Kaos, ordning och final
Det här är en fortsättning på
det här inlägget.
<center>
---</center>
Med anteckningsblocket tätt intill bröstet innanför jackan började jag rulla på nerför den mörka gången, för allt som jag var värd. Bakifrån hörde jag en stilla sång, knappt som en viskning. Jag stannade och tittade upp mot platsen där jag lämnat Bearnie. Jag kände mig hemsk som lämnat honom där, men han hade ju varit ganska övertygande på den punkten. Hur som helst visste jag, att jag var tvungen att fortsätta neråt, för det som fanns bakom mig i mörkret var långt värre än det som kunde finnas framför mig.
Efter vad som kändes som en evighet började gången att planas ut, det var inte längre nerförsbacke, men var var jag någonstans? Jag var hungrig, trött, vilsen, ensam. Inga av känslorna var främmande för mig, då jag spenderat lång tid tillsammans med dem, men det var ett tag sedan jag kände dem senast och smärtsamt kom de nu tillbaka till mig.
Gången öppnades upp i ett rum, ungefär stort som mitt tält, fast mycket högre i tak. Från taket strilade fyra tunna strålar ljus ned tillsammans med... Vatten? Uppifrån hördes även ljud från hästar och varelser som jäktade fram över, det som jag räknade med var, brunnslocket. Nu visste jag på ett ungefär var jag var.
Ett ljud. En snabb blick och en tanke. Jag fortsatte rulla iväg genom gångarna. Mulk och Walium kunde inte vara så långt efter mig och det sista jag ville var att de skulle komma ikapp.
Sen blev det svart...
Jag vaknade upp en minut, en timme, en dag, en vecka, en månad senare. Jag har ingen aning om hur lång tid jag var borta, men jag var nedbäddad i en stor varm säng och bredvid mig stod ett glas vatten. Det var ingen mer än jag i rummet. Jag kände inte igen mig...
Det blev svart igen.
Den här gången vaknade jag och kände mig utvilad. Vid sängkanten satt en ynling i röda kläder. Han presenterade sig.
”Hej, mitt namn är Rising. Du är Yassilus, eller hur?”
Jag var inte längre förvånad över att folk kände till mig, då det uppenbarligen varit långt fler än jag trodde som gjort det.
”Jo, det stämmer.”
Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga, så jag höll mig kortfattad och hoppades på att inte den pinsamma tystnaden skulle infinna sig. Mitt hopp räckte inte.
Vi satt där ett tag... Eller ja, jag låg ju ner, och tittade på varandra. Han räckte fram lite vatten, jag tog emot drack och nickade som tack. Det var en konstig sits vi var i, och under hela tiden såg det ut som att Rising höll inne med något, något som han ville säga. Tystnaden fortsatte.
”Du ligger inte så bra till...” sade Rising trevande men fortsatte sedan mer självsäkert
”jag kanske kan hjälpa dig.”
”Du har gjort mer än tillräckligt” svarade jag ärligt.
”Men jag måste. Jag blev skickad hemifrån för att spela en roll, för att finna dig och många andra som skulle spela en roll för världens fortsatta utveckl...”
”Struntprat” avbröt jag honom.
”Jag har definitivt ingen roll att spela någonstans, det har jag aldrig haft förut och kommer inte ha det i framtiden. Du behöver inte hjälpa mig, det är bra det du redan gjort. Nu vill jag bara komma ut, ta slut på allt.”
Rising rullade fram rullstolen till sängkanten och jag krälade mig upp i den. Vi rullade ut på gatan och spatserade fram över gatorna.
”Finns det något tryckeri i närheten?”
Min fråga tycktes överrumpla honom, han ryckte på axlarna och svarade något om att han var ny i staden, så jag frågade närmsta person på gatan som pekade någonstans längre bort på gatan. Vi rörde oss ditåt.
Jag tog upp en penna någon tappad på gatan och fyllde i några småsakar i anteckningsblocket jag hade, och lade det sedan i knät med båda händerna ovanpå.
När vi kom fram till tryckeriet möttes vi av en kraftig karl, svart av trycksvärta på armarna.
”Åhå, en faun, det var länge sedan. Kan jag hjälpa till med något?”
Han tittade på mig som om han kände igen mig och jag tror inte ens han lade märke till Rising.
”Jag har en bok... Eller ja, snarare ett block, som jag skulle vilja få utgivet, men jag önskar ingen vinst i det. Om ni kan lova att trycka upp det precis som det är nu, så får ni all vinst ni kan göra på det, bara det sprids.”
Jag visste inte om han skulle nappa på det, och i vanliga fall tror jag inte att han gjort det, men han bad i alla fall att få titta på blocket och sedan nickade han och vi tackade och rullade ut.
Solen stekte, det var varmt. Riktigt varmt...
Jag rullade och Rising gick vid min sida, fram genom staden. Samtalen hade blivit mer avslappnade och vi pratade mest om honom, om hur han skickats hemifrån för att leta upp personer som kanske skulle spela någon roll i framtiden. Jag stod med på listan. Walium också.
Rätt som det var såg jag just Walium en bra bit bort på vägen. Jag vände mig snabbt till Rising och sade utan att veta varför eller vad jag pratade om och dessutom inte fullt så snabbt:
”Återfödelse. Det går vi alla igenom. Du ska spela en roll. Du ska uppmana våra inkarnationer om att återberätta den här sagan, så att den aldrig blir glömd. Nu! Spring!”
”Men...”
”NU!”
Han sprang för allt benen bar.
Jag satt där lugn. Jag visste att Walium fått syn på mig och att jag var dömd, men jag hade räddat ynlingen från att gå samma öde till mötes och jag hade fått Bearnies bok att tryckas. Jag hade inte mycket mer att göra så länge Walium var efter mig.
Det var inte solen som stekte.
Alla utom jag hade lagt märke till det.
En hand tog tag i min axel och en annan lade sin hand mellan mina skulderblad. Det var händer jag kände igen så väl, och som jag inte känt på länge. Ängeln viskade i mitt öra.
”Din roll här är inte slut än. Du har inte bringat kaos än. Det är dags för det nu.”
Hon tryckte till lite hårdare mellan skulderbladen och jag kände en ström av... Kraft? Mina, sedan länge försvunna kunskaper var tillbaka. Jag ställde mig upp och helt plötsligt såg Walium inte särskilt stor eller farlig ut. Jag visste att jag skulle kunna göra mig av med min fiende, men varför skulle jag?
Folk runt om sprang åt alla håll, bort från Walium, mig och ängeln. Än en gång viskade hon i mitt öra.
”Du har något mycket kraftfullt inuti dig och du vet hur du ska få bort det.”
Jag tittade ner på min mage, koncentrerade mig och höll fram mina händer. Något försvann ur mig. Något som plågat mig länge. För länge. Jag höll det nu i mina händer.
Waliums ögon lyste, om det var av skräck eller av girighet kunde jag inte avgöra, men blicken lämnade aldrig den svarta lådan jag höll i. Med ett klick petade jag upp låset och öppnade lådan. Inte en varelse, mer än jag, den som solen lysande ängeln och Walium syntes till på gatan när lådan började suga i sig världen.
Allting var borta. Det var svart.
Ängeln viskade i mitt öra.
”Kaoset är fulländat, nu ska du bringa ordning.”
Jag tittade på lådan.
Jag tittade mig runt omkring. Ängeln lyste upp omgivningen, om det nu hade varit en omgivning, men det var bara svart så långt man kunde se, bara jag ängeln och lådan.
Jag såg på ängeln.
”Jag?”
Hon nickade och med ett kraftigt slag slog jag sönder lådan, i tusen och åter tusen bitar. Jag tog ängelns hand och vi flög hem.
<center>
~ fine ~
<font size="3">Epilog</font size></center>
Faepolis var borta, och i stadens ställe hade en ny, stad, ett nytt land, en ny värld rest sig. Alla de varelser som funnits i Faepolis fanns här, återfödda.
Rising satt framför sin dator och läste på
www.rollspel.nu-forumet. Vitulv hade gjort en tråd om att skapa en värld, för länge, länge sedan och den påminde Rising om något. Han hade ju fått ett uppdrag av Yassilus, att återberätta Faepolis öde, med hjälp av de forna hjältarnas inkarnationer. Han började skriva på ett inlägg, om hans första trevande steg i Faepolis. Snabbt hakade de andra på, för de förstod vad som var syftet med det hela. Den fantastiska berättelsen om Faepolis måste fortleva.
Och precis som slutet i för Faepolis så avslutar Yassilus det här i hopp om att många fantastiska berättelser ska berättas i framtiden.
Tack alla som deltagit i tråden!
<center>
---</center>
Jag tyckte att det kanske vore dags att avsluta den här tråden nu. Den är inte särskilt aktiv och jag tror det blir bäst såhär. Jag hoppas ni inte misstycker.
Tack alla som deltagit och bidragit till att det här har blivit en av de mysigaste trådarna jag vet här på forumet.