Jag skickade iväg ett mejl till författaren Frédéric Sintes och han svarade, glad över att vi gillade spelet och förvånad över att vi diskuterar det såpass vänskapligt, då det tydligen tenderar att provokera starka känslor. Däremot visade det sig att vi har spelat en gammal version av spelet, som numera existerar under namnet Les Cordes Sensibles.
Nekromanti Låt oss prata om Psychodrame
- Thread starter Sodivra
- Start date
Finns den nya versionen tillgänglig? Och vad är ändringarna?Genesis said:
Eller - jag ser jag kanske misförstod: Du menar den nya versionen heter Les Cordes Sensibles, eller? Inte att den gamla nu heter så.
Precis, här har vi den, Oct 2011, det verkar vara den rätta:
http://froudounich.free.fr/PDF/LES%20CORDES%20SENSIBLES%2001.pdf
EDIT: Jag har nu båda utskrivna och snart en lång tågresa till Luleå. Om jag hinner gemföra dem då
innan någon annan gör det, kan jag posta vad jag hittar som intressanta skillnader.
Japp, där är den. Skall läsa mer senare, men en första koll visar att det är väldigt annorlunda. Varje person har ett eget problem, istället för att vi har ett gemensamt. Man har dessutom någon sorts "Croyances" (övertygelser) som spelar in. Skall bli intressant att läsa när jag kommer hem.
G
Guest
Guest
Argh... ska jag få lov att lära mig franska nu också... 
Nu har jag läst Les Cordes Sensibles, och ärligt talat tycker jag nog bättre om Psychodrame!
För det första, LCS är mer eller mindre ett helt nytt spel. Ingen del av regelsystemet är oförändrad. Karaktärsklasserna är borta*, attityderna och känsloparen likaså. Det finns inte längre ett centralt problem, som sagt, utan istället har varje karaktär ett personligt problem och en mätare som tickar upp tills det är löst. Känslor är inte längre i par, utan istället har var och en egna känslor som definieras efter hand. Pacingen är också mycket tajtare; det finns två scentyper, varje scen har en insats. Jag ser influenser från Fiasco och andra spel (antingen sätter du din egen expositions-scen, eller så sätter de andra spelarna en utvecklingsscen åt dig), medan Dogs in the Vineyard-konfliktsystemet är helt annorlunda. Konflikter sker nu endast i ett "drag", och endast en person påverkas av konflikten efteråt. Det är en herrans massa kortdragande och sedan använder man sin bästa kombo.
Min spontana reaktion är som sagt att jag gillar Psychodrame bättre. Det är friare i upplägget och samtidigt tajtare i tematiken. LCS känns överreglerat och mekaniserat. Men jag har ju inte spelat det, så jag vet inte. Som tur är har vi ju kvar Psychodrame, och kan spela det så mycket vi vill!
* Det finns till och med en starkt formulerad varning om att inte använda psykologiska termer i spel, då mental sjukdom inte är något att skämta om, vilket känns som en reaktion på någon eller några som tagit illa upp. Själv såg jag alltid karaktärsklasserna som personlighetstyper, och jag tror ingen tolkade sin rollperson som psykiskt störd när vi lirade.
För det första, LCS är mer eller mindre ett helt nytt spel. Ingen del av regelsystemet är oförändrad. Karaktärsklasserna är borta*, attityderna och känsloparen likaså. Det finns inte längre ett centralt problem, som sagt, utan istället har varje karaktär ett personligt problem och en mätare som tickar upp tills det är löst. Känslor är inte längre i par, utan istället har var och en egna känslor som definieras efter hand. Pacingen är också mycket tajtare; det finns två scentyper, varje scen har en insats. Jag ser influenser från Fiasco och andra spel (antingen sätter du din egen expositions-scen, eller så sätter de andra spelarna en utvecklingsscen åt dig), medan Dogs in the Vineyard-konfliktsystemet är helt annorlunda. Konflikter sker nu endast i ett "drag", och endast en person påverkas av konflikten efteråt. Det är en herrans massa kortdragande och sedan använder man sin bästa kombo.
Min spontana reaktion är som sagt att jag gillar Psychodrame bättre. Det är friare i upplägget och samtidigt tajtare i tematiken. LCS känns överreglerat och mekaniserat. Men jag har ju inte spelat det, så jag vet inte. Som tur är har vi ju kvar Psychodrame, och kan spela det så mycket vi vill!
* Det finns till och med en starkt formulerad varning om att inte använda psykologiska termer i spel, då mental sjukdom inte är något att skämta om, vilket känns som en reaktion på någon eller några som tagit illa upp. Själv såg jag alltid karaktärsklasserna som personlighetstyper, och jag tror ingen tolkade sin rollperson som psykiskt störd när vi lirade.