Favorit i repris + bild!
Detta är en forstättning på
detta och
detta inlägg.
Och en bild på huvudpersonen:
-------------
”Hå-hå, ja-ja, här svävar man... Nedrans vindpustar, jag ville ju till stortorget. Eller parken. Nåja, det spelar ju ingen roll, jag har hela den långa sommaren på mig. Ska bli intressant att se var jag hamnar. ”
Så var mina tankar, den där gången då jag i mitt praply svävade ner från klocktornet likt ett höstlöv i vinden. Jag hade svävat ett ganska bra tag nu, och drivit över kvarter efter kvarter, undrandes när jag skulle komma ner. Jag vet inte om det var ödet som drev mig dit jag hamnade. Jag har frågat henne efter indcidenten, men hon nekar skarpt. Men man vet ju hur hon är.
Hursomhellst så njöt jag för tillfället av den första vårsolens nedgång emellan tornen. Faktum är att den lugnade mig till den milda grad att jag inte ens märkte brandröken, skriken, knallarna, och all världens missljud när jag gled över den rasande folkmassan. Inte innan den svaga doften av brända mandlar nådde min lilla näsa slet jag ögonen från den blodröda horisonten och fick mig att åter förvandla mitt lilla paraply till en käpp.
Nedåt och åter nedåt föll jag, tills jag till slut föll in en skorsten med ett ljudligt *phfomp!*
Förvirrat tittade jag mig omkring och konstaterade att jag hade hamnat i någons spis. När den lilla självklarheten var avklarad gick jag vidare till de lite mer intressanta frågorna. Var fanns de brända mandlarna? Efter att ha knäppt till med min käpp på hatten min för att byta från mina nedsotade mistelfärgade vinterkläder mot min mer fashionabla klövergröna sommarklädder med rosa och gylldene blomdetaljer så gav jag mig ut i rummet.
När jag sökte mig igenom huset slogs jag över den ofantliga samlingen böcker som intredde det. Överallt fanns böcker, vissa lika tjocka som jag var lång(och jag är ändå relativt reslig för att vara jag), staplade i travar från golv till tak, inkörda i gamla bokhyllor och några få låg på bord med förstoringslgas och dammpenslar vid sig. Jag kan inte läsa, men om jag kunde det, oj, vad jag hade kunnat ha kul. Som det var nu var jag mest intresserad av brända mandlar, och så ville jag gärna veta vad det var för oväsen som kom från vad som tycktes vara husets främre del...
Jag tassade i bokskogen, visslade lite tyst för mig själv, försökte hålla tillbaka en fnissning när jag kom på dubbeltydigheten i ordet ”bokskog”, och gick emot väsendet. Där såg jag en herre hjälpa en gosse ner i en lucka i golvet, och sedan stänga den bakom honom. Jag han slås av att gossen såg väldigt bekant ut, och återigen smög tanken in i mitt huvud att det var något mycket viktigt jag skulle göra i år. Jag hann dock inte tänka med på det än så, för jag förstod att den något äldre herren var i knipa. Det var inte svårt att lista ut vad det var, dock, huset höll ju uppenbarligen på att rivas...
Jag tyckte synd om honom. Han hade uppenbarligen lagt sin själ i sitt arbete, och nu kunde han inte skydda det annat än med hjälp av sitt paraply... Att jämmföra den här karln med ett asplöv vore garanterat en underdrift. Han skakade så att jag trodde han var besatt, men hans blick vittnade om en bestämdhet som jag visste var mycket ovanlig... Frågan är om jag kunde göra något för honom utan att själv förstöra affären.
Jag log. Jag hade en idé. Jag halvsprang tillbaka in bland högarna av böcker, tog min käpp och knackade med den på allt jag kunde komma på, på väggar, böcker, stolar, bord, allting som såg ut att ha blivit berört av tidens tand, och så sjöng jag en liten melodi:
”Ni husets alla snyltare, vakna ur er slummer
Dags att förtjäna ert uppehälle.
Er husbon’ behöver er hjälp, den dummern
Tag en strid i er välgörares ställe...”
Ur alla skrymslen och vrår krälade och kröp husets alla parasiter och skadedjur fram. Allt från myror och bokmalar till råttor och till och med en grå orm. När jag var säker på att alla varelser i rummet var vakna hoppade jag upp på en gammal brunråtta, pekade med min käpp emot rummet där dörren nu började läta som om den skulle ge vika, och ropade:
”Frammåt mina kära livsbröder! Till undsättning!”
***
Feliath stod och kallsvettades, och började ifrågasätta vad han hade gjort. Han hade målat in sig i ett hörn, och det verkade inte finnas någon väg ut. Fördömt! Fördömt!
Han kunde som i en dimma se hur dörren bröts in några meter framför honom, men... han kunde inte höra det? För ett halvt ögonblick blev han oerhört förvirrad, och undrade var det öronbedövande bruset kom ifrån, men den förrvirringen var ingenting av vad som drabbade honom när de första busarna rusade in genom dörren... och så fort de kom in kämpade emot folkströmmen för att komma ut igen?
En mal flög förbi Feliaths huvud. Och en till. Och en hel klunga till. Han försökte i reflex vifta bort dem, men de brydde sig inte om honom, utan rörde sig emot inkräktarna. Han ryckte till när han kände något stryka emot hans ben. Han tittade ner, och märkte att han s golv täcktes av råttor, larver och annan ohyra. ”Måste vara något fel i kloaksystemet” hann han tänka. Sedan ifrågasatte han ifall stressen blivit för mycket för honom, då han var helt säker på att han såg en liten pyssling i gröna kläder rida på en brun råtta som en annan härförare. Han märkte inte att han tappade sitt paraply i marken där han stod, gapandes, och bevittnade hur alla husets invånare utom han själv tycktes strida för husets frid. Och han som hade stridit emot dem...
***
Jag pustade ut när jag satt på min ädla springare och såg hur min lilla armé jagade bort den stora folkmassan. ”Tänk vad små medel som kan få vuxna hårdkokta karlar att bete sig som flamsiga överklasdamer!” sade jag skämtsamt till min råtta, som jag döpt till ”Kronos – Förgöraren”, och som svarade mig genom att ruska av mig och gå någon meter bort där det tydligen fanns något ätbart på gatan. Jag skrattade till litegrann, och vände mig om, och fann mig själv stirrandes rakt på i affärsägarens bleka, vitt uppspärrade anlete. Han stod fortfarande som om han var beredd att slå till vad som hellst som kom in genom dörren med sitt paraply. Förutom att paraplyet låg på golvet, då.
Jag kände att det började bli lite pinsamt, så jag log mitt bredaste leende, och sade så muntert jag kunde:
”Puh, det var spännande, jag är jättetörstig! Du råkar inte ha lite te någonstans där? Och... erhm... en fingerborg, eller något?”
-------
/Mask