Re: Mammutdags!
Dibuk i mitt Mundana, var ursprungligen en av nekrokraternas gudar under bronsåldern; de första årtusendena efter Mörkret. Jag har inte utrett exakt hur det började; men det fanns ett bälte av jordbrukande mänskliga civilisationer från nuv. Caserions kust, genom norra Asharien och Drunok in till östra Jargien, samt nordvästerut mot Radh-Kamra och norrut på Kraggbergens västsida. De främsta av dessa tidiga kungariken, mestadels stadsstater egentligen, var Danarth i öster (Caserion, Norra Asharien), Zargan i väster (nuv. Merun/Maulio), Radh-Kamra you know where, och Kahar och Ast'catie i nuv. Drunok och väster om Kraggbergen. De var tämligen matriarkala kulturer till sin natur; fruktbarhetsgudinnan Ekinna stod högst i Danarths och Zargans panteon, medan Radh-Kamra höll rikedomens gudinna Cinerva för främst bland gudarna. På sina sätt var det en rätt trevlig tid; kvinnor hade ganska hög status, det fanns massor av jungfrulig jord att bruka, de flesta monster från förr hade drivits bort från människornas länder, skogarna grönskade och rymde massor av villebråd och prästkungarna var ofta visa och goda; åtminstone säger legenderna det. Men det var också en tid med
väldigt blodiga sedvänjor; härskarnas makt var absolut, slaveriet var utbrett, läkekonsten var i sin linda och massor dog av infektioner, olyckor och barnafödslar, och slakt- och blodsoffer åt gudarna var synnerligen vanliga. Men människooffer förekom mycket sällan; Gudinnorna vördade livet, och själsoffer var inget de uppskattade.I denna fråga uppstod så småningom en svår konflikt med Nekrokraterna, en samling prästmagiker som vördade en panteon av patriarkala, chtoniska gudar.
Jag har inte utrett var Nekrokraterna kom ifrån; men jag tror att de började som manliga mystiker i Radh-Kamra, med influenser från Ziu och Urmörkret.
Kumbanigash Häxkonungen tycks ha varit en av dem en gång. De vördade som sagt en samling ursprungligen obskyra gudar ur dåtidens panteoner; som förkroppsligade olika ideal, flera av dem illa ansedda av sin samtid. Av ett brett galleri gudar utkristalliserade sig omsider sju i en egen panteon; och det blev med denna utveckling som nekrokraterna allvarligt kom på kant med de etablerade prästerskapen åt samtidens stora gudar. En viktig orsak till konflikt var människooffren, men det fanns också andra, såsom att nekrokraterna byggde stora ziggurater och förrättade riter och offer i mörka, fackelbelysta salar. Gudinnornas prästerskap ansåg att mörka salar var platser för orakel och spådomar; men inte för stora riter; sådana skulle hållas på helgade platser i naturen, under stjärnorna, oavsett vilka gudar man riktade sig till. Den sortens meningsskiljaktigheter, kombinerat med att många prominenta nekrokrater redan från början var skumma, illa ansedda individer med alldeles för djupa kunskaper i svartkonst,
samtidigt som de ofta tillhörde samhällets övre skikt och hade prominenta positioner som hovmagiker, rådgivare, ädlingar och krigsledare, ledde snart till att de helt bannlystes från Radh-Kamra. Det samma höll på att hända i Danarth; under den legendomspunne konung Brendels tid. Det började med att Kumbanigash, en radh-kamrisk ädling, förvisades från hovet sedan han anklagats för att ha förrättat jungfruoffer i en helig lund inte långt från Danarths stora palats. Det hela var sannolikt en konspiration för att just skapa en konflikt; den blodiga ritualplatsen, vanhelgande en av Gudinnans stencirklar, tycks ha förberetts av någon som ville att Danarths kungs jaktfölje skulle finna den. Än idag vet ingen vem, men jag kan tänka mig att det var Xinu eller draken Abraxes, Det svarta hovets herre i Skugglandet. Det kan också ha varit nekrokraterna själva, förstås. Resultatet blev iallafall att kung Brendel allvarligt kom på kant med Nekrokraterna som grupp; och för att inte bli bannlysta också från Danarth tog Nekrokraterna de första stegen mot öppen, blodig konflikt.
Än idag vet ingen riktigt vad som hände; inte så konstigt kanske, då få skrivna källor finns kvar från denna tid, då också skrivkonsten var i sin linda och endast lertavlor fanns att skriva på. Men nekrokraterna detonerade någon sorts magiskt massförstörelsevapen från tiden före Mörkret, och hela Danarths palatsort med omnejd slukades i ett brinnande inferno. (Av allt att döma var det en atombomb; men jag avsåg väl aldrig att mina spelare skulle förstå det). Danarths hela adminstration utplånades ihop med merparten av krigsmakten, och utan större opposition tog Nekrokraterna makten och underkuvade vasall efter vasall; tills hela Danarths forna domän och mer därtill låg i deras händer. Gudinnans prästerskap slaktades, templen skövlades, och efter en livstid eller så var hennes kult i stort sett utplånad och Nekrokraternas religion allmängods. Området deras vapen förrött låg förgiftat och ödelagt under lång tid; och de flyttade maktcentrat i riket längre österut mot den ikamriska halvön.
Nekrokraternas regim var knappast värre än fornkonungarnas hade varit, egentligen, men deras eftermäle är oerhört svärtat; krönikor från alla senare tider fullkomligen ekar av förbannelser mot nekrokraterna och deras verk. Den främsta anledningen till detta är förmodligen dels sättet de tog makten på, och dels deras brist på respekt för de döda. I nekrokraternas välde tillföll alla döda kroppar staten; animerades och användes som arbetskraft i allt från jordbruk till enorma tempelbyggen. De fullkomliga arméer av vandöda nekrokraterna förfogade över satte skräck i deras samtid; och sargade för alltid deras rykte för eftervärlden. Men det var effektivt - mycket färre människor var slavar under nekrokraterna än i Danarths äldsta tid, och en del historiker har argumenterat för att människor i allmänhet hade det bättre. Städerna växte, kommunikationerna byggdes ut, men den långväga handeln blomstrade aldrig - andra folk var alltför ovilliga att beblanda sig med nekrokraternas Danarth. Anledningen till nekrokraternas fall brukar antas ha varit att de försjönk för djupt i sina mystiska intressen, låste in sig för mycket i sina ziggurater, och glömde bort världen utanför. Somliga, såsom den berömde (och långrandige) historikern Ylcorcronlth av Cuvri'an, har hävdat att de var
för blodtörstiga; att den blotta skalan på människooffren både satte konstant skräck i befolkningen och utarmade landet demografiskt; Danarth dödade sig självt.
I vilket fall blev Nekrokraterna efter omkring tusen år vid makten usurperade av Kronokraterna, ett mer sekulärt magikersällskap som tillåtits växa sig alltför starkt i landet. Under kronokraterna inleddes en ny blomstringstid för Danarth som skulle komma att bli mycket långvarig, och även om nekrokraternas religion aldrig förbjöds övergav fler och fler deras tempel sedan religionsfrihet införts av de nya härskarna. Med tiden föll de mörka, gamla gudarnas tempel samman i ruiner, salarnas golv täcktes av tumstjocka lager av damm, och endast råttor rörde sig i de nedsläckta pelargångarna.
Nekrokraternas sju stora gudar var då följande:
Beel, rättvisans gud
Dibuk, dödsguden
Kadar, krigsguden
Nimbe, kungarnas gud
Xinu, plågornas furste
Zebul, som höljer världen i dimma (sannolikt Abraxes, dvs Dimmornas herre)
och Koyn, visdomens gud
De flesta av dessa har idag fallit i glömska; om Nimbe, till exempel, vet man praktiskt taget ingenting. Vad mitt Mundanas metaplott anbelangar, tycks några av gudarna ha varit väldigt aktiva, intriganta väsen, som medvetet, under hundratals år, manipulerade Nekrokraterna för sina egna syften. Väsen vars intriger och planer sträckte sig ända fram till Mundanas nutid, och snart, i det kommande Mörkret, ska bära frukt. Xinu är självfallet en av dessa, kanske också Koyn, och definitivt Zebul,
om det var Dimmornas herre. Kanske var det också dessa väsen som omsider förorsakade Nekrokraternas fall; som verktyg som spelat ut sin roll för dem. Vad den rollen sedan var, är kanske en diskussion för en annan tråd. ('Ymirs metaplott'...det vore ett fett inlägg). Xinu och Dimmornas Herre är för övrigt kanske de enskilt två största antagonisterna till rollpersonerna och deras allierade i mina Eonkampanjer överhuvudtaget. Tillochmed Urmörkret har i jämförelse en mindre roll.
Dibuk tycks inte ha varit en vidare deltagande gud under bronsåldern; han tycks sällan ha svarat på sina tillbedjares böner. Emellertid blev han den ende av gudarna vars kult egentligen överlevde Danarths fall. Det är nog ingen slump att Dibukkulten är som störst i Thalamur; det var ju just i de trakterna Danarth hade sitt hjärtland under Nekrokraterna. Varför just Dibukkulten blev så livkraftig är en öppen fråga; men jag tror att det hade att göra med att döden var en så självklar aspekt av livet. Det behövs alltid en dödsgud. Dibuk hade således en roll att fylla även när nya gudar kom in och de andra skumma nekrokrat-gudarna föll i glömska. Det finns också en livlig och mycket gammal folktro om Dibuk; kanske så gammal att den har rötter redan i Danarth. Det rör sig om olika former av skräckberättelser om Liemannen och hur hans uppenbarelse förebådar olika hemskheter, och hur folk får betala dyrt för att uppvisa hybris inför Dibuks omen. Den sortens sagor rotade kanske Dibuk djupt i människors medvetande; och bidrog till att han aldrig glömdes bort, även om det under långa perioder bara var en obskyr hemlig sekt som faktiskt dyrkade honom. Än idag är Dibuk en av de mest välkända gudarna; kanske den
allra mest välkända i hela Mundana om man jämför med antalet faktiska tillbedjare - var och varannan bonde från Jargien till Alarinn har hört talas om Liemannen. Först i Västlanden blir Dibuk tämligen okänd; där talar man istället om Ilik, ondskans ande i fornzhanisk myt, som blev Raptari, en stor döds- och livsgud i det edronitiska imperiet. Darkenerna har länge dyrkat ett väsen som kallas 'Juubul' dock; som påminner mycket om Dibuk. Det är osäkert om det är Juubul eller Dibuk som är ursprunget till 'Azkann', ytterligare en liemannafigur som förekommer i mer sentida mûhadinska myter - måhända är de alla en och samma gud.
Den total avhållsamheten från Jordmodern som ofta påbjuds inom Dibukkulter är ett arv från nekrokraternas tid; även om Jordmodern och Gudinnan inte tvunget är desamma har de många likheter, och Danarths gudinnekult utrotades ju och förbjöds av Nekrokraterna. Det var egentligen inte en religiös konflikt så mycket som en värdslig maktkamp (och, om man vill ha det perspektivet; ett cementerande av patriarkatets makt); men dogmen att fruktbarhetsgudinnor är Dibuks ärkefiender lever ännu kvar här och var. I själva verket borde egentligen Xinu hata dem medan Dibuk är ganska neutral; då Xinu är en gud med aktiva planer på världsherravälde efter Mörkret. Jag tror inte Dibuk har sådana; han borde vara en fatalistisk, likgiltig och relativt passiv gud som tror starkt på ödet, och i grund och botten är neutralt inställd till allt besjälat liv. Är det något Dibuk inte gillar är det förmodligen kamorferna och dylika väsen, som genom sin självorsakade odödlighet bryter mot den naturliga cykel av liv och död som fyller Dibuks existens med mening. Just denna egenskap; en stark medvetenhet om sin roll i skapelsen och en enorm respekt inför Vävaren och ödet, vill jag hävda pekar på att Dibuk är en högre gud än någonsin Xinu; som beter sig som en barnslig, upprorisk demon i jämförelse. Dibuk har förmodligen högst Rang av alla nekrokraternas 'gudar'; Dimmornas Herre är snarare en drake eller ett skugglandsväsen än en gud, Koyn är måhända blott en urgammal drake, Beel är kanske en demon, Nimbe förmodligen borttynad, och Xinu en lägre gud som förlorat mycket av sin forna storhet och mest har krafter i den fysiska världen. In the grand scheme of things, tror jag tillochmed att Dibuk står fast och utan tvivel på den 'goda' sidan; han kommer alltid, evinnerligen, att ta Vävarens, Mundanas och själva livets parti. Aldrig Mörkrets.
Således, vill jag hävda, är Dibuk inte alls ond. Huruvida han sedan uppskattar att hans tillbedjare vivisekterar och skändar oskulder till hans ära spelar ingen som helst roll i sammanhanget.
Eller i verkliga nördtermer: Dibuk som jag ser honom hade varit 'True Neutral' i D&D. Det är Xinu som är Chaotic Evil.
- Ymir, som, in the grand scheme of things, borde plugga
