avstånd är lurigt, och de flesta rollspel har en hel del om bakfoten. Det är fullt möjligt att skjuta 200 m med en vanlig flatbåge på 50-60 punds styrka om bara pilen är avpassad till bågen. Problemet är just avpassningen. En tumregel säger att en pil ska väga 8 grain (0.5 gram) per pund dragstyrka, så man hamnar i så fall på 25-30 gram pil.
En sån pil funkar bra i jaktsammanhang, eftersom viltet sällan har rustning. Däremot funkar det sämre på slagfältet, så där vill man ha tyngre pilar med mer slagkraft, och för att få iväg dem behöver bågarna dels vara kraftiga, och dels fortfarande "slå" snabbt så pilen får tillräcklig fart. Och då börjar D-bågar se vettiga ut. De bågar man hittade i vraket av Mary Rose, ett skepp från 1500-talet, hade en styrka på 100-150 pund!
Varför då inte använda såna bågar jämt? Dels är det rätt svårt att få dem hållbara - D-konstruktionen sliter mer på träet än flatbågen, och dels blir det dyrt om man vill ha dem gjorda i idegran. Det går visserligen att göra dem i andra träslag (och det förekom också), men då håller de inte lika länge. Bågändarna håller också dåligt om man inte har specialgjorda spetsar i horn - vissa bågskyttar hade sina egna snidade bågändar som de flyttade över när (inte om) den gamla bågen gick sönder. Prisskälet talar också mot recurvebåge (komposit-) om man inte behöver den - såna är ännu dyrare att tillverka.
En flatbåge kan man snida ihop hemma i stugan om det behövs på en dag eller två, och man behöver ingen speciell hornslöjd heller.