Nekromanti Låtom oss skapa lite kultur tillsammans!

[Rising]

Två veckor av uppehållslöst regn och hagel inledde min resa mot den stora huvudstaden. Trots att jag hela tiden reste i en vagn där jag hade tak över huvudet, och trots att jag inte vistades ute i regnet mer än nödvändigt, så var mina kläder ändå sura på grund av de olika avbrott som vi tvingats göra på vår färd. Jag hade fortfarande bilden av min tårögda moders avsked på näthinnan när jag så plötsligt en dag blev varse hur molnen delade sig som en reva i ett mörkgrått tygstycke på himlen och släppte fram solens varma strålar. Framför mig, längst bort i horisonten, kunde jag se stadens torn resa sig likt långhalsade djur som tittade upp ur stadens brus för att nyfiket hälsa mig välkommen.

Jag skulle börja ett nytt liv i den här staden. Jag, som aldrig varit utanför min egen hembygd tidigare. Jag, som aldrig sett en endaste byggnad med fler än en våning tidigare. Det var sannerligen mitt livs allra största äventyr som väntade på mig där borta i horisonten!

Vi var tvungna att stanna någon kilometer innan vi skulle nå stadens portar, och jag passade på att byta kläder innan vi kunde fortsätta. Jag hade inget finare än ett par grova läderbyxor och en enkel ärmlös skjorta att ta på mig, men jag tog upp min röda, fina sammetsrock ur packningen och bar den utanpå, eftersom jag tyckte att det var viktigt att se bra ut när jag skulle börja mitt nya liv. När jag skulle packa in mina gamla kläder så föll papperslappen jag burit i byxfickan ut och landade i leran. Hupp! Den fick jag inte göra mig av med! Varsamt tog jag upp den, vecklade ut den och kastade en sista blick på den innan jag skulle stoppa in den försiktigt i fickan på mina nya byxor: "Feliath, Yassilus, Mask, Krille, Ymir, Vitulv, Feuflux, Dimfrost, Storuggla, Basenanji, Arvidos, Selethil, Walium, Morgoth, Dnalor..." Jag kunde fortfarande läsa alla namnen klart och tydligt, även om det fanns vissa lerfläckar på pappersarket. Någonstans i staden så fanns alla dessa personer. Det var dem jag skulle leta efter. Det hade byäldsten beordat mig efter att vår gamla Elsie; byns trollgumma, drömt hennes märkliga dröm där det bland dessa medborgare visade sig finnas viktiga nyckelpersoner som skulle komma att bestämma utgången av hela världens framtid, var det inte så det var? Tja, det där kändes plötsligt inte viktigt längre. Vad som nu fångade mitt intresse var den gentleman i hög hatt och ljusgrå kostym som hjälpte en ung flicka i potatisfärgad klänning in i vår vagn. De skulle tydligen färdas med oss in till staden. Jag hade aldrig sett så stiliga personer förut. Jag gick fram för att hälsa och sträckte fram min hand (så som min mor lärt mig) till gentlemannen som artigt hälsade efter att ha kastat en hastig blick på mig och dragit lätt på ena mungipan.

"Jag heter Rising," började jag. "Ni får ursäkta att jag är så uppspelt, det är mitt första besök i staden!"
"Jaså?" sade gentlemannen, och lyckades låta uppriktigt förvånad fastän han ju förstod mycket väl vilken bonnläpp jag var. Han tog sin pincenez ifrån sin nästipp och gnuggade den i ett litet sidenskynke medan han presenterade sig: "Mitt namn är Ebezikel, och det här är min dotter Mava." Flickan log artigt och knyckte lätt på huvudet för att vifta bort ett par av hennes honungsblonda hårtestar från ögonen. Det var då jag märkte att det var något konstigt med flickan, hennes öron var längre än en människas, och även om de delvis var dolda bland hennes blonda lockar, så kunde jag ha svurit på att det fanns sträva, mörka hårstrån längst ut på dem. Hennes ögon var misstänkt smala, och när hon öppnade munnen för att säga "trevligt att råkas" så kunde jag klart och tydligt se att hennes hörntänder var långa och skarpa som hos ett rovdjur.

Gentlemannen måste ha uppmärksammat min förvåning och oro, ty han var snabb med att lägga en lugnande hand på mitt bröst och förklara: "Var inte rädd, hon är ingen vampyr." De båda skrattade glatt åt detta. "Min fru är en felin, och min dotter är därför halvblod, förstår du." Jag visste inte vad jag skulle svara på detta. Jag kunde bara stamma fram: "Fel... felin?"
"Ja, kattfolk, alltså. Min fru är lodjurskvinna. Säg inte att ni aldrig träffat kattfolk förut?"
Jag hade visserligen hört historier om att det skulle leva älvfolk och andra sorters knytt i staden, men jag hade hela tiden trott att det bara var skrock och sagor.
"Nej, aldrig. Aldrig något! Jag menar; jag har aldrig träffat något annat än människor," förklarade jag. Jag måste ha varit helt likblek vid det här laget. "Är det alltså sant som det sägs? Att det finns älvfolk i staden? Finns det andra än ni, menar jag?" Gentlemannen skrattade så högt åt detta att hans pincenez föll av hans näsa och landade i hans knä. Flickan skrattade också, men blev med ens så generad över att göra så inför min åsyn att hon hastigt lyfte sina händer för att täcka för sin mun.

"Nu är vi framme!" ropade kusken. Jag tänkte fråga mitt ressällskap vad det var som de fann så roligt, men det räckte med en hastig blick ut ur vagnen för att jag skulle förstå. Vad som sedan kom att ske under de första timmarna i staden har jag svårt att minnas idag. Jag minns den blänkande mässingskylten som hälsade besökare med orden "Välkomna till Faëpolis - Älvornas Stad" och jag minns hur jag för första gången blickade rakt upp i skyn och såg stadens torn sträcka sig så högt upp i luften att de översta våningarna doldes bland streck och strimmor av moln. Jag minns hur jag först trodde att gatorna var gjutna i solitt guld innan jag märkte att de enbart blänkte av vätan från regnet och reflekterade glansen från byggnadernas mässingsfasader. Jag minns att pojken som hjälpte mig bära mina väskor hade två stora framtänder, stora, runda öron och en råttsvans, och jag minns att en äldre farbror stötte ihop med mig på gatan och grymtade "dra tillbaks till kålrotslandet!" men att jag inte var förmögen att svara eftersom jag aldrig hade sett ett troll med grön, vårtig hud och stora krumhorn förut, och jag minns att Ebezikel's sista ord till mig var: "Du kommer vänja dig, Rising. Ha ha! Så du ser ut, men du kommer vänja dig! Inte bara vid detta, utan du kommer vänja dig vid hur gatorna rengörs av ångmaskiner med spindelben och larvfötter om morgnarna, och du kommer vänja dig vid dansande eldar och fyrverkerier över natthimlen om kvällarna, och med tiden kommer du till och med att vänja dig vid flygande mattor, luftfarkoster och trolldom. Jag vet, Rising, för även jag har stått på trottoaren med samma fåraktiga ansiktsuttryck som du en gång, och jag vande mig!"

Hur skulle jag kunna hitta personerna med namnen på min papperslapp i den här staden? Jag visste ju inte vilka de var, var de var, eller ens vad de var.

 

[Ackerfors]

I ett tält i utkanten av staden...

"Vad ska det här vara bra för?" suckade jag medan jag tittade ut genom glipan i tältduken. Regnet öste ner och skvätte upp den brungråa lervällingen på tältet. Utanför såg jag hur folk sprang fram och tillbaka för att söka skydd undan regnet. Inte för att skillnaden var särskilt stor då solen sken, folket höll sig på utsidan iaf.
Det var länge sedan jag hade sällskap och det var länge sedan jag tog mig ut på vägarna. Det gjorde ont i mig att trots min unga ålder så var jag oförmögen att röra mig, oförmögen att ta mig ut, oförmögen att uppleva saker. Jag var fast i min rollstol.
Jag drog ihop benen ännu mer under filten, stötte upp mina runda glasögon lite högre upp på näsan, lade håret till rätta bakom öronen och slog upp min bok. Den roade mig åtminstone för stunden...

Plötsligt vaknade jag upp. Jag hade visst somnat med boken i famnen och skriken utifrån ändade min sömn. Det var en kvinnas skrik jag hörde. "Hjälp! Rädda mig!" För några månader sedan hade jag inte tvekat en sekund, utan sprungit och hjälpt henne, vad det än må kosta. Nu hade jag inte ens möjligheten...
Plaskandet av springande fötter i leran kom närmare. Några viskande ohörbara ljud. Två män rusade in. Utan ett ord började de riva upp lådor, korgar, kistor, ja, till och med min byrå. De tog allt av värde, de välte mig och sparkade ett par gånger på mig innan de försvann med allt jag ägde. Tårarna började strömma nerför kinderna och jag förmår mig inte att ta mig upp i rullstolen igen. Det blev en lång, kall natt...

Efter många långa timmar började det slutligen ljusna utanför tältet. Mina oljelampor var sedan länge släckta. Jag tittade runt omkring mig. Allt var länsat. Allt. Förtvivlat sparkade jag runt med mina hjortben i gruset. "Varför jag..?" Jag hade inte bara förlorat den jag älskade och förmågan att gå utan nu också allt jag ägde. Med svansen lyckades jag dra till mig en kruka, som numer var tom, och en pinne och jag började slå pinnen mot krukan. Någon måste ju höra.
Ute på gatan hördes ett avlägset, dovt bankande...
"Klonk, klonk, klonk..."

 

[Foggmock]

- Sedär! En nykomling!

Den bastanta mannen tittade på den sorgliga figuren i de bjärt kontrasterande kläderna.

- Ska du föreställa någon slags ädling eller en skogsman, för jag kan inte se att du verkar ha bestämt dig!

Han skrockade lätt åt sitt eget skämt medans mannen i grå kostym och den lilla flickan tog sig från platsen.

- Följ med här. Jag är vaktchef, och mitt namn är Fogge af Örnfot, kunglig riddersman och förtrogen fogde. Har du funnit nattkvarter?

- Självklart inte, du kom ju just! Jag skulle kunna rekommendera Tunnan och stopet som ligger en stunds promenad härifrån. Deras köttstuvning är fantastisk. Inte på långa vägar lika god som slottsmaten, men ibland måste man ta sig ner till folkets nivå. Så länge du inte har något emot att ligga på golvet med en halmmadrass, alltså.

Folket på gatorna verkade nästan byta sida på vägen för att undvika herr Örnfot. Ringbrynjan rasslade taktfast mot benpansaret, och den stora svärdsskidan svängde lätt från sida till sida när han tog sina stora kliv. Den rödbeklädda vandraren hade hittils bara gett uttryck av att han lyssnade och insupit atmosfären, men började nu bli lite illa till mods. Vem var den här Örnfot, och varför verkar han så hjälpsam om folket nu håller sig borta från honom? Han kanske är en särdeles grym straffare eller nitisk i sitt yrkesutövande. Kanske hade han örnfötter, som han... nej, det där ser ut som helt vanliga stövlar.

- Vad tynger ditt sinne, vandrare? Vad har du för ärende i staden?

- Tja, jag har ett par personer jag måste finna. Har haft en del att tänka på den sista tiden, men för all del, fortsätt gärna berätta om staden.

- Nåväl, dina tankar är dina egna och inte min angelägenhet. Sant och visst. Kungliga slottet ligger åt det där hållet, nere vid vattnet. Inte för att du lär bli insläppt, men du kan iallafall beundra det magnifika byggnadsverket. Smedjor, brödbodar och badstugor ligger utspridda lite hur som här i staden, det är bara att fråga sig fram efter den närmaste, men Hildas sockerkringlor är de godaste i hela staden. Hilda är minsann ganska god hon också, om du hajar, haha...

Då riddarens skämt inte gjorde någon nämnbar inverkan på nykomlingen tystnade Örnfot för en stund och bara gick.

- Och så har vi förstås marknad om ett par dagar. Vet inte om det kommer så många utomstående, så det blir väl mest en massa bönder som prutar på varandras kossor och en satans massa fylla. Att folk inte har lärt sig hur de blir efter den där sista ölen som de egentligen inte tål. Här ligger iallafall Tunnan och stopet.

Riddersman Fogge af Örnfot beställde in ett stort stop kryddmjöd åt sig själv och tittade trevande på nykomlingen, som beställde in en kanna vin. Örnfot makade på några halvdåsiga fyllbultar vid det enda bordet som hade lediga platser, och började presentera stamkunderna, som verkligen stack ut från massan.

 

[Feliath]

Utanför Balthasars Café

Såhär i efterhand är det förstås lätt att inse hur speciell den där dagen var, hur viktig den skulle komma att bli, och jag lär väl aldrig glömma den. Men då kändes den som vilken dag som helst.
Det var väl vid tiotiden på förmiddagen jag klev ut ur Balthasars Café; luften var fortfarande tung av väta och gatorna blanka, från de föregående veckornas ihållande regn. Jag hade druckit alldeles för många koppar rött drömdey som vanligt, och knaprat i mig en av de där små marsipanbakelserna jag aldrig kan komma ihåg namnet på, så jag tänkte förstås tillbaka på Rebím igen, och hans vansinniga plan; jag fingrade halvt omedvetet på höger öra, där spetsen blivit bortskjuten av en av Fiskarhelgonets söner; jag hörde det rytmiska klickandet av smala metallben mot gatstenar, men som om det kom långt bortifrån.

Det var då jag såg grabben.
Han verkade djupt fascinerad av rengöraren, sådär som nykomlingar lätt blir, men det som drog min blick till honom var hans sprakande röda rock. Den var av fin sammet och såg ut att vara färgad av djabàr, den sorten som odlas mest i öster. Den verkade lite malplacerad på honom, han såg inte så rik ut i övrigt, så jag antog att han kom från trakter där man tillverkade sådant tyg. Jag vet ju att de flesta hantverkare är kloka nog att behålla sina allra vackraste verk själva. Medan jag stod där och såg på honom tog han upp ett papper ur fickan, strök en lock ur ögonen och tittade på den. Just då råkade en förbispringande bärstolsbärare knuffa till honom, och han tappade lappen på marken. Han sträckte sig ned efter den, men rengöraren var snabbare: den tyckte sig se skräp på gatan, spetsade lappen på en plockare och släppte den i tunnan i sitt inre med all den raska effektivitet som gett firma Klank & Radings apparater så gott rykte. Grabben blev alldeles förtvivlad, hojtade och bankade på rengöraren: det måste ha varit ett viktigt papper.
Det var bara ännu en i raden av incidenter som ständigt inträffar och ligger som ett brus över staden - över alla städer, förmodligen - så jag förstår än idag inte riktigt varför den här inte gled förbi obemärkt och snart glömd som alla andra. Men hur som helst bestämde jag mig för att hjälpa honom.
Jag klev raskt ikapp maskinen och ynglingen som följde efter den; den förra hade gått en bit och sedan stannat för att tvätta en mässingsfasad ren från klotter.
"Du behöver visst lite hjälp, hm?" sade jag. Grabben lade visst märke till mig först då, upptagen som han varit med att hamra på rengöraren med nävarna. Han tittade snabbt över axeln åt mitt håll, men fastnade stirrande i den ställningen. Det var väl något med mig han tyckte var märkligt, antog jag; det är väl precis vad man kan förvänta sig av nytt folk.
Jag ryckte på axlarna och fokuserade på apparaten, som nästan svabbat klart. Min skimring har aldrig varit särskilt stark, men en enkel maskin skulle jag väl ändå kunna lura. Efter ett par sekunders koncentration gick det också vägen; rengöraren såg ett dött djur i gatan, och sköt ut en gripklo för att plocka upp den. Klon slöt om midjan på mig; det knarrade i den spindellika konstruktionens kugghjul, men den lyckades lyfta mig, och med en pendlande rörelse vändes jag upp och ned över tunnan som öppnade sig. Jag höll i plommonstopet med ena handen och nappade med den andra tag i papperslappen, som låg ovanpå en tygtrasa och en död katt. Sedan släppte jag min skimring, varpå rengöraren genast ställde ned mig på marken igen med och bad om burkig förinspelad ursäkt herrfröken.
Innan jag gav lappen till grabben tittade jag som hastigast på den och undrade om jag inte tagit fel ändå - för det var en namnlista, med mitt namn på! Men det syntes tydligt att det var rätt, för grabben högg tag i papperet som om det var hans förlorade syster. "O, tack herrn!" Han sträckte fram handen, och jag skakade den. "Jag heter Feliath," sade jag och flinade, "och 'herrn' är alldeles för artigt för att passa in på mig."
Orden började tumla ur hans mun; han hette Rising, sade han, han hade letat efter folk och jag var en av dem, och var jag verkligen en av älvfolket? Jag avbröt honom vänligt: "Jag har ett litet antikvariat nere i Ostrongränd jag måste öppna för dagen; följ med dit så kan vi reda ut det här bättre."

Vi traskade iväg nedåt gatan, men i takt med att mina tankar återvände från slättmarkerna för längesedan till här och nu började jag gnagas av en oroande känsla av att ha glömt något.
Vad var det nu det hade stått i morgontidningen?


/Feliath - blått drömdey är svårare mot levern

Edit: Oj, hoppsan Foggmock hade visst också tagit med Rising. Så går det när man lämnar ett fönster med utkast öppet över natten. Nå ja, Fogges bit verkar ju inträffa kvällen innan, så Rising kanske kan bygga ihop det? Annars redigerar jag bara det här och hittar på något annat. På något sätt ordnar det sig snyggt.

 

[Eva Florén]

Ichiniva la ytterliggare en skopa kol i den lilla kaminen. Regnet hade till kvällen gått över i ytterliggare en av de envisa stormarna som så ofta härjade Pejinarslätten utanför huvudstaden. Det sades ofta att det kunde regna på Pejinar medans stadens vakter hade solsken över murkrönet. Helt sant var inte detta, men Ladyn funderade över det när en blixt ljungade över himlen.

Krilles brev hade nåt henne för lite över en vecka sedan. Orden hade varit korta, helt olika de långa brev han normalt sett skrev. Inte ens hans handstil hade varit sig riktigt lik.

"Kom fort. Du behövs!"

Först hade hon varit tveksam över om hon skulle resa söderut till hans viste, men när hon kikat på kuveret hade hon sett att kurirstämpeln var från huvudstaden. Alltså befann sig hennes vän där när han sände budet. Detta gjorde det lättare att nå till honom, men huvudstaden var fortfarande en stor plats.

Lady Silver Wolf reste i vilket fall som helst så fort hon kunde. Hennes bägge hästar hade fått jobba hårt i leran och nu va hon tvungen att kampera utanför staden, då portarna stängts blott en timme innan hon nåt dit.

Hon hörde mannens steg innan han klev in i tältet. Han var lång och mörk men hon kände igen honom strax innan hon slet fram sin huggare. Hans rock var lika blöt som tältets utsida, när han leende tryckte hennes hand.

"Madame, ni synes vara på fel plats, var är er man?"
"Hans nåd arbetar, Tamias. Jag kan inte störa hans arbete även om en vän är i knipa." "Han sände mig en duva och bad mig vaka över er." Hennes leende nådde djupt in i henne och hon tinade upp. Tamias skulle se till att hon inte kom till skada, så länge det rörde sig om fysiskt våld. Själv kunde hon freda sig från andra angrepp. Denna natt kunde hon alltså vila ut i lugn och ro. Nu återstod bara att finna hans Nåd Krille.

 

[Rising]

Där fanns syskonen Vire och Moa; två fräkniga ungdomar med lystna blickar som vandrade över min kropp och gjorde mig lätt orolig till mods, Saskia; en distingerad dam i övre medelåldern vars ekorrsvans tittade fram under hennes aftonklänning och som var inknuten i hennes liv för att hon inte skulle välta ner glas och tallrikar när hon vände sig om, Torgg; en mörkhyad alf med buskiga ögonbryn och ett smalt kritstreck till mustache som senare under kvällen skulle vinna det som återstod av min matsäck i ett parti hasardspel av ett slag som jag inte riktigt fick något grepp om, Rahidji och Ystrate; ett äkta par som var klädda i bylsiga kläder infattade med silvertrådar och gnistrande pärlor, samt en skallig ålderman med smalt ansikte och vaxat getskägg som enbart presenterade sig som "professorn" och vars handslag sände flera pirrande, elektriska strömningar genom min handled och vidare längs min ryggrad.

Det var som en maskerad där alla fortsatte att bära sina förklädnader efter midnatt. Det var som ett obesvärat skådespel där magin fortsatte bakom kulisserna. Det var som om jag hade funnit en oas i verkligheten.

En man med lejonkropp och en människas huvud bjöd plötsligt laget runt när han fått bud om att hans fru var gravid. En rödhårig kvinna med granna fjärilsvingar på ryggen bjöd upp en vargman i tvådelad kostym på en spontan dans ute bland kullerstenarna så att hans fickur till slut hoppade ut ur hans bröstficka och gick sönder på marken. En barbröstad satyr med en grov, förgylld näsring berättade oanständiga vitsar och skrattade så att han började gråta när han såg hur jag generat satte vinet i halsen och fick hicka.

Senare under kvällen deklarerade Alfen Torgg att han minsann var en mästerlig jonglör, vilket flera kom att skeptisk ifrågasätta, varpå en vild vadslagning inleddes som gällde antalet ägg som Torgg kunde hålla i luften samtidigt. Det hela slutade med att Torgg blev många mynt och ovänner rikare, anklagad för att vara både en fuskare och en ordvrängare, samt att han beordades att moppa upp röran han ställt till med på golvet efter upprörda protester från gästerna och ett kort samtal med min nyfunne vän, Fogge af Örnfot.

Kort sagt var det en magisk natt, en sådan som aldrig verkade ta slut. Jag var yr i huvudet och uppfylld av berusningens sötma när jag till sist rörde mig upp till övervåningen där värden vänligt visade mig var jag skulle få sova för natten. Jag skulle inte ha råd att bo många nätter i staden om jag fortsatte med dylika dyra vanor, men det fanns gott om tid att leta efter billigare boende under morgondagen. Värden försökte hjälpa mig med min packning och hade märkbara problem med en av väskorna som fick honom att förbryllat skaka på huvudet.
"Ah, akta den svarta väskan!" varnade jag. Låt mig ta hand om den, så kan ni hjälpa mig med resten. Han skulle precis till att fråga vad det var jag egentligen bar med mig när jag för en kort stund lyckades nyktra till så pass att jag kunde skratta bort alla hans misstankar och kvickt byta ämne tills vi istället fann oss samtala om den anstående marknaden och morgondagens frukost.

Innan jag gick och lade mig kontrollerade jag att jag fortfarande bar min lapp i byxfickan, och öppnade försiktigt min svarta väska för att se att dess innehåll inte skadats på något vis av resan. Jag drömde om min mor och om en ensam stjärna på natthimlen som skulle komma att besegla mitt öde.

Morgonen därpå hade jag en alarmerande huvudvärk och jag avböjde artigt resterna av äggröran som hade serverats till frukost då den fick min mage att vända sig. Jag gick med snabba steg ut på gatan och försökte ta många djupa andetag i tron om att lite frisk luft skulle göra mig gott. Jag började att tänka på den uppgift som låg framför mig när jag plötsligt överraskades av en så märklig syn att jag länge trodde att den blott var en hägring orsakad av bakfyllan. Ett gnistrande vidunder av mässing vandrande fram på gatan mot mig, ett metallskelett som liknade en klockas urverk och som frustade ut en lindorms andedräkt ur en metallhals utan huvud på dess baksida. Dess förflyttning var ömsom knyckande av och an som en duva, ömsom ryckande hit och dit som en serpent. Ur dess blankpolerade lekamen sträckte sig smala, ledade armar med vassa griptänger till händer och plockade upp resterna av vargmannens fickur som fortfarande låg utspridda på marken. Det såg nästan vemodigt ut; som om den guldskimrande maskinen plockade upp bitar av en bortgången släkting.

Jag såg inte bärstolsbäraren som snart skulle komma att springa i kollisionskurs med mig från en gränd bakom min rygg.

---

Risings öde tar sig en märklig vändning i fortsättningen som kan läsas här .

 

[Eva Florén]

Tamias och Ichiniva hjälptes åt att fälla tältet i gryning. Allt var genomblött och min lilla hjälpredas klänning kom snart att likna en grå sophög. Jag selade för hästarna medans Tamias nödtorftigt gjorde rent sina höga stövlar och Ichiniva kröp in i vagnens skyddade skal och böt till sin enda rena klänning. Inom mig hoppades jag att vi inne i staden skulle få tid att lämna in hennes klänning till ett tvätteri. Ja, jag hoppades att jag även skulle få tillfälle att stalla mina hästar...

Vid porten bråkade vakten om mina papper och menade att jag inte skulle få ta in vad som helst i staden. Jag visste att han menade Ichiniva men iddes inte bråka utan lät honom genomsöka vagnen och knota om saker som inte hade med honom att göra. När han blev för närgången klev Tamias mellan och med sin bryska uppsyn fick han vakten att backa undan. Tamias är sådan att få sätter sig upp mot honom, och med sina kontakter så kan han få de flesta att backa undan.

Vi lämnade in vår vagn och packning på värdshuset Keopres Tröskel. Ett ställe som är väl känt för sin renlighet och omsorg av gästerna. Ichiniava tog tillfället i akt att ta ett varmt bad medans jag och Tamias skyndande iväg. För att undvika trängseln så harangerade han hastigt en bärstol.

Vi skyndade iväg. Krille borde finnas att tillgå på ölhuset Den Stegrande Enhörningen, dit han och vi ofta trätt vår färd. Bärarnas långa ben skulle snabbt ta oss dit i trygg avskildhet från gatans larm.

Plötsligt hejdades vår bärstols färd. Jag slungades mot framdelen samtidigt som Tamias reflexmässigt greppade sin sabel, i det han gjorde en smidig kullerbytta ur gehängen på bärstolen. Själv landade jag mjukt på en av bärarnas rygg, men med hela min klänning i oordning och blottläggning av min svans. Svärande kravlade jag mig upp för att se...

 

[Rickard]

Över edra huvuden

<CENTER><HR NOSHADE COLOR=black WIDTH=80% SIZE=1></center>Jag vaknade upp frusen och stel. Detta var dock en gammal vana för mig, trots min ringa ålder. Jag slöt åter mina ögon i ett försök att somna om men droppandet från taket ovanför fönstret som varit mitt regnskydd under natten störde mig. Så även solens strålar som sträckte sig över husens tak och motade bort nattens skuggor.

Jag ruskade liv i min bror som låg bredvid mig och medan jag väntade på att han skulle vakna så blickade jag ut över de svarta takåsarna, bistert undrandes över vad denne nya dag hade att avslöja. Här och var såg jag några ynglingar redan rännandes över hustaken. Takåspojkar, kallades vi. Hemlösa individer som i bästa fall livnärde oss genom att springa ärenden åt andra. I normala fall bedrev vi brott eller ficktjuveri, fast för mig var brott för riskabelt och ficktjuveri var helt uteslutet, med tanke på min deformerade hand. I värsta fall sålde vi oss.

Jag hatade den här staden. Jag hatade dess orättvisa. Jag hatade dess invånare som tycktes leva i någon sorts konstgjord lycka. Jag hatade hur staden andades och nästan ville mig och min bror illa. Jag hatade hur den drivit oss upp hit. Ja, min bror förresten. Han var egentligen inte min bror utan någon jag funnit på senare år, men han kändes som en och jag älskade honom för den äldre bror han var.

"Jo du, bror", sade jag och fortsatte med den fåniga frågan "Har du sovit gott?" i ett försök att försöka få något att prata om så att vi kunde glömma hungern för ett tag. Jag reflekterade över att staden började röra på och att vi borde göra samma sak. "Trevlig dröm, bror.". Jag log sorgset åt hans berättelse som hans sömn gett upphov till. "Förhoppningsvis slår den in någon gång.", men själv visste jag att det aldrig skulle hända. Vi var fast i den här staden!

Min bror gjorde mig uppmärksam på att han kände att någon skulle öppna fönstret och jag backade undan något steg därifrån för att inte skrämma livet ur personen som skulle dyka upp. När fönsterluckorna slogs upp så lade jag på mig mitt bästa leende samtidigt som jag sade "God dag, frun. Vilken trevlig dag det är idag. Otroligt frisk. Jag undrar om du kanske har något ärende som jag och min bror kan utföra åt dig.". Jag slog ut min hand mot min bror men hon kastade bara en förbryllad blick mot hans håll och svarade "Vem?".
<CENTER><HR NOSHADE COLOR=black WIDTH=80% SIZE=1></center>

 

[Bunny]

Äckelbearnie...

"Buenas tardes señores y señoritas, we gonna have a fine show this evening!" den exalterade och något udda talaren tittar ett slag ut över Faërengausts Förtrollade Cirkus och Exihibition, innan han fortsatte med en röst som hotar att få kristallkronorna i taket att gå i kras: "När jupiter står i nupertus och astralus i akterus kommer här bjudas på en wOOnderfull föreställning! Milda makapärer! Här kommer finnas berusade björnar, falsksjungande lärkor, förtrollade utlänningar och inte minst... exihibitörer! Exihibitörer i massor! Missa inte detta, klockan sent ikväll, precis som alla andra kvällar!"
Efter denna salva stod talaren anfådd nägra ögonblick och tittade återigen ut över den nästen tomma exihibitörshallen - vem lyssnade egentligen på en luskatt som honom? Som vanligt var det få som hade kommit för att titta på de fascinerande djuren och de wonderfulla makapärerna som var till almän beskådan dagtid.
Men vem är det där, som storögt tittade upp mot honom där han står på sin utkiksplats under taknocken? En utomstading minsann! En vilsen och förlorad människovalp som har gått vilse? Han kanske behöver hjälp? Han kanske behöver mig, Bearnie! Någon behöver Bearnie! Bearnie på språng!
Med gestikulerande signalerar den udde karaktären åt pojken att stå kvar där han står, för att sedan i ett rep hiva sig mot marken. Den sista biten joggar han, brett leende. Han vet minsann hur man livar upp nedstämda personer: med sång!
I en gallant och smidig rörelse så går han ner på ett knä, och med sin mest vackra stämma börjar han: "Åh gud, ååh guud va han är sköön..." för att sedan greppa efter människans hand. Men han kommer alldeles av sig när personen snabbt drar åt sig handen. I den håller han i en ihopvikt lapp...

"Vad står det på lappen? Får jag titta? Får jag läsa vad som står på din lapp?" - den purpur- och rosapälsade lokatten tittart nyfiket rakt upp i ansiktet på den förbryllade människan.
"Nä..."
"Men snäälla, jag ska inte berätta för en levande eller olevande själ, promise. Inte ens för... för... min faster! Inte ens faster Magda ska få veta vad det står på din lapp."
"Jag måste nog gå nu", människan gör en ansats att passera lokatten och skynda därifrån.
"Vart ska du gå...?" människans bestämda blick stoppar dock alla försök att fortsätta, men Bearnie finner på råd: "... eller jag menar, det är alltid såhär, det har alltid varit samma sak, sedan tidernas gryyning."
"Vaddå för nått?" den mänsklige låter måttligt intresserad, och ser sig knappt om när han lunkar vidare.
"En förbannelse. Det vilar en förbannelse över mig och min familj."
"Gör det?" pojken stannar upp för ett ögonblick och ser förvånad ut.
"Javisst, förstår du, sedan väldigt lång tid, sedan gryningens tiidning, förstår du." Pojken suckar:
"Jaha, och vad skulle det vara för en förbannelse då?" han går vidare och låter den påträngande lokatten följa honom i hasorna.
"Jag kan berätta hela ståryn om du vill. Javisst! Låt Bearnie berätta stååryn hära..." med ett bestämt tag drar Bearnie pojken i armen, och föser honom och sig själv ner i en soffa. En väldigt mjuk soffa. Modell Tifus från Lerbäck AB Soffmontariör.

"Jag har mycket att göra idag, jag hoppas du är medveten om det", pojken tittar skeptiskt på lokatten men är lite för försynt för att säga till på skarpen.
"Ta det lugnt, pyret, vad är namnet ditt?"
"Rising..."
"I så fall, Rising, luta dig tillbaka nu. Låt alla problems lämna ditt sinne och så vidare", han tar ett djupt andetag, harklar sig och börjar: "Det hela skedde när jag inte var född, eller min far, eller min farfar - det var alltså för en himla lång tid sedan... förstår du? Bra. Det finns en vålnad som följer min familj, som gör livet surt för oss, som rör sig i våra drömmar och garderober. När vi minst anar det så kommer hon fram och..."
"Hon?"
"Javisst. En gammal dam är hon. Gamlare i gatan. Mitt hjärta fryser till is varje gång hon frågar: 'ska du ha en kaka?'"
"Va! Det var det löjligaste..."
"Nä, sluta nu. Hon får mig att skaka i hela kroppen. Vill du inte höra vad hon är för någon?"
"Jo, men sedan måste jag faktiskt dra."
"Du förstår - hon går igen. Hon är olevande odöd, om du fattar vad jag dillar om, och hon har varit det länge. Hon ser ut som en liten snäll gumma, fast halvt genomskinlig, och håller ett kakfat framsträckt mot en. Hon kommer fortsätta att förfölja oss lokatter till alla kakor är uppätna, men det är där problemet kommer in..."
"Vaddå, är de inte goda?" Rising har något ironiskt i rösten.
"Jodå, det är alldeles helt säkert jättegoda, problemet är att de finns inte i verkligheten. Vålnadens kakor är ena riktiga vålnadskakor och går inte att äta av vanliga människor, så hon går igen och igen utan att få någon att äta hennes kakor. Ja, förutom en då..." Lokatten tystnar för ett ögonblick, som om han vill känna på stämningen lite.
"Vem då?" säger Rising pliktskyldigt.
"Jag är glad att du frågade. Min stamfader, en viss Mister Emmanuel Katt, åt nämligen en av hennes kakor. Bara en, så nu jagar hon efter oss med resten tills alla är uppätna. Med henne så följer även hennes förbannelse..."
"Vad kan det vara för förbannelse då? Kakor på hjärnan eller?"
"Nejdå, något betydligt hiskeligare. Alla, och då menar jag alla, i min släkt har förr eller senare dött av hög ålder. Ja, om de inte hunnit dö av någonting innan det förstås. Det är hennes förbannelse!"
Rising tittar fylld av medlidande på den stackars lokatten.
"Snart är det även min tur!" utbrister Bearnie med en röst fylld av gråt, "tycker du inte synd om mig?"
"Jo..."
"Får jag titta på lappen då?" Bearnie lyser upp.
"Ja, okej då", Rising räcker över den väl tummade lappen.

Aha! Dags för lite examination. Vad kan detta vara för något? En massa kluddriga skrivtecken? Nää, en massa namn va? Och inget av dem är hans. B-Ö-N-I - åjo, han kan nog bokstavera det, och med på lappen finns det inte. Så tråkigt.
"Äsh", med en besviken gest kastar han lappen bakom ryggen.
"Vad tusan gör du din lökiga lurvel!" utbrister Rising, för att lappen dalar rätt ner i en av den stora cirkushallens burar. Han försöker greppa efter lappen mellan burens stänger, men det verkar vara förgäves. En Storosur har nämligen just närmat sig för att titta närmare på vad får någon konstig sak som ramlat ner rakt i hans boplats...

 

[Agon]

Tidig morgon

Droskan stannade med ett ryck och jag hoppade av från min fripassagerarplats där bak. När jag korsade gatan sicksackade jag mellan en hästs hovar och väl uppe på trottoaren tog jag genvägen under en blomsterförsäljerskas klänning innan jag smet in i en mörkare trappuppgång.
Då jag kom ut igen ögonblicket senare sträckte jag på mig. Att kunna byta storlek var verkligen behändigt ibland och de där extra timmarna som gått åt för att lära sig ändra på kläderna samtidigt var väl spenderad tid.
Jag borstade bort lite dam med handskarna innan jag gav blomsterförsäljerskan ett snett leende. Hon såg förbryllad ut ett ögonblick innan hennes affärssinne slog på igen och hon visade upp ett strålande leende. Jag valde en mörklila blomma från hennes korg.
”Ni har en mycket vacker svans. Tveka inte att visa den” sa jag innan jag vände och gick. Jag kunde känna hur hon stirrade efter mig innan hon hastigt kontrollerade att klänningen var hel där bak.

Jag satte blomman i ett knapphål och tog på mig handskarna. Jag var klädd i mörk kostym med en cape över axlarna, hög hatt och en käpp i handen.
Jag fortsatte ner längs den stökiga gatan men märkte snart att någon kom emot mig från andra sidan. De långa, hängande öronen och den våta nosen som blänkte i det disiga solljuset visade på att det var en av hundfolket. Han stannade framför mig och lät blicken vandra fram och tillbaka över mina kläder, mina fickor och den närmsta omgivningen.
”Go’ morro’n fine herrn” sa han och gjorde sitt bästa för att inte gläfsa allt för mycket. ”Fine herrn råkar inte ha någonting värdefullt med sig som kan glädja en stackare som mig?”
Jag såg på honom en stund. Jag kunde se ett ärr på hans hals som han antagligen fått av ett alldeles för litet halsband i unga år. Stackarn måste ha haft en tuff barndom, tänkte jag med sarkastiskt medlidande.
Jag provade mitt sneda leende igen. Det kändes riktigt bekvämt.
Från en innerficka tog jag fram mitt cigarettetui. ’Agon’ var graverat i silvret med snirkliga bokstäver. Först nu stannade hans blick.
”Något mer?” frågade han när han var på väg att ta den.
”Inte som du behöver känna till. Jag tänkte bara bjuda på en cigarett.”
Hans hand stannade en centimeter från etuit.
”Jag har en kniv. Den kan bli er död” konstaterade han sammanbitet.
”Jag har inte tid att dö just nu, vilket kan bli ett problem för dig.”
Ett häftigt morrande kom från djupt i hans strupe då han visade en gulnad uppsättning tänder. För första gången såg han mig i ögonen. Sättet på vilket han kunde spegla sig i dem verkade inte tilltala honom, för han tystnade genast och blicken började åter flacka omkring. Han mumlade något då han skyndade iväg.
”Säker på att du inte vill ha en cigarett?” ropade jag efter honom.
Jag stoppade tillbaka etuit och traskade vidare.
Det här verkade kunna bli en intressant dag.

 

[Storuggla]

Hubertus var en utpressare, opportunist och en slavhandlare. I en stad fylld med ruttna själar lyckades han på något vis sjunka lägre än alla andra. Men han hade alltid informationen jag behövde, vilket gjorde att jag var tvungen att stå ut med honom.
Vi hade en överenskommelse, han och jag. Han kom aldrig till mitt kontor och jag slog aldrig ut tänderna på honom. Det han inte visste, en av de bäst bevarade hemligheterna i distriktet, var att jag aldrig slagit ut någons tänder men fått det ryktet ändå. Jag odlade det försiktigt, väl medveten om att ett elakt rykte höll stora män bort från min dörr om nätterna.
Hubertus fog farväl av mig och lämnade gränden där vi genomfört vår lilla affärstransaktion. Jag kände mig alltid oren efter att ha talat med Hubertus, det var som om han hade någon magisk smuts som spred sig via luften.
Jag lämnade gränden och gick ut på den regnpölsrika gatan.

Namnet är Storuggla. Jag är en hittare. Mitt namn har funnits i min släkt i fyra generationer. Det började som ett skämt men fastnade. Mitt yrke har funnits i min släkt i en generation. Min.
Att hitta saker som försvunnit eller stulits är inte det lättaste liv en antikhandlares son kunde valt. Jag har inte sett farsan på ett år nu. Senaste gången såg han ut som en sursill i ansikten när han såg mig. Det fick inte min familjelojalitet att svälla precis.

Jag visste att det här jobbet var problem ända sedan den där felinen svajade in på mitt kontor och tittade på mig med sina stora kattliknande ögon och flörtade med mig med sina öron. Jag vet vad ni tänker, men jag är inte sådan. Aldrig med en klient. Det blir bara problem, mer sådarna än det redan är.
Hon ville att jag skulle hitta hennes knähund. Jag kände en handfull killar och tjejer som gladeligen skulle dragit på sig en päls för att få sitta i hennes knä, men jag sa inget. Hon skulle bara missförstått mig. Hon var orolig för sin lilla valp och gav mig en beskrivning och ett förskott. Då min värd, den där antikhandlaren med plommonstopet som håller till nedanför, visat ett osunt intresse för hyresindrivning den senaste veckan tog jag jobbet fortare än madines slukar en gräddbakelse. En jycke, hur svårt kunde det bli?

Jag misstänkte att något var fel så snart jag kom till mitt kontor och fann en stor karl utanför porten. Han tog där som gjorde av sten. I den här stan skulle det inte vara osannolikt heller. Han hade det där utseendet som antydde att han just lärt sig gå upprätt och nu kommit till min port för att lära sig använda eld.
"Storuggla?" väste han fram. Hans röst lät som när man drar två stenar mot varandra. Jag nickade. "Hittaren?"
"Ser jag ut som en antikhandlare?" frågade jag näsvist och pekade menande på mina byxor, vilka inte var den traditionella himmelsblå färgen som antikhandlare av hävd bär. Tydligen förargade mitt svar mannen då han plötsligt gjorde ett utfall mot mig. Innan jag lyckats få tag i sandpåsen jag har i fickan lyfte han upp gatan, snurade runt den och slog den sedan i mitt huvud.
Allt blev svart.

 

[Rising]

Re: Utanför Balthasars Café

Ostrongränd visade sig ligga nere vid hamnen, och det strök fram tunga strimmor av dimma i midjehöjd över gatorna. husen var inte lika höga här, men de såg att luta sig över gatorna på ett oroväckande sätt som om de skulle falla samman när som helst. Mellan hustaken var flera linor uppspända på vilka otaliga kläder var upphängda för att torka. Trots att det var mitt på dagen så var gränden försjunken i mörker och några få gaslyktor kämpade för att man skulle kunna se var man satte fötterna. En tung doft av saltstänk och kryddstarka fiskrätter låg som ett täcke över kvarteret, och luften fylldes av gäckande skratt från fiskmåsar och några exotiska sjöfåglar som jag tidigare aldrig sett. Jag hade börjat bli rejält trött i benen när Feliath äntligen stannade framför en hörnbutik uti vars skyltfönster jag såg flera hyllor av uppradade läderinbundna böcker och förklarade för mig att vi var framme. Framför butiken stod en gatuförsäljande man med flätat skägg och snälla ögon som försiktigt tittade fram under den höga slokhatt som var långt nerdragen över hans fåriga ansikte. Runt hans ambulerande grill spred sig den angenäma doften av rostade mandlar och jag kunde inte låta bli att slicka mig nöjt om munnen medan jag inandades de söta ångorna.

Feliath fumlade ett tag med sitt nyckelknippe framför ytterdörren och jag passade på att be försäljaren om två påsar med mandlar som han vant plockade upp från det rykande gallret med en stor pincett av pinjeträd som hade fått en kastanjebrun hinna av hettan. Feliath höll upp dörren åt mig så att jag kunde gå in i hans butik med påsarna i händerna och han vände på skylten som hängde i ytterdörren så att man från gatan kunde se att det inte längre var "stängt" utan "öppet".

Vi delade på mandlarna och satt oss tillrätta vid ett litet bord som var belamrat med böcker när jag så började berätta om mitt uppdrag:

"Jag har sex äldre bröder och sex farbröder som alla är äldre än min far. Således är jag den sjunde sonen till en sjunde son, och därför ödesbestämd att vara en viktig knut som håller samman de trådar av vilka nornorna väver vårt öde." Han såg bekymrat på mig och verkade för en kort stund ångra att han släppt in mig i sin butik. Jag blundade och ångrade att jag inte sagt något helt annat, men kunde inte låta bli att börja skratta när jag insåg vilket knasigt intryck jag måste ha gett.
"Jag ber om ursäkt, jag har blivit intutad en hel del, som du kanske förstår. Det är inte helt lätt att växa upp och få höra att man en dag skall komma att avgöra världens framtid. Du måste tro att jag är en hysteriskt skrockfull bondtölp, men faktum är att jag i hela mitt liv varit mycket skeptisk när det gäller sådana här saker. Fram till igår trodde jag exempelvis varken på älvor eller magi, men efter er imponerande uppvisning tidigare så har jag börjat bli beredd att tro på vad som helst. Förlåt, tråkar jag ut er?"
"Nej, nej," svarade antikvarien betänksamt. "Det känns bara som om jag glömt något viktigt som jag läste om i morse, och nu när du sade det här om att vara en sjunde son till en sjunde son så vill jag bestämt minnas att jag läst någonting om det också..."
"Ah, sluta tänk på det bara," rådde jag honom. "Minnen är som svansar, brukade min kära moder säga, så länge man vänder sig om för att jaga dem så försvinner de om och om igen bortom ens räckhåll, men om man står still och bara låter saker ha sin gång så kan man finna sig själv vifta på dem så att de plötsligt går att få tag på." Feliath lyfte på ena ögonbrynet och rynkade pannan medan han förstrött knaprade i sig den sista mandeln och sedan reste sig upp för att borsta sig ren från de små smulor av rostat socker som samlats i vecknen på hans fina kläder.
"Och namnlistan?" undrade han.
"Alla skall ni komma att spela en liten roll i det stora spel som dikterar världens framtida gång," mässade jag. "Det har förklarats för mig att vi står inför ett vägskäl, och till slut skall några av personerna på den här listan komma att inleda en kedjereaktion som till slut knuffar ödet in i en riktning så att vi kan undvika det öde som annars kommer att ske."
"Är det inte bäst att låta ödet ha sin gång, då?" undrade antikvarien. Jag hade frågat trollgumman och byäldsten detsamma. Nu repeterade jag deras svar för min nyfunne vän:
"Att försöka ändra ödet är, nu när detta uppenbarats för oss, också en del av ödets naturliga gång. Jag måste helt enkelt försöka ställa alla förutsättningar rätt för att undvika den katastrof som annars kommer att ske. Det är som om du skulle få en chans att ducka när du såg att ödet var på väg att mot dig kasta en..."
Jag hann inte avsluta meningen innan en tegelsten kom inflygande genom skyltfönstret bredvid mig med en öronbedövande smäll och träffade mig på axeln så att jag överraskat föll av stolen och drog med mig flera böcker som stod på bordet i fallet. Feliath hjälpte mig hastigt upp på fötter och slog sig för pannan med skrämd uppsyn.
"Nu minns jag! Det stod ju i tidningen att myndigheterna förbjudit demonstrationen som skulle ske under dagen att tåga fram längs storgatan som vanligt! Jag misstänkte att de skulle storma fram längs hamngatorna istället, men sedan glömde jag bort det! Vi borde aldrig ha kommit hit!"

 

[Eva Florén]

Jag kravlade mig ömkligt lös från bäraren och rättade till min klänning. Hade detta hänt i någon annan stad i riket så hade min klänning varit nersmetad med treck och annat otyg. Men renhållningen sköttes oklanderligt.

När jag såg upp såg jag hur Tamias stod redo med sabeln bara ett bråkdels steg från en mycket ung man i rött kläde. Han såg oerhört förvirrad ut, medans Tamias sabel såg oerhört övertygande ut. Jag slängde ut en snabb frysningsbesvärjelse som frös Tamias. Honom fick jag förklara för sedan. Den unge mannen var uppenbarligen helt ovan vid stadens liv och kunde inte ansvaras för mina oskickliga bärares framfart.

Han reste sig osäkert emedan han stirrade på Tamias sabel som hotfullt hägrade över honom. Jag harklade mig "Har min unge man kommit till skada?". Först nu såg han mig, det ryckte till i hans mungipa och sedan svarade han klart och tydligt "Nej, med mig är allt väl. Men ni..." Han flyttade sig undan bärarna som reste sig och bad om ursäkt. Jag log och frågade "Något jag kan stå till tjänst med, det är dock ni som höll på att bli översprungen."

Han tvekade ett ögonblick. "Mitt namn är Lady Silver Wolf. Om ni inte har något annat resmål så kanske jag kan få erbjuda er ett mål mat och dryck på Den Stegrande Enhörningen som kompensation?"

....

 

[Mask_UBBT]

I saw some grass growing thorugh the pavement...

Jag satt bekvämt under mitt paraply på kanten till högsta klocktornets tak och puffade lite på min långa pipa, med en kopp grönté i handen och ett brett leedne på mina läppar. Jag skåda ut över det rika skådespelet under mig, i den sagolika teater som kallades för Faëpolis. Där fanns ett myller av droskor och vagnar, här och var stack inustrierna upp en skorsten eller två i vädret, och var man än vände sig kunde man se det breda spektrummet av människor och älvor som levde ut sina liv. Jag svepte det kvarvarande innehållet i min tekopp och ställde den brevid mig på kanten av den djupa fåran i stenen där regnvattnet forsade. Jag väntade på min signal, ett tecken på att det var dags. Jag stack ner handen i innerfickan på min mistelfärgade kavaj och drog därifrån fram mitt gamla guldur. Det borde komma snart.

Jag tryckte till min slitna cylinder så den satt fast ordentligt. Oavsett hur uppfriskande det kankse skulle vara att behöva jaga den en stund efter den om den blåste av, så kände jag inte att det var något jag hade tid att göra. Det hade tagit sådan tid att klättra upp hit, och jag hade ett ärende att uträtta. Ett mycket viktigt ärende.

Jag är vad man kallar för ett Pyre-i-grönskan. Det är min uppgift att hjälpa allt som växer igenom de kalla vinterdagarna och nätterna. Om hösten är det jag som vandrar omkring i staden och låter alla växter och djur veta att det är dags att sova. Om vintern vårdar jag om dem, och ser till att deras små frön ligger skyddade. Och det är min ansvarsfyllda uppgift att väcka dem alla när våren kommer. Tanken på våren fick mig återigen att le. Förvisso har jag en av de viktigaste uppgifterna som finns att få, men denna förspliktelse är min största välsignelse och gjorde mig lycklig i mitt bruk. Jag målade en tavla, och världen var min duk.

Jag tittade återigen ned på staden, omedveten om att idag var den dag som de frysandes lidande skulle lindras. Det gick inte att se mycket med bara ögat, dels på grund av de mörka molnen och dels på grund av det faktum att jag troligen var nämare taket på himlavalvet än de faktiska gatorna. Men jag kunde ändå se dem, känna dem, glädjas med dem och sörja med dem. Det är ungefär som med ens ryggrad, tänkte jag. Även om jag inte är förmögen att faktiskt se den heller särskilt ofta så vet jag alltid vaar den är, och jag känner vad den känner. Det tog mig en stund att förstå hur löjlig liknelsen var, sedan skrattade jag lite åt mig själv.

Jag kände hur något i det stora klockverket under mig slog om. Jag böjde mig fram lite för att försöka få en glimt av urtavlan. De borde varit här vid det här laget. Jag började bli orolig. Hade något hänt? Kanske en jägare? Kanske hade jag tagit fel dag? Hade jag missat... min tanke avbröts då jag såg något i min ögonvrå. Jag vände huvudet, och mina ögon gnistrade till.
Tranorna!

I samma ögonblick som jag varseblivit mitt förebud fällde jag ihop mitt paraply och började raskt klättra up emot tornets spira. De fick inte hinna flyga ur synhåll. Jag kämpade mig, skrattandes och skuttandes, upp för tornets sluttande tak, och var nära att halka många gånger. Regnet öste ner i mitt gyllene hår, blötte ner mina färgranna kläder och mina svarta spännesskor fick inget bra grepp om de våta takplattorna. Till slut lyckades jag haka mitt paraply runt spiran, och började klättra. Uppåt, så högt det bara kunde gå. Högre, högre.

När jag kom till sprians topp, en välbekant mässingstupp med en liten klocka i näbben, slösade jag ingen tid. Med en handrörelse och ett viskat ord omvandlades mitt paraply till en käpp, med ett bronshuvud format som en fisk och ett vackert snitad träskaft. Vinden tilltog, och började ringa i klockorna under mig, men det lät väldigt avlägset. Jag höll upp min käpp emot vinden, som tilltog ytterligare. Det var dags!

Med allt vad jag förmådde sjöng jag min visa, som jag gjort många gånger förr och vars ord låg mig varmt om hjärtat, även om jag erkände att poesi kanske inte var min gebit.
Den dagen kunde den som lyssnade på vinden höra en stark, melodisk och något barnslig stämma trallla...

”Ta mig till sooolens varma rike,
fjärran från vinterns glada melodi.
Låt det ljuda i slottsal som dike,
giv lindring till reeegnets melankoli.

Ring i era klockor!
Stöt med era käppar!
Väck det lilla föret som sooover i jooorden!
Dansa i er yra!
Sjung i takt med våren!
Älska till musiken som kiiittlar i blooodet!

Se hur det grönskas, minns vad det givets,
se vilka gåvor jag ger er i ååår.
Fröjdas med mig, döttrar av liiivet
glädjs åt allt som ny styrka får...

Ring i era klockor!
Dansa i er yra!
Frammåt, emot sommarens liiivfulla daaagar!
Daggen skänker svalka!
Pulsen rasar lättsamt!
Kyss ditt drömmars omen, som virvlat ur saaagan!”

De mörka molnen skingrade sig. Ösregnet upphörde. Den länge efterlängtade solen sken på den gyllene staden.
Jag höll mig kvar i spiran länge. Jag njöt av skådespelet. Jag måste hängt där i flera timmar eller kanske dagar, innan jag kunde höra fågelsång för första gången på vad som för mig känts som en evighet. Jag slöt mina ögon och gav igrån mig en lycklig suck. Våren var här.

Jag lät min käpp återigen bli ett paraply, fällde ut det, och tog ett hopp ut i den fria luften.
Jag minns denna vår särskilt, just eftersom jag hade en egendomlig fundering när jag segnade ner:

”Hur var det nu, skulle jag göra något särskilt i år?
Jag vill minnas att jag drömt något under vintern...

Äsh, jag kommer nog ihåg det när det blir aktuellt. Nu ska jag ta mig en välförtjänt kopp te...och en bit sockerkaka. Vart ska jag få tag på det nu då?”

 

[walium]

Mannen som klev fram ifrån sitt gömställe bakom ett hörn var strax över medellängd och bredaxlad. Han var iklädd en vit linnejacka och ett par svarta byxor. Runt halsen bar han en mörkblå halsduk av senaste snitt. Ansiktet var stramt, med blek hud och ett par guldfärgade ögon utan pupiller. Hjässan var renrakad men ögonbrynen liksom skägget var buskiga och gråsprängda.

- Du slog väl inte för hårt nu igen Mulk?
Mannens röst var mörk och nollställd. Ändå ryckte det väldiga trollet till som om han hade fått ett piskrapp och skräcken syntes tydligt i hans ögon.

- Nej, nej boss. Se, se han andas. Inte mitt fel att de görs så klena boss.
Mulk så skamsen ut.

Den andre mannen skyfflade föraktfullt undan den blydagg som låg i den medvetslöse Storugglas högra hand med en välpolerad sko.

- För in honom i hans kyffe så vi kan få oss en liten pratstund.
Mannen lade sin bleka hand på dörrhandtaget och för en kort stund syntes ett guldaktigt sken spela mellan fingrarna och sedan var dörren öppen. Mulk slängde upp den medvetslöse Hittaren över axeln som om han inte vägde mer än en kudde.

 

[Storuggla]

Vissa dagar vaknar jag med en munhåla som en öken, ett huvud som en smedja kylld med kopparslagare och ögon röda nog för att få jobb i fyrtornet som lampa. Vanligtvis brukar jag finna en tom flaska av Gammelbjörnens Bästa bredvid mig sådarna tillfällen.
Den här gången vaknade jag och flaskan såg ut som ett stort troll, misstänkt likt den nidingen som klappat till mig tidigare.
Han hade uppenbarligen inte hört talas om mitt rykte som tandutslagare. Eller så hade han det och trott att jag var en konkurrent.
Trollet i frågan slänge ner mig på en stol som jag kände igen som min egen eftersom den gav vika och lämnade mig på golvet. Möbler hade aldrig varit en stor utgiftspost för mig.
Han grymtade belåtet åt mitt stön när jag landade. Jag lade hans ansikte på minnet för framtida bruk.
"De flesta knackar på min dörr," sa jag med vad jag hoppades var en hård röst. Trollet svarade med att torka sina skor på min bröstkorg.
"Jag kommer skicka tvätträkningen på min kavaj till-" började jag innan han gav mig ett slagfärdigt svar i magtrakten. Jag fattade vinken och studerade mina knän ett tag. Först då märkte jag att vi inte var ensamma. En typ i en vit jacka hade slagit sig ned i min bästa stol och satt fötterna på mitt skrivbord. Jag borde städa det någon gång. Av deras uppträdande fattade jag två saker. Ett, killen i den vita jackan var chefen. Och två, de ville inte ta kål på mig för då hade de lämnat mig med en dolk mellan revbenen i porten. Alltså ville de ta alla mina pengar – vilket verkade vara en uppvisning i okunskap, inga hittare tjänar tillräckligt mycket för att göra det värt ansträngingen att råna dem – eller bara slå mig gul och blå. Smärta har alltid varit som min storebror, jag har aldrig tålt skiten. Jag försökte låta modig.
"Vad vill herrarna då?"

 

[walium]

Den bleke mannen i den vita kostymen rotade runt i skrivbordslådorna och tog upp en halvfull flaska "Gammelbjörnens bästa" som han studerade med viss tveksamhet innan han drog ut korken.

- Här, du ser ut att behöva något stärkande.
Storuggla tog emot den med skakande händer och lät den välbekanta värmen fylla hans kropp.

- Du kan kalla mig Walium och min kompanjon här heter Mulk. För en tid sedan fick du besök av en underskön felin. Vad kan hon tänkas ha haft för ärende hos en slusk som dig?
Walium gjorde en vid gest som tydligt indikerade vad han tyckte om det lilla nedgångna kontoret.

Storugglas svar möttes av en knytnäve hård som granit och alkoholen hostades upp lika fort som den hade kommit ned. Han föll på sidan med ett grymtande av smärta. Efter några minutslånga blinkningar såg han mannen som kallade sig Walium stå över honom.

- Såhär enkelt är det din skitiga lilla snokare. Det finns saker i den här staden som är bra mycket större än dig och ditt lortiga kontor. Den där kvinnan är en av dem. Hon är indragen i saker högt ovanför ditt huvud och om du någonsin kommer i närheten av henne igen så kommer Mulk här att göra om din ryggrad till ett dragspel. Uppfattat?

Mulk knäckte med knogarna och gav Storuggla en kärleksfull avskedsspark innan han och Walium lämnade kontoret utan att stänga dörren efter sig. Med sina sista krafter hasade sig Storuggla inom räckhåll för flaskan med "Gammelbjörnens Bästa" och tog ett ostadigt grepp om det glatta glaset.

 

[Troberg]

Tidigt på morgonen såg jag staden då jag kom över ett krön. Jag kisade lite mot den nyuppstigna solen för att bättre ursklija stadens sliuett mot den röda himlen. En ny stad, en ny konflikt. Jag gick vidare med lugna, men taktfasta och självsäkra steg.

Jag höll ett vägvinnande tempo och nådde stadens portar innan grynings friska luft ersatts av solens kvava värme. Vakten tittade frågande på svärdet vid min sida, men en kall blick stoppade frågan innan den uttalats.

Jag fortsatte fram mot torget och ett tyst mumlande följde i mitt kölvatten. "Det är han!" "Troberg!" "Mannen i svart!" "Varför är han här?" "Vems sida står han på?"

När jag kom till torget gick jag med lugna steg fram till brunnen, hissade upp en hink kallt, friskt vatten och drack i djupa klunkar. Ett litet träpodium står mitt på torget. Jag går dit, sätter mig på trappan, lägger hatten bredvid mig och väntar. Snart kommer ryktet att ha spritt sig. Snart kommer det att börja.

 

[walium]

Konspiration

Mulk och Walium skildes utan avskedsfraser i gränden utanför Storugglas kontor. När Walium väl kommit ut på en av stadens huvudgator verkade han märkbart lättad. Ögonen så plötsligt normala ut och ett svagt leende syntes. Han köpte en strut med rostade mandlar innan han småsprang upp för Magiska akademins stentrappor. På vägen till sitt kontor hälsade han på flera av de andra lärarna som också var tillbaka ifrån sina lunchraster.

Han satt begravd i en gammal lunta om mearkaisk magiteori och knaprade tankspritt på en och annan mandel när det knackade på dörren. Mäster Wreder, läraren i praktisk projicering tittade in.

- Allt väl André?

Walium snurrade runt på sin kontorsstol och mötte hans frågande blick.

- Det var nog aldrig någon fara. Men något borde göras åt Mäster Belken och hans bortskämda dotter innan de riskerar att äventyra alla våra planer.
Wreder nickade instämmande.
- Det var ett misstag att överhuvudtaget introducera honom i de inre kretsarna. Något att diskutera på mötet imorgon.
- Jo. Men innan jag glömmer det, jag blir kanske försenad. Det är Lillans födelsedag imorgon. Presenter, sång och dans, du vet hur det är. Det är möjligt att jag blir försenad, även om jag ska försöka komma loss lite tidigare.
- Ingen fara. Vi väntar med att ta upp de viktigaste punkterna tills du kommer.
Walium nickade och återgick till sin bok.

 

[Eva Florén]

den röde rackarn

Gossen bugade från midjan och log. Ett solskensleende som skulle jagat bort vilket moln som än vågade stå i solen. Hans perfekta anlete verkade vara en samling av människors bästa. Det var dock då jag såg det. Ur sin röda rock drog han en liten stav, vinkade till med den och skickade en blixt mot mig samtidigt som han väste
"Ursäkten godtas inte Silvertass."
Jag duckade, något överrumplad, det enda som sveddes av blixten var kanten på min klänningsaxel. Sedan tog den lille röde till harvärjan och försvann ut i en gränd. Jag rusade efter samtidigt som jag befriade Tamias från frysningen. men när jag nådde hörnet var den lille röde försvunnen ur sikte.

Gränden var en återvändsgränd och ändå, syntes han inte till. Förvirrad tvekade jag ett ögonblick medan Tamias kom fram till mig. Han undrade tvekande vad som skett och i korta ordalag redogjorde jag för detta. Då jag berättade kom jag av mig. Den lilla rackarn hade kallat mig Silvertass, hur kunde han känna till mitt smeknamn som barn. Vem var han som kunde veta vad min bror kallat mig?