Mask_UBBT
Hero
Re: Trollväsen emellan
Ljudet och det flygande föremålet kom så tätt inpå varandra att jag inte hann titta upp från mitt valnötsslkal innan Feliaht föll till golvet med ett brak. Efter att ha skakat av mig den första förvåningen gick jag bort och satte mig vid kanten av bordet och tittade med ett leende på när han förvirrat satte sig upp och satte hatten till rätta. Jag skrattade lite, och när den stora herrn såg ut att ha samlat sig något verkade han också ganska road av sin klumpighet.
”Jag ber om ursäkt om det var mitt fel det där, herr Gråblåst, ni verkar inte, om jag får säga så, vara den här sorterns förvirrade typ till vardags.” sade jag och log brett.
”Nej, inte alls, egentligen, det ger jag er mitt ord på, lilla herrn” skrattade Feliath när han tittade runt sig på golvet efter projektilen som klubbat ner honom. ”Men det har varit en väldigt ovanlig dag idag, först...”
Han avbröt sig, och försökte lådsas om att det var för att han hade fått syn på den lilla tupen som han genast plockade upp, men jag förstod att det hade någon koppling till ynglingen han träffat tidigare. Jag log, gåtor var bland det bästa jag visste! Men istället för att börja fråga ut honom valde jag att fortsåtta samtalet i en lite annan riktning, istället.
”De är de ovanliga dagarna som är de bästa, även om de kan vara obehagliga ibland. Även törnbuskar har blommor, ser du, och de ovanliga dagarna är de dagar då det kan slå ut nytt blom i knoppen, så att säga. De är de ovanliga dagarna som knoppar slår ut, älvbarn föds, eller...”, sade jag och pekade emot Feliaths inslagna dörr. ”Eller de dagarna som folket höjer sina röster. Eller som dessa röster kväses, eller denna ilska riktas fel, för den delen. Törnbusken har även sina taggar, det är sant, men om man alltid envisats med att beklaga denna självklarhet kanske man aldrig ens hade sett rosens skönhet. Ta nytta av de onvaliga dagarna mer än något annat, för jag ser ingen anledning att sitta och berätta för mina barnbarn alla dagar som varit likadana för mig.”
Feliath såg lite tankfull ut när han reste sig upp med tuben i handen, och nickade lite när han bostade av sina kläder.
”Det ligger kanske något i det.” sade han till sist, satte sig ner, och började skriva av locket på den lilla kapseln.
Nu övervann min oproportionerliga nyfikenhet min mer proportionerligt lilla självdiciplin, och jag kunde inte låta bli att fråga;
”Vem var det som du hjälpte fly ner i luckan där?”.
Feliath verkade något tagen av frågan och slutade skruva på kapseln.
”Eh, jag...” började han, men jag kände att det var lika bra att lägga korten på bordet.
”Jag hade vetat om det även om jag inte kommit in i rummet innan du hjälpt honom ner i luckan. En liten bit av mig finns i varje levande varelse, även i dig. På sätt och vis har jag kännt dig sedan innan du föddes, på sätt och vis har jag aldrig träffat dig, min store vän. Ingenting slår rot utan min försyn, men själva växandet är i era händer.” förkunnade jag, stolt över mig själv och mitt värv. Jag log brett, för att inte verkar skrämmande eller för självgod, och fortsatte milt ”Jag tror jag på något vis är ämmad att träffa pojken, för när jag såg honom gjorde sig ett minne av en vinterdröm påminnt. Tyvärr vet jag inte varför jag ska träffa honom, när, eller ens vad utgången kan tänkas bli, men jag vill gärna veta mer om honom, förstår ni. Om det nu var en slump att jag hamnade i just er skorsten så bekräftar det min misstanke om att Hans majestäet slumpen har den gode frun Ödet som maka. Eller bara ett sinne för humor. ”
Medan jag väntade på ett svar flög en liten tanke igenom mitt lilla huvud: Hoppas jag inte alarmerade honom nu. Jag gillar den här karln. Äkta.
Jag tog upp min valnötshalva och tömde den i ett svep, och sträckte leende fram den med bägge mina små händer emot Feliath.
Ljudet och det flygande föremålet kom så tätt inpå varandra att jag inte hann titta upp från mitt valnötsslkal innan Feliaht föll till golvet med ett brak. Efter att ha skakat av mig den första förvåningen gick jag bort och satte mig vid kanten av bordet och tittade med ett leende på när han förvirrat satte sig upp och satte hatten till rätta. Jag skrattade lite, och när den stora herrn såg ut att ha samlat sig något verkade han också ganska road av sin klumpighet.
”Jag ber om ursäkt om det var mitt fel det där, herr Gråblåst, ni verkar inte, om jag får säga så, vara den här sorterns förvirrade typ till vardags.” sade jag och log brett.
”Nej, inte alls, egentligen, det ger jag er mitt ord på, lilla herrn” skrattade Feliath när han tittade runt sig på golvet efter projektilen som klubbat ner honom. ”Men det har varit en väldigt ovanlig dag idag, först...”
Han avbröt sig, och försökte lådsas om att det var för att han hade fått syn på den lilla tupen som han genast plockade upp, men jag förstod att det hade någon koppling till ynglingen han träffat tidigare. Jag log, gåtor var bland det bästa jag visste! Men istället för att börja fråga ut honom valde jag att fortsåtta samtalet i en lite annan riktning, istället.
”De är de ovanliga dagarna som är de bästa, även om de kan vara obehagliga ibland. Även törnbuskar har blommor, ser du, och de ovanliga dagarna är de dagar då det kan slå ut nytt blom i knoppen, så att säga. De är de ovanliga dagarna som knoppar slår ut, älvbarn föds, eller...”, sade jag och pekade emot Feliaths inslagna dörr. ”Eller de dagarna som folket höjer sina röster. Eller som dessa röster kväses, eller denna ilska riktas fel, för den delen. Törnbusken har även sina taggar, det är sant, men om man alltid envisats med att beklaga denna självklarhet kanske man aldrig ens hade sett rosens skönhet. Ta nytta av de onvaliga dagarna mer än något annat, för jag ser ingen anledning att sitta och berätta för mina barnbarn alla dagar som varit likadana för mig.”
Feliath såg lite tankfull ut när han reste sig upp med tuben i handen, och nickade lite när han bostade av sina kläder.
”Det ligger kanske något i det.” sade han till sist, satte sig ner, och började skriva av locket på den lilla kapseln.
Nu övervann min oproportionerliga nyfikenhet min mer proportionerligt lilla självdiciplin, och jag kunde inte låta bli att fråga;
”Vem var det som du hjälpte fly ner i luckan där?”.
Feliath verkade något tagen av frågan och slutade skruva på kapseln.
”Eh, jag...” började han, men jag kände att det var lika bra att lägga korten på bordet.
”Jag hade vetat om det även om jag inte kommit in i rummet innan du hjälpt honom ner i luckan. En liten bit av mig finns i varje levande varelse, även i dig. På sätt och vis har jag kännt dig sedan innan du föddes, på sätt och vis har jag aldrig träffat dig, min store vän. Ingenting slår rot utan min försyn, men själva växandet är i era händer.” förkunnade jag, stolt över mig själv och mitt värv. Jag log brett, för att inte verkar skrämmande eller för självgod, och fortsatte milt ”Jag tror jag på något vis är ämmad att träffa pojken, för när jag såg honom gjorde sig ett minne av en vinterdröm påminnt. Tyvärr vet jag inte varför jag ska träffa honom, när, eller ens vad utgången kan tänkas bli, men jag vill gärna veta mer om honom, förstår ni. Om det nu var en slump att jag hamnade i just er skorsten så bekräftar det min misstanke om att Hans majestäet slumpen har den gode frun Ödet som maka. Eller bara ett sinne för humor. ”
Medan jag väntade på ett svar flög en liten tanke igenom mitt lilla huvud: Hoppas jag inte alarmerade honom nu. Jag gillar den här karln. Äkta.
Jag tog upp min valnötshalva och tömde den i ett svep, och sträckte leende fram den med bägge mina små händer emot Feliath.