Nekromanti Låtom oss skapa lite kultur tillsammans!

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,287
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
krus är guld (skramlar glasen)

*nynnar på en melodi*

..låt trumman slå,
låt gumman gå, se å bjud upp till dans

blå piuk, dubloners tjut,
drick nu ditt krus ut, seså du pryds med krans

tradilalla la lalla laa
nana nan na...

na na nanna na , å en vååt graaav

*visslar lite*
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Åter till norra

"Vi ska tillbaka till tågstationen."

Jag talade utan filter, masker eller förställningar den här gången, och det lät oladdat, utan värderingar eller känslor.

Jag visste inte riktigt varför jag tog med lokatten. Det skulle mycket väl kunna sätta oss båda i fara. Men det var väl sådant jag gjorde, helt enkelt. Svårt att göra sig av med gamla vanor. Svårt att gå vidare utan något bekant också.

På vägen tänkte jag på blicken han hade fått av mig.
Jag är ingen av dem som kan konsten, allt jag kan är att läsa av.. anpassa mig.. och så känner jag, eller känner till, rätt många i sta'n. Och jag har alltid föreställt mig att de inte märker när jag läser av dem..

Kanske det har något att göra med att jag fick samma blick av Mogge. I mitt berättelsesinne har jag redan hittat en berättelse om kvällen då allting vaknade i Faëpolis. Kanske är den sann.

Katten var tyst. Och jag lät honom ta in situationen själv.

Tågstationen. Människor rör sig åt alla håll. Vi hoppar på, jag visar min stjärna, vi sätter oss. Den har gjort mycket för mig, den stjärnan. Och nu är jag ute för att återgälda det. Katten fnös oroligt när jag studerade den. Jag undrade hur mycket han förstod av vad som hände.

Norra delen av sta'n. Kanske inte den bästa platsen att befinna sig på på kvällen. Ändå är det andra kvällen i rad jag går här.

Tältet igen. Jag lyfter på fliken. Rullstolen står vänd med ryggen mot mig, och fotogenlampan sprider ett mjukt ljus över hela scenen.

"Yassilus" säger jag. "Vi ska bege oss på en tågresa."
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,269
Location
Borås, Sverige
Skrammel skrammel...

Jag reagerade när jag hörde namnet unge Herr Pifer. Det namnet hade jag väl hört talas om. Eller snarare jag hade hört talas om Herr Pfifer, hans far. Verkade som om kapten Rante var en märklig man minnsan om han rörde sig i sådana kretsar.

Mina tankar avbröts här av att servitrisen kom bärandes på våra beställningar.

"Ursäkta att det dröjde, var tvungen att springa ner i källaren för att hämta mer."

Hon vände sig om till värdshusvärden.
"Herrn, jag tror att ni bör kalla på en någon råttfångare igen. Verkar som om de baskiska separatistmössen varit på vinsamlingen igen."
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Re: Skrammel skrammel...

Hon vände sig om till värdshusvärden.
"Herrn, jag tror att ni bör kalla på en någon råttfångare igen. Verkar som om de baskiska separatistmössen varit på vinsamlingen igen."
- Igen... jaja, det är väll inte mycket mer aän att försöka hitta nån duglig som kan fixa dett.. har inte råd med att ha en massa möss i källaren & sedan är det ju inte det bästa för mitt rykte om det finsn råttor i källaren.
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,287
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
[under tiden nere i källaren]

"...den samlade federationen av baskrar och mössor"(visslande och hurr-rop)"..ska nu sluta stiden sinsemellan och"(någon buar i ett hörn, slås blodig till marken)"..stå enade mot vår egentliga fiende... de -DE ! DEM DÄR UPPE...(konstpaus)..och nu ska de bli de som drivs ner i hålorna..för nu är det krig , KRIG, KRRIIIG (öronbedövande muller och hurr rop, blandat med påkslag mot tunnor och bjälkar..."

 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Hårdhanskarna

Värdshusvärden går ner för att titta hur det står till i källaren & förfasas hur det ser ut. Det är tydligen dax att ta i med hårdhanskarna för att bli av med den här ohyran för ett bra tag framöver.
*går upp & funderar på hur man bäst skall göra i det här fallet*
 

Quadrante

Grisbonde
Joined
14 Mar 2003
Messages
5,287
Location
Skellefteå,öjebyn,umeå
...ett svagt sus, ett stigande brus

Så var där i värdshuset ett svagt sus, ett stigande brus, som en avlägsen match trollboll, ett upplopps ljud som färdats med vinden..

Vid borden dracks det, surrades och spelades, oventandes om vilket hot som närmade. En munter melodi, visslande från en sjöfarares strupe avstannar tvärt. Har även han anat något, trots hans ringa hörsel. kanske är det krigsnerven som sats i gungning, stramats upp, spännts.

Det svaga suset är så ett givet irriterande brus, och så bryts mummlet för ett ögonblick. Tiden står som stilla.

WWHHAAARRRGHAAAAAA </font size>

 

Vitulv

Årets spelledare 2011 och 2013
Joined
23 Dec 2000
Messages
7,060
ASAUCTO

Det knastrade förnöjsamt om den blöta tobaken när konstapeln drog ett djupt halsbloss på sin fuktiga cigarr som hölls på plats mellan hårt sammanbitna guldtänder. Glöden lyste upp hans ansikte som annars skymdes i skuggan under det breda brättet på sydvästen. Det gnisslade och puttrade om hans ångdrivna armprotes när han tog cigarren ur munnen och fimpade den mot en blöt stenvägg.

Regnet strilade ner från himlen och ur de överfulla takrännorna föll vattnet som vattenfall och klatschade ljudligt mot kullerstensgatan. Vitulv svepte den tunga, mörkbruna oljerocken runt sig och andades ut en tät, illaluktande rökpelare. I en tung kedja runt hans hals hängde en grön kopparbricka som förkunnade hans ämbete som stadskonstapel i tredje distriktet, underställd Anstalten med Särskilt Ansvar för Upprätthållandet av Civil Tukt och Ordning - ASAUCTO.

Fullmånens sken avslöjade också en kraftig, järnbeslagen batong i mannens högra näve. Med stor sannolikhet densamma som fällt de två ligisterna som nu låg orörliga en bit in i gränden bakom konstapeln. Det knarrade om de järnskodda läderkängorna när Vitulv spatserade vidare uppför gatan. Hans tunga kropp vaggade fram tryggt som ett fartyg och de små ångmaskinerna som drev de många proteserna pyste och puttrade och gav ifrån sig tjutande signaler när trycket lättades genom de små visselhornen.

Tydligen hade Von Hauptmanns grabb också deltagit i eftermiddagens upplopp. Det var synd, Von Hauptmann var en bra karl. Lite klen och sjuklig, men en proper och skötsam gosse. Det hade Vitulv alltid tyckt. Men sådan hänsyn får inte tagas, eller bortklemande metoder nyttjas, när lagens arm skall uträtta sitt mödosamma arbete. "Jag kan ju sikta på mjukdelarna? För gammal vänskaps skull liksom", tänkte konstapel Vitulv från tredje distriktet, och snurrade förstrött batongen i dess handlovskedja när han styrde sina protesunderstödda steg mot Von Hauptmanns hus.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Re: ...ett svagt sus, ett stigande brus

Efter att ha varit nere i källaren & tittat på de synnerligen objudna gästerna som fanns nere i källaren så bestämmde sig Johan k att det här kommer inte att funka. Man måste ha hjälp för att utrota de här små rackarna, innan de kunde få mer fotfäste än vad de redan hade. Men hur kunde man lösa detta ?? Kunde det möjligen finns någon som kunde hjälpa mig. Men vem kan hjälpa mig, det finns säkerligen inte så mpnga som kan hjälpa mig. Kanske om man skulle gå & fixa det hos någon är mer kunnig inom detta än vad man är...
 

Ulfgeir

Swashbuckler
Joined
6 Feb 2001
Messages
3,269
Location
Borås, Sverige
Re: ...ett svagt sus, ett stigande brus

Jag hade först inte lagt märke till det svaga suset och bruset förrän det hördes ett illvrål. Varifårn kom det? Vem skrek? jag vände mig om...

Jag kunde knappt tro mina ögon när det började storma fram beväpnade möss ur ett hål i väggen. Här var goda råd dyra. Inte för att de var för sig utgjorde något större hot, men i den mängden så kunde de bli otrevliga. Och man kunde ju aldrig veta vad sådana smutsiga små kräk hade för onda planer.

Jag såg mig om efter ett tillhygge. I ögonvrån kunde jag se hur mäster Lurg nästan tappade pipan av förvåning. Han tog ett stadigt tag om sin tabacks-pung, medans hans svans piskade irriterat.
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
I Gryningen

Gryningen fann oss en smula uppgivna vid den stora monstruösa västerporten. Vi hade frågat stadens nattliv och våra gamla bekanta efter unge Herr Pfiefer och den röda rocken. Olika människor hade sett den röda rocken på olika platser och det verkade som de setts samtidigt. Vilken var den jag sökte och vilka var fel. En ung taksprångspojk hade otvetydigt menat att två röda rockar farit till himelen. Men vid den tiden på dygnet så hade jag tröttnat.

Ulvtand och jag såg på när de stora ångande maskinerna öppnade Västerport. Ett par stadsvakter slöt upp och ögnade igenom de som ville komma in. Det kändes som om gryningen tvekade ett ögonblick innan en svag flämtande solskiva glimtade över horisonten och genom de tunga drivorna av mörka moln.

Jag vände mig mot min make och kröp in under hans mantel. Daggen hade gjort vår kläder genomfuktiga och jag frös. Över hans axel såg jag upp längs Västra åbrogatan som lutade svagt upp mot Svarta Drakens torg och det var då jag såg den. Jag hade aldrig besökt torget som också huserade en mindre parkanläggning. Gyllenaklejornas gula färger omringade en liten kulle som var inringad av ett tätt gjutjärnsstängsel. Över stängslet slingrade sig duvblå klematis och högst upp på kullen stod en enorm Ek, med ett brett tak av grönskande grenar. Små lyktor prydde grenarna och glödde ännu i morgonens ljus. Kylan i mitt hjärta kröp närmare och frös mig till en isstod i den svala gryningen.

Det var dit mitt öde skulle föra mig. Men var det redan dags, var var Pfiefer, faunen, Troberg och vattnet... var var mina järtecken. Nej, något saknades än så länge. Jag kände tårar nästla sig nerför mina kinder och gjorde mig fri från Ulvtands famn.

"Frukost min kära" Sa Ulvtand och nickade mot en servering en bit bort. En vacker skylt tillkännagav "Hildas" och en enorm kvinna vände på öppetskylten. Hon log mot oss och vi gick närmare. Hon försökte hålla dörren öppen för oss, men på grund av hennes enorma gestalt så kom vi inte förbi. Det slutade med att hon gick in och vi följde efter likt två små jollar i henne skölvatten. Ulvtand beställde lågmält vår frukost medans jag såg runt i lokalen. En ung man satt vid ett bord och jag såg rakt igenom honom och hans röda röck. Det klack till i mig när synen sakta försvann. Pojken hade inte varit den röda rock jag mött... och jag kände hur mina sträva nackhår reste sig samtidigt som mina öron la sig tätt till min mitt huvud. Hon kom klivande från de inre privata rummen. Hennes graciösa hållning dolde inte hennes pälsfläckar. Hennes vackra ansikte blandades med ett kaninhuvuds och hon såg att jag såg igenom henne. Hon log, ett mjukt inbjudande leende som blottade hennes spetsade gnagartänder. Jag vävde en snabb skyddsbesvärjelse kring min make. Hilda, den sköna log hånfullt.

"Ni kan väl ändå inte tro att jag vill er något ont." Vad skulle jag svara, maror är inte lätta att tas med och man vet aldrig vid vilken sida de står. Något sa mig dock att denna inte var vare sig god eller ond. Det skulle stadens magiker rönt ut och avspisat. Sedan fick hon mig att tappa fattningen "Ni är välkommen som min gäst i mitt hus så länge ni önskar det vara." Med dessa ord gav hon mig fullt skydd, dessa ord var marors motsvarighet till det högsta av löften och något som hon hellre skulle dö än svika. Hon log, lutade sig fram och la en fuktig nos mot min kind. "Syster, jag vill er inget ont. Jag önskar jag kunde göra mer för er. Ni måste dock finna faunen innan det är försent." Och med det lämnade hon mig. Hennes vajjande höfter försvann in i rummen bakom.

Min make satte ner brickan på bordet intill mig och stirrade efter Hilda. Han log fånigt och skakade sedan av sig marans konster. "En mara? Jag trodde inte rådet tillät dem?" Jag nickade "Tydligen ett undantag". Vi åt under tystnad, maten värmde gott.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Upplösning

När tåget rullade in på södra stationen igen så tittade de frågande på mig. "Ska vi inte gå av här?" mumlade Yassilus frågande, medans människorna (älvafolk har en ovillig tendens till ånglok) strömmade ut ur dörrarna.

"Vi ska till ändstationen" svarade jag. Bearnies nos sniffade oroligt. Katten såg helt nedslagen ut, och satt tyst.

En konduktör såg till att alla hade lämnat tåget, men han nickade bara åt min stjärna.

Dörrarna stängdes och tåget tog fart igen. Vi var de enda passagerarna kvar. För att hålla mig lugn började jag lägga en patiens, men när jag hastigt stötte till ett kort singlade det ner i en springa längs med väggen och försvann.

Jag suckade uppgivet och slängde leken i en papperskorg. Jag hade köpt den billigt i vilket fall. Tåget rusade vidare, mestadels genom tunnlar.

"Jag har inte sett den här delen av Faëpolis förut.." mumlade Yassilus igen. Bearnie tittade ut genom fönstret över hans axel. "Nej, en annan kis är ju också lite fräsch här.."

Lokatten var så andaktsfull att det nästan var lustigt. Jag fick en lust att berätta en saga för dom, men det fanns inte tid till det. Vi var ju snart framme. Sedan åkte tåget in i en tunnel utan att komma ut igen. Men ljuset kom tillbaka, plötsligt slog det emot oss genom fönstren, ljus från stora taklampor i ett högt tak, i en tom sal. Tåget saktade ner och dörrarna gled upp. Vi hjälpte Yassilus över till hans rullstol som jag drog ut genom dörren. Bearnie strök sniffande runt oss. "Här är ett plejs man inte hade en aning om..." sa han tyst.

Salen var stor, storslagen, med rejäla pelare, och vackra mönster i tak och lampor. Den var också ytterligt tom. Och ytterligt, ytterligt tyst.

"Var är vi egentligen?" frågade lokatten osäkert.
"Vi är under magikerakademin." svarade jag.
"Vad ska vi göra här, Arvidos?" frågade Yassilus. Han darrade lite på rösten. Han kanske kände igen sig.
"Vi ska ordna upp allt det här kring dig, Yassilus" Jag darrade inte på rösten.
Rullstolens gnisslande och våra steg ekade genom hallen när vi lämnade tåget.

Utgången var en gammal träport med inlagt glas. Vakten i sin kur vinkade in oss utan mer än en blick. En blick på min stjärna, vill säga.

Från korridorer ledde jag oss till en dörr som egentligen skulle vara igenspikad, men träplankorna var uppruttnade och gick att lyfta av spikarna. I den lilla skrubben bakom dörren fanns ett hål i väggen, bara man flyttade på skåpet ivägen. Jag kunde den här vägen. Och det var ju faktiskt anledningen till att vi var här. Anledningen till att jag skrivit Himladansen, anledningen till att jag visste vad jag skulle skriva. Det var lite svårt att få igenom rullstolen, men det gick. Dessa nya korridorer var mörkare och dystrare än de tidigare. De var inte gjorda för att vara eleganta, utan för att vara funktionabla, om ens det.

I slutet av vår sista korridor stod en rejäl järndörr. Jag kände väl igen den, kanske Yassilus också gjorde det. Han förstod vart vi var på väg iallafall. Han var rädd, och han bad mig om att jag skulle stanna. Bearnie tittade oroligt på mig. Jag sa åt honom att öppna dörren. När han tvekade spände jag ögonen i honom, och tvingade honom att gå i förväg och öppna. Jag gick vidare. Raskt och bestämt. Någon annan möjlighet fanns inte.

Därinne stod ett ensamt långkar i mitten av ett tomt rum. Enbart månljuset lyste in genom takfönstret. En flämtning.var allt som hördes. En flämtning som skar djupt av rädsla, sorg och minnen som plötsligt fyllde rummet.

Ur skuggorna lösgjorde sig två gestalter. En bredaxlad och en groteskt stor.

"Bra gjort Arvidos! Lite snabbare än väntat bara."
Yassilus blick blickade tomt ner i knät och han kramade hårt i armstöden.
"Men jag kände på mig att du skulle sköta det snabbt så jag väntade här"
Bearnies morrhår stod spänt ut, och han kröp ihop något.
"Vi tar hand om faunen härifrån, du kan gå hem. Ta en ledig dag i morgon också, du har skött dig bra."
Walium log stort.
"Seså, slappna av nu. Du har skött dig bra, sa jag ju."
Jag höll hårt om rullstolens handtag.

"Jag gör det här för Yassilus" svarade jag.
"Du.. du gör det här för faunen?" frågade Walium. "Det.. heh" fortsatte han med ett flin, som övergick till ett skratt. Mulk stämde också in med ett dovt hulkande flabb, även om han inte riktigt verkade hänga med i vad som var det roliga. "Ja du, Arvidos" fortsatte Walium mellan hans efterklingande frustande "Du har då dina vägar, men du kanske ska sluta berätta sagor för dig själv och inse att det är enbart jag som tjänar på det här, inte Wreder och absolut inte den där faunen! Det är kanske inte lika fint som i sagan, men det är så världen är, och det är bara att acceptera. Jag säger ju att du har skött dig väl.."
"Nej, jag gör det här för Yassilus." svarade jag. Jag hade inte kunnat se Walium i ögonen, men nu vände jag blicken uppåt. Det var till slut över ändå. "Jag har inget uppsåt att hjälpa dig."

Det blev tyst ett ögonblick. Yassilus verkade osäkert lysa upp, för att sedan gå till rädsla igen, för att gå till hopp.. Bearnie skiftade osäkert blicken mellan mig och Walium.
"Nåväl." sa Walium till slut. "Jag kom ju trots allt för att jag var osäker på dig. Så.. Nåja. Man kan inte få allt. Mulk, ta.." Walium verkade stanna upp lite när jag drog av mig min gamla stjärna som identiferade mig som en tjänsteman för Akademin och dess labratorium och barnhem. En reva av den gamla rocken följde med. Jag tittade på den medans han fortsatte. Pausen varade inte ens en sekund. "..ta rullstolen från Arvidos." Det stora trollet kom gående mot oss. Jag ställde mig mellan honom och rullstolen. Han lyfte upp mig. För andra gången på en kväll så befann jag mig där jag allra minst ville vara. Mellan Mulks jättenävar. Bara hans tumme såg ut att kunna krossa ben. Det gick rykten om att Walium fick kontakt med Mulk när Mulk hade krossat huvudena på några barn från Akademins barnhem, vem vet om han hade någon anledning. Barn som kanske jag hade hjälpt till att skicka till hemmet. Tankar som passerade i mitt huvud medans jag yrt såg in i Mulks stora grumliga gula ögon.

Något virvlade till åt höger, och Mulk vände förvånat blicken. Lokatten hade hoppat upp och grabbat tag i hans arm och nu tagit ett rejält bett. Mulk tittade förvånat mot honom, som nu morrade dovt. Med ett irriterat vrål svepte han med armen. Bearnie släppte taget och rullade iväg över golvet, men kom snabbt på fötter.

"Bearnie!" ropade jag när trollets grepp lossade en aning. "Ta med dig Yassilus genom dörren!" Jag knyckte med huvudet åt rummets andra dörr, svår att urskilja i skuggorna, men lätt att hitta om man visste var man skulle leta. "Den går att låsa inifrån.. Det är dit ni ska.." Bearnie såg osäkert på mig och Mulk, på Yassilus och Walium. "Gör det, banne mig!"

Bearnie tog halkande ett språng för att sprinta runt Mulk. Samtidigt började Yassilus frenetiskt rulla sin stol mot dörren, med varenda uns av kraft han hade. Mulk höll kvar sin breda högerarm om min hals, hans vänstra arm där trollblod rann ur ett litet sår höll han längs med sidan, och han lät blicken hastigt växla mellan Bearnie och Yassilus, oförmögen att komma på vad han skulle göra härnäst. Walium började bestämt stega mot Bearnie och ropade ut åt Mulk "Lokatten! Stoppa lokatten, Mulk!" Mulks stora kropp klampade genom månljuset i mitten av rummet, för att genskjuta Bearnie. "Bearnie!" ropade Yassilus förtvivlat över sin axel, hans stol på väg mot dörren. Själv skumpade jag efter i Mulks breda högerarm som en liten trasdocka. Det fanns inte mycket att sätta emot mot Mulks högerarm, gud vet vad som skulle kunna stoppa den egentligen.
Men en liten sak av användning hade jag, min gamla tjänstemansstjärna låg kvar i min knutna hand. När Mulk sträckte sig mot Bearnie drog jag till det hårdaste jag kunde över trollets ansikte med stjärnans många vassa spetsar. Mulk bölade överraskat, tappade balansen och vinglade till när blod rann från hans ögonbryn ned i ögat, och Bearnie kom ur räckhåll. Lokatten gav mig en blick när han sprang mot rullstolen, han grabbade tag i den och rusade för allt han hade mot rummets andra dörr. In, stäng, och lås.

Bakom dörren var Yassilus och Bearnie. De var säkerligen rädda, men för stunden säkra. Mig däremot..

"... ingen mening att hålla tillbaka Mulk, jag tror inte vi har någon mer användning ... få veta hur man tar sig in i rummet iallafall ..." brottstycken av Waliums röst bröt igenom och avbröts igen av vattnets plaskande och mitt eget frustande när Mulk höll ner min blåslagna kropp i rummets långbad igen.. och igen.

Mina tankar började lösas upp i det våta bubblandet, själva jag började lösas upp. Syrebrist.. och Det Stora Förglömmandet.. Jag rann runt bland tankar som inte var mina egna, eller som hade varit mina, när jag varit någon annan.. Det Stora Förglömmandet var en av dessa tankar.. Vilka vi var.. Vad vi tyckte och tänkte.. Vi höll alla, hela Faëpolis, på att tona bort i glömskan, men samtidigt så hade jag inte minnts så mycket som nu. Vem jag varit. Vad jag tänkt. Fjärran likt sagor, men ändå sanna. Min tid var förbi, men det fanns fortfarande hopp.

Jag såg Yassilus gestalt, upprest och lysande. Jag vet inte om det var en syn av denna världen, eller om det var av mina sagovärldar, eller livet efter detta.. Han hade förstått och vaknat. Akademins artefakter hade väckt hans gamla kunskaper. Parasiten i hans kropp hade han förstört, och nu var han den han var menad till. Han hade lyckats. Jag skulle berätta för honom, berätta allt. Om han skulle minnas åt oss så skulle det iallafall finnas en som aldrig skulle glömma.

<center>~ F I N . ~</center>
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Balladen om Bederman Frei

Pust. Flämt. Pust. Flämt.

Skulle korridoren aldrig ta slut? Varför blev ljusfläcken där långt framme så långsamt större? Den snabba galoppen hade gått över till march, och marchen gick i sin tur över till en släpande gång - det enda som galopperar nu är det lilla lodjurets hjärta.

"Jag måste, jag måste..." tungan hänger utanför munnen, och orden kommer med en ansträngning emellan de tunga andetagen.
"Vad är det du måste? Orkar du inte så kan jag föra framåt rullstolen helt själv," Yassilus försöker vända sig om för att titta på den som förde bort honom från det enorma trollet, men när ett svettigt morrhår rör vid hans kind och Bearnies flåsningar hörs nära hans öra vänder han sig raskt framåt igen.
"The ol' pirate Bro Bacchius, ayee yo yi, took our ship and start to robb us, ayee yo yi..." - katten börjar sjunga, varför då?
"Mår du inte bra? Ska vi hämta andan lite?"

Duns.

Bearnie faller till marken och kvider till. När Yassilus vänt på sin rullstol så har han tagit sig till knästående, krampaktigt hållandes en hand mot sidan.
"Jag mår finfint, oroa dig inte för mig, Bearnie skulle orka att springa till Kina och tillbaka igen... till sjöss!" när det sista är sagt står han lutad mot korridorens vägg. Handen är fortfarande krampaktigt tryckt mot sidan, men han ler stort mot faunen.
"Är det säkert - du verkar inte så rask..."
"Snickelisnack! Struntprat! Som jag sa så skulle jag orka..."

Duns.

Bearnie faller till marken och kvider till. Denna gång med båda händerna trykta mot sidan. Han drar ihop sig i fosterställning, och andas endast med smärta. Är det där blod?
"På sommarens soligaste dag uppvaktade jag dig, men det är inget emot balladen om tappra Bederman Frei," en låt som han aldrig hört förut når Yassilus öron.
"Är du sårad? Är... är det allvarligt?" den rullstolsburne tittar ner på den sjungande lokatten.
"Bederman Frei såg sig om i världen, ja han var överallt, han slogs mot hemska monster, det tyckte han var ballt," Bearnie tittar rakt in i Yassilus ögon. Blicken är klar men det lyser som om av desperation i dem. Blodet har format ett rosbladsformat mönster på kattens redan fläcktäta skjorta.
"Vad kan jag göra för att hjälpa dig? Du måste berätta hur jag ska kunna hjälpa dig?!" men Bearnie svarar inte. Han viker inte med blicken när han stödjer upp sig med sin ena armbåge och för den andra armen innanför fracken. Blodet verkar rinna snabbare från såret.
"Du måste hålla för såret, annars kommer du blöda ihjäl..." Yassilus blir avbruten när Bearnies trots allt harmoniska röst tar vid:
"I österns land, en drake han mötte, den dog inte, trots att han många gånger i dess bröst stötte" från sin innerficka drar han upp ett slitet och väl tummat anteckningsblock. Med en darrande arm räcker han över den till faunen, som av vanmakt sakta börjat gråta. På omslaget står det:

<center><font size="3">Balladen om Bederman Frei och andra visor</font size>
av en tystlåten trubadur
</center>

På första uppslaget är det nedtecknat med plottrig stil en rosa och lila gegga som tydligen ska vara författaren själv. Sedan följer sida upp och sida ner av verser om den tappre Bederman Freis äventyr. Denne stackars äventyraren verkar ha fått vara med om en massa saker, men mest av allt tyder det hela på att författaren inte haft förmågan att avsluta det hela. Yassilus tittar på Bearnie som nu ligger flämtandes på rygg. Bearnie besvarar hans blick:
"Det har alltid varit min dröm... sedan jag var endast en liten kissemiss... att bli poet och trubadur. Men jag har aldrig vågat. Arvidos fick mig att hoppas igen, men nu verkar hoppet över för min del."
"Vad pratar du för strunt?" Faunen verkar sur på den svaga katten vid sina fötter, "du överlever det här också, kom igen, du har säkert varit igenom en massa sånt här i ditt liv," Yassilus tittar ner på såret igen och det är någt som slår honom "men... vad var det för något som gjorde det där - jag trodde du tog dig ut oskadd..."
"Käppen... den guldögade människouslingens käpp hade någon form av skjutanordning. Trodde det inte var så farligt, trodde jag kunde springa bort smärtan..." han ser ner mot såret och suckar djupt.
"Jag hjälper dig upp, du får ligga i mitt knä, och sedan kan jag rulla ut oss två..."
"Sluta dilla, bockmannen, jag ska ingenstans. Men det är någonting jag vill fråga dig om..." Bearnie tittar osäkert upp på mannen i rullstol.
"Vaddå?" Yassilus känner att det varit för mycket tårar den sista tiden, men likväl rinner de nu också.
"Boken... få den publicerad... och ge den det anseende den förtjänar," bocken tittar ner på kattens kluddriga anteckningar, fula skisser och oförståeliga kommentarer i marginalen.
"Jag ska göra mitt bästa"
"Tack" Bearnie ler igen, "det var allt jag ville veta, nu - ge dig av!"
"Va?"
"Lämna mig din puckodumma get! Ge dig av innan... innan... tantvålnaden kommer och käkar upp dig!" Bearnie höjer båda händerna till en kloliknande gest samtidigt som han gör en hemsk grimas. Han försöker skrämmas.
"Ja, jo..." Yassilus vänder rullstolen till hälften bort från den fortfarande grimaserande katten "... men ska jag inte lämna kvar något, min filt till exempel?"
"Stick sa jag! Annars så ska du minsann få smaka kaka!" Yassilus sätter fart på hjulen, och sedan lite till. Det bär av i stadig takt bort från Bearnie. Han vänder sig inte om - han känner sig lite orolig över vad han i så fall skulle se - dessutom ropar katten med kuslig röst flera gånger "kaka! Kaka!" efter honom. Det slår honom att han egentligen förstått rätt lite om vad som hänt här idag. Anteckningsboken har gett honom ett mål framöver dock. Det skulle bli en utmaning.

<center>~ FIN ~</center>

Prolog:
Det enda som håller honom sällskap nu är hans eget, med ansträngning, bultande hjärta. Han är ensam med sig själv och sina tankar. Lokatten brukar undvika sådana här situationer, hans förvirrade hjärna gör lätt det hela till ett virrvarr då, men den här gången tänker han klart. Plötsligt så kommer han på det han letat efter så länge.
"Jag har det!" utropar han triumforiskt, men ingen svarar. Bearnie tittar sig omkring. Ajuste, faunstackaren hade ju stuckit. Med bok och allt. Han inser att Faëpolis nu aldrig få höra de sista stroferna till hans livsverk. Det som skulle sätta punkt till allt. Istället sjunger han dem för sig själv:

<center>"Efter ett långt liv av tappra äventyr,
fann Bederman att det fortfarande fattades något i hans upplevelsekollektyr.
Han ångrade att han inte hade den förunderliga upplevelsen,
att inte strida för sig själv utan för en vän"
</center>

Sången ringade ut mellan väggarna, men Bearnie log. Han hade visat att det under all rädsla och tvekan fanns någonting mer. Han hade satt sitt eget bästa åt sidan för att hjälpa någon annan. Han kände sig stolt. Det här är ett bra sätt att sätta punkt till ett produktivt liv, tänkte han för sig själv - så det blev en solskenssaga till slut, det hade mamma aldrig anat.

Så tiden gick och timmarna slog, medan Bearnie låg i en tyst korridor och långsamt dog.
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Att finna en Faun och snubbla på en ledtråd

Vi avslutade vår frukost under tystnad. Ulvtand och jag gick ut i den nu ivrigt trafikerade morgonen. Inombords malde ett mönster som inte ville visa sig i sin fullkomlighet. En mörk gestalt gick i skuggan tvärsöver gatan och under en hög skorstenshatt glimmade ett par gula ögon mot oss. Gestalten vände sig mot oss och nickade. Vi gick tveksamma mot honom och fann att han var en gammal bekant. Hans leende bröt fram under hatten och hans mörka uppsyn lättades en smula. "Pfiefer?" Frågade jag oroligt. "Än så länge i livet min sköna". Han kysste min hand och skakade hand med min make. "Har ni mött Quader?" frågade han oroligt i låg ton. "Jo, den slusken ville inte tala om vad du hade för dig." Ulvtand fnyste. Pfiefer log roat och en smula lättat. "Då har han inte gjort bort sig totalt i alla fall. Hoppas bara han har vett att hålla sig ur kaoset en smula vidare." Han mulnade igen. "Har ni mött den klövade än?" Hans gyllene blick såg misstroende ut. Vi skakade bägge på huvudet. "Kunde just tro det. I värsta fall så har det där trollet lagt vantarna på honom." "Vem är han?" "Trollet, han är Mulk en hantlangare inom..." Jag avbröt honom. "Nej, vem är faunen?" Pfiefer såg misstroget på mig. "Har du inte läst Kantors Profetia? Han är den som bringar oss i kaos och skall rädda oss ur det. Han..." Jag hejdade honom med en gest." "Nej min vän, du har druckit ett glas för mycket. En ensam varelse kan inte göra så mycket. Det finns mer bakom detta än vad gamla texter kan säga oss." Pfiefer log trött. "Sant, men ni har bråttom om allt redan börjat röra på sig, och det verkar göra det, eller har jag fel?" Ulvtand nickade i mitt ställe. Ett lugn sänkte sig kring mitt hjärta. "Mulk sa du... då finns det bara ett ställe att vända sig till och det är..." Nu var det Pfeifers tur att hejda mig. "Hysch, det jag inte vet kan jag inte bli tvingad att säga." Han kysste mig varligt på kinden och viskade lågt "Jag älskar dig, även när jag mister dig". Han kramade om Ulvtand och var i ett slag borta, in i skuggorna igen.

Ulvtand nickade och vi skyndade iväg ner till Skatornas torg. I den tidiga dagen var här fullt med blomsterflickor som sålde sina blommor och även annat. I hörnet mot klockaregränd stod dörren till Deigers Handel redan öppen och vi skyndade in. Deiseree Deiger log glatt och undrade vad hon kunde stå till tjänst med. Ett kort tecken, ett ont öga seglade förbi och vi var snabbt på väg nerför trappan in i källaren. Där nere stod ett gammalt ölfat och med en snabb besvärjelse öppnade jag dörren till de hemliga vägarna under staden. Det tog bara någon halvtimme för oss i den stora labyrinten så stod jag inför en slät murvägg. Ett hastigt viskat ord och en Jordalv stack ut sitt huvud ur väggen. "Ni önskar?" Frågade han med ett hest tonfall nästan lika skrapande som sten mot sten. "Vi önskar möta mäster Karpjatt" Motvilligt godtog han detta och försvann in i muren igen. Någon minut senare hörde vi ett skarp klickande och muren öppnade sig. Karpjatt, den gamla Ugglan stod och såg frågande på oss. "Mäster, vi vill tala med er" Han såg skarpt på mig med sina svarta ögon. "Du är inte välkommen till akademin, Frun." "Karpjatt, mäster. Det är viktigt att jag får tala med er." Han tvekade ett ögonblick och lät oss sedan passera in. Muren slöt sig utan ett spår bakom oss. Han förde oss längs en rad tommatrappor och en liten hiss upp till sitt rum. Där frågade han om vårt ärende. "Karpjatt, har en faun varit här de senaste timmarna." Han ryckte till. "Ni har kommit försent frun." Överaskat stirrade vi på honom och gapade....
 

Ackerfors

Alas, your rapids!
Joined
21 Jan 2001
Messages
7,475
Kaos, ordning och final

Det här är en fortsättning på det här inlägget.

<center>---</center>

Med anteckningsblocket tätt intill bröstet innanför jackan började jag rulla på nerför den mörka gången, för allt som jag var värd. Bakifrån hörde jag en stilla sång, knappt som en viskning. Jag stannade och tittade upp mot platsen där jag lämnat Bearnie. Jag kände mig hemsk som lämnat honom där, men han hade ju varit ganska övertygande på den punkten. Hur som helst visste jag, att jag var tvungen att fortsätta neråt, för det som fanns bakom mig i mörkret var långt värre än det som kunde finnas framför mig.
Efter vad som kändes som en evighet började gången att planas ut, det var inte längre nerförsbacke, men var var jag någonstans? Jag var hungrig, trött, vilsen, ensam. Inga av känslorna var främmande för mig, då jag spenderat lång tid tillsammans med dem, men det var ett tag sedan jag kände dem senast och smärtsamt kom de nu tillbaka till mig.
Gången öppnades upp i ett rum, ungefär stort som mitt tält, fast mycket högre i tak. Från taket strilade fyra tunna strålar ljus ned tillsammans med... Vatten? Uppifrån hördes även ljud från hästar och varelser som jäktade fram över, det som jag räknade med var, brunnslocket. Nu visste jag på ett ungefär var jag var.
Ett ljud. En snabb blick och en tanke. Jag fortsatte rulla iväg genom gångarna. Mulk och Walium kunde inte vara så långt efter mig och det sista jag ville var att de skulle komma ikapp.
Sen blev det svart...

Jag vaknade upp en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad senare. Jag har ingen aning om hur lång tid jag var borta, men jag var nedbäddad i en stor varm säng och bredvid mig stod ett glas vatten. Det var ingen mer än jag i rummet. Jag kände inte igen mig...
Det blev svart igen.

Den här gången vaknade jag och kände mig utvilad. Vid sängkanten satt en ynling i röda kläder. Han presenterade sig.
”Hej, mitt namn är Rising. Du är Yassilus, eller hur?”
Jag var inte längre förvånad över att folk kände till mig, då det uppenbarligen varit långt fler än jag trodde som gjort det.
”Jo, det stämmer.”
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag höll mig kortfattad och hoppades på att inte den pinsamma tystnaden skulle infinna sig. Mitt hopp räckte inte.
Vi satt där ett tag... Eller ja, jag låg ju ner, och tittade på varandra. Han räckte fram lite vatten, jag tog emot drack och nickade som tack. Det var en konstig sits vi var i, och under hela tiden såg det ut som att Rising höll inne med något, något som han ville säga. Tystnaden fortsatte.
”Du ligger inte så bra till...” sade Rising trevande men fortsatte sedan mer självsäkert ”jag kanske kan hjälpa dig.”
”Du har gjort mer än tillräckligt” svarade jag ärligt.
”Men jag måste. Jag blev skickad hemifrån för att spela en roll, för att finna dig och många andra som skulle spela en roll för världens fortsatta utveckl...”
”Struntprat”
avbröt jag honom. ”Jag har definitivt ingen roll att spela någonstans, det har jag aldrig haft förut och kommer inte ha det i framtiden. Du behöver inte hjälpa mig, det är bra det du redan gjort. Nu vill jag bara komma ut, ta slut på allt.”
Rising rullade fram rullstolen till sängkanten och jag krälade mig upp i den. Vi rullade ut på gatan och spatserade fram över gatorna.
”Finns det något tryckeri i närheten?”
Min fråga tycktes överrumpla honom, han ryckte på axlarna och svarade något om att han var ny i staden, så jag frågade närmsta person på gatan som pekade någonstans längre bort på gatan. Vi rörde oss ditåt.
Jag tog upp en penna någon tappad på gatan och fyllde i några småsakar i anteckningsblocket jag hade, och lade det sedan i knät med båda händerna ovanpå.
När vi kom fram till tryckeriet möttes vi av en kraftig karl, svart av trycksvärta på armarna.
”Åhå, en faun, det var länge sedan. Kan jag hjälpa till med något?”
Han tittade på mig som om han kände igen mig och jag tror inte ens han lade märke till Rising.
”Jag har en bok... Eller ja, snarare ett block, som jag skulle vilja få utgivet, men jag önskar ingen vinst i det. Om ni kan lova att trycka upp det precis som det är nu, så får ni all vinst ni kan göra på det, bara det sprids.”
Jag visste inte om han skulle nappa på det, och i vanliga fall tror jag inte att han gjort det, men han bad i alla fall att få titta på blocket och sedan nickade han och vi tackade och rullade ut.

Solen stekte, det var varmt. Riktigt varmt...

Jag rullade och Rising gick vid min sida, fram genom staden. Samtalen hade blivit mer avslappnade och vi pratade mest om honom, om hur han skickats hemifrån för att leta upp personer som kanske skulle spela någon roll i framtiden. Jag stod med på listan. Walium också.
Rätt som det var såg jag just Walium en bra bit bort på vägen. Jag vände mig snabbt till Rising och sade utan att veta varför eller vad jag pratade om och dessutom inte fullt så snabbt:
”Återfödelse. Det går vi alla igenom. Du ska spela en roll. Du ska uppmana våra inkarnationer om att återberätta den här sagan, så att den aldrig blir glömd. Nu! Spring!”
”Men...”
”NU!”

Han sprang för allt benen bar.

Jag satt där lugn. Jag visste att Walium fått syn på mig och att jag var dömd, men jag hade räddat ynlingen från att gå samma öde till mötes och jag hade fått Bearnies bok att tryckas. Jag hade inte mycket mer att göra så länge Walium var efter mig.

Det var inte solen som stekte.

Alla utom jag hade lagt märke till det.

En hand tog tag i min axel och en annan lade sin hand mellan mina skulderblad. Det var händer jag kände igen så väl, och som jag inte känt på länge. Ängeln viskade i mitt öra.
”Din roll här är inte slut än. Du har inte bringat kaos än. Det är dags för det nu.”
Hon tryckte till lite hårdare mellan skulderbladen och jag kände en ström av... Kraft? Mina, sedan länge försvunna kunskaper var tillbaka. Jag ställde mig upp och helt plötsligt såg Walium inte särskilt stor eller farlig ut. Jag visste att jag skulle kunna göra mig av med min fiende, men varför skulle jag?
Folk runt om sprang åt alla håll, bort från Walium, mig och ängeln. Än en gång viskade hon i mitt öra.
”Du har något mycket kraftfullt inuti dig och du vet hur du ska få bort det.”
Jag tittade ner på min mage, koncentrerade mig och höll fram mina händer. Något försvann ur mig. Något som plågat mig länge. För länge. Jag höll det nu i mina händer.
Waliums ögon lyste, om det var av skräck eller av girighet kunde jag inte avgöra, men blicken lämnade aldrig den svarta lådan jag höll i. Med ett klick petade jag upp låset och öppnade lådan. Inte en varelse, mer än jag, den som solen lysande ängeln och Walium syntes till på gatan när lådan började suga i sig världen.

Allting var borta. Det var svart.

Ängeln viskade i mitt öra.
”Kaoset är fulländat, nu ska du bringa ordning.”
Jag tittade på lådan.
Jag tittade mig runt omkring. Ängeln lyste upp omgivningen, om det nu hade varit en omgivning, men det var bara svart så långt man kunde se, bara jag ängeln och lådan.
Jag såg på ängeln.
”Jag?”
Hon nickade och med ett kraftigt slag slog jag sönder lådan, i tusen och åter tusen bitar. Jag tog ängelns hand och vi flög hem.

<center>~ fine ~

<font size="3">Epilog</font size></center>


Faepolis var borta, och i stadens ställe hade en ny, stad, ett nytt land, en ny värld rest sig. Alla de varelser som funnits i Faepolis fanns här, återfödda.

Rising satt framför sin dator och läste på www.rollspel.nu-forumet. Vitulv hade gjort en tråd om att skapa en värld, för länge, länge sedan och den påminde Rising om något. Han hade ju fått ett uppdrag av Yassilus, att återberätta Faepolis öde, med hjälp av de forna hjältarnas inkarnationer. Han började skriva på ett inlägg, om hans första trevande steg i Faepolis. Snabbt hakade de andra på, för de förstod vad som var syftet med det hela. Den fantastiska berättelsen om Faepolis måste fortleva.

Och precis som slutet i för Faepolis så avslutar Yassilus det här i hopp om att många fantastiska berättelser ska berättas i framtiden.

Tack alla som deltagit i tråden!

<center>---</center>

Jag tyckte att det kanske vore dags att avsluta den här tråden nu. Den är inte särskilt aktiv och jag tror det blir bäst såhär. Jag hoppas ni inte misstycker.
Tack alla som deltagit och bidragit till att det här har blivit en av de mysigaste trådarna jag vet här på forumet.
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Re: Kaos, ordning och final

Jag tyckte att det kanske vore dags att avsluta den här tråden nu. Den är inte särskilt aktiv och jag tror det blir bäst såhär. Jag hoppas ni inte misstycker.
Tack alla som deltagit och bidragit till att det här har blivit en av de mysigaste trådarna jag vet här på forumet.
Jo, det är väll dax kanske...
& ja, det har varit en klart trevlig tråd det här, har varit trevligt läsning rakti igenom. Det har åxå gett mig, iaf, en klar mersmak på att göra sådant här mer i framtiden. Så man får ju hoppas att det blir någon form av PBF i framtiden här på wrnu

/ Johan K, som åxå tackar för en trevlig upplevelse !
 

Eva Florén

Swashbuckler
Joined
22 May 2000
Messages
2,107
Location
Smara - Stockholms län (7,5 km Edsbro, 20 km Knutb
Epilog

---- Epilog ----

En stund av evighet, av altet och en stund av nuet och verkligheten. Mönster som kan skönjas. Mönster som förändras som en evighetens kalejdoskop.

Lady Silver Wolf var en del av altet och en del av det nya, av sanningen och verkligheten... men så tynade hon bort för att bli något nytt. En ny sanning i sig själv och en kort glimt av ljuset...

Hennes vingar slogs ut i gryningen. Hon kunde se Ulvtand bakom sig, bortom sig... ett träd i centrum av kaos och ett träd i centrum av en stad. Hon kunde se sig själv från avstånd. Hon såg Troberg slå sig ned på torget. Hon såg ett svävande skepp. En glimt av folk som rusade genom gränder, jagade av möss och oknytt.

Hon svävade över staden. Endast en liten kort figur skuggade sina ögon för att se henne där hon flög upp mot himlen. Han nickade sorgset och förstod, en gång så hade även han väckt hennes frö till liv, för att växa till och bli det hon nu var... en fågel... en himlafågel som bjöd budet om våren...

---- ****-----

Tack och ridå...

Även jag måste tacka. Det har varit oerhört inspirerande och givit mig en del uppslag som jag i mitt spelgäng inte aldrig skulle fått. Jag skulle om sanningen ska fram aldrig spelat i en liknande värld där maskiner fått samsas med magi. (med maskiner menar jag ångmaskiner mm) I våra världar skulle heller inte en figur som Mask dykt upp, Bearnie skulle på sin höjd ha varit en gatpojk, ingen svans och inga rosa detaljer. En faun i rullstol skulle aldrig dykt upp. Möss som antagonister inte funnits... mm.

Jag har njutit för fulla muggar. Jag skulle dock vilja få tillfälle eller ge tillfället för någon att sammanställa hela historien. Dels så att den får en tidsrörelse som är homogen, dels så att hålen i den får sina förklaringar. Kanske kunde bli en bra bok - eller novell i framtiden? Om inte annat så här på forumet (som artikel). Det kräver iofs att alla nämnda personligheter ger sitt tillstånd och att alla som deltagit släpper sina texter - - de har ju upphovsrätt till dem. :gremsmile:

I övrigt vill jag ge en eloge till Rising som startade tråden, utan honom skulle inte det här äventyret tagit plats. Nog för att det varit rörigt under vissa stunder, men det har nog att göra med att vissa tappade intresset, hade inte dator och inte läste alla inlägg och mindes dem *känner sig skyldig*.

Jag håller med JohanK, jag hoppas också på fler tillfällen att föra denna form av spel, samspel, samberättande, kalla det vad ni vill. Det har gett mig lite nya tankar i alla fall, och intryck från de deltagande. Visst är det svårt att få det hela att flyta utan "SL", men det har sin charm det med. Mycket hörsamhet krävs... men jag vill gärna pröva igen. :gremsmile:

Tack alla ni andra som jag inte nämnt. Jag måste säga att jag är oerhört fäst vid Lokatten *snyftar* och hoppas hans alterego dyker upp vid något annat tillfälle. Väl mött igen...
 

Troberg

Sinister eater
Joined
27 Jun 2001
Messages
17,659
Re: Epilog

Även jag tackar och beklagar att omständigheterna gjorde att jag fick kapa mitt deltagande tidigt.
 

Sodivra

Champion
Joined
15 Sep 2000
Messages
12,406
Location
Göteborg
Re: Epilog

Jag skulle dock vilja få tillfälle eller ge tillfället för någon att sammanställa hela historien. Dels så att den får en tidsrörelse som är homogen, dels så att hålen i den får sina förklaringar. Kanske kunde bli en bra bok - eller novell i framtiden? Om inte annat så här på forumet (som artikel).
Jag tänkte själv helt enkelt sammanställa alla inläggen till tre, kanske fyra texter som enas för slutet - Risings bok, Yassilus bok, och sedan antingen LSW:s bok och gatornas bok, eller något annat mer eller mindre pretto namn, eller så slår man ihop de två till Katten och Gurkans bok..

Är det någon som inte vill lämna ut sina inlägg till en berättelse i artikelform på www.rollspel.nu?
 
Top