Nekromanti Lönnmördare

[Rickard]

Något som ankommer från fälltråden och jag antar att det även kan härröras till suspense och suprisediskussionen på skräckforumet. Senast när jag spelledde EDoD så avgjorde jag att det mest logiska som skulle hända var att råttmännen skickade en lönnmördare för att ta ut rollpersonerna. Jag drog på det någon timme innan jag slutligen bestämde mig för att skicka lönnmördaren mot dem.

Det enda som jag kom på som skulle rädda rollpersonerna var ett tärningsslag och eftersom en av spelarna hade satt sig och börjat dricka ensam i skänkrummet. Detta gav det mig ursäkten att få slå två slag, då jag bestämde att han också slocknade där, och på så sätt öka spelarnas chans att överleva. Van som jag är, så skickade jag dock inte in lönnmördaren, för just den personen var en av "kampanjnycklarna" som spelarna letade efter. Istället skickade jag in två "låsdyrkare" medan tärningarna rullade min väg och spelaren i skänkrummet vaknade. Detta gjorde att låsdyrkarna togs fast och gav information om både lönnmördaren och en kidnappning som råttmännen utfört, så att spelarna kunde komma vidare.

Jag hade flyt där, men hur ska man egentligen använda en lönnmördare? Logiskt sett borde ju denne ta livet av rollpersonerna. I Sin City så mördas en hora medan personen som spenderade natten med den prostituerade sattes dit, men varför mördades inte personen direkt?

/Han som borde ha påbörjat en krönika över sin EDoD-kampanj

 

[Storuggla]

Hela poängen med en lönnmördare är att han är, som Hr. Utl. Raymond Chandler skrev, en man med en pistol som kommer in genom dörren när saker blir trista eller man inte vet vad som ska ske härnäst. Instant action, och när man boxat karl på hakan kan man hota honom med mer bäng om han inte berättar vem som skickade honom.

Fast det låter ju ganska lökigt om det funkar varje gång, eller hur?

"Jag hade flyt där, men hur ska man egentligen använda en lönnmördare? Logiskt sett borde ju denne ta livet av rollpersonerna. I Sin City så mördas en hora medan personen som spenderade natten med den prostituerade sattes dit, men varför mördade personen inte bara personen?"

Där har jag löst det på två sätt när jag hamnat i sådarna situationer (som spelledare alltså, jag brukar sällan tampas med lönnmördare i verkliga livet) - antingen så blir lönnmördaren skrämd/störd av ett yttre element, såsom en bil som närmar sig, plötsliga ljud som får honom att tro att han komer bli påkommen, eller vadsomhelst.
Det värsta jag gjort i detta fall är att låta snubben tro att han dödat alla, men rollpersonerna vaknar upp på akuten, halvdöda med två civilsnutar som frågar ut dem om vem som skjutit dem och varför, varvid mördaren återvänder för att avsluta jobbet. Så blir det en fajt på sjukan istället och rollisarna är i alla fall vakna. Yes indeedy.

Eller, så dödar han de han kommer över eftersom det är vad som verkar mest vettigt för hur en lönnmördare skulle agera.

Trubblet är ju att om jag säger till spelarna att deras gubbar just dog eftersom de söp sig fulla och därför inte märkte att Hr. Usl. klev in genom dörren och satte en spruta tvättmedel i armen på dem... kommer de nog bli sura. De fick ju inget val, de hade ju ingen sportslig. Är det kul att få sin gubbe tagen av daga på det viset?

I vilket fall som helst har jag märkt att om man låter frågor som «Varför dödade han inte oss när han ändå kunde?» vara obesvarade så brukar spelarna snabbt komma på de mest underhållande teorierna själva. Sen snor man bara den man gillar mest.


Storuggla, gnuggar lampan för kebab

 

[Rising]

Grunden i rollspel är att spelarna skall få reagera på något. Att komma fram till vägskäl och välja vart man skall gå, att få information som man använder som underlag för att planera ett attentat, att få uppgifter som man försöker lösa; osv.

Lönnmördare som mördar andra passar in i den mallen; "plötsligt träffas greven av en armborstpil i ansiktet och faller ihop på marken! Vad gör ni?" men lönnmördare som är ute efter rollpersonerna gör det inte (om de utför sina jobb väl). Man kan ju inte reagera på något om man är död.

Det är därför som lönnmördarna i gamla Nekropolis... öh, jag spoilermärker:
<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">Sex muterade råttor är lönnmördare och planerar ett attentat mot rollpersonerna under en natt på ett värdshus. Spelets lösning är att låta en spelledarperson avslöja för rollpersonerna att hon tycker råttorna är mystiska och att rollpersonerna kan se att råttorna spanar in dem, typ.</font></td></tr></table>

Jag vill inte att mina lönnmördare skall vara klantiga, så i Chronopia (det rollspel där jag använt flest lönnmördare) tänker jag så här:

Utmaningen handlar inte om att strida mot lönnmördaren. Lönnmördare strider ju nämligen inte, utan de mördar. Utmaningen handlar inte heller om att gardera sig mot lönnmord, för då måste man typ sitta i ett spindelhål och det blir inget roligt.
Utmaningen blir att se till att man inte blir ett mål för ett lönnmord. Själva spänningen sker alltså i interaktionen med viktiga spelledarpersoner. Jag låter spelarna förstå att om deras rollpersoner uppenbarar sig på vissa sätt i interaktionen - då kommer de att betraktas som hot och undanröjas. Interaktionerna kan alltså bli precis så spännande och nervpirrande som jag vill ha dem; men eventuella lönnmord kommer ske mycket odramatiskt. Mina lönnmördare är nämligen proffs, och lönnmord i min tappning är obarmhärtigt, osentimentalt och inte ett dugg Hollywoodskt (med det menar jag såsom striderna är i exempelvis Die Hard: Det är alltid så att någon håller en pistol mot en annans huvud, men sedan tar denne och bryter sig loss och så blir det en fajt på jämna villkor. Det verkar helt enkelt inte ett dugg bra att överlista sin fiende och hålla en pistol mot deras huvuden - det tjänar man ju aldrig något på. När jag spelleder lönnmördare så "bryter man sig inte loss", utan den som "håller pistolen mot den andres huvud" (bildligt talat) den skjuter den andre. Det blir ingen strid eller dramatik eller några sportsliga chanser eller annat dumt) - om en lönnmördare vill döda rollpersonerna så kommer rollpersonerna att dö.

Samma sak gäller om rollpersonerna är lönnmördare, förstås, eller om de betalar för att få en spelledarperson mördad. Jag låter dramatiken och spänningen ske på ett helt annat plan än själva lönnmordet.

 

[Rickard]

"Utmaningen blir att se till att man inte blir ett mål för ett lönnmord. Själva spänningen sker alltså i interaktionen med viktiga spelledarpersoner. Jag låter spelarna förstå att om deras rollpersoner uppenbarar sig på vissa sätt i interaktionen - då kommer de att betraktas som hot och undanröjas."
Historien utspelade sig i tre delhandlingar, där två av dem faktiskt hör samman. Spelarna hade inte fattat att en köpman från en delhandling påverkades av råttmaffian i den andra delhandlingen. När rollpersonerna lade sina näsor i blöt och anklagade köpmannen så lät jag den logiska slutsatsen vara att råttmännen skickade lönnmördaren efter dem (en av rollpersonerna hade redan fällt en massa råttmän - så de hade en annan orsak också).

Där du säger att jag gjorde fel, var att jag inte lät spelarna få se köpmannen stå och diskutera med råttmännen eller kanske ge en nick mot råttmännen när de två var på samma värdshus som rollpersonerna (något som hände flera gånger - även om råttmännen var där av helt andra orsaker än köpmannens). Hmm, jag ska tänka på det i fortsättningen. Istället fick de nu reda på köpmannens och råttmännens samhörighet av låsdyrkarna (som skulle släppa in lönnmördaren).

Nu har spelarna fattat att råttorna är ute efter dem, så de drog igång en stor fest på värdshuset för att "fira att de lyckades föra tillbaka dottern som råttmännen kidnappat" (spelarnas ord) och låtsades dricka sig berusade så att råttmännen skulle tro att de nu är lätta mål. Vi avslutade spelmötet med att rollpersonerna sitter i mitt i natten i ett av rummen och väntar på att lönnmördaren ska dyka upp.

Jag håller för övrigt med om att dramatiken bör ske i ett annat plan än själva lönnmordet.

<table><tr><th><font size="-1">Spoiler below:</font></th></tr><tr><td bgcolor="#DDDDDD">Nu är det tänkt att jag har planerat ett helt äventyr där en lönnmördare ska förekomma, då de lönnmördarna i denna kampanj är tvillingbröder och att spelarna kommer att döda den ena men inte inse att det är två av dem. Jag funderar lite på hur detta äventyr ska te sig, för de kommer inte att inse att de är jagade. Jag kommer väl säga att det är en runa på dolken som är det astrologiska tecknet för tvilling när de väl har dödat honom.



En tanke jag har är att helt skita i att använda lönnmördaren som ett eget äventyr, som istället sätter dit allihop för något och på så sätt kan jag förflytta dem till en helt annan miljö, nämligen fängelsehålorna och så får de intrigera där en stund (OZ någon?). På så sätt fungerar lönnmördaren som en start för en ny kampanj.</font></td></tr></table>
/Han som inte tror att någon av hans spelare är på forumet, men eftersom en Chocktråd nyss startades av en av dem så vet han inte

 

[Eva Florén]

Det är oerhört sällan jag använder lönnmördare direkt mot rollpersonerna. Oftast skickar jag (hehe) dessa mot de personer som rollpersonerna är satta att skydda, att fånga eller annan tillkrånglad situation. Så, enkelt sätt så behöver aldrig rollpersonerna "vakna"/"uppfatta hotet" av en lönnmördare.

Alternativet är att jag vid något tillfälle låter lönnmördaren slå till vid "fel tillfälle". RP är vaken trots att han/hon borde sova djupt i värdshusets trygga säng etc. På så sätt undviker jag de berömda "vakna upp i rätt tid" slagen. En variant av det är att jag låter spelaren drömma något som gör att vederbörande vaknar med ett ryck - just i rätt ögonblick, fördelaktigt i det fallet är om man låter en aktiv spelare beskriva vad han eller hon drömmer som är så extremt läskigt. Ofta blir spelaren helt koncentrerad på den beskrivningen för att helt glömma verkligheten (tihi) runt omkring... förtjusande helt enkelt.

Däremot trivs jag stort med att själv spela lönnmördare... men det är en helt annan historia..

Lönnmördare som får tillfälle att verkligen vara lönnmördare däremot... näh, jag är ju inte ute efter att mörda mina spelares rp, det är ju inge roligt... skulle jag verkligen använda deras fulla potential, lönnmördarnas alltså så är det extremt liten chans att rp överlever - givetvis beroende på vilket spel vi spelar och vilken skicklighet den individuella lönnmördaren besitter, men det är ju fortfarande upp till mig som SL att bestämma och jag vill ju ge en fair chans - för båda parter...

 

[Zire]

Jag resonerar nog också lite grann som Rising. Lönnmördare besegras främst genom dennes uppdragsgivare och inte genom att spöa lönnmördaren.

I första hand så ser man till så att uppdragsgivaren aldrig skickar lönnmördaren. Det kräver dock (generellt) att spelarna behöver kunna känna till att en SLP har benägenhet och kontakter för att skicka lönnmördare. Utmaningen för spelarna är då att se till så att SLPn inte sänder ut dem.

I andra hand så inser spelarna att någon (en känd SLP) har sänt ut lönnmördare efter dem. Det kan vara för att de antingen har befunnit sig i situationen ovan och klantat sig, eller så har de inte haft chansen att göra något åt det, men åtminstone räknat ut att de ligger illa till. De kan antingen göra något åt lönnmördaren (hyra en egen lönnmördare som livvakt, försöka gillra en fälla eller vara så vaksamma att lönnmördaren inte får en chans). En långsiktigt bättre lösning är att göra något åt arbetsgivaren istället. Få honom att dra tillbaka lönnmördaren, eller se till så att lönnmördaren inte får några pengar av honom. I värsta fall har lönnmördaren redan fått alla pengar och dessutom satt prestige i att döda RPna. Då får man förmodligen nacka dem båda två.

I tredje hand så har spelarna inte en aning om att lönnmördare jagar efter dem. Eftersom spelarna inte har mycket av en rimlig chans att göra något åt det i detta fall, så försöker jag undvika det. MEN spelarna ska naturligtvis ha möjlighet att göra fel i situationerna ovan, och hamnar också då här. Eftersom jag ogillar att slå en massa dolda slag och försöka få till den skrämmande effekten genom att beskriva en massa strunt så ger jag hellre tärningen till spelaren och säger "på 1-3 överlever du ett lönnmord" eller liknande. Hur som helst, att hamna här är ungefär som att hamna i en strid skadad och obeväpnad: spelarna ska ha haft möjligheter att göra något åt saken mycket tidigare.

- Zire

 

[Vicotnik]

Re: Lönnmördare [Spoiler?]

En sak du skulle försöka använda dig av är om rollspelspersonerna kommer på att de är jagade få de att tro att den lönnmördare de döda är den som jagar dem, då får rollspelspersonerna ett betydligt större problem, för hur dödar du en redan död lönnmördare som är ute efter dig?
Eller det kanske du redan hade tänkt på.

 

[Johan K]

Jag tror, likt LSW; att jag skulle använda lönnmördare mot personer som står i karaktärernas närhet. Att jag på det sättet låter dem bli varse om att det finns lönnmördare som dels är ute efter deras vänner/skyddsobjekt elelr liknande..
Om man då låter en styck lönnmördare ta död på en sdåan karaktär som finns i närheten, så tror jag att rollpersonerna kommer att bli sju reser mer vaksamma på aallt vad de gör.

/ Johan K, som är dö som en sill efter att ha varit på elevens val hela veckan..

 

[Feuflux]

Logiskt sett borde ju denne ta livet av rollpersonerna.

Vilket förstås är det stora problemet. Lönnmördaren lyckas ha ihjäl spelarna (alternativt deras rollpersoner) och sen var äventyret slut. Alla förlorade. I filmer och böcker kan hjälten vrida på huvudet i rätt ögonblick och få en blick av lönnmördarens pistol i en spegel, kasta sig ner på golvet och undvika att bli träffad. I rollspel är det inte bra om ett misslyckat slag i Upptäcka Fara avslutar hela kampanjen. Eller så kör man regellöst och samberättar fram att det är häftigast om man precis klarar sig från att bli lönnmördad, men det är ju astrist det med (allt är imho om nån vill protestera) eftersom man vet att man klarar sig. Jag vill ju tro att hjältarna riskerar att dö även om risken egentligen inte finns eftersom hjältar inte dör snopna i sömnen.

Efter att ha pratat lite självklarheter (bådar gott det här, räkna in med att lära er nåt här kids) så ska jag ta upp en urgammal reflektion från min noob-tid. När jag först började lira DoD4 och läste om de yrken som fanns så undrade jag lite över just lönnmördare. Spelar man krigare så vill man dra på äventyr och döda orcher; Spelar man tjuv vill man dra på äventyr och stjäla skatten; Spelar man magiker vill man dra på äventyr och hitta coola artefakter; Spelar man bard så vill man dra på äventyr för... att få inspiration till häftiga sånger om hjältar. Men om man är lönnmördare så vill man ju lönnmörda folk (hörs på namnet). Varför drar man på äventyr då? Det är ju skitsvårt att lönnmörda en framstormande orchgrupp etc. Lönnmördarna borde ju vilja stanna i stan och få en massa lönnmördaruppdrag. Vilket svårspelat yrke!

Så jag har lite problem med lönnmördare i största allmänhet (typ alla andra yrken från DoD4 dyker ju upp i d12comic t.ex. (nej jag orkar inte kolla noga)).

Jag kan väl tipsa om att skippa "rena" lönnmördare och använda generella hejdukar som lönnmördare. Folk som inte sätter en pil i nacken på folk från 200 meter utan som skjuter fel person (RP:na kanske hajjar att pilen inte hamnade där den skulle). Hejdukar fumlar och svär när de ska dyrka upp dörren till sovsalen för att skära halsarna av RP:na i sömnen. Hejdukar är inte stridskonstmästare och får faktiskt däng i en direkt strid när RP:na var vakna istället för att sova vid det nattliga anfallet. Hejdukar förgiftar fel mjödstop på tavernan. Fast nu ska jag sluta innan jag börjar känna mig som en Terry Pratchett-roman... damnit!

 

[MrG]

Jag ser lönnmördare som något som borde vara hiskligt dyrt, så att det är en sista åtgärd som gärna försegås av hot. Så om du känner att det börjar vara dags för en skurk att överväga att likvidera karaktärerna, varför inte inleda med:
-Mutförsök / värvningsförsök (om skurken tycker dom är jobbiga, kan han tänkas testa att köpa av dem för halva summan en bra lönnmördare skulle ta)
-Vänners varningar
-Hot (maffia inspererat och sända saker som tio svarta roser, eller ett paket fisk med bud?)
-Benknäckeri (billigare med folk som krossar knäskålar än folk som mördar, inte samma yrkesskicklighet inblandad och snällare straff)
-Kidnappade av nära och kära och hot av dessa
-Budget lönnmördare (om du vill ge spelarna en chans, kan antagonisten hyra någon "billig" uppkommling som vill göra sig ett namn, pengarna betalas nog i efterskott, eller hälften först hälften sedan och låta mördaren bära på femton silverstycken)

Har de sedan inte blivit paranoida och försiktiga vid det laget, är de nog ett hot värdigt den budget ett riktigt proffs behöver, men å andra sidan kommer spelarna nu var förvarnade på en riktig fajt.

Kan annars vara kul med prisjägare som alternativ, lite billigare än lönnmördare och lite mer öppna med sitt gebit (och kanske då ta spelarna till fånga istället för att skära halsen av dem).

Nu kanske allt var råd du redan provat, men rätt kul att skriva

 

[Rickard]

Bra förslag. "Join the dark side"-muta. Tack! [NT]

/Han som vet till vilket inlägg han ska länka nästa gång någon tar upp lönnmördare (och som bannar sig för att inte ha skrivit vad spoilern innehöll i sitt forna inlägg)

 

[Feliath]

Det finns fler än ett sätt att mörda en lönn

Jag hade flyt där, men hur ska man egentligen använda en lönnmördare? Logiskt sett borde ju denne ta livet av rollpersonerna.

Alltså, det här verkar förutsätta ett lönnmördare är antingen ninjor eller moderna krypskyttar. Jag tror den enklaste lösningen är att sluta anta det. Jag har till exempel nästan börjat spelleda en DoD:T-kampanj; där är bägge dessa antaganden jättekonstiga. Låt oss alltså kika på en lite lämpligare period för förebilder:

Lagar som voro så rättvisa och fulla av insikt som dem Zaleukos stiftade hade man aldrig hört talas om bland människor förr; knappt heller om lagar som voro så stränga. Den som dödar en människa skall själv dö, sade Zaleukos; och därom var ingenting att säga, ty det var en gammal regel. Den som slår ut ett öga på en människa, på honom skall ett öga slås ut, sade Zaleukos; och även detta var lätt att inse, så mycket mera som ett sådant bruk redan fanns hos vissa andra folk. Men, tillfogade Zaleukos, den som slår ut ögat på en enögd, på honom skola båda hans ögon tagas bort; och detta fann man till en början svårt att till fullo förstå. Men sedan man närmare tänkt efter, insåg man visheten i detta och prisade Zaleukos såsom den förste som skådat tillräckligt djupt i tingen för att skänka full rättvisa till och med åt enögda.

Eheh...fel citat. Eh, vi provar igen:

Och om det en gång händer att den gode kung Guntchramn, när han tidigt en vintermorgon går i mässan, finner en jättelik obekant stråtrövarfigur snarkande i ett skumt hörn i närheten av kungens stol, med ett bredbladigt spjut lutat mot väggen, är det begripligt nog att han hastigt låter väcka denne grovlemmade snarkare och önskar få honom klämd ett slag med rep och vindspel för att vinna klarhet i den egentliga meningen med detta: huruvida det endast rör sig om ett enkelt kungamord på fri hand; eller om det till äventyrs kan vara ett nytt påfund av den oroliga svägerskan Fredegunda, vars misslynthet mot kung Guntchramn inte är någon hemlighet och vars metoder äro bekanta — en förmodan som då också mycket riktigt visar sig vara välgrundad. Guntchramns prägel av i grunden välvillig och fryntlig sagomonark minskas inte därav.

Nå, att somna medan man väntar på sitt offer för att det är för tidigt på morgonen, det skulle du nog kategorisera som klantighet, och därtill är jag väl böjd att hålla med, men det är inte riktigt den biten som är min poäng. Vad som är det, är att vi nog alltför lätt tar till oss den Lankhmarförgiftning som hela rollspelsfantasyn lider av och vilken säger oss att lönnmord utförs om natten, av taniga män i mörka kläder och en försmak för dolkar, vilka också gärna är med i ett skrå av något slag: ja, med ett ord: gothare. I själva verket vore vi nog ofta bättre betjänta av att ta till goterna, och låta lönnmord bestå av en vanlig skurk gömd på ett oväntat ställe (såsom exemplets kyrka), eller en »jaktolycka«, eller helt enkelt ett par stadiga gossar som stegar upp till en på gatan med kortsvärd i nävarna, när man är ute för att handla blåbär och murklor. Tona ner »lönn«-biten till förmån för själva mordet alltså: för, handen på hjärtat, hur ofta behöver man egentligen vara subtil med sådant? Det är ett konstruerat behov, vållat av diplomaters ohejdade framfart.
Då är det lättare att ge rollpersonerna en sportslig chans, och därav blir alltså spelet i sig inte bara trovärdigare i vissa fall utan också roligare i nästan alla.

Själv tänker jag spela någon sorts kung fu-fantasy någon gång, och där ska alla lönnmördare ha balla, flödande kåpor och ett tvångsmässigt behov av att väcka sitt offer för att kunna tala om sitt namn samt pröva sina förmågor mot offret för att se vem som är starkast. I den kampanjen kommer lönnmord endast att skilja sig från dueller i att de sker på natten, mot betalning, och mördarnas (helt kosmetiska) stridstekniker kommer att innehålla en massa giftattacker och sådant.


/Feliath — a seven per cent solution to a threepenny problem