Rising
Vila i frid
Två veckor av uppehållslöst regn och hagel inledde min resa mot den stora huvudstaden. Trots att jag hela tiden reste i en vagn där jag hade tak över huvudet, och trots att jag inte vistades ute i regnet mer än nödvändigt, så var mina kläder ändå sura på grund av de olika avbrott som vi tvingats göra på vår färd. Jag hade fortfarande bilden av min tårögda moders avsked på näthinnan när jag så plötsligt en dag blev varse hur molnen delade sig som en reva i ett mörkgrått tygstycke på himlen och släppte fram solens varma strålar. Framför mig, längst bort i horisonten, kunde jag se stadens torn resa sig likt långhalsade djur som tittade upp ur stadens brus för att nyfiket hälsa mig välkommen.
Jag skulle börja ett nytt liv i den här staden. Jag, som aldrig varit utanför min egen hembygd tidigare. Jag, som aldrig sett en endaste byggnad med fler än en våning tidigare. Det var sannerligen mitt livs allra största äventyr som väntade på mig där borta i horisonten!
Vi var tvungna att stanna någon kilometer innan vi skulle nå stadens portar, och jag passade på att byta kläder innan vi kunde fortsätta. Jag hade inget finare än ett par grova läderbyxor och en enkel ärmlös skjorta att ta på mig, men jag tog upp min röda, fina sammetsrock ur packningen och bar den utanpå, eftersom jag tyckte att det var viktigt att se bra ut när jag skulle börja mitt nya liv. När jag skulle packa in mina gamla kläder så föll papperslappen jag burit i byxfickan ut och landade i leran. Hupp! Den fick jag inte göra mig av med! Varsamt tog jag upp den, vecklade ut den och kastade en sista blick på den innan jag skulle stoppa in den försiktigt i fickan på mina nya byxor: "Feliath, Yassilus, Mask, Krille, Ymir, Vitulv, Feuflux, Dimfrost, Storuggla, Basenanji, Arvidos, Selethil, Walium, Morgoth, Dnalor..." Jag kunde fortfarande läsa alla namnen klart och tydligt, även om det fanns vissa lerfläckar på pappersarket. Någonstans i staden så fanns alla dessa personer. Det var dem jag skulle leta efter. Det hade byäldsten beordat mig efter att vår gamla Elsie; byns trollgumma, drömt hennes märkliga dröm där det bland dessa medborgare visade sig finnas viktiga nyckelpersoner som skulle komma att bestämma utgången av hela världens framtid, var det inte så det var? Tja, det där kändes plötsligt inte viktigt längre. Vad som nu fångade mitt intresse var den gentleman i hög hatt och ljusgrå kostym som hjälpte en ung flicka i potatisfärgad klänning in i vår vagn. De skulle tydligen färdas med oss in till staden. Jag hade aldrig sett så stiliga personer förut. Jag gick fram för att hälsa och sträckte fram min hand (så som min mor lärt mig) till gentlemannen som artigt hälsade efter att ha kastat en hastig blick på mig och dragit lätt på ena mungipan.
"Jag heter Rising," började jag. "Ni får ursäkta att jag är så uppspelt, det är mitt första besök i staden!"
"Jaså?" sade gentlemannen, och lyckades låta uppriktigt förvånad fastän han ju förstod mycket väl vilken bonnläpp jag var. Han tog sin pincenez ifrån sin nästipp och gnuggade den i ett litet sidenskynke medan han presenterade sig: "Mitt namn är Ebezikel, och det här är min dotter Mava." Flickan log artigt och knyckte lätt på huvudet för att vifta bort ett par av hennes honungsblonda hårtestar från ögonen. Det var då jag märkte att det var något konstigt med flickan, hennes öron var längre än en människas, och även om de delvis var dolda bland hennes blonda lockar, så kunde jag ha svurit på att det fanns sträva, mörka hårstrån längst ut på dem. Hennes ögon var misstänkt smala, och när hon öppnade munnen för att säga "trevligt att råkas" så kunde jag klart och tydligt se att hennes hörntänder var långa och skarpa som hos ett rovdjur.
Gentlemannen måste ha uppmärksammat min förvåning och oro, ty han var snabb med att lägga en lugnande hand på mitt bröst och förklara: "Var inte rädd, hon är ingen vampyr." De båda skrattade glatt åt detta. "Min fru är en felin, och min dotter är därför halvblod, förstår du." Jag visste inte vad jag skulle svara på detta. Jag kunde bara stamma fram: "Fel... felin?"
"Ja, kattfolk, alltså. Min fru är lodjurskvinna. Säg inte att ni aldrig träffat kattfolk förut?"
Jag hade visserligen hört historier om att det skulle leva älvfolk och andra sorters knytt i staden, men jag hade hela tiden trott att det bara var skrock och sagor.
"Nej, aldrig. Aldrig något! Jag menar; jag har aldrig träffat något annat än människor," förklarade jag. Jag måste ha varit helt likblek vid det här laget. "Är det alltså sant som det sägs? Att det finns älvfolk i staden? Finns det andra än ni, menar jag?" Gentlemannen skrattade så högt åt detta att hans pincenez föll av hans näsa och landade i hans knä. Flickan skrattade också, men blev med ens så generad över att göra så inför min åsyn att hon hastigt lyfte sina händer för att täcka för sin mun.
"Nu är vi framme!" ropade kusken. Jag tänkte fråga mitt ressällskap vad det var som de fann så roligt, men det räckte med en hastig blick ut ur vagnen för att jag skulle förstå. Vad som sedan kom att ske under de första timmarna i staden har jag svårt att minnas idag. Jag minns den blänkande mässingskylten som hälsade besökare med orden "Välkomna till Faëpolis - Älvornas Stad" och jag minns hur jag för första gången blickade rakt upp i skyn och såg stadens torn sträcka sig så högt upp i luften att de översta våningarna doldes bland streck och strimmor av moln. Jag minns hur jag först trodde att gatorna var gjutna i solitt guld innan jag märkte att de enbart blänkte av vätan från regnet och reflekterade glansen från byggnadernas mässingsfasader. Jag minns att pojken som hjälpte mig bära mina väskor hade två stora framtänder, stora, runda öron och en råttsvans, och jag minns att en äldre farbror stötte ihop med mig på gatan och grymtade "dra tillbaks till kålrotslandet!" men att jag inte var förmögen att svara eftersom jag aldrig hade sett ett troll med grön, vårtig hud och stora krumhorn förut, och jag minns att Ebezikel's sista ord till mig var: "Du kommer vänja dig, Rising. Ha ha! Så du ser ut, men du kommer vänja dig! Inte bara vid detta, utan du kommer vänja dig vid hur gatorna rengörs av ångmaskiner med spindelben och larvfötter om morgnarna, och du kommer vänja dig vid dansande eldar och fyrverkerier över natthimlen om kvällarna, och med tiden kommer du till och med att vänja dig vid flygande mattor, luftfarkoster och trolldom. Jag vet, Rising, för även jag har stått på trottoaren med samma fåraktiga ansiktsuttryck som du en gång, och jag vande mig!"
Hur skulle jag kunna hitta personerna med namnen på min papperslapp i den här staden? Jag visste ju inte vilka de var, var de var, eller ens vad de var.
Jag skulle börja ett nytt liv i den här staden. Jag, som aldrig varit utanför min egen hembygd tidigare. Jag, som aldrig sett en endaste byggnad med fler än en våning tidigare. Det var sannerligen mitt livs allra största äventyr som väntade på mig där borta i horisonten!
Vi var tvungna att stanna någon kilometer innan vi skulle nå stadens portar, och jag passade på att byta kläder innan vi kunde fortsätta. Jag hade inget finare än ett par grova läderbyxor och en enkel ärmlös skjorta att ta på mig, men jag tog upp min röda, fina sammetsrock ur packningen och bar den utanpå, eftersom jag tyckte att det var viktigt att se bra ut när jag skulle börja mitt nya liv. När jag skulle packa in mina gamla kläder så föll papperslappen jag burit i byxfickan ut och landade i leran. Hupp! Den fick jag inte göra mig av med! Varsamt tog jag upp den, vecklade ut den och kastade en sista blick på den innan jag skulle stoppa in den försiktigt i fickan på mina nya byxor: "Feliath, Yassilus, Mask, Krille, Ymir, Vitulv, Feuflux, Dimfrost, Storuggla, Basenanji, Arvidos, Selethil, Walium, Morgoth, Dnalor..." Jag kunde fortfarande läsa alla namnen klart och tydligt, även om det fanns vissa lerfläckar på pappersarket. Någonstans i staden så fanns alla dessa personer. Det var dem jag skulle leta efter. Det hade byäldsten beordat mig efter att vår gamla Elsie; byns trollgumma, drömt hennes märkliga dröm där det bland dessa medborgare visade sig finnas viktiga nyckelpersoner som skulle komma att bestämma utgången av hela världens framtid, var det inte så det var? Tja, det där kändes plötsligt inte viktigt längre. Vad som nu fångade mitt intresse var den gentleman i hög hatt och ljusgrå kostym som hjälpte en ung flicka i potatisfärgad klänning in i vår vagn. De skulle tydligen färdas med oss in till staden. Jag hade aldrig sett så stiliga personer förut. Jag gick fram för att hälsa och sträckte fram min hand (så som min mor lärt mig) till gentlemannen som artigt hälsade efter att ha kastat en hastig blick på mig och dragit lätt på ena mungipan.
"Jag heter Rising," började jag. "Ni får ursäkta att jag är så uppspelt, det är mitt första besök i staden!"
"Jaså?" sade gentlemannen, och lyckades låta uppriktigt förvånad fastän han ju förstod mycket väl vilken bonnläpp jag var. Han tog sin pincenez ifrån sin nästipp och gnuggade den i ett litet sidenskynke medan han presenterade sig: "Mitt namn är Ebezikel, och det här är min dotter Mava." Flickan log artigt och knyckte lätt på huvudet för att vifta bort ett par av hennes honungsblonda hårtestar från ögonen. Det var då jag märkte att det var något konstigt med flickan, hennes öron var längre än en människas, och även om de delvis var dolda bland hennes blonda lockar, så kunde jag ha svurit på att det fanns sträva, mörka hårstrån längst ut på dem. Hennes ögon var misstänkt smala, och när hon öppnade munnen för att säga "trevligt att råkas" så kunde jag klart och tydligt se att hennes hörntänder var långa och skarpa som hos ett rovdjur.
Gentlemannen måste ha uppmärksammat min förvåning och oro, ty han var snabb med att lägga en lugnande hand på mitt bröst och förklara: "Var inte rädd, hon är ingen vampyr." De båda skrattade glatt åt detta. "Min fru är en felin, och min dotter är därför halvblod, förstår du." Jag visste inte vad jag skulle svara på detta. Jag kunde bara stamma fram: "Fel... felin?"
"Ja, kattfolk, alltså. Min fru är lodjurskvinna. Säg inte att ni aldrig träffat kattfolk förut?"
Jag hade visserligen hört historier om att det skulle leva älvfolk och andra sorters knytt i staden, men jag hade hela tiden trott att det bara var skrock och sagor.
"Nej, aldrig. Aldrig något! Jag menar; jag har aldrig träffat något annat än människor," förklarade jag. Jag måste ha varit helt likblek vid det här laget. "Är det alltså sant som det sägs? Att det finns älvfolk i staden? Finns det andra än ni, menar jag?" Gentlemannen skrattade så högt åt detta att hans pincenez föll av hans näsa och landade i hans knä. Flickan skrattade också, men blev med ens så generad över att göra så inför min åsyn att hon hastigt lyfte sina händer för att täcka för sin mun.
"Nu är vi framme!" ropade kusken. Jag tänkte fråga mitt ressällskap vad det var som de fann så roligt, men det räckte med en hastig blick ut ur vagnen för att jag skulle förstå. Vad som sedan kom att ske under de första timmarna i staden har jag svårt att minnas idag. Jag minns den blänkande mässingskylten som hälsade besökare med orden "Välkomna till Faëpolis - Älvornas Stad" och jag minns hur jag för första gången blickade rakt upp i skyn och såg stadens torn sträcka sig så högt upp i luften att de översta våningarna doldes bland streck och strimmor av moln. Jag minns hur jag först trodde att gatorna var gjutna i solitt guld innan jag märkte att de enbart blänkte av vätan från regnet och reflekterade glansen från byggnadernas mässingsfasader. Jag minns att pojken som hjälpte mig bära mina väskor hade två stora framtänder, stora, runda öron och en råttsvans, och jag minns att en äldre farbror stötte ihop med mig på gatan och grymtade "dra tillbaks till kålrotslandet!" men att jag inte var förmögen att svara eftersom jag aldrig hade sett ett troll med grön, vårtig hud och stora krumhorn förut, och jag minns att Ebezikel's sista ord till mig var: "Du kommer vänja dig, Rising. Ha ha! Så du ser ut, men du kommer vänja dig! Inte bara vid detta, utan du kommer vänja dig vid hur gatorna rengörs av ångmaskiner med spindelben och larvfötter om morgnarna, och du kommer vänja dig vid dansande eldar och fyrverkerier över natthimlen om kvällarna, och med tiden kommer du till och med att vänja dig vid flygande mattor, luftfarkoster och trolldom. Jag vet, Rising, för även jag har stått på trottoaren med samma fåraktiga ansiktsuttryck som du en gång, och jag vande mig!"
Hur skulle jag kunna hitta personerna med namnen på min papperslapp i den här staden? Jag visste ju inte vilka de var, var de var, eller ens vad de var.