Morgoth
Swashbuckler
Vår resa måste fortsätta (Drönarens börda)
Hur kom det sig att den här missvuxne strutsriddaren kände till något om Ulvgärde? Hur kunde en varelse som levde så här långt från Otterns fasor ha någon aning om dessa fasors sanna magnitud? Om det här hade varit en bluff från Ulvgärdes sida så hade grävlingsmannen inte varit så klumpig med antydningar. Å andra sidan kunde det vara precis vad Ulvgärdesmästarna ville att jag skulle tro.
Men jag tog risken och tog några steg mot grävlingen, fortfarande försiktigt. Min kniv fanns vid bältet ifall den skulle komma till användning, och jag hade anpassat mina förmågor till att hantera den med någorlunda hastighet och skicklighet under vår resa. Jag gillade inte att bruka våld. Det låg mot min natur. Det var något man gjorde i sitt primitiva medvetandeplan, vilket jag förvisso närmade mig med stormsteg. Jag var redo att snabbt och effektivt döda den här grävlingen, eller åtmindstone försöka. För att skydda Henne. Men det verkade inte som att grävlingen hade fientliga intentioner, och således spände jag av och lät axlarna sjunka. Jag travade fram ett par steg och märkte att den ludne resenären såg oroligt på min kniv. Jag log, och skakade avväpnande på huvudet, mina händer där han kunde se dem. Hade denna sällsamma grävlingsman vett att bemöta en medresenär med hyfs och vänlighet skulle inte jag vara sämre, men jag tänkte inte lägga ifrån mig kniven. Inte så länge jag hade Henne att skydda.
Så istället fortsatte jag att hålla armarna där han kunde se dem, klart och tydligt, och pulsade fram till honom i snön. Så harklade jag mig och besvarade hans fråga:
"Vi är på väg mot ett samhälle här i närheten, Fjätterskog. Vi hoppas kunna frigöra några av de Gamla Mästarnas slavar, och leda dessa till en ny framtid. Och...", sade jag när jag såg grävlingens oroade min. "...vi har ingen tid för pragmatiker. Vad som måste göras, måste göras. Det må förefalla omöjligt, men vi har inget val. Det är de gamla Mästarna som ligger bakom det här kriget, det är De som har bestämt att det ska inträffa. Vi tror att vi kan hindra Dem, men vi behöver all hjälp vi kan få." Jag såg nästan vädjande ut. "Men som sagt, vi har ingen tid för pragmatiker. Tänkte ni föreslå att två som kan vara föga mer än barn inte kan förhindra en världsomspännande konflikt så kan ni lika gärna vända er om och gå, Herr Grävling."
Sedan log jag lite skamset och tillade, fortfarande med händerna högt i luften. "Jag är Mog, och det här är min Leah. Vem har jag nöjet att tilltala?"
Hur kom det sig att den här missvuxne strutsriddaren kände till något om Ulvgärde? Hur kunde en varelse som levde så här långt från Otterns fasor ha någon aning om dessa fasors sanna magnitud? Om det här hade varit en bluff från Ulvgärdes sida så hade grävlingsmannen inte varit så klumpig med antydningar. Å andra sidan kunde det vara precis vad Ulvgärdesmästarna ville att jag skulle tro.
Men jag tog risken och tog några steg mot grävlingen, fortfarande försiktigt. Min kniv fanns vid bältet ifall den skulle komma till användning, och jag hade anpassat mina förmågor till att hantera den med någorlunda hastighet och skicklighet under vår resa. Jag gillade inte att bruka våld. Det låg mot min natur. Det var något man gjorde i sitt primitiva medvetandeplan, vilket jag förvisso närmade mig med stormsteg. Jag var redo att snabbt och effektivt döda den här grävlingen, eller åtmindstone försöka. För att skydda Henne. Men det verkade inte som att grävlingen hade fientliga intentioner, och således spände jag av och lät axlarna sjunka. Jag travade fram ett par steg och märkte att den ludne resenären såg oroligt på min kniv. Jag log, och skakade avväpnande på huvudet, mina händer där han kunde se dem. Hade denna sällsamma grävlingsman vett att bemöta en medresenär med hyfs och vänlighet skulle inte jag vara sämre, men jag tänkte inte lägga ifrån mig kniven. Inte så länge jag hade Henne att skydda.
Så istället fortsatte jag att hålla armarna där han kunde se dem, klart och tydligt, och pulsade fram till honom i snön. Så harklade jag mig och besvarade hans fråga:
"Vi är på väg mot ett samhälle här i närheten, Fjätterskog. Vi hoppas kunna frigöra några av de Gamla Mästarnas slavar, och leda dessa till en ny framtid. Och...", sade jag när jag såg grävlingens oroade min. "...vi har ingen tid för pragmatiker. Vad som måste göras, måste göras. Det må förefalla omöjligt, men vi har inget val. Det är de gamla Mästarna som ligger bakom det här kriget, det är De som har bestämt att det ska inträffa. Vi tror att vi kan hindra Dem, men vi behöver all hjälp vi kan få." Jag såg nästan vädjande ut. "Men som sagt, vi har ingen tid för pragmatiker. Tänkte ni föreslå att två som kan vara föga mer än barn inte kan förhindra en världsomspännande konflikt så kan ni lika gärna vända er om och gå, Herr Grävling."
Sedan log jag lite skamset och tillade, fortfarande med händerna högt i luften. "Jag är Mog, och det här är min Leah. Vem har jag nöjet att tilltala?"
