Nekromanti Låtom oss skapa lite kultur tillsammans!

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
Re: Trollväsen emellan

Ljudet och det flygande föremålet kom så tätt inpå varandra att jag inte hann titta upp från mitt valnötsslkal innan Feliaht föll till golvet med ett brak. Efter att ha skakat av mig den första förvåningen gick jag bort och satte mig vid kanten av bordet och tittade med ett leende på när han förvirrat satte sig upp och satte hatten till rätta. Jag skrattade lite, och när den stora herrn såg ut att ha samlat sig något verkade han också ganska road av sin klumpighet.

”Jag ber om ursäkt om det var mitt fel det där, herr Gråblåst, ni verkar inte, om jag får säga så, vara den här sorterns förvirrade typ till vardags.” sade jag och log brett.
”Nej, inte alls, egentligen, det ger jag er mitt ord på, lilla herrn” skrattade Feliath när han tittade runt sig på golvet efter projektilen som klubbat ner honom. ”Men det har varit en väldigt ovanlig dag idag, först...”
Han avbröt sig, och försökte lådsas om att det var för att han hade fått syn på den lilla tupen som han genast plockade upp, men jag förstod att det hade någon koppling till ynglingen han träffat tidigare. Jag log, gåtor var bland det bästa jag visste! Men istället för att börja fråga ut honom valde jag att fortsåtta samtalet i en lite annan riktning, istället.
”De är de ovanliga dagarna som är de bästa, även om de kan vara obehagliga ibland. Även törnbuskar har blommor, ser du, och de ovanliga dagarna är de dagar då det kan slå ut nytt blom i knoppen, så att säga. De är de ovanliga dagarna som knoppar slår ut, älvbarn föds, eller...”, sade jag och pekade emot Feliaths inslagna dörr. ”Eller de dagarna som folket höjer sina röster. Eller som dessa röster kväses, eller denna ilska riktas fel, för den delen. Törnbusken har även sina taggar, det är sant, men om man alltid envisats med att beklaga denna självklarhet kanske man aldrig ens hade sett rosens skönhet. Ta nytta av de onvaliga dagarna mer än något annat, för jag ser ingen anledning att sitta och berätta för mina barnbarn alla dagar som varit likadana för mig.”

Feliath såg lite tankfull ut när han reste sig upp med tuben i handen, och nickade lite när han bostade av sina kläder.
”Det ligger kanske något i det.” sade han till sist, satte sig ner, och började skriva av locket på den lilla kapseln.
Nu övervann min oproportionerliga nyfikenhet min mer proportionerligt lilla självdiciplin, och jag kunde inte låta bli att fråga;
”Vem var det som du hjälpte fly ner i luckan där?”.
Feliath verkade något tagen av frågan och slutade skruva på kapseln.
”Eh, jag...” började han, men jag kände att det var lika bra att lägga korten på bordet.
”Jag hade vetat om det även om jag inte kommit in i rummet innan du hjälpt honom ner i luckan. En liten bit av mig finns i varje levande varelse, även i dig. På sätt och vis har jag kännt dig sedan innan du föddes, på sätt och vis har jag aldrig träffat dig, min store vän. Ingenting slår rot utan min försyn, men själva växandet är i era händer.” förkunnade jag, stolt över mig själv och mitt värv. Jag log brett, för att inte verkar skrämmande eller för självgod, och fortsatte milt ”Jag tror jag på något vis är ämmad att träffa pojken, för när jag såg honom gjorde sig ett minne av en vinterdröm påminnt. Tyvärr vet jag inte varför jag ska träffa honom, när, eller ens vad utgången kan tänkas bli, men jag vill gärna veta mer om honom, förstår ni. Om det nu var en slump att jag hamnade i just er skorsten så bekräftar det min misstanke om att Hans majestäet slumpen har den gode frun Ödet som maka. Eller bara ett sinne för humor. ”

Medan jag väntade på ett svar flög en liten tanke igenom mitt lilla huvud: Hoppas jag inte alarmerade honom nu. Jag gillar den här karln. Äkta.

Jag tog upp min valnötshalva och tömde den i ett svep, och sträckte leende fram den med bägge mina små händer emot Feliath.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,277
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
uppvaknande

Havsbris, eller snarare bärfis. En dov doft av förmultnande växter, fiskrens och en sötklibbig ton av ättickablandat honungsdagg. Först efter ett tag inser han att trummslagaren är en gammal bekant, pumpen i bröstet. Men vafals? Vad gören i ett tråg vid kajen? Någen som glömt tömma en i spat ?...

Spindelben och larvfötter, nåt har krypit in och dött i skutan. Tvi vad det grumsar illa i gommen. Ahh, någen har tömt pengapungen, tjuv.. tjuvar.. ahh de måtte fly nu.. (grymt grymt mummel) ..nä, det äre no bare en själv som supit upp et..

Fyllhunden sätter sig upp.
Börjar gråta lite, någon har tömt havet på vatten...
..men så inser han att han är i en gränd, ett par steg från Katten & gurkan.

- så det var där ne var, säger han högt.. trodden vart oppå hörningen..
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Att lämna vänner i...

Det var inte att lämna honom, jag kunde ju alltid återvända och där han låg. Låg han tryckt. Lokatten skakade på huvudet och sa "Nej, jag vet inte var autokratens son är. " Jag styrde stegen mot Katten och Gurkan. Ett litet oansenligt men rent ställe där man ofta kan få reda på mer om vår ljuvliga huvudstad än man igentligen vill. Det är få som känner till stället i mina kretsar, men de som gör det hör till de som anses vara något ljusskyggare. Jag för min del har alltid ansett stället vara en god källa och därför inte brytt mig om ryktet. Det är dock få som vet att jag faktiskt tagit in där, de där gångerna när Hertigen och hans anhang bestämt sig för att sovra klientelet på Den Stegrande Enhörningen så har det varit bra att ta in på andra platser. Nu hade ju nöden ingen lag och jag insåg att jag måste få reda på mer om den här härvan innan jag kunde gå till aktion.

Lokatten följde mig tätt i hälarna, ja även framför hälarna när det verkade rätt ur hans nyfikna natur. Det tog oss inte många minuter att komma till bakgatan. En man låg i rännstenen och såg plågat upp. Just typiskt, ännu ett fyllo som JohanK och hans hantlangare kastat ut. Men det var något bekant med fyllot och i nästa ögonblick insåg jag att...

gå vidare hit
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Re: uppvaknande


Lady Silver Wolf när hon kommer in på Katten och Gurkan

... gå och kika här för att hitta vad som hänt innan

mannen var autokratens sons hantlangare eller snarare hans supabroder . Han om någon borde veta var autokratens son befann sig. Jag slet upp min doftflakong och satte den under den lullige mannens näsa. Han ryckte häftigt till och ett ögonblick såg han nästan nykter ut. Jag bad lokatten hjälpa mig och så släpade vi in mannen på värdshuset och anbefallde om starkt fjaederdryck. Jag såg till att mannen var någotsånär klar i huvudet innan jag började fråga "Var är autokratsonen? Var är Pfiefer?" Han dröjde med svaret...
 

Morgoth

Swashbuckler
Joined
2 Apr 2001
Messages
2,450
Location
Uddevalla, Västra Götaland
Re: På väg lite hit och dit?

Först var jag lite tveksam. Visste den här mannen någonting om mig? Jag, nykomling i staden? Kunde det verkligen vara så? Nej, jag tror inte det. Jag tror inte det. Nej.

Sov sött, min kära. Någonstans i alla dessa svarta år, nednötta till oigenkännlighet av myterna som präglar hela Faëpolis, vilar du fortfarande. Jag kan förnimma dig, även om det är svårt att se igenom dimmorna. Din svala kropp föll genom mörkret, ner i ett hav att förgiftade växter. Du vågade för mycket. Du ifrågasatte för mycket. När du till slut träffade botten av myternas grav fängslades du av deras törnen och förgiftades av deras lögner. Hyckleriet. Mytvävandet. Du var ung. Oförstörd. Ditt ansikte lent, men ditt hår starkt och rött. Dina ögon sjöng om en värld utan lögner, en värld där du och jag skulle leva tillsammans. En värld utan hyckleri och mytvävande, utan tomt prat. Men du föll. De förstörde dig. Och idag är du mitt enda ljus i slutet av tunneln, det enda som får mig att fortsätta på denna smärtsamma sökan efter min identitet.

Även om denne Arvidos, denne sagoberättare och mytvävare inte kan berätta vem jag är, kanske han kan berätta vem jag kan vara. Nu frågar han om mitt namn. Någonstans i mörkret lurar det. Jag kallar fram det. Ett underligt namn, som klingar av mina värsta farhågor. Snälla, kära, söta vän... säg inte att det var jag som förstörde dig!

"Morgoth."
 

Feliath

Swashbuckler
Joined
28 Nov 2000
Messages
1,905
Re: Trollväsen emellan

Med vänster hand smulade jag ned två blad vaniljte i pyrets nöthalva, och fyllde på med en skvätt vatten ur kannan medan jag gnuggade mig i tinningen med högerhanden. Jag tvekade ett tag innan jag tog till orda.

"Ja...ja, jag borde nog berätta alltihop, antar jag. Jag skulle precis till att nämna det ändå, när, öh -" Jag höll upp tuben.
"Du förstår, pojken som var här var sjunde son till en sjunde son, sade han - och jag tror honom - och han hade en lapp, med namn på som han sade att någon sett i en dröm. Jag visste det förstås inte när jag såg den, men ditt namn var med på den där lappen. Rising heter han, grabben. Jag tror vi borde leta på honom - och om det här är var jag tror det är," sade jag och viftade med det halvt uppskruvade röret, "så kan det vara precis vad vi behöver!"

Pyret hade blivit så uppspelt att han skvimpat lite te på sin jacka; det var tecken på hans fina sätt att han ändå låtit mig mala klart.
"Rising!" ropade han med en helt annan röst än den pipiga jag dittills hört; en fyllig, melodisk stämma genomlyst av glädje. Fastän den verkade fylla upp hela rummet tyckte jag ändå att den lät lite barnaartad. "Så var det! Alldeles rätt! Skynda, skynda! Jag måste träffa honom!"

Jag skruvade av tublocket och drog ut något som såg ut som en liten tubkikare av hård mahogny, fast med bukiga, mörkvioletta linser som buktade ut ur bägge ändar. Runt bägge ändarna och mitten av träröret satt silverglänsande ringvred; två med små bilder ingraverade i sig, ett med små glaspärlor i olika färger på. Tittade man in i röret kunde man se små ljusprickar glimma i det som stjärnor på en natthimmel, men inget annat. Fakturan föll ut på bordet när jag drog ut röret, och när jag såg den rynkade jag på pannan ett ögonblick; det skulle nog bli knivigt att betala både den och fönstret. Men det fick jag ta senare.

"Jajamensan! Jag beställde den här för att hitta mina läsglasögon. Ganska dumt egentligen, när man tänker på saken, för det hade varit mycket billigare att köpa ett nytt par glasögon av honom - Mariel Dimfrost är stadens främste linsmakare, förstår du; jag skulle aldrig ha råd att anlita honom om han inte vore en gammal vän - men jag är rätt fäst vid det där andra paret. Och de här kan hitta mer än bara glasögon. Nu ska du få se!"

Jag justerade linserna till "Röd", "Tyg" och "Kropp", och började svepa av mitt synfält. Efter ett par falsklarm fick jag syn på sammetsrocken där den guppade runt omisskännlig, i riktning bort från Faërengausts Cirkus. "Jag har hittat honom! Han verkar gestikulera, han har säkert sällskap! Skönt,då klarar han sig säkert."
Pyret-i-grönskan hoppade upp på min axel med ett språng som var enormt för hans storlek. "Om jag får se den där Rising kommer jag säkert ihåg något mer!", hojtade han med sin vanliga röst. "Framåt!"

Jag ställde mig upp, greppade raskt mitt paraply, gav sökkikaren till Mask och bad honom fortsätta hålla utkik efter det röda sammetsplagget och klev ut på gatan. Jag hajade ofrivilligt till; de flesta av husen i omgivningen hade blivit ännu värre tilltygade. Glassplitter och möbelspillror låg överallt på gatan, och på ett par ställen brann små eldar. Ett par ögonblick blev vi stående och överblickade förödelsen innan vi fortsatte vidare. Efter ett par kvarter fick vi till slut tag på en ricksha, dragen av två hundmän med trekantiga hattar och puffiga knäbyxor, och hoppade upp. Jag kastade åt honom en guinea, och Mask började genast ropa instruktioner.

"Följ den där rocken!"


/Feliath - Avanti!
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Re: och nu går vi:

Jag tittade en stund på mannen. Min blick vandrade från hans ansikte, så angeläget om att övertyga mig om förnuftet i det han sade, och papperslappen som han sträckte fram emot mig. Mycket riktigt var en rad namn skrivna på den, däribland mitt eget. Så tittade jag på mannens ansikte igen, och plötsligt förstod jag att min tystnad måste oroa honom. Han var ny i staden, det syntes tydligt, och förmodligen medveten om att det han sade kunde ha uppfattats som en galnings prat av en mindre öppensinnad person än mig själv. Jag log på ett sätt som jag hoppades skulle uppfattas som vänligt.

”Jag tror”, sade jag, ”att jag ännu inte fått veta ditt namn. Det tycks mig lite orättvist, med tanke på att du redan har mitt på din lista”.

Mannen verkade generad. ”Åh! Ursäkta mig! Jag glömde! Så fånigt av mig! Jag heter Rising”.

Jag tog hans hand och skakade den.

”Angenämt”, sade jag. ”Låt oss nu ta en titt på den där listan”.

Jag tog listan ur hans hand och gick igenom raden av namn, uppifrån och ned. Några av namnen kände jag igen; bekantskaper, kollegor och avlägsna släktingar. Andra var helt främmande för mig. En känsla uppfyllde mig, samma känsla som alltid drabbar mig när jag tar mig an ett stort projekt. Nyfikenhet. Jag kanske inte kunde hjälpa den här unge mannen med att hitta sanningen bakom hans lista, men jag kunde i alla fall göra mitt bästa.

”Var har du fått tag på de här namnen?”, frågade jag, och Rising berättade sin underliga historia. Jag nickade.

”Jag har hört talas om sådana saker. Visioner om vad som komma skall. Det är inte mitt fält, förstås - jag ägnar mig åt att utforska materien - men tillika intressant. Nå, du önskar ta reda på vilka av namnen på listan som är viktigast. Vilka beståndsdelar i en maskin som är av störst betydelse för att maskinen ska fungera beror uteslutande på vilken maskinens funktion är. Vår bästa strategi torde därför rimligtvis vara att lära oss mer om den här katastrofen som är i antågande”.

”Hur ska vi göra det?”, frågade Rising.

”Åh, jag vet inte”, svarade jag ärligt. ”Men jag kanske vet någon som vet”.

”Vem då?”

”Jag känner några personer uppe på akademin. Magikerakademin”, lade jag till när jag såg hans frågande min. ”Om det över huvud taget går att erhålla kunskap om vad det nu än är som väntar oss, så är de rätt personer för jobbet.”

Jag gnisslade tänder i tysthet, för egentligen var jag föga förtjust i tanken på att möta min gamle studiekamrat Walium. Men nyfikenheten hade mig nu i sitt fasta grepp och dessutom fanns Waliums namn med på Risings lista. Jag tog ut kursen mot Magikerakademin och vi började gå.

En tidningspojke sprang förbi med en bunt av dagens tidning i näven. ”Extra, extra”, ropade han. ”Troberg är i staden! Mannen i svart har anlänt! Kvinnor och barn uppmanas hålla sig inomhus”. Jag hejdade honom, lade en slant i hans hand och tog en tidning.

”Troberg”, sade jag för mig själv. ”Han fanns med på din lista, inte sant?”

Rising kastade en snabb blick på papperslappen. ”Det stämmer”, sade han sedan. ”Vem är han?”

”Jag vet inte så mycket om honom”, svarade jag medan jag skummade igenom artikeln. ”Någon slags mäktig krigare. Drar land och rike runt och ställer till ofog. Det sades att han var död, men tydligen var rapporterna felaktiga”.

”Vi borde hitta honom. Om någon kan hjälpa oss med att stoppa den annalkande katastrofen bör det vara en mäktig krigare”.

”Åh, jag är inte så säker på den saken, sade jag. Troberg är en mycket farlig man. Det kan nog vara bäst att hålla sig på avstånd från honom, åtminstone till att börja med”.

Plötsligt bromsade en ricksha in bredvid oss. Ut hoppade en man jag kände igen som Feliath, en antikvariatföreståndare från hamnkvarteren vars inrättning jag ibland brukade besöka i jakt på litteratur av det mer ovanliga slaget. På hans axel satt någon slags pyssling eller lilltroll (eller möjligtvis en vätte, etnologi har aldrig varit mitt gebit). De log båda glatt och gick oss till mötes.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Resa

Paus.

Åh nej. Den här killen är mörk, riktigt läskig. Jag kan inte hantera mörka och krångliga människor. Inte hjälpa dom. Jag är bara en enkel medelklasströstare egentligen. Jag hjälper och leker med ungar som redan kan stå hyfsat, och bara behöver lite fantasi. Jag har inte viljestyrkan och säkerheten att hantera sånt här. Det förstod han säkert så fort jag svarade honom om pojken om taket.

Jag kände en svettdroppe på nacken.

Íngen anledning att bli upprörd nu. Så illa är det ändå inte. Jag kan tas med folk rätt bra. Han har inte begärt något av mig, så jag behöver bara umgås med honom, lära känna honom.

"Så, Morgoth. Är du ny i Faëpolis? Vad sysselsätter du dig med? Vad gjorde du kring parken? Visst är det trevligt att åka tåg?"

Mina frågor besvarades med avvärjande och vaga svar.
En sökare. Det beror på vem man är. Han kunde inte berätta det. Tystnad.

Hussiluetter och grönområden passerade utanför fönstret. Jag vet iallafall hur man berättar en historia.

"En gång.." började jag "fanns det en mycket tungsint man som hetter Morgoth." Han fokuserade på mig, detta verkade fånga hans intresse. Fortfarande avvaktande. "Det fanns också en kvinna.." Aha! En skälvning! Han försökte nog inte visa det, men nu tror jag att jag vet vad han har försvunnit i.. "Men något kom emellan, en.." Jag sökte efter det rätta ordet i Morgoths ansikte "..en lögn!"

Då blickade han rakt igenom mig, inte runt mig som förut, inte på mig, utan rakt igenom. Sökande, anklagande, skrämt. Jag satt som fastnaglad. Jag befallde min tunga att röra sig, men den var stelfrusen.

Då tjöt tågets vissla och vi var framme. Förseglingen bröts, och jag kunde röra mig igen.

"Då var vi framme! Kom nu, så går vi av!" utropade jag och reste mig hastigt med min väska.

Jag gick i tankar på vägen, och hann lätta upp lite. Det hade varit lite tungt på sistone, bara. Men ändå.. Något var det med Morgoth. Osvikligt. Jag skulle kunna säga adjö efter det här och sedan glömma alltihop, och återgå till mina gamla ansvar, men den här gången skulle det inte gå. Det skulle inte vara rätt heller. Jag hade något att uppfylla med Morgoth.

Innan jag visste ordet av så var vi framme. Ett entonigt och uppgivet klonkande hördes då och då från tältet. Vi gick fram till, och jag lyfte på duken.

"Hallå där! Jag tog med mig en bok och ett tjusigt pussel!" hojtade jag glatt när jag steg in.
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,266
Location
Borås, Sverige
Re: Vid brädet

Jag såg på min motspelare, mäster Lurg när han tände sin pipa och lutade sig tillbaks. Jag tänkte just fråga honom om han ville spela ett parti till när ett väldigt skränande kunde höras utifrån gatan. Jag tittade mot det målade fönstret men kunde inte se något klar genom det.

"Vad är det som låter så därute. Man skulle kunna tro att det var upplopp. Det var väl inte idag som de skulle spela nästa match i trollboll?"

Lurg lyssnade fundersamt och fingrade på sin pipa. "Nej jag tror inte det. Vad är det för dag i dag? Det är väl den trettiotredje Tubriari som matchen är. Jag är helt säker på att det inte är idag."

Det lät som om skränandet kom närmare, som om det var på väg hit...
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Re: Resa

"Åh, tack gode gud..."
Det sista var inte mer än en viskning och jag bröt ut i gråt. En natt och flera timmar in på dagen hade jag legat där på backen utan att någon hört mitt bankande på krukan. Jag hade i stort sett gett upp då ett glatt ansikte tjeckt inklämt mellan en cylinder och en lång tanig kropp tittar in.
"Hallå där! Jag tog med mig en bok och ett tjusigt pussel!"
Jag grät av glädje då han lyfte upp mig till rullstolen och grät av sorg då jag såg röran i mitt lilla tält som ända till igår innehållit allt jag ägt och nu bara var en tom röra.
Mannen, som presenterade som Arvidos, var både glad och trevlig. Han tröstade mig och gav mig en bok, "Himladansen". Den handlade om mig...

Arvidos hjälpte mig, trots att jag bedyrade att det inte behövdes, att städa upp mitt lilla tält. Vi tittade på pusslet, men trots att vi slog våra kloka huvuden ihop fick vi inte ihop det. Inte idag i vilket fall.
Men det kändes ändå befriande. Jag hade inte skrattat på länge. Jag kunde inte ens minnas hur länge sedan det var jag skrattade senast. Jag hade förlorat allt, men vunnit en vän.

Arvidos rullade ut mig i solen, trots lervällingens försök att stoppa våran framfart lyckades vi hålla gott tempo. Rullade fram på kullerstensgatorna. Jag hade ju inte kunnat ta mig ut på samma sätt som förr så det här var en otrolig upplevelse. Vi kom fram till ett kafé. Arvidos rullade mig till ett bord, satte sig på en stol mittemot och ropade till sig en av de mekaniska kyparna, samtidigt som han grävde i fickan efter något. Kyparen rullade fram, tog våra beställningar, ett stycke scones åt oss var, och en kanna kamomillté, rullade ut och kom strax tillbaka med, ja, åtminstone nästan det vi beställde.
Ur fickan drog Arvidos upp några märkliga pyramider, elegant snidade i trä. Han ställde upp dem på bordet och berättade om något spel han spelat för länge sedan. Reglerna var lätta och det tog inte lång tid innan jag kunde ge honom en match. Jag lyckades vinna en gång, men de andra tjugosju gångerna vann Arvidos. Det gjorde inget.

"Var det vackert?"
Frågan kom som en chock, men Arvidos såg oblygt, nästan barnsligt nyfiken ut. Jag var ganska säker på att jag visste vad han menade, men för att undvika missförstånd var jag ändå tvungen att klargöra vissa saker.
"Boken är inte färdigskriven än, eller hur?"
Arvidos slog ner blicken och började plocka ihop pyramiderna.
"Nej, och det är inte heller min bit att göra... Det är din bit kvar..."
Jag såg på honom, förundrad av hans ärlighet. Han hade skrivit ihop de kända delarna av min historia och samlat dem här. Nu var det upp till mig att skriva klart berättelsen om min himladans.

"Ja, det var underbart vackert, men jag förlorade mycket."
Mina ögon började tåras, när minnena kom tillbaka. Jag försökte förtränga, men gud, det var svårt.
"Äh, jag är för vek för sådant, jag ska leta rätt på dig när jag skrivit klart."
Jag försökte le, men tårarna forsade ner för mina kinder. Arvidos reste sig och började rulla vidare med mig. Jag visste inte var vi var på väg, men det var länge sedan jag mådde så bra...
 

Ceram

Hero
Joined
2 Aug 2003
Messages
883
Location
Göteborg
Iaktagelser från en blomkruka

Obemärkt kurrande bakom en blomkruka iakttar en tvättbjörn diskret händelserna.

”Varför skulle jag övervaka den invalide mannen?” Undrar han tyst för sig själv.
”Vad står i den där boken?”. Boken kunde visserligen vara en slump i samanhanget men slumpen var något Ceram slutat tro på under de senaste dagarna. Trotts att han gett ytterst knapphändig information om den invalide mannens görande hade ändå hans ’uppdragsgivare’ funnit det hela mycket relevant. Trotts sin stora motvilja mot den man som för ett par dagar sedan tryckt upp honom mot väggen och hotat att strimla hans vackra svans kunde Ceram inte låta bli att vara fascinerad av både honom och den invalida man han nu visste kallades Yassilus.

En tvättbjörn är ingen varelse konstruerad för strid. Högväxt som en pudel och med tänder gjorda för att äta mat som redan är död litar Ceram alltid till sin förmåga att fly eller prata sig ur knipor. Inget av detta fungerade mot ’uppdragsgivaren’. Denna man in svart utstyrsel och med mycket hotfull röst hade varit helt immun mot hans försök att lura sig ur knipan. ”Övervaka honom och rapportera när han sover” var de order som hotats in i Cerams huvud, en tvättbjörn är inte det vanligaste inslaget i stadsbilden men inget invånarna reagerade på. De flesta dömer givetvis ut honom som lika omöjlig att kommunicera med som sina lantliga släktingar vilket gör att Ceram kan röra sig obemärkt i stora delar av staden.

Efter att ha bevittnat flera känsloutbrott har Ceram fyllts av en ömhet och medkänsla för Yassilus. Hoppa upp i hans knä, ge honom en kram och prata uppmuntrande med honom säger denna medkänsla. Skräcken för ’uppdragsgivaren’ tvingar honom att undertrycka denna medkänsla och sitta kvar bakom blomkrukan med sina grubblerier.
 

Mask_UBBT

Hero
Joined
9 Dec 2001
Messages
1,795
Location
Tensta, Späckholm
Re: och nu går vi:

”Vi möts igen, min unge herr Rising!” sade Feliath glatt. ”Förvånad att se mig? Var inte snopen, jag hade själv inte förväntat mig att få lägga ögonen på er igen så här pass raskt.” fortsatte han med ett skratt. ”Om det inte hade varit för den här lilla krabaten hade det med alla sannolikhet blivit så. Även om han inte kunde göra något åt min trasiga dörr så minskade han antalet av alla sorter oväntade gäster i mitt lilla antikvariat.” avlutade han med ett skratt, och allas blickar vändes emot mig. När han märkte att jag tydligen inte svarade, utan var trollbunden av något annat, började han tala om våran resa dit, och hur vi hade funnit dem, och slutligen, att jag promt hade bett honom föra mig till Rising.

Jag hörde inget av detta. Min lilla kropp må ha suttit på feliaths axel, men resten av mig hade förirrat sig in i Risings ögon. I dem speglade sig minnet av min vinterdröm, i den såg jag allas vårt syfte, anledningen att vi stod där vi gjorde. Jag såg Risings alla familjeled, och jag såg vilka frukter som grott ur det frö med vilket jag sått hans familjeträd för så länge sedan. Mitt lilla pysslingminne svämmade över. Profetiorna, tecknen, rädslan för det slutgiltiga kriget, de ändlösa nätterna av samlingar vid silverälvens delta i försöken att finna ett sätt att värja bort katastrofen. Jag ville skrika till rising vad hans roll var. Jag ville få honom att förstå vart stigen han redan börjat trampa ledde honom. Vad han var, vilken betydelse hans val skulle komma att ha, och främst av allt ville jag varna honom för vad som vilade i jorden, själva anledningen till varför vi älvor grundat Faëpolis just här. Hur allt hängde ihop, källan, bergen, staden, akademien, monoliterna i väst och öst samt hur hans blotta existens tydde på att den apperatur som byggts för så länge sedan nu satts i rörelse, där han själv var den viktigaste delen.

Jag ville berätta allt.
Men det gjorde jag inte. Han skulle inte förstå. Inte ännu. Jag visste att ifall att jag funnit rätt. Det var ett gott tecken. Ett mycket gott tecken. Vi hade forfarande den barske fru tid på vår sida. Jag lovade mig själv att köpa en hel teservis till henne om vi någonsin överlevde det här.

Utan att ens egentligen märka att jag avbröt Feliath när han talade vitt och brett om draghundarnas oerhörda odör tog jag till orda, och använde min mildaste röst och mitt bredaste leende.

”Goddag, käre Rising. Hur mår Gamlemor? Och jag är ledsen för den tragiska bortgången av er käre gammelfarfar, men jag vill att du ska veta att han dog med ett fullföljt syfte, och mycket mer kan ingen varelse begära att få ut av livet. Tro mig, jag har viss erfarenhet av området.”

Risings tidigare blick av skepsis byttes emot en blandad blick av skepsis och fövåning, med en skymt av vördnad. Jag breddade mitt leedne lite extra, och fortsatte.

”Jag ber om ursäkt om vi tog lång tid på oss att finna dig, men på vägen var vi tvungna stanna så jag kunde väcka några gamla bekanta på vägen. Några lata snödroppar som varit lite sena, ett par rastlösa guldaklejor, Strandtrift, en hel rabatt med röda flikanemoner och de pryda stockrosorna framför biblioteket. Vissa saker kan man inte skjuta på morgondagen, oavsett hur bråttom man har någon stans. Vi hittade dig genom att nyttja den här lilla kikaren, vars tillverkares namn vi säkerligen kan finna på din lilla lista. Vad hette han, herr Gråblåst?” frågade jag, och vände mig glatt emot Feliath.

”Öh... Dimfrost, kallas han. Det är trollet som bor uppe i Uqbars torn. Han... ja... det var han som gjorde det.” svarade Feliath, och tittade med en lite konfunderad blick på pappret som Rising började ta fram ur sin ficka.

”Ja, och mitt namn är Mask” fortsatte jag. ”Pyret-i-grönskan, den gröne lille riddaren, som jag kallades för länge sedan, och min roll på denna jord är att vagga in allt som växer och se efter det under vinterns hårda nätter. Och idag tycks det som om fröken öde har tagit mig till dig, och jag är inte den typen som försöker strida emot mitt öde.”

Rising tittade på sin lapp och viskade något till sin kamrat brevid sig. Jag gnolade en liten sång. De stod och tisslade och tasslade såpass länge att jag började bli rejält rastlös. Till slut slutade de, och såg inte ett dugg mindre förvirrade ut nu än ögonblicket tidigare.

”Så...” började jag. ”...minst två av er har ätit brända mandlar idag. Vem av er tänker köpa en strut till mig, egentligen?”
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,277
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
det dröjande svaret

...suputen, försökte vindla med ögonen och svimma. När han hängt tyst en stund, visste han att de inte gått på det. Han harklar sig, låtsas vakna. Jo, jag skulle behöva.. (drickat var redan framme) .. eh..
-vadå ?
-jo, eh... ett bad ..
Hon upprepar sin fråga om Pfiefer, "Var är autokratsonen? Var är Pfiefer?"

Han ler till svar, men sluter munnen med ens, tveksam över vad som kan fastnad mellan tänderna. Han mumlar något.

Jag dömde om att en kvinna skrek risinga risa mi, att berg uggla och varg skulle mötas...

Då dömmen inte distraherar samtalsämnet, säger han..
-Nog för att jag inte skulle berätta, men han skulle till Uqbars torn för att betala en skuld... ..får jag en slant till dricka nu?
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Re: Torget och mannen i svart

En skugga föll över mannen som kallade sig Troberg. När han tittade upp såg han först bara ett väldigt troll, men alldeles intill såg han en skallig man med ett gråsprängt skägg och en vit jacka. I hans ögon verkade tusen guldfärgade korn lysa. Stadens gatlyktor började tändas i takt med att skymningen sänkte sig över husen.

- Den famöse Troberg antar jag? Det är inte ofta män av din kaliber gästar vår lugna lilla stad. Tillåt mig att bjuda dig på lite förfriskningar innan Riddar Örnfot eller någon annan tråkig typ kommer hit och börjar ställa obehagliga frågor. Det ska visst finnas något enklare ställe här i närheten, Katten och gurkan om jag inte missminner mig.

Walium och trollet började gå utan att se om Troberg följde efter. Troberg följde dem med blicken utan att röra en min för att slutligen nästan ljudlöst följa efter dem.

- Säg mig Mäster Troberg, hur undslapp ni egentligen vid Meakon-passet? Jag hörde att ni var omringad av 10 av Greve Celdars bästa svärdsmän.
Walium gav Troberg en artigt frågande blick samtidigt som han öppnade dörrarna till Katten och gurkan och det glada bullret spillde ut på gatan.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,322
Location
Helsingborg
...orsakat av sålda ord

<CENTER><HR SIZE=1 COLOR=000000 WIDTH=90%></CENTER>Jag och min bror hade tagit oss ner från taken via en av stadens alla broar som band samman husen och rörde oss på gatorna. Vi var hungriga. Jag söp in dofterna av de alla tilltugg som bjöds ut av försäljare. Honungsdoppade vårskott, sötat vatten, gnesselpinnar, tjäderkött. Till och med från de förbipasserades andedräkter kunde jag känna lukten av mat. Jakten på ärenden hade varit oss olycksam. Det enda vi hade ätit idag var ett torrt kornbröd som min bror hade snappat åt sig från ett stånd. Min bror hade en förmåga att kunna passera obemärkt och detta gagnade oss i stunder som nu.

Många var de rykten som fanns i staden. Takåspojkarna var i regel dem som fick höra dem först och var också dem som spred dem vidare. Ryktena kunde även ta sig form av värdefull information och den var detta jag var på väg för att sälja. I en trång, mörk gränd knackade jag på en sliten dörr. Jag hörde tunga steg inifrån och när dörren öppnades så tornade en stor gestalt upp sig i dörren. "Du igen, pöjk... och din 'bror' också kanske?". Han grinade hånfullt mot mig. "Öh, in med dig", sade minotauren medan han slet tag i min krage och kastade in mig i den lilla hallen innanför dörren.

Jag ville endast avlägga en snabbt visit, få mina pengar för informationen och sedan använda dem på mat. Tydligen gick inte det för sig. De ville minsann att jag skulle följa med och visa den plats som min information handlade om. Två män skickades med mig och jag ledde dem till tältstaden, där jag hade hört om och upptäckt en invalidiserad, ung man som skulle vara ett lätt byte för plundring.

De två männen betalade det jag blivit utlovad och begav sig in i tältet. Jag hörde den rullstolsbundna skrika på hjälp men blev snabbt tystad. Tom inombords stod jag och lyssnade på det oväsen de förde i tältet. Männen sprang ut ur tältet med sina fynd men själv kunde jag bara stå kvar, hörandes på snyftningarna inifrån tältet. Men varför skulle jag bry mig? Mitt liv är precis lika dåligt som den andres. Varför skulle jag bry mig om att jag dragit ner en annan till min nivå? Regnet tog i igen och jag och min bror sökte åter vår tillflykt till taken och lyckades somna under ett takutsprång för ett fönster.
<CENTER><HR SIZE=1 COLOR=000000 WIDTH=90%></CENTER>
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Torget och mannen i svart

- Den famöse Troberg antar jag? Det är inte ofta män av din kaliber gästar vår lugna lilla stad. Tillåt mig att bjuda dig på lite förfriskningar innan Riddar Örnfot eller någon annan tråkig typ kommer hit och börjar ställa obehagliga frågor. Det ska visst finnas något enklare ställe här i närheten, Katten och gurkan om jag inte missminner mig.
Walium och trollet började gå utan att se om Troberg följde efter. Troberg följde dem med blicken utan att röra en min för att slutligen nästan ljudlöst följa efter dem.
- Säg mig Mäster Troberg, hur undslapp ni egentligen vid Meakon-passet? Jag hörde att ni var omringad av 10 av Greve Celdars bästa svärdsmän.
- De var inte bra nog. Det var jag. Jag arbetar inte för förfriskningar, hoppas du har något mer substantiellt att föreslå.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Re: och nu går vi:

Det lilla pyret som talade till mig var förmodligen det mest fascinerande av allt jag hittills hade sett i staden. Något mer magiskt och förtrollande kunde jag väl knappast ens hoppas på att få möta, tänkte jag, men började samtidigt förstå vad Ebezikel hade sagt till mig under gårdagen; ty jag hade faktiskt så smått börjat vänja mig vid alla konstigheter som tydligen hörde till vardagen här i Faëpolis.

Jag tummade förstrött på den märkliga kikaren som antikvarien använt för att hitta mig, och vägde den i mina händer. Jag nickade och log för mig själv när jag skruvade på dess ringvred och kunde konstatera att jag återigen hade kommit i kontakt med en manick med fjädrar, hjul och kullager. "Allt handlar om vikter och motvikter," tänkte jag för mig själv. Precis efter att jag fått höra talas om Troberg; mannen i svart, så kom jag att få möta denna lilla pyssling som verkade äga hela regnbågens färger i sitt inre.

För en kort stund kastade jag en flyktig tanke till den hemliga väska som fortfarande väntade på mitt rum på Tunnan och Stopet. Min svarta väska. Sedan skakade jag bort tanken ur huvudet och intalade mig att det här minsann inte var rätt tidpunkt för sådana föreställningar. Istället tvingades jag erkänna att det lilla pyrets prat om mandlar hade börjat göra mig riktigt hungrig.

Någon mandelförsäljare syntes dock inte till. Vid det här laget hade vi lämnat de hemtrevliga hamnkvarteren och den folkliga stämningen vid cirkusen långt bakom oss. Nu var vi betydligt närmare slottet och här var gatorna bredare och kantade av betydligt tjusigare restauranger och butiker. När vi kom fram till ett litet runt torg kantat av blommande äppelträd och en välansad häck som ringade in en gammal, mörk byggnad med ärgat koppartak, som jag senare förstod var stadens rådhus, så fann dock den påhittige Dnalor ett finurligt sätt att råda bot på den lilles gottesug: Leksaksmakaren plockade upp ett äpple ur en korg med fallfrukt som ställts fram åt kvarterets barn, och putsade det lätt med ärmen innan han började skära det i smala klyftor med ett vasst verktyg som han plockade ut ur ett ettui han burit i innerfickan; ett verktyg som verkade vara både en kniv, spatel och skruvmejsel i ett. Sedan gick han fram till en liten blyg flicka med fräknar över hela ansiktet och stora, granna svanvingar på ryggen, och införskaffade av henne en pappersask med sesamfrön som doppats i mörk honung och sedan fått stelna. Det tycktes egentligen ha varit ämnat som fågelmat åt de granna påfåglar som stoltserade runt på trappan framför rådhuset och som stundtals tog sig ett dopp i fontänen på torgets mitt, men det visade sig också duga utmärkt som smaskigt strössel på äppelklyftorna. Jag, antikvarien och leksaksmakaren kunde inte låta bli att smaka på varsin klyfta av smaksensationen, och både jag och Feliath menade att det minsann inte var pjåkigt alls, fastän Dnalor själv envisades med påståenden om att det skulle ha varit mycket godare om man också haft tillgång till farinsocker. Mask blev dock så förtjust att han till sist vecklade ut pappersasken så att han skulle kunna komma åt att slicka hela arket rent från varje droppe av honung och äppelsaft.

När det lilla pyret var mätt och belåtet så kröp det in i Feliaths bröstficka och lade sig där för att sova, och vid det laget kunde ingen av oss längre uthärda. Vi var tvungna att äta. Som av en händelse hade vi då styrt våra steg mot en av de mest omdiskuterade tavernorna i hela staden, även om varken antikvarien eller leksaksmakaren besökt det förut: "Hildas". Så fort jag hade sett en skylt med snirkliga bokstäver som glatt meddelade att "kringelsäsongen har börjat!" så förstod jag att vi hade kommit till det ställe som Fogge talat till mig om under gårdagen. Jag var nyfiken på både kringlorna och Hilda själv, som tydligen skulle vara anslående vacker, och fick därför en chock när jag öppnade dörren och steg in.

Framför mig stod nämligen en kvinna vars strategi här i livet tycktes vara att försöka bekämpa ålderns annalkande rynkor genom att helt enkelt fylla sig själv med så mycket flott och godsaker att den stackars hud vars olyckliga lott här på jorden var att försöka spänna över hennes gargantuanska gestalt, var så hårt uttänjd att den såg ut att brista när som helst; rodnad, svettig och blank som skinnet på ett ungt äpple. Intrycket förstärktes av ett kolossalt överbett som fick hennes stackars mun att nästan försvinna i ansiktet mellan framkäken och dubbelhakorna.

"Väh-komna ffka ni vahra!" utbrast hon i en komisk grimas.

För ett ögonblick undrade jag hur jag kunnat missförstå Fogge så till den milda grad, men lyckligtvis var inte mina vänner förstummade av chocken på samma sätt utan började istället att göra varsin beställning. Det dröjde ända tills någon gäst ropade "Hejdå, Helga" till kvinnan på vägen ut som jag kunde återfå min sans. Det var alltså inte hon som var Hilda! Jag skrattade ett kort skratt för mig själv och skakade på huvudet medan jag bad att få en stor tallrik mangoldsoppa. Hon hällde med vissa besvär upp soppan i ett djupt lerkärl och lade sedan i en ägghalva som hon också saltade innan hon gav mig tallriken.

"Om det går för sig betalar jag gärna extra för två ytterligare ägghalvor, kära frun." började jag, och harklade mig sedan: "Och så måste vi bara få smaka på husets berömda kringlor, jag hoppas att det är möjligt?" Hon skulle precis till att svara då jag flikade in ytterligare en fråga: "Och så undrar jag var Hilda själv kan vara? Jag skulle så gärna vilja träffa henne, förstår ni." Vid det här laget så kastade kvinnan en hastig blick över mig och log ett förstulet leende innan hon riktade sin hand mot matsalen med ett av hennes fläskiga korvfingrar i en pekande gest och sade att "hon kohmmer me krihnglorna till borden" med vänlig uppsyn, och tillade "och inte ffka du behöhva betala ekfftra för nåhgra ägghahlvor, inte!" innan hon lade ner två nya ägghalvor och saltade dem båda.

Jag var på väg mot bordet, där Dnalor redan hade börjat sippa på soppan och där Feliath var redo att hugga in på den stora portion pannkakor han blivit serverad, då jag plötsligt frös till is. Matsalen framför mig var nämligen helt och hållet symmetrisk inför min blick. Varje gäst som satt på vänstra delen av matsalen hade en motsvarighet på den högra. Jag såg två kvinnor sitta på andra sidan av mina vänners bord, och de hade kunnat vara Dnalor's och Feliath's respektive tvillingsystrar, den ene satt med en pannkakstallrik framför sig på exakt samma sätt som Feliath gjorde, medan den andra hade en soppsked i vänster hand och sippade i sig av soppan exakt samtidigt som Dnalor gjorde med sin högerhand, på andra sidan. Det märkliga fenomenet varade inte länge, men jag förstod ändå hur nära ödet måste ha varit att träda in i sitt kritiska skede. Vikter och motvikter. Allt handlar ju om vikter och motvikter. Innan Hilda ens hade uppenbarat sig framför mig så förstod jag att hon skulle komma att vara Helgas spegelbild; en ouppnåligt vacker sulfidliknande kvinna som saknade Helgas alla sympatiska drag.

I nästa sekund passerade mycket riktigt ett förtrollande skönt väsen förbi mig. Omkring hennes ljuva gestalt kunde jag skönja ett spöklikt, flämtande skimmer; och varenda en av hennes rörelser tycktes förföriskt ringlande och hypnotiskt välberäknande. Det var med ett par lömskt iögonfallande steg hon styrde sin välsvarvade lekamen i en alldeles egen, obesvärad dans mellan borden i matsalen, och jag konstaterade att inget syndfullt fattades henne förutom möjligen horn och bockfötter. Det var när hon böjde sig framåt för att lägga en korg med nybakade kringlor hos mina vänner som jag för första gången såg hur hon ömsom ändrade uppenbarelse från att vara en underskön kvinna till att ömsom anta skepnaden av en jättelik, fläckig kanin...

Om jag bara hade varit vid mina sinnens fulla bruk hade jag skrikit "Heliga guds moder! Hilda är en mara!!!", men jag kunde inte förmå mig till att ens tänka illa tankar om henne. Istället var jag hänförd av hur ödets symmetri verkade leka med mig: En anskrämligt ful kvinna blir avlöst av en oemotståndligt vacker; allt handlar om vikter och motvikter.

Det var då min egen motvikt kröp upp bakom mig och slog mig medvetslös. Om någon av gästerna hade kunnat slita sina ögon från marans dansande steg och vänt sig om så hade de sett två unga män i röda sammetsrockar lämna tavernan, den ene bärandes den andre på sin axel...
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Katten och Gurkan, mannen i svart...

fortsättning från denna
och denna

Jag svor på ett föga damlikt sätt. Min mor hade satt mig ensam på kammaren i ett par dygn med bara mat och vatten, men hon var inte här. "När din, din... Qaderunte, när? Hur länge sedan begav han sig dit?" Ja g kunde då inte begripa varför Pfiefer skulle begett sig dit, han kände väl inte ens till Dimfrost och dennes verkstad? Det skulle då inte förvåna mig om han gett sig dit på ett av sina sedvanliga praktiska skämt, men det var absolut fel gentleman att reta. "Varför skulle han dit?" Den försupne glanade upp på mig och undrade återigen om han kunde få sig ett bad på Fruns bekostnad. "Nå men Karl, tala ut då!" dundrade jag på. Inte riktigt mitt sätt, men med tanke på att jag nyss misst min bästa vän så glömde jag att visa hänsyn.

Uppenbarligen bet det inte på mannen. Han verkade snarare upptagen med sina egna fyllehalucinationer, men ändå verkade han alltför klar, alltför nyckter för att vara så lullig.

Det var då dörren gick upp igen. In från gatan tog sig ett gigantiskt troll. Han fyllde hela dörröppningen med sin massiva gestalt. Den skräckinjagande varelsen tittade sig runt i rummet, verkade nöjd och med det tog han ett långt kliv in. Jag måste medge att jag aldrig riktigt har klarat av Troll. De ger mig en känsla av att vara oerhört liten och sedan biter oerhört få trollkonster på dessa varelser. De är vad man säger magiskt imuna, visserligen inte totalt... men jag kunde ingen besvärjelse som kunde påverka dessa jättar. Efter monstret skred två gestalter in. Den ene kände jag väl. Den andre verkade dock bara vagt bekant. Den vita jackan gav mig dock mer besked. Jag gillade inte de rykten som gick kring denne man. Fast, jag har ju inte så mycket till övers för stadsbor av det slaget. Jag har också en del åsikter om Akademin. Deras läror hade jag lärt mig ta med en hel del saltnypor.

Troberg verkade mindre förtjust i att se mig igen och ignorerade mig duktigt. Min försupne vän tyckte tydligen inte heller om åsynen av de tre. Men med Trobergs ryckte kunde jag förstå honom. Lokatten den lilla filuren rättade bara till sin nya mantel, det som avslöjade hans nervositet var dock öronen, de klippte oroligt och ville vika sig bakåt...

Jag ropade till värdshusvärden att han skulle hälla upp ett bad för min kamrat...
 

Man Mountainman

Storsvagåret
Joined
17 May 2000
Messages
7,978
Location
Barcelona
Re: och nu går vi:

Jag sträckte mig frånvarande efter en kringla och satte den i munnen. Min blick följde Hilda när hon återigen lämnade rummet och först när hon helt var utom synhåll så förmådde jag vända bort blicken. Jag sneglade på Feliath.

”Hon är en formidabel kvinna, inte sant?”

Feliath svarade dock inte, utan stirrade endast mot den plats där vår vän Rising hade suttit för bara någon minut sedan och där det nu inte satt någon alls.

”Han är borta”, sade pysslingen Mask (eller om han nu var ett knytt).

”Han har säkert bara gått ut för att tömma blåsan. Han kommer nog tillbaka”. Sade jag.

”Nej!”, sade Mask. ”Han är borta! Jag kan känna det!”

”Oroa er inte!” sade Feliath. ”Jag har ju sökkikaren”

Feliath satte kikaren till ögat och började titta runt. Jag var väl bekant med Mariel Dimfrost och hans skapelser och visste därför att Feliath hade rätt: det fanns ingen anledning att oroa sig, om Rising gick att hitta så skulle vi hitta honom.

”Det här kan inte stämma”, sade plötsligt Feliath.

”Vad?” frågade jag och Mask unisont.

”Det är två av dem”, sade Feliath. Han gav kikaren till Mask, som fick titta.

”Och den ene bär på den andre”, bekräftade Mask. Även jag fick titta i kikaren.

När jag såg de två figurerna så höll de just på att smita in genom bakdörren på ett hus en bit bort.

”Vem av dom är Rising?” frågade jag, för i mina ögon såg de verkligen exakt likadana ut, även om det såklart kunde bero på att de hade ryggarna vända åt vårt håll.

”Strunta i det!” sade Feliath. ”Vi måste hinna ikapp dem!”

Sagt och gjort. Vi bröt upp från vår måltid (jag lade några slantar på bordet som betalning för maten) och skyndade ut från Hildas. När vi kom ut på gatan kunde vi se en sak som fick oss att röra oss ännu snabbare.

På taket till huset som Risingarna försvunnit in i hade ett väldigt luftskepp kastat ankar.

Lessen, har inte tid att skriva mer: måste iväg och ta studenten
 
Top