Nekromanti Låtom oss skapa lite kultur tillsammans!

[Storuggla]

Re: Konspiration

Förrådd. Flaskjäveln var tom. Skrivbordet dög som något att luta sig mot tills vidare.
Det sägs att om man vill göra en man arg ska man döda hans hustru. jag har varit i livet länge nog för att veta att det sällan stämmer, de flesta makar blir fly förbannade om man räddar livet på deras maka. De kanske snarkar, vad vet jag? Det jag däremot vet är att om man spöar upp någon, då blir de förbannade. Det verkar stämma på mig i alla fall.
Golvet var inte mjukt men det dög att sitta på tills jag orkade resa mig upp. Gammelbjörnen hade dämpat den värsta smärtan från min kropp.
Tidigare hade den här donnans jycke varit ett enkelt jobb, något som jag ägnade en tanke åt mellan måltider och inte ansåg så viktigt. Nu däremot var det... annorlunda. Sak samma om muskelgänget varit utskickat av en svartsjuk pojkvän, smickrade jag mig själv. Nu var det en hedersak. Den där valpen ska tillbaka om så den kommer tillbaka som en stuvning, något som inte skulle förvåna mig allt för mycket – ödlefolket nere vid basaren har sina egna uppfattningar om vad som utgör en balanserad diet.
Till slut tog jag mig upp på min stol och satt och glodde ut genom fönstret ner på gatan på folk som gick längs den och försökte undvika vattenpölarna och de värsta avskrädeshögarna.
Jag behövde mer information om det här fallet, killarna som klubbade ner mig likt en schackspelare välter en dam och en ny flaska.
Jag gick ut igen och lät fiskstanken från hamnen slå emot mitt ansikte.

 

[Eva Florén]

Torget och mannen i svart

Jag tvekade nu inför det uppenbara. Jag kunde välja mellan att försöka finna den rackaren i rött eller också kunde jag fullgöra mitt mål. Jag kikade mig irriterat omkring medans Tamias höll ögonen på bärstolen. Så såg jag något rött, det glänste till en par våningar upp och sedan försvann det upp över takfoten på huset intill. Nog för att jag kunde följa efter otyget, men inte utan att lämna Tamias efter mig och den eländige kanaljen skulle utan vidare kunna gillra ett bakhåll. Jag fnös föraktfullt och koncentrerade mig istället på vad jag hade för handen. Tamias frågade lågt "Ska vi söka efteren?" Jag svor, det var länge sedan Tamias lämnat nordanländerna och hans uppfostran av vännernas krets borde ha omöjligjort den bondska kommentaren. Han såg det på min blick och jag påminde mig om att han trots allt var upprörd över att jag fryst honom och hans temprament.

Jag vände mig till bärstolens ledare och betalade utan att pruta och skickade iväg honom. Jag föredrog mina egna fötter som inte kunde snubbla på saker jag inte såg - eller kunde de?

Jag drog min cape tätare kring axlarna och undanböjde Tamias arm. Jag ville ha händerna fria om jag kom att stöta på något mer oförutsett. Vi gick raskt uppför vägens sluttande stenläggning coh ut på torget, det lilla Videtorget. Precis när vi skulle svänga förbi för att ta Västra Åminnagatan direkt till den Stegrande Enhörningen i hörnet vid Koppargränd så hörde jag viskningen. "Mannen i svart har kommit hit igen" En andlös flämtning till vid sidan om mig "Då saknas bara att han gör det han brukar..." Mannen i svart, jag hade hört det förr och var han här i staden... då borde han vara på torget. Jag snurrade runt Tamias som samtidigt med mig börjat söka efter... och där. Där satt han ju. Som vanligt uppflugen som en stor svart olyckskorp. Ja inte för att han är det, men olyckor tycks gå hand i hand med hans närvaro.

Tamias och jag skyndade över torget fram till honom och jag slängde mig snabbt fram till honom med utbredda armar som jag slog om honom samtidigt som jag sa. "Troberg, gamle vän". Han värjde sig fåfängt och grinade soligt...

 

[Troberg]

Re: Torget och mannen i svart

Tamias och jag skyndade över torget fram till honom och jag slängde mig snabbt fram till honom med utbredda armar som jag slog om honom samtidigt som jag sa. "Troberg, gamle vän". Han värjde sig fåfängt och grinade soligt...

Jag tittade i ett försök att verka oberörd och väste "Jag är här i affärer, du sabbar min image!".

 

[Feliath]

I antikvariatet i Ostrongränd

Numer undrar jag ofta över likheterna mellan hur de började, de två stora händelser jag varit inblandad i under mitt liv. Jag hade följt Rebím Labyrintmakaren utan att riktigt veta varför, annat än att vi bägge två var något av parior bland vårt eget folk - han mer än jag, förstås - och jag hade introducerat mig för Rising utan att jag visste varför heller. Efterhand skulle de två också utveckla fler likheter mellan sig.
(Är det kanske så att vi aldrig riktigt förstår varför vi sveps med i det riktigt stora? Eller föll det sig bara så för mig?)
Men då, när det hände, hade jag bara vaga aningar. Rising och jag hade talats vid ett tag, och jag började förstå att han kanske inte var som vilken nykomling till staden som helst ändå - mitt namn stod ju på den där lappen, och kom namnen verkligen från en dröm, ja, då...jag kände ju vissa av dem.
Jag skulle precis till att nämna att en av dem hyrde ett rum av mig, när en tegelsten brutalt påminde mig om vad jag läst i tidningen, och så snart jag försäkrat mig om att Rising var välbehållen blev jag arg över att de förstört mitt fönster. "Tusan också!", ropade jag. "Det där kommer att bli jättedyrt att laga! Odågor!"
Ögonblicket därefter såg vi att demonstranterna blivit fler, och tycktes ha förlorat allt sinne för riktning till förmån för ett utvecklat sinne för vandalism; mandelförsäljaren var som uppslukad av jorden, och det var väl tur det. Rising såg ganska förskräckt ut, och jag tänkte att han kanhända sällan sett så många människor samtidigt, än mindre arga.
Alltså lät jag bli att ropa och vände istället på skylten i dörren, låste - alldeles i grevens tid, för nästan genast började någon försöka bryta upp den - och svor över att jag inte hade någon pistol, även om det var förståeligt; krutvapen har aldrig passat väl ihop med oss av Folket. Jag grävde efter något annat samtidigt som jag bad Rising rycka bort böckerna i fönstret så att man inte skulle kunna ta dem utifrån. Det mest vapenlika jag kunde få tag på var förstås mitt paraply, som jag likväl tog ett fast grepp om.
Vi baxade våra fåtöljer mot dörren med ryggarna mot varandra, och runtomkring ställde vi mitt tunga paraplyställ (det är gjort av en trompadfot) och en halv encyklopedi - Baxters. Fler och fler av rutorna i fönstret slogs ut, men ramen var en bastant sak av järn, och det var jag glad för; den vägen kunde ingen komma in i första taget. Larmet utifrån blev så högt att jag och Rising var tvungen att ropa högt för att höras av varandra. Det måste ha varit därför jag inte hörde hur min hyresgäst - det vill säga, han bor där; gick man bara efter hur ofta han betalade skulle stället vara öde - på våningen ovanför blev klubbad i huvudet, vilket jag senare förstått måste ha hänt ungefär samtidigt. Dörren började knaka illavarslande. Jag började inse att det var verkligt riskabelt att stanna kvar i butiken.
På golvet i min butik låg länge en nött, blå matta jag fått med mig från Krokodilkusten; under den fanns det en lucka i ekgolvet. Ett och annat hade jag trots allt lärt mig av Rebím. Medan jag slog folk på händerna de sträckte in genom det krossade fönstret bad jag Rising rulla bort mattan. Han begrep inte varför, men efter ett par uppmaningar gjorde han det ändå, och begrep väl när han såg vad som fanns därunder. Han höll sig anmärkningsvärt samlad, det minns jag ännu, fastän han måste ha varit skräckslagen. Jag krängde upp luckan i golvet.
"Du kan inte stanna här, det är för farligt! Lyssna noga nu: här nere finns en labyrint, en liten en. Ta till höger hela tiden, utom vid det tredje vägskälet du kommer till; där går du rakt fram. Då ska du komma upp vid Faërengausts Cirkus. Har jag för mig."
"Men du då?" Han verkade orolig både för sin egen skull och min. Jag förstod honom; jag höll trots allt på att knuffa ner honom i ett okänt hål med endast vaga förklaringar att gå efter.
"Jag tänker inte lämna mina böcker! Oroa dig inte för mig, du! Jag har varit med om värre!" Och det var ju sant, åtminstone så långt. "Jag hittar dig senare!"
Precis när han skulle stiga ned i gången under luckan såg jag att papperet med namnen låg kvar på bordet vi suttit vid.
"Glöm inte din lapp!"

Berättelsen fortsätter här, ädle läsare.


/Feliath - best thread since that other one

 

[Eva Florén]

Re: Torget och mannen i svart

Överaskad stirrade jag på honom och backade undan, hastigt stammande något om katter och hundar och vackert väder. Samlade mig och säger till sist "Jag ber om ursäkt min Herre, jag måste misstagit er för någon annan. " Tamias vid min sida såg förvånat på mig och Herr Troberg borstade undan obefintlig smuts från sin svarta klädsel. Med hes stämma (av irritation) sade han "Låt gå för denna gång Min Dam. Men låt inte detta upprepas."

Jag vände honom modstulet ryggen och gick från torget. Tamias nickade kort mot Troberg och skyndade efter mig. En gumma med en ett knippe burar i ena handen hejdade mig och kraxade. "En blå Sångare för edra sorger min Fru. Endast en blå sångare kan hindra er sorg." Jag viftade förvirrad bort henne. Det var inte var dag jag trampade i klaveret och jag hade blivit oerhört glad över att se ett bekant ansiktet i denna stora stökiga stad. Det var först när jag gått förbi torget som jag såg det. Den Stegrande Enhörningens Rödvita skylt vajjade inte längre på fasaden. ..

 

[walium]

Mannen i svart.

Stämningen ibland de församlade personerna var inte särskilt spänd, snarare tvärtom. Det var allvarliga saker som avhandlades och inga skratt hördes. Gruppen satt i bekväma läderfåtöljer samlade kring ett runt bord. Wreder skulle just ta till orda när han avbröts av att dörren öppnades och Walium gjorde entré.

- Jag har viktiga nyheter.
Han gick fram till de övriga utan att sätta sig ner.
- Troberg har anlänt till staden.
- Troberg?
Ett förvånat sorl hördes.
- Jag hörde att han hade stupat i Meakon-passet.
Wreder såg överraskad ut.
- Tydligen inte. Han har varit dödförklarad många gånger utan att det har varit sant. Men jag hade hoppats att vi skulle kunna undvika honom och hans sort här i trakterna. Kaos följer i hans spår som en tillgiven hund.
Walium såg bister ut och små korn av guld syntes i hans pupillösa ögon. Men när han fortsatte så spelade ändå ett småleende på hans läppar.
- Men hans anländande kan också innebära en chans att rensa ibland leden. Vi borde kunna utnyttja hans destruktivitet i våra egna syften. Antingen köpa hans tjänster eller provocera honom till vansinnesdåd. Vad som hände i Thungarm är ju inte någon hemlighet och skäl nog för att myndigheterna ska frukta hans närvaro. Hursomhelst så tänker jag snarast ta mig en liten pratstund med honom.
Walium började röra sig mot utgången men vände sig om med handen på dörrhandtaget.
- Och Wreder, se till att hertigen får veta vad katten har släpat in för någonting i hans lugna lilla stad. Det här borde alldeles säkert intressera honom.
Och sedan var han borta.

 

[Man Mountainman]

och här kommer jag

Det blir alltid såhär. Jag går ut för att ta en nypa frisk luft och så börjar jag tänka på något annat och medan tankarna vandrar åt ett håll så går fötterna åt ett helt annat och sen när dom möts igen så har jag ingen aning om var jag befinner mig.

På den öppna jordplätten där jag stod fanns ett myller av prylar och stora burar där djur vankade av och an eller kastade sig mot gallren i sina försök att vinna sin frihet. Här och var gick folk omkring och påtade bland bråten. Uppe på ett podium stod en man och talade. Han verkade väldigt angelägen om att få fram sitt budskap, vad det nu var. Jag vankade omkring bland pryttlarna och burarna ett tag och försökte hitta nån som kanske kunde ge mig en vänlig klapp på axeln i den riktning mitt hus låg, men de flesta såg upptagna ut och eftersom jag är en finkänslig man så ville jag inte störa dem.

Plötsligt fick jag syn på en scen som utspelade sig vid en av circushallens burar. En ung man, människa, liksom jag själv, och iklädd en rock av röd sammet (eller något liknande tyg) försökte få tag på något som av allt att döma hade trillat in mellan burens spjälor. Bredvid stod en lokattsfelin och hejade på. Inne i buren fanns en storosur, en vidunderlig korsning mellan buffel och örn, och varje gång mannen greppade efter vad det nu var som trillat in i buren så försökte storosuren spetsa hans hand på sin monstruösa näbb.

Jag gick fram till de två och harklade mig diskret. De verkade inte lägga märke till mig. Jag såg nu att föremålet i buren av allt att döma var en papperslapp där någon skrivit något. Jag harklade mig igen, lite högre den här gången, och det verkade hjälpa. De två vände sig om och tittade på mig.

”Ni ser ut att ha ett problem” sa jag.

”Jo, det stämmer nog”. Mannen i den röda rocken verkade smått generad över sin belägenhet. ”Min papperslapp har fallit in i buren och jag kan inte få ut den”.

”Storosuren är lite ivägen, förstår herrn”, sade lokatten.

Alltid beredd att hjälpa en medmänniska stack jag in min promenadkäpp i buren. Storosuren högg kvickt mot den och den väldiga näbben splittrade käppen i två.

”Det var som sjutton” mumlade jag. ”Men var inte bekymrade! Jag ska nog ha något här som kan hjälpa oss”.

Jag rotade bland fickorna på min överrock tills jag hittade det jag letade efter. Det var en liten dosa, stor som en mus och såg ut som en sådan också. Den hade en liten nyckel i sidan som man kunde vrida upp den med. En leksak, förstås, av det slag som jag tillverkar för att kunna betala hyran och maten på bordet medan jag ägnar mig åt min verkliga forskning. Jag tog tag i nyckeln och vred några varv. Sedan lade jag försiktigt musen på kanten till buren och sade ”attack!”

Alla vet att storosurer är livrädda för möss, och denna best var inget undantag. När musen lydde min befallning och gick till anfall så kastade sig vidundret tillbaka så att hela den väldiga metallburen skakade. Snabbt som attan stoppade jag in handen och drog ut papperslappen. Utan att titta på den – det vore oartigt – vek jag ihop den och gav den till mannen i den röda rocken.

”Kom hit!” sa jag till musen och den återvände lydigt till min hand. Storosuren låg i en stor darrande hög i burens bortre ända.

”Tack ska du ha”, sa mannen i rocken.

”Det var så lite, så”, sade jag och räckte fram handen. ”Mitt namn är Dnalor, förresten”.

Mannen kastade en snabb blick på sin papperslapp.

”Åh”, sade han sedan.

 

[Johan K]

Katten & Gurkan

Värdshuset Katten & Gurkan låg på en bakgatan bortom torget. Stället brukade besökas av de flesta, förutom då de ädlare börd...
Värdshusten är rent & snyggt. Det finns bastanta bord. De som vill övernatta där kommer att finna att rummen är enkla & funktionsdugliga. men ändock mycket funktionsdugliga.
Maten som serveras där är av klass. Det knusslas icke med den, utan att det är av fin kvallite.
Värdshuset drivs, med en hård hand, av värdshusvärden Johan K. Han synns ofta ute bland sina gäster & ser till så att alla har det bra. han brukar alltid hälsa på sina nyinkommna & se till så att de får vad de vill. De som ställer till med oredigheter brukar allt som oftast hammna ute i rännstenen.

/ Johan K, som välkommnar in allsköns ressinärer till sitt värdshus..

 

[Dimfrost]

Högt uppe i Uqbars torn

Jag slog upp ögonen. Redan morgon? Nej, värre än så; förmiddagssolen lyste in genom varje fönster i den stora glasväggen, och gjorde tornrummet nästan olidligt hett. Jag vältrade mig ur sängen och lyckades med ett grymtande få rätsida på min stora kroppshydda. Kliande pälsen bakom hornen slog jag upp ett par fönster på vid gavel, så att vinden svepte genom min lilla verkstad; det blåste alltid på den här höjden. Min vana trogen greppade jag närmsta tubkikare (det visade sig vara den senaste, som jag färdigställt igår kväll, eller ska vi säga natt?) och lät min blick svepa över gatorna långt där nere. Min syn var inte vad den brukade vara förr om åren, när även jag vandrade på gatorna i marknivån, men med linserna på näsan kunde jag alltjämt slipa mina linser, och en rejäl tubkikare gör de mest avlägsna föremål skarpa även för mig.

Men, där såg jag ju en gestalt jag kände igen! Min gamla vän Feliath, i samspråk med en man i en märkvärdigt röd rock. Synen fick mig att komma ihåg vad jag borde gjort redan igår kväll. Med en svordom lufsade jag inåt rummet igen, vred på några rattar och spakar på bryggaren medan jag letade efter det där paketet. Tre skugglinser i en glimmerkoppling, inte det vanligaste instrumentet direkt, men ändå så litet att det fick plats i en vanlig meddelandetub. Jag hittade den lagom som den första koppen fylldes med blått drömdey. Koppen försvann nästan i min väldiga trollnäve, och inte för första gången övervägde jag att skaffa en större samlig porslin, men precis som så många gånger förr slog jag bort tanken: det skulle varken vara bra för min lever eller min ekonomi att dricka mer drömdey än jag redan gjorde.

Nåväl, nu när abstinensen avtagit och jag kunde tänka klart igen knappade jag in rätt koordinater på nåltavlan bredvid sändaren, och ploppade in tuben i rätt rör. Snart skulle den dimpa ner i rörpostterminalen hos Feliaths antikvariat på Ostrongatan, och det var bara att sätta sig ner och vänta på betalningen. Jag hällde upp en kopp drömdey till, och började gräva i oredan efter mina verktyg så jag kunde påbörja dagens första lins.

Men vänta, vad var det där? Jag skymtade en rörelse på taket alldeles i närheten.


/Dimfrost

 

[Rising]

och nu går vi:

"Det var en ganska fascinerande manick du hade där, Dnalor," sade jag och andades ut. Den sista timmen hade varit ansträngande och jag kände mig helt utmattad. Mannen blinkade kort och nickade hastigt som tack. När han vände sig om för att gå sin väg så stegade jag snabbt upp bredvid honom och fortsatte diskussionen:
"Det är remarkabla saker, de här uppdragbara manickerna. Jag såg en maskin tidigare idag som patrullerade längs gatorna och plockade upp skräp, kan ni föreställa er det?" Mannen verkade himla med ögonen och jag förstod vilken dum fråga det var jag just hade ställt, så jag tillade hastigt:
"Ha ha! Ja, självklart har ni det, det var en retorisk fråga. Vad jag menar är; dessa sopmaskiner med alla sina kuggar, vikter och motvikter, de är ju i sig att betrakta såsom kuggar i det stora maskineri som utgör hela staden, håller ni inte med?" Vi gick ett par steg tillsammans, men då mannen inte svarade så fortsatte jag som om inget hade hänt:
"...och med samma millimeterprecision som dessa konstruktioner uppfyller sina syften, på samma sätt kan man säga att hela världen är en enda stor maskin, där vi levande varelser är kuggarna, hjulen och axlarna som ser till att maskinen fungerar som den ska. Det är i alla fall vad jag tror."

Mannen skulle precis till att vända sig om och be mig lämna honom ifred, så jag kände mig tvingad att säga precis som det var:

"Snälla herrn: det här låter vansinnigt, jag vet, men jag ber er ändå att ta en titt på denna namnlista. Jag har fått en uppgift tilldelad av ödets makter att försöka undvika en katastrof, och några av namnen på denna lista är personerna som har makt att förändra ödets gång. Det är precis som odjuret vi konfronterade alldeles nyss, du ändrade ju ödet med din uppdragbara leksak. Musen lyckades rädda min lapp tack vare att dess olika komponenter verkade på så sätt att de var och en uppfyllde sina syften. Tänk nu om personerna på listan jag har här är att betrakta såsom kuggar, fjädrar, vikter, motvikter och andra komponenter i den maskin som kan bota en mycket, mycket större katastrof än storosuren vi just såg? Jag har redan träffat ett par av personerna som här finns angivna, och nu träffar jag dig, visst är det lite för otroligt för att bara vara en slump?"

Mannen tycktes bli ställd för en kort stund medan han synade mig länge och väl för att avgöra om jag verkade tala sanning eller inte. Jag var så uppfylld av min teori att jag fortsatte plädera:

"Först tar Fogge mig till en taverna där jag får bevittna hur ett fickur går itu mot marken, sedan träffar jag Feliath när en städmaskin är på väg att ta min dyrbara lapp ifrån mig, och nu när jag träffar dig så är återigen en maskin med kuggar och hjul inblandad, men denna gång kommer den till min undsättning. Visst måste du erkänna att det finns ett mönster i allt detta? Maskinerna korsar min väg på allt hoppfullare och hoppfullare sätt. Jag, som är den store urmakaren som kan avgöra hur hela ödet skall komma att ticka i framtiden, jag får träffa en urmakare som arbetar i det väldigt, väldigt lilla formatet; med uppdragbara leksaker. Ju mer jag tänker på det, ju mer inser jag vilken perfekt maskinlik symmetri det ligger över alla dessa händelser."

Jag märkte plötsligt att jag pratade högt som om jag vore en upprymd gatupredikant, så jag sansade mig något innan jag fortsatte:
"Du känner förstås till hur vissa komponenter i en manick är viktigare än andra. Några kan man ta bort helt och hållet utan att maskinen omedelbart slutar fungera. Vad jag behöver hjälp med är att lista ut vilka namn på den här listan som är de nödvändigaste komponenterna i det stora urverk som kan påverka ödet, och jag tror att du kan hjälpa mig med den uppgiften. Vad tror Ni, mäster Dnalor? Vad tror Ni?"

 

[Quadrante]

ögonblicksbild

...burdust och bestämt hamnade bråkmakaren i rännstenen. Välförtjänt kan tyckas, åtminstonde tyckte alla andra det. Med en världsvan min och van hand torkar den druckne sina läppar. Silkesnäsduken dryper av galla och spya.

- Ve er.. ve er.. vchänta bahra era (hick) mummel mummel (hick) jag

/ vår drabant somnar i en gränd...

 

[Ulfgeir]

Vid brädet

Inne på värdshuset var som vanligt liv och rörelse. Vid ett bord satt två män, eller rättare sagt en yngre man och och en Simian i djup koncentration över ett brädspel. Mannen, som var klädd i svarta fina kläder tittade upp och såg sig om snabbt i rummet, medans hans motspelare strök sig om munnen och la pannan i djupa väck.Simianen var även han klädd i fina kläder, och han hade en hög hatt liggandes på bordet jämte sig.

"Hmm, det var svårt det här. Om jag lägger där så.. Nej, det fungerar inte. Och där fungerar inte heller..."

Den unge mannen kastade en hastig blick mot brädet igen för att se att inte motspelaren hade lagt ut en av sina svarta stenar på det rutmönstrade brädet. Nej, fortfarande hade inget hänt, så han tog en klunk av det ljusa välsmakande ölet och vände åter blicken mot den söta servitrisen samtidigt. Hon var verkligen en fröjd för ögat med sitt långa gröna hår och gnistrande ögon. Men så var hon ju också en delvis dryad.

"Nå, mäster Lurg, hittar ni något lämpligt drag eller önskar ni ge upp?"
"Hmm" svarade simianen. "Stressa mig inte unge man. Ah, Nu skall vi se." Med detta lade han ner en svart sten och tog då bort sista friheten för en grupp med vita stenar, vilka han tog bort från brädet och la i en hög med fångar bredvid sig.

Mannen tog en hastig blick över brädet, konstaterade hur stenarna nu låg.

"Ett bra drag Mäster Lurg, men tyvärr för er inte bra nog." Mannen gav sin motståndare ett leende och lät honom reflektera över detta en liten stund innan han lade sin vita sten på brädet och tillfångatog en långt större grupp med stenar.

Simianens ögon vidgades av förvåning och han tappade hakan i förvåning. Här var något han hade missat helt. Han betraktade situationen på brädet. I huvudet räknade han poängställningen på brädet, och jämförde med antal tillfångatagna stenar. Han tvingades räkna en gång till och kontrollerade sedan ifall han skulle kunna få några mer poäng på brädet.

"Vackert drag herr Ulfgeir. Jag tvingas tyvärr se mig besegrad den här gången med." Han skakade på huvudet, och lutade sig tillbaks, och tog upp en pipa ur sin ficka.

 

[Mask_UBBT]

Favorit i repris + bild!

Detta är en forstättning på detta och detta inlägg.

Och en bild på huvudpersonen:

-------------

”Hå-hå, ja-ja, här svävar man... Nedrans vindpustar, jag ville ju till stortorget. Eller parken. Nåja, det spelar ju ingen roll, jag har hela den långa sommaren på mig. Ska bli intressant att se var jag hamnar. ”

Så var mina tankar, den där gången då jag i mitt praply svävade ner från klocktornet likt ett höstlöv i vinden. Jag hade svävat ett ganska bra tag nu, och drivit över kvarter efter kvarter, undrandes när jag skulle komma ner. Jag vet inte om det var ödet som drev mig dit jag hamnade. Jag har frågat henne efter indcidenten, men hon nekar skarpt. Men man vet ju hur hon är.

Hursomhellst så njöt jag för tillfället av den första vårsolens nedgång emellan tornen. Faktum är att den lugnade mig till den milda grad att jag inte ens märkte brandröken, skriken, knallarna, och all världens missljud när jag gled över den rasande folkmassan. Inte innan den svaga doften av brända mandlar nådde min lilla näsa slet jag ögonen från den blodröda horisonten och fick mig att åter förvandla mitt lilla paraply till en käpp.

Nedåt och åter nedåt föll jag, tills jag till slut föll in en skorsten med ett ljudligt *phfomp!*

Förvirrat tittade jag mig omkring och konstaterade att jag hade hamnat i någons spis. När den lilla självklarheten var avklarad gick jag vidare till de lite mer intressanta frågorna. Var fanns de brända mandlarna? Efter att ha knäppt till med min käpp på hatten min för att byta från mina nedsotade mistelfärgade vinterkläder mot min mer fashionabla klövergröna sommarklädder med rosa och gylldene blomdetaljer så gav jag mig ut i rummet.

När jag sökte mig igenom huset slogs jag över den ofantliga samlingen böcker som intredde det. Överallt fanns böcker, vissa lika tjocka som jag var lång(och jag är ändå relativt reslig för att vara jag), staplade i travar från golv till tak, inkörda i gamla bokhyllor och några få låg på bord med förstoringslgas och dammpenslar vid sig. Jag kan inte läsa, men om jag kunde det, oj, vad jag hade kunnat ha kul. Som det var nu var jag mest intresserad av brända mandlar, och så ville jag gärna veta vad det var för oväsen som kom från vad som tycktes vara husets främre del...

Jag tassade i bokskogen, visslade lite tyst för mig själv, försökte hålla tillbaka en fnissning när jag kom på dubbeltydigheten i ordet ”bokskog”, och gick emot väsendet. Där såg jag en herre hjälpa en gosse ner i en lucka i golvet, och sedan stänga den bakom honom. Jag han slås av att gossen såg väldigt bekant ut, och återigen smög tanken in i mitt huvud att det var något mycket viktigt jag skulle göra i år. Jag hann dock inte tänka med på det än så, för jag förstod att den något äldre herren var i knipa. Det var inte svårt att lista ut vad det var, dock, huset höll ju uppenbarligen på att rivas...

Jag tyckte synd om honom. Han hade uppenbarligen lagt sin själ i sitt arbete, och nu kunde han inte skydda det annat än med hjälp av sitt paraply... Att jämmföra den här karln med ett asplöv vore garanterat en underdrift. Han skakade så att jag trodde han var besatt, men hans blick vittnade om en bestämdhet som jag visste var mycket ovanlig... Frågan är om jag kunde göra något för honom utan att själv förstöra affären.

Jag log. Jag hade en idé. Jag halvsprang tillbaka in bland högarna av böcker, tog min käpp och knackade med den på allt jag kunde komma på, på väggar, böcker, stolar, bord, allting som såg ut att ha blivit berört av tidens tand, och så sjöng jag en liten melodi:

”Ni husets alla snyltare, vakna ur er slummer
Dags att förtjäna ert uppehälle.
Er husbon’ behöver er hjälp, den dummern
Tag en strid i er välgörares ställe...”

Ur alla skrymslen och vrår krälade och kröp husets alla parasiter och skadedjur fram. Allt från myror och bokmalar till råttor och till och med en grå orm. När jag var säker på att alla varelser i rummet var vakna hoppade jag upp på en gammal brunråtta, pekade med min käpp emot rummet där dörren nu började läta som om den skulle ge vika, och ropade:

”Frammåt mina kära livsbröder! Till undsättning!”

***

Feliath stod och kallsvettades, och började ifrågasätta vad han hade gjort. Han hade målat in sig i ett hörn, och det verkade inte finnas någon väg ut. Fördömt! Fördömt!
Han kunde som i en dimma se hur dörren bröts in några meter framför honom, men... han kunde inte höra det? För ett halvt ögonblick blev han oerhört förvirrad, och undrade var det öronbedövande bruset kom ifrån, men den förrvirringen var ingenting av vad som drabbade honom när de första busarna rusade in genom dörren... och så fort de kom in kämpade emot folkströmmen för att komma ut igen?

En mal flög förbi Feliaths huvud. Och en till. Och en hel klunga till. Han försökte i reflex vifta bort dem, men de brydde sig inte om honom, utan rörde sig emot inkräktarna. Han ryckte till när han kände något stryka emot hans ben. Han tittade ner, och märkte att han s golv täcktes av råttor, larver och annan ohyra. ”Måste vara något fel i kloaksystemet” hann han tänka. Sedan ifrågasatte han ifall stressen blivit för mycket för honom, då han var helt säker på att han såg en liten pyssling i gröna kläder rida på en brun råtta som en annan härförare. Han märkte inte att han tappade sitt paraply i marken där han stod, gapandes, och bevittnade hur alla husets invånare utom han själv tycktes strida för husets frid. Och han som hade stridit emot dem...

***

Jag pustade ut när jag satt på min ädla springare och såg hur min lilla armé jagade bort den stora folkmassan. ”Tänk vad små medel som kan få vuxna hårdkokta karlar att bete sig som flamsiga överklasdamer!” sade jag skämtsamt till min råtta, som jag döpt till ”Kronos – Förgöraren”, och som svarade mig genom att ruska av mig och gå någon meter bort där det tydligen fanns något ätbart på gatan. Jag skrattade till litegrann, och vände mig om, och fann mig själv stirrandes rakt på i affärsägarens bleka, vitt uppspärrade anlete. Han stod fortfarande som om han var beredd att slå till vad som hellst som kom in genom dörren med sitt paraply. Förutom att paraplyet låg på golvet, då.
Jag kände att det började bli lite pinsamt, så jag log mitt bredaste leende, och sade så muntert jag kunde:

”Puh, det var spännande, jag är jättetörstig! Du råkar inte ha lite te någonstans där? Och... erhm... en fingerborg, eller något?”

-------

/Mask

 

[Eva Florén]

En hord vilda galningar

Hjärtat sjönk i mitt bröst. Den välbekanta skylten var det jag förlitat mig på och nu hängde den inte längre där. Jag kände hur Tamias la en lugnande hand på min axel och ledde mig fram till gatuhörnet. Portens välkomnande famn var igenspikad och försedd med Autokratens sigill. Värdshuset hade blivit stängt med laga förfall. Jag viskade lågt "Varför?". Den Stegrade Enhörningen hade aldrig haft något som helst dåligt klientel. De flesta som kom dit hörde till de högre i staden och det ville inte säga lite. Till och med Autokratens egen son brukade förgjylla kvällarna i vårt sällskap när vi var i staden. Någonstans i bakhuvudet slog en klocka ett varningens slag. Först bråket vid stadsporten, sedan den röde gossen, Trobergs avvisande och nu detta. Jag stod i mina egna tankar när runt hörnet en upprorshop av vilda demonstranter kom strömmande. Deras rop ekade av skräck inför råttor och kryp. Tamias tryckte mig mot Den Stegrande Enhörningens låsta dörr och lät sin kropp skydda mig från de panikslagna människorna och djurfolken. Tumultet varade inte länge, men det var först efteråt som jag hörde mig själv tänka igen. Tamias grymtade till och jag såg hur han höll sig för sidan. En blek rännil av blod uppenbarade sig över hans hand. Han var skadad och jag hade inte ens märkt det.

Han avvisade min hand och försök att komma åt skadan. "Inget att oroa sig för vännen." Men blekheten i hans ansikte förrådde honom. Någon hade tagit tillfället i akt att stöta en dolk i paniken. Hur allvarligt det var insåg jag först ett ögonblick senare, när Tamias segnade ned mot husväggen. Ur mungipan på min vän bubblade det segt blod blandat med blått slem. Jag försökte få honom att resa sig upp, men det var redan försent. Han såg mig rätt in i ögonen och bad i en låg intensiv ton "Hämnas mig". Ögonblicket därpå suckade han ihopp och jag fann att hans puls slutat slå.

Runt mig och min vän var nu alldeles tomt och stilla. Mot torget till kunde jag höra paniken av de vilda galningarna. Mot hamnen till kunde jag nätt och jämt höra viskande och rop av folk som tog rätt på sig efter den paniska horden. Mina händer darrade, men jag tog mig upp på fötter och drog min väns mantel över hans ansikte. Innan jag lämnade honom tog jag rätt på hans pengapung och vapen. Dessa tänkte jag inte lämna till vandalerna som gjort detta. Även hans signetring hängde jag i mitt halsband. Att meddela stadsvakten kom som ett andra steg i min hastigt hopkomna plan...

 

[Bunny]

Butterbearnie...

Detta är en fortsättning på detta inlägg, och knyter an till denna story.

Fy, vilken stil. Dumma Rising, dumma Dnalor och dumma leksaksråtta. De behandlar mig som luft, som om jag inte samexisterade, som om jag inte var värdig att stå på deras usla papperslapp. Det går inte att tolerera! Nä, helt klart inte, i protest tar jag hela eftermiddagen ledigt.

I buttra tankar går Bearnie ut från cirkusområdet, någonting ska han väl kunna hitta på för att liva upp honom. Han tänker på hur hans kompis Molgan svalde en hårboll häromåret och dog. Han tänker på hur hans barndomskvarter, Jamsumpen, revs för att ge plats åt några tokiga mekanikfabriker. Inga glada tankar för en lokatt som ser livet som en färgpalett och sig själv som pensel.
Med underläppen framskjuten i en trotsig min för han bestämt ner händerna djupt i sina fickor... om han nu hade haft några fickor. Om han nu hade haft några byxor. Fy bövelen! Sedan Kattsvans konkurserade görs det inte längre några ordentliga lokattsbyxor, och sedan dess har Bearnie byxstrejkat. Konstigt att han hade glömt det. Kalsingarna har han på i alla fall - de är ena riktiga trotjänare.
Om Bearnie vore lite mindre insugen i sina funderingar hade han märkt den ilskna folkhop som passerade honom på vardera sida. Om Bearnie inte vore så insupen i sin dysterhet hade han kanske kopplat att det är bra att tillhöra de mindre förmedlade ibland - inga pöbelhoper skulle någonsin bry sig om en luskatt som honom. Nej, istället promenerade Bearnie saktmodigt fram medan det virrvarr av samelsurium som brukar utgöra Faëpolis ökända "demonstrationer" blåste förbi honom ouptäckta.
Det var först efteråt, när han plötsligt beskådar den ödeläggelse som den annars så prydliga gatan utsatts för som han tänker: "Fina fröken Fia! Vad i hela bombens namn har hänt här?!"
"Menar du att du inte märkt någonting? Du får hjälpa till här!" Bearnie snörrar runt och får syn på en dam - ja, en riktigt fin dam, präktig och vårdad - med gråtfyllda ögon titta på honom, vid hennes fötter ligger en man stilla.
"ÅåÅh, söta fina damen, jag såg er inte", han har tydligen tänkt högt igen. Bearnie utför en av sina väldigt stiliga bugningar, något som inte verkar imponera på kvinnan:
"Men stå inte bara där då, du måste hjälpa mig!"
"Åh, är det där en man... ellerjagmenar, varför ligger han där? Är han död? Har han stupat?" den purpur- och rosapälsade lokatten klädd i frackkavaj, skjorta och kalsonger går nyfiket närmare.
"Kan du inte vis lite respekt, han var min vän och nu är han död!" Kvinnan för händerna till ansiktet och snyftar. Bearnie lyfter mannens arm för att sedan släppa den igen, den faller tamt till marken:
"Jajamensan, helt klart död, död som en döing, så sant jag heter... ööh", Bearnie rynkar plötsligt på näsan, "guu' va äckligt! Tjommen är ju död ju!!"
"HÅLL TYST!" kvinnan sätter sig på huk brevid mannen och lägger en arm protektivt över hans bröst, "kan du inte visa respekt för den döde?"
"Ursäkta damen. Oartigt av mig. Döingen är inte alls äcklig, han är..." han får tänka efter lite; "vacker! Han är vacker i sin vila!"
"Vad är du för en pajas och vad gör du här?" Kvinnans ögon gnistrar av ilska. Bearnie verkar dock inte lyssna riktigt:
"Han har ett knivhugg i sidan, det var nog därför han dödde, serru," Bearnie ser myndig ut. "Vanskas det begravningspartaj nu då? Får jag komma? Kommer ni ha tårta?" Kvinnan tittar sig kraftlöst omkring, men inget annat väsen finns att tillgå. Ingen annan som kan hjälpa henne.
"Du få hjälpa till här," hon reser sig och tar tag om mannens hälar. "Vi måste bära honom här ifrån."
"Aha, jag kopplar!" Bearnie tar ett ordentligt tag i mannens armhålor och de lyfter honom tillsammans från marken. "Vart ska han nu då? Ska vi dumpa honom i floden?!" han verkar tycka det hela är fasligt spännande.
"Ta det lugnt, kissemiss, jag vet ett ställe..."

 

[Quadrante]

drömmar

En stegrande enhörning på gräsklädd kulle,
en stuga bevid, en gumma går där ur och ropar in i skogen.
- "risa, risa mi, ne da risinga ve"

Kullen reser sig och kastar en skugga över staden.
------------------

I en gränd ligger en man, stinkande av avträde och galla. Han bär vackra kläder som inte verkar skräddade för honom. Han sover oroligt, han skyddar sitt ansikte mot något i sina feberdrömmar. Han mumlar om stegrande enhörningars tid...

 

[Eva Florén]

Två svansar är bättre än en

Taimus kropp verkade inte så tung som jag väntat mig och den pajasliknande katten följde smidigt med när vi skyndande undan in i gränden. Hans smala rovdjursögon såg nyfiket på när la ner Taimus fötter på backen. "Ett ögonblick svansare". Noterade lätt road att lokattens svans var ovanligt lång för hans sort och insåg att jag mycket väl kunde ha förolämpat honom. Skakade irriterat av mig obehaget och letade upp den dolda mekanismen i grändens vägg. Autokratens son hade lärt mig denna väg in i Värdshuset för flera år sedan. Det var den där gången när vi varit jagade av den Gamle Grevens underhuggare, ja, första gången vi stött på Herr Troberg om sanningen skall fram. Då hade han gått i Gamle Grevens ledband, fast jag har fortfarande känslan av att han hade sin egen Agenda redan då, få män kan få Troberg att följa deras vilja och Gamle Greven var inget undantag. Han dog för Trobergs hand bara någon månad senare, ja, jag har ju iofs inget bevis men det verkade troligt då Herr Troberg försvann till det där hemska passet samma natt.

Jag öppnade dörren och greppade Tamias fötter igen. Vi bar in honom för den korta lilla trappan och in i den lilla vinkällaren där Kartos haft sina bästa viner. Konstigt nog var källaren inte tom. Förutom dem fulla vinracken stod ett antal musköter lutade mot väggen och vid trappan stod en liten söt kanon. Inte större än att jag ensam skulle kunna flytta på den. Ett par tunnor krut stod i dammet intill och invid dessa hade någon ordnat en arbetsbänk med redskap för att gjuta kulor av silver. Några svagt svartnade kulor låg färdiga i en liten låda.

Lokatten började genast nyfiket nosa kring och ville gärna lägga vantarna på både vin och silverkulor. I en korg på golvet låt två dussin pistoler. Fundersamt tog jag upp en och fann att den var i god form, tom ganska nytillverkad. Beslutsamt stack jag vapnet in i kjolens dolda ficka. Ett kruthorn följde samma väg och likadant kulorna. Lokatten tvekade men följde sedan mitt exempel. Det gick dock inte så bra för honom att dölja pistolen så den fick sitt kvar i hans bälte och det var nu jag inte kunde hålla mig för skratt längre. Han saknade byxor. Han såg förolämpat på mig men van vid Värdshuset lite udda innehåll så skyndade jag mig upp till halvgolvet en trappa upp. Där öppnade jag en av Kartos så kallade garderober, där han förvarade allt som kunde ha blivit kvarglömt. Jag rotade hastigt igenom och fann ett par byxor som trots allt fungerade för den unge lokatten. Han protesterade lite svagt när jag dessutom försedde honom med en något för stilig mantel. "Så nu kan vem som helst ta er för mitt sällskap". Jag skyndade ned till Tamias kropp och fick katten att hjälpa mig att lägga in den i Kartos kylförråd. Nöjd med vårt värv kysste jag återigen Tamias panna och sedan ledde jag ut katten ur värdshuset. Under vägen ut frågade jag "Vet ni var jag kan finna autokratens son?"...

 

[Feliath]

Trollväsen emellan

Det tog mig ett tag att hämta mig, det bekänner jag villigt. Jag var faktiskt helt frånvarande tills den lille alfen tilltalade mig.

”Puh, det var spännande, jag är jättetörstig! Du råkar inte ha lite te någonstans där? Och... erhm... en fingerborg, eller något?”

"Azouras lazuli! Ett knytt!" Jag skrattade högt av glädje och lättnad; det var många år sedan jag sett en av våra "små kusiner" - och mitt antikvariat var räddat! Först därefter mindes jag min etikett - må vara att jag inte står så väl bland de mina, men jag tillhör likväl Folket, och deras seder är i mycket ännu mina. Jag sträckte upp vänster arm i luften och knäppte med dess fingrar, sedan svepte jag ned i en djup bugning och sträckte ut höger hand åt pyret att stå på.

"Tack och välkommen i mitt hem, mäster! Mig kallar de Feliath Gråblåst, och hos mig vill gästfrihet inte saknas! Kliv upp bara, så ska vi allt kunna ordna fram en kopp eller två."

Pyret log brett, nickade till svar och klev upp; jag stegade genom hallen - och lade märke - in i mitt lilla krypin därbakom, och ställde av pyret på tehyllan ovanför spisen. Han spatserade fram längs hyllan, knackade på burkarna med sin käpp (pyret-i-grönskan mäter alla saker genom att knacka på dem, lärde min mor mig) och skruvade av locken med små grymtningar av ansträngning - hans armar nådde knappt runt locken. Jag erbjöd honom ingen hjälp, för vi älvor vet, att knytten har samma sed som vi - den som tar emot en tjänst hamnar i skuld till den som gör den, och därför är det egoistiskt att fråga. Det hade varit särskilt illa av mig nu, eftersom jag stod i så stor tacksamhetsskuld till pyret; det hade verkat som om jag försökte förskingra den skulden. Dessutom verkade han fullt nöjd utan hjälp.
Medan pyret stack ned huvudet i burkarna och luktade på teerna kokade jag alltså vatten istället, och ställde tillbaka nedfallna böcker. En lade jag på bordet ute i butiken - det enda jag hade - så att pyret skulle ha ett litet bord att sitta vid han med.
Till slut kom han upp med en näve björn- och blåbärste, och jag tog fram ett halvt valnötsskal jag hittat kvarglömt i ett skåp, tillsammans med en grov lermugg åt mig. Jag bar ut pyre, mugg och vattenkanna till bordet, hämtade en nypa teblad åt mig själv, och när jag kom tillbaka satt pyret redan till boks, med skalet fullt av te och ångande vatten, och gnuggade händerna förnöjt. Jag satte mig ned mitt emot honom, på samma plats som jag suttit alldeles innan med Rising. (Jag sneglade åt mattan till, och puttade lite på den upprullade biten med foten där jag satt.)

"Jag heter Mask!" pep den lille alfen. (Jag hade låtit bli att fråga, för att be om någons namn är ännu mer ohyfsat enligt älvased än att erbjuda någon hjälp; det enda som är värre är faktiskt att tala om någons skugga.) "Jag föll ned genom din skorsten!" Han hinkade i sig hälften av teet i ett svep, sedan hajade han till. "Oj! Jag glömde nästan! Har du en skorpa åt Förgöraren?"

Jag måste ha sett väldigt perplex ut, för Mask brast ut i skratt och förklarade "Kronos Förgöraren. Han är där nere", böjde sig över kanten på bordet och pekade ner. Där satt en stor brun råtta med uppkäftig blick, som jag kunde svära på var den samma som ätit Abakus-Amalin i min förstautgåva av Saxbys Kompakta Uppslagsverk i halvbrykiska band, och sedan gäckat mina fällor i två månader.
Jag ryckte på axlarna, flinade och hämtade en kardemummaskorpa. Det kunde han vara värd, och dessutom kanske jag kunde förmå honom att hålla sig borta från böckerna om jag matade honom. Först var han misstänksam mot skorpan och tjattrade något gällt åt Mask, men pyret-i-grönskan tjattrade något tillbaka, och sedan började råttan - eh, Kronos Förgöraren - gnaga häftigt på skorpan.

Jag och Mask skulle precis inleda samtalet ordentligt - han verkade nyfiken på mitt avskjutna högeröra - när ett ljudligt PHOONT hördes, och en meddelandetub for ut ur mitt rörpoströr - luckan måste ha farit upp i tumultet - och in i sidan på mitt huvud.


/Feliath - elfin conversation

 

[Johan K]

Så även Johan K, tog sig tid för att bege sig till torgen, mest för att se om det fanns något man kunde inhandla till sitt värdshus.
Hn tog även notis om mannen i svart & undrade inte om man känner till denne man. kommer dock inte ihåg var & när... Tittar, utan att stirra, på denne man.
Även såg han kvinnan i bärstolen. Vem var detta ? Förösker även hålla ett öga på denan nykommling.

 

[Sodivra]

På väg lite hit och dit?

Först av allt så är jag som moderator tveksam till den här tråden, och dess framtid är ett svårt beslut att ta. Så länge vill jag dock hjälpa till att göra klart den på ett bra sätt. Med det, över till sagan..


Draken var dödad, pojken uppvuxen och alvprinsessan hade fått sitt hjärta tillbaka. Återstod bara för mig att avsluta sagan. Jag makade mig tillrätta på min stubbe och rättade till skörtarna på min rock. Med hakan i handen och armbågen på knät så anlade jag en så eftertänksam min som möjligt - Men vad jag egentligen gjorde var att ta tillfället att insupa och avläsa stämningen..

Ungarna satt som på nålar. De ville höra slutet hela vägen ut, och veta säkert att allting skulle bli bra. En klassisk avslutning skulle nog fungera bäst.

"Så levde de båda länge och väl tillsammans, och deras äventyr blev till sagor som berättades i goda vänners lag.. Fler vänner fick höra sagan, enades om att det var en god saga, och berättade den för sina vänner.. Så spreds sagan ända hit till Faëpolis, och det är just den sagan ni fått höra nu. Sagan om alvprinsessan som förlorade sitt hjärta, och den modige, modige, lille pojken."

Förtrollningen var bruten, och barnen klingade av på gott humör. Jag vände uppmärksamheten till främlingen. Stackaren verkade rätt uppjagad, hade nog inte ätit på länge heller. Ny i sta'n, säkert. Jag log uppmuntrande, satte på mig min gamla cylinder på mitt hårrufs, och sträckte min långa seniga kropp från stubben.

"Goddagens!" Hälsade jag hurtigt, och skakade lika hurtigt hand. "Jag är en historieberättare, lyssnare, reskamrat, tröstkramare, låtsaskompisomplåstrare, och bohem. Och du är väl.. ny i sta'n, inte sant?" Vi behövde bägge lite mat i magen, så jag grabbade tag i min väska och ledde min nya bekant till ett matstånd jag kände till i närheten innan det hann komma några protester.

Utanför parken så återvände stadens brus och stim. Jag ledde handfast min nya bekant över gatan, där en lurvig storfot väntade på oss bakom sin vagn. En stor blänkande mässingsmaskin, berikad med eleganta rör och bultar, ur den fiskades det fram delikata ångade grönsaker.. Jag betalade för två, och plockade diskret bort hårstråt i min bordsgästs mat. "Han blir så lätt stött.." viskade jag tyst. Vi sa inte så mycket annat. Tystnaden måste ha varit pinsam för min nya bekant. Barnen är så mycket lättare att tas med. Vi åt istället.

Med ett nytt uppiggande leende så sa jag "Nåväl! Nu när vi fått lite mat i magen kanske jag ska berätta lite om sta'n, jag märker att du är nykommen.. Vi sitter just nu mitt i koppargatan, en viktig genomfartsled där.. å titta, där har vi ju Bröderna Ynns Handelskompani.. pråligt, inte sant?" Vi började gå. Jag ledde vägen.

"Det här är.. hmm. Nå, jag kan inte komma på vad det kallas nu, men.. Hördu grabben, bege dig genast hemma till mamma.. Det här är ingen bra plats att leka på.. Här har vi ett mycket speciellt torn, för att.. att.. ett ögonblick. Fröken, ni står alltid här utan sällskap, och jag får för mig att ni är alldeles för ensam. Kom till stubben i parken på torsdagskväll, så kommer jag att ta med mig några goda vänner som ni nog kommer trivas med.. Så, ursäkta avbrottet.. Åh, där är ju Ålderdomskatedralen.. Va? Ja, det är ett barn som klättar däruppe. Förmodligen bor han däruppe också.. Göra något åt det? Åh.. äh.. Det löser sig nog av sig själv ska ni se, jag har en känsla av det iallafall.." Leende som inte ser alltför ansträngt ut. "Men nu får vi skynda oss iallafall, vi ska hälsa på en ung herr som behöver lite sällskap. Det är lite bråttom om vi ska ta tåget, han bor inte här i innerstan.. Och jag tror det skulle vara bra även för er att komma härifrån en stund.."

Jag slängde i förbigående ett mynt till en tiggare när jag ledde oss skyndsamt till stationen nedför gatan, och vidare genom dess ångade pipor och metalltrottoarer, genom väsen och rörelse. Tåget stod redo för avfärd. Jag hoppade ombord på en av de mer enkla, slitna vagnarna, bakom alla de vackra och ornamerade sådana. Till konduktören gav jag mitt kort. Han tittade lite klentroget på det, men när jag drog upp min medaljliknande stjärna ur bröstfickan så vinkade han oss till platserna bredvid det närmaste fönstret.

Tåget började röra på sig så fort vi satt oss ner. Nu kunde jag slappna av, och vände blicken för att studera min kamrat. Jag hade haft uppmärksamheten riktad framåt hela vägen, och min nya bekant hade kanske försökt säga ett och annat.. Inget sätt för mig att veta det nu. Något skamset insåg jag att vi inte ens presenterat oss för varandra. Jag sköt käckt upp cylindern i pannan, och sträckte fram handen. Jag ställde in min röst på att vara lika käck, och konstaterade "Vi presenterade oss visst aldrig ordentligt! Arvidos! Och vad kan du heta då?"