Krickdala Landsbygdens känslor

[Sinisa_]

Landsbygden utanför Krickdala. Hela spelet bygger ju på nån sorts Pastoral Fantasy: det Susar i Säven, Fylke, Studi Ghibli. Så jag tror att åtminstone en del av varje spelsession kommer att handla om att vandra omkring på blommande ängar, sitta på långsamma tåg och titta ut på landskapet och så. Naturligtvis med en krypande känsla av mysterie och fara i tassarna, och en skymning på väg att åter falla över ormbunkssnåren och de gamla gårdarna. Det är också sånt jag själv tycker om att uppleva som spelare; när vi för ett tag sedan spelade D&D var mina favoritsekvenser när Rollpersonerna vandrade genom skogen och filosoferade om världens skapelse, och gudarnas eventuella existens, och meningen med livet om man var en Paladin som låtsades vara mycket bättre än han var, respektive en Warlock med demonhorn och blå hud. Men så slog ju DM på nån slumptabell, och det dök upp 1T6 Zombievargar som vi måste hacka ner, under timmar och timmar av tärningsrullande och Hitpointsnötande. Jag tänker att jag vill undvika det.

Jag arbetar på en tabell över händelser som spelarna har möjlighet att reagera på genom att beskriva en känsla, eller genom att dela med sig av en detalj ur sina rollpersoners bakgrund, eller genom att utföra en meningsmättad handling. I belöning får de "Ödespoäng", som väl är nån sorts metavaluta. Jag tror att det kan funka rätt bra, bara tabellen blir omfattande nog; den ersätter också, som alla mina tabeller, i rätt hög grad, en alltför långrandig världsbeskrivning. Nåja -- det är i alla fall ambitionen.

Man slår för det mesta på Händelsetabellen en gång per dag, eller varannan dag, eller när det passar in i berättelsen. Många spelare kan svara på frågorna i Händelsetabellen för sina Rollpersonens räkning, om de vill och det känns meningsfullt, men gruppen får inte mer än ett Ödespoäng per händelse

Vad mer än nedanstående kan man stöta på när man färdas över en sorts 1700- 1800-talslandsbygd, där boskapen och dragdjuren är insekter eller möjligen ödlor? Egentligen är jag inte ute efter "spänning" eller "mysterier", utan en sorts ”psykologiskt arketypiska” händelser, scener, och bilder, som aktiverar Rollpersonernas minnen och känslor.

Jag vet inte, kanske är det en kass idé, men det känns som att en sån här tabell kommer vara guld för mig när jag spelleder för min dotter och fru.

---------

- En hök ger ifrån sig ett skri. Den kretsar några varv över ängar och gärdsgårdar, men bryr sig inte om er, eller ser er inte. Den befinner sig så högt uppe på himlen att ni blir yra av att titta upp den.
För ett Ödespoäng: Vart skulle du flyga om du kunde, och varför? Finns det någon här som skulle sakna dig, och någon som du skulle sakna?

- En staty i vit sten, halvt övervuxen av mossa, föreställande en mus i naturlig storlek. Musen håller fram en tiggarskål: ett traditionellt monument till Barfotakungens ära. Är man rik förväntas man lägga ett mynt i skålen, eller ännu hellre ”det man älskar”; är man fattig kan man istället ta ett av de kopparmynt som redan ligger där, eller kanske något av de andra tingen: en ring av guld med en inskription på ett ondskefullt klingande språk, ett silvermedaljong med ett foto av en ung, stilig vessla klädd i plommonstop, en vissnad ros, en ensam vit pärla.
För ett Ödespoäng: Beskriv hur du plockar fram något ur fickan eller din packning, varför du älskar det, och varför du placerar det i skålen eller tvekar och sedan låter bli.

- Mor och dotter åkersork arbetar på sin gård, med något för årstiden lämpligt hårt arbete: plöjer och planterar rovor, skördar krusbär, bränner ris. Modern har dessutom ett liten telning i ett tygknyte på magen. När den lille snorar snyter hon honom i en linnenäsduk, utan att sluta arbeta.
För ett Ödespoäng: Berätta tre saker som betyder något om din mor.

- En hoprasad poststation från det gamla amfibiekejsardömet står bland nässlor och ormbunkar. En ärgad kopparskylt berättar att den för nästan fyrahundra somrar sedan restes av ”Herr Gabril Gyllenfläck, Bey över resandet av poststationer i den norra provinserna”. Ni tittar lite i de tomma, trånga rummen. Solen faller genom det öppna taket, mellan bjälkar och lövverk.
För ett Ödespoäng: ? Något om tiden och att lämna något kvar efter sig ?

- En fågelskrämma lutar övergiven och eländig på en igenvuxen åker framför ett torp som rasat ihop och nu har tagits över av ormbunkar och svampar. Fågelskrämman består mest av halmbuntar som sparvar och skator plockar till sig för att bygga bon av, och gamla malätna trasor, men på dess huvud sitter en skärmmössa, mörkblå med eldröda detaljer, som kommer från de ädla Lyktriddarnas uniform: bonden som för länge sedan ställde upp fågelskrämman måste ha kommit över mössan på någon lumpmarknad och inte haft vett att visa den mer respekt än såhär.
För ett Ödespoäng: Beskriv varför du klättrar över det kullfallna staketet och räddar hatten, och vad du gör av den: sparar du den för att överräcka till Lyktriddarnas sällskap när ni återvänder hem, eller bär du den själv på huvudet, därför att du alltid drömt om att bli en Lyktriddare, och därför att lekar är lika sanna som verkligheten, eller gör du något annat med den?

- En herde med vidbrättad hatt driver förbi en hjord av den sortens grönspräckliga skalbaggar som man kan göra ost och smör av. Herden spelar på en vassflöjt.
För ett Ödespoäng: Beskriv var du har hört melodin förut, och varför du ser det som antingen ett gott eller dåligt omen att herden spelar den just nu, i början av din resa.

 

[Cybot]

Beroende på säsong hade man kunnat se en gårdsfarihandlare skumpa förbi med sin kärra. Handdragen om han är fattig, eller större och dragen av djur om han är med välbemedlad.
Vanligtvis säljer han något tillverkat i hembygden, diverse typer av slöjd (träslöjd, metallslöjd, syslöjd och knytslöjd. Kläder, nålar, skålar, skedar, korgar och mycket annat).

På floden kanske man ser flottare på sina ihopknutna flottar av timmer, på väg till sågverket vid kusten.

P.S: Har det blivit några Kanaler byggda i Krickdalas omgivning? 1800-talet var kanalbyggandets tid, och många kanaler byggdes mellan floder och sjöar för att skapa ett nätverk där kanalbåtar kunde frakta säd, timmer, järn och alla möjliga saker.

 

[TobiasEkwall]

Jag tycker att det är en bra idé. Det gör att det händer grejer när man reser, resor tar lite tid, samtidigt hade random fightingmöten känts väldigt malplacerade.
Väldigt wanderhome, men det är ju på inget sätt dåligt. Det gör ju spelet lite sentimentalare men det gör nog inget.

Jag ska fundera under dagen på några fler roliga grejer.

Sen funderar jag att om man sen kommer till ogöstvänligare vildmark så kan man ju gå åt andra hållet, du förlorar ödespoäng om du inte beskriver hur du håller modet uppe genom missöden

 

[Mogger]

Sånt här är supermysigt! Jag tillhör också dem som tycker att det är ovälkommet avbrott när en svulten varg eller arg orch kommer springande. Spelade f.ö en rollperson löst baserad på Snusmumriken under en rätt lång kampanj. Men det är väl lite off topic

Får jag ge ett förslag på spelmekanik som jag upplever funkar bättre? Man har Ödespoäng alltså, eller något liknande. För att återhämta dem måste man sätta en Refreshment Scene (detta är inget jag har kommit på själv utan är från Solar System (som jag starkt rekommenderar). Det är väldigt likt det du beskriver här men skillnaden, och den är viktig, är att det är spelaren som själv säger något i stil med "det här får mig att tänka på..." och så beskriver hen ett minne eller en känsla. Gärna genom att interagera med miljön. Ser jag exempelvis en gammal paddruin så kan jag själv välja att dricka en kopp te därinne och fundera på vårt gamla sommarhus vid älven där jag och pappa fiskade dysländor när regnet kom, och då badade vi. Eller vad som nu känns rimligt och intressant för stunden. Så bygger jag lite back story samtidigt, fast på ett kul sätt.

Grejen är att om man slår fram "3 grejer om din mor" så kanske jag redan har beskrivit nått om min mor eller så framkallar det inte alls de känslor som tabellen vill. Hon blev kanske bergtagen, eller försvann i snöstormen, och så blir RPn melankolisk istället eller vad det nu kan vara.

Det kan tyckas vara en liten skillnad men jag kan uppleva att det blir krystat när någon dikterar vad jag ska känna. Det funkar mycket bättre om det kommer från spelaren.

 

[Genesis]

Sånt här är supermysigt! Jag tillhör också dem som tycker att det är ovälkommet avbrott när en svulten varg eller arg orch kommer springande. Spelade f.ö en rollperson löst baserad på Snusmumriken under en rätt lång kampanj. Men det är väl lite off topic

Får jag ge ett förslag på spelmekanik som jag upplever funkar bättre? Man har Ödespoäng alltså, eller något liknande. För att återhämta dem måste man sätta en Refreshment Scene (detta är inget jag har kommit på själv utan är från Solar System (som jag starkt rekommenderar). Det är väldigt likt det du beskriver här men skillnaden, och den är viktig, är att det är spelaren som själv säger något i stil med "det här får mig att tänka på..." och så beskriver hen ett minne eller en känsla. Gärna genom att interagera med miljön. Ser jag exempelvis en gammal paddruin så kan jag själv välja att dricka en kopp te därinne och fundera på vårt gamla sommarhus vid älven där jag och pappa fiskade dysländor när regnet kom, och då badade vi. Eller vad som nu känns rimligt och intressant för stunden. Så bygger jag lite back story samtidigt, fast på ett kul sätt.

Grejen är att om man slår fram "3 grejer om din mor" så kanske jag redan har beskrivit nått om min mor eller så framkallar det inte alls de känslor som tabellen vill. Hon blev kanske bergtagen, eller försvann i snöstormen, och så blir RPn melankolisk istället eller vad det nu kan vara.

Det kan tyckas vara en liten skillnad men jag kan uppleva att det blir krystat när någon dikterar vad jag ska känna. Det funkar mycket bättre om det kommer från spelaren.

Jag tycker tvärtom. Eller, båda varianterna funkar, men jag är väldigt förtjust i den här versionen, där man får promptar om vad man ska berätta om. Jag har ju skrivit ett helt spel på den här mekanismen. Även alla For the Drama-spel funkar ju på det sättet. I de spelen har man också möjligheten att skicka vidare frågan till nästa spelare om det inte passar, och i ett traditionellt spel som detta där rollpersonerna går i samlad tropp kan man ju också välja vem som svarar på frågan. Tycker det funkar väldigt bra och ger intressanta kreativa utmaningar och kan ofta ge den där härliga känslan av att bli överraskad av sin rollperson. "Oj, jag visste inte att Efraim hade den här typen av djup bakom sig!"

 

[Mogger]

Jag tycker tvärtom. Eller, båda varianterna funkar, men jag är väldigt förtjust i den här versionen, där man får promptar om vad man ska berätta om. Jag har ju skrivit ett helt spel på den här mekanismen. Även alla For the Drama-spel funkar ju på det sättet. I de spelen har man också möjligheten att skicka vidare frågan till nästa spelare om det inte passar, och i ett traditionellt spel som detta där rollpersonerna går i samlad tropp kan man ju också välja vem som svarar på frågan. Tycker det funkar väldigt bra och ger intressanta kreativa utmaningar och kan ofta ge den där härliga känslan av att bli överraskad av sin rollperson. "Oj, jag visste inte att Efraim hade den här typen av djup bakom sig!"

Ja, det är ju två olika perspektiv. Båda funkar. Eller, det ena funkar inte så bra för mig. Nånstans handlar det om att berätta vs uppleva. Och jag uppfattade just detta som en strävan att uppleva.

 

[LegoIvar]

Ni ser en gravsten brevid vägen, övervuxen och mossig men tydligt en grav. På stenen står det, i bokstäver, försvunna med tiden, "Här vilar min vän och käresta".
För ett ödespoäng: Berätta om någon du har örlorat och varför hen bettyde så mycket för dig.

 

[Sinisa_]

Sånt här är supermysigt! Jag tillhör också dem som tycker att det är ovälkommet avbrott när en svulten varg eller arg orch kommer springande. Spelade f.ö en rollperson löst baserad på Snusmumriken under en rätt lång kampanj. Men det är väl lite off topic

Får jag ge ett förslag på spelmekanik som jag upplever funkar bättre? Man har Ödespoäng alltså, eller något liknande. För att återhämta dem måste man sätta en Refreshment Scene (detta är inget jag har kommit på själv utan är från Solar System (som jag starkt rekommenderar). Det är väldigt likt det du beskriver här men skillnaden, och den är viktig, är att det är spelaren som själv säger något i stil med "det här får mig att tänka på..." och så beskriver hen ett minne eller en känsla. Gärna genom att interagera med miljön. Ser jag exempelvis en gammal paddruin så kan jag själv välja att dricka en kopp te därinne och fundera på vårt gamla sommarhus vid älven där jag och pappa fiskade dysländor när regnet kom, och då badade vi. Eller vad som nu känns rimligt och intressant för stunden. Så bygger jag lite back story samtidigt, fast på ett kul sätt.

Grejen är att om man slår fram "3 grejer om din mor" så kanske jag redan har beskrivit nått om min mor eller så framkallar det inte alls de känslor som tabellen vill. Hon blev kanske bergtagen, eller försvann i snöstormen, och så blir RPn melankolisk istället eller vad det nu kan vara.

Det kan tyckas vara en liten skillnad men jag kan uppleva att det blir krystat när någon dikterar vad jag ska känna. Det funkar mycket bättre om det kommer från spelaren.

Jag tror att det i alla fall till hälften kan handla om vilka som är de förväntade spelarna. Jag skriver ju detta i första hand för att spelleda för folk som aldrig spelat rollspel förut, och jag inbillar mig att det funkar för dem att få en liten instruktion om hur det är tänkt att man kan interagera med miljön. Men sedan tänker jag att det är perfekt om sakerna man minns om sin mor är sorgliga, det var nog till och med tanken med just den scenen. Vad jag tar med mig av detta är att göra klart i texten att känslan som uppstår inte alls behöver vara positiv och mysig, utan nästan hellre får vara sorg, ilska, en känsla av vilsenhet, eller något annat.

Det känns som att det i Ghibli-filmer ofta är sådär, att huvudpersonen ser något -- en mystiskt gudafigur i skogen, en kristallklar sjö där de tvättar trollkarlens mantlar -- och känner något stort och mystiskt och lite sorgligt.

Och som någon annan i tråden nämnde, så tänker jag att man slänger ut platsen eller händelsen till gruppen, och den som tycker att det finns något att spinna vidare på, plockar upp den, eftersom Ödespoäng är något man har ihop, och man bara kan få ett per sån här scen.

Utvöer det tror jag att det också kan finnas en Återhämtningsmekanism som är lite mer så som du beskriver. Att man i skymningen -- eller mitt på dagen om man anser sig ha tid att stanna upp -- kan återhämta ett "tillstånd" -- trött, skadad, frusen, och sådär -- genom att beskriva hur man slår upp läger eller har picknick. Jag har aldrig riktigt satt mig in i Fria Ligans mekanik, men jag tror att jag gillar att man har en "signature item" som man använder vid återhämtning. En tekanna från paddornas tid. En ask cigariller. En varm, grå mantel. En kortlek från västerns kungadömen, med enhörning och riddare och kungar. Mest för att det vore kul att göra en sådan tabell att slå på eller välja från under rollpersonsskapandet, och för att det skulle vara en sak som ger ytterligare färg åt karaktären, och så att säga knyter dem till världen.

Jag tror att jag är rädd att saker blir repetitiva och formalistiska om man inte styr dem med tabeller och promtar. Att det efter fyra, fem, tio scener blir svårt för spelarna att komma på något nytt att göra, och för mig som Berättare att slänga ut.

Anledning till att jag sitter och skriver denna snart 250-sidiga världsbok till ett spel jag ska spela med barnen i sommar, är att jag tänker mig att själva spelandet kommer att bli alldeles lättfotoat och paradisiskt befriat från alla ansträngningar, därför att jag har gjort allt jobb i förväg. Möjligen är jag naiv

 

[Sinisa_]

Beroende på säsong hade man kunnat se en gårdsfarihandlare skumpa förbi med sin kärra. Handdragen om han är fattig, eller större och dragen av djur om han är med välbemedlad.
Vanligtvis säljer han något tillverkat i hembygden, diverse typer av slöjd (träslöjd, metallslöjd, syslöjd och knytslöjd. Kläder, nålar, skålar, skedar, korgar och mycket annat).

På floden kanske man ser flottare på sina ihopknutna flottar av timmer, på väg till sågverket vid kusten.

P.S: Har det blivit några Kanaler byggda i Krickdalas omgivning? 1800-talet var kanalbyggandets tid, och många kanaler byggdes mellan floder och sjöar för att skapa ett nätverk där kanalbåtar kunde frakta säd, timmer, järn och alla möjliga saker.

Gårdfarihandlaren har nog en stor, lunkande ekoxe lastad med sin slöjd.

Jag har faktiskt inte tänkt på om det finns kanaler eller inte. Jag tror att det ska vara något som man i så fall precis precis har börjat med, som ses ungefär så excentriskt som att hålla på med flygmaskiner. Jag undrar vad ålderträden anser om sådant storskaligt grävande? Å ena sidan kanske de gillar att de får mer vatten att dricka av, men å andra sidan kanske de oroar sig därför att själva grävanden riskerar att sprida sig till andra sorters industrier, och driva fram sandårstiden (jorderosion och torka). Sidospår, men det kan bli ett litet äventyr, tror jag. "Kanalbyggaren som försvann."

 

[Sinisa_]

Jag tycker tvärtom. Eller, båda varianterna funkar, men jag är väldigt förtjust i den här versionen, där man får promptar om vad man ska berätta om. Jag har ju skrivit ett helt spel på den här mekanismen. Även alla For the Drama-spel funkar ju på det sättet. I de spelen har man också möjligheten att skicka vidare frågan till nästa spelare om det inte passar, och i ett traditionellt spel som detta där rollpersonerna går i samlad tropp kan man ju också välja vem som svarar på frågan. Tycker det funkar väldigt bra och ger intressanta kreativa utmaningar och kan ofta ge den där härliga känslan av att bli överraskad av sin rollperson. "Oj, jag visste inte att Efraim hade den här typen av djup bakom sig!"

Jo, jag håller nog med dig här, som sagt. När jag läser om Aliatra gillar jag förresten formuleringen om att de 400+ sidorna är "potential" mycket; så ser jag på mina egna ändlösa tabeller också: just som en massa världsinformation som man inte behöver läsa igenom och sålla i innan, utan som man bara slår upp och pluggar in vid spelbordet direkt.

 

[Mogger]

Möjligen är jag naiv

Det är vi alla!

Rent generellt gillar jag tabeller av den typen som dikterar miljö, händelser etc, alltså sådant som skildrar spelvärld. När det gäller RPs inre värld föredrar jag sådant som "Du har tappat något viktigt. Vad?" eller "Fasaden påminner dig om din barndom. Vilken händelse tänker du på?" Alltså något som knuffar igång fantasin men inte tar för stor plats.

Hade en SL dragit denna för mig:

För ett Ödespoäng: Beskriv var du har hört melodin förut, och varför du ser det som antingen ett gott eller dåligt omen att herden spelar den just nu, i början av din resa.

hade jag nog inte kunnat formulera något vettigt svar. Antagligen hade jag bara svarat på frågorna utan att riktigt fatta varför

 

[Sinisa_]

Det är vi alla!

Rent generellt gillar jag tabeller av den typen som dikterar miljö, händelser etc, alltså sådant som skildrar spelvärld. När det gäller RPs inre värld föredrar jag sådant som "Du har tappat något viktigt. Vad?" eller "Fasaden påminner dig om din barndom. Vilken händelse tänker du på?" Alltså något som knuffar igång fantasin men inte tar för stor plats.

Hade en SL dragit denna för mig:

hade jag nog inte kunnat formulera något vettigt svar. Antagligen hade jag bara svarat på frågorna utan att riktigt fatta varför

Jo, den är nog för specifik. Jag ville egentligen ha något om att "Är du en herde för en annan sorts flock", men det blev för tydligt en referens till kristna bilder, tyckte jag.

Jag antar att balansgången handlar om att hitta saker som är avgränsade nog att inte bara vara: "Du ser ett träd som får dig att tänka på något", men som ändå är öppna nog att inte leda till känslan du beskriver, av att man måste svara på en fråga som är så specifik att man upplever sig styrd i sin rollpersons inre.

Bra feedback, tack!

 

[Sinisa_]

- En myrstig leder rakt över vägen, eller över den lilla träplattformen där tåget har stannat för att släppa av passagerare. Myrorna bär blad och tallbarr till sin stack, på ett rakt led. Ni stannar till och tittar på dem en stund.
För ett Ödespoäng: Vilka av er beundrar myrornas flit och ordningssamma sinne, och ser något av sig själva i dem, och vilka av er tycker tvärtom att en arbetsmyras liv måste vara det tråkigaste man kan tänka sig? (Att vara en myrdrottning, däremot, det är stolen man vill sitta på.)

- En halvvild vessleflicka hoppar från sten till sten i en stenmur. Hon vill tävla med Rollpersonerna i att gissa gåtor. Hon har samlat vildhallon på ett strå, och är beredd att satsa dem som insats i leken om någon av Rollpersonerna satsar något som de bär på sig, och som flickan blivit mycket förtjust i: ett spänne, ett par eleganta stövlar.
Rollpersonerna inser snabbt att flickans gåtor är väldigt enkla och barnsliga: ”Jag har ett vackert, alldeles underbart glittrande spänne till min blå mantel — vem är jag?”, ”Vad har jag samlat på strået jag håller bakom ryggen?”
För ett Ödespoäng: Tar du de saftiga, söta vildhallonen från henne när du vinner — det var ju trots allt en rättmätig seger, och även vesslor behöver ju lära sig att hålla sitt ord? Eller låtsas du förlora för att göra henne glad?

- En höjd där man ser ut över åkrar och små torp med rykande skorstenar. Skymningen lägger sig över landskapet.
För en Ödespoäng: Hur tänker ni er att en dag skulle se ut om ni bodde i ett litet torp här? Man vaknar — och sen? Skulle det vara olidligt händelselöst, eller skulle ni äntligen känna lugn, och kanske ha tid att skriva den där romanen, eller lära er sy korsstygnsbroderier?

 

[Sinisa_]

- Någon har hängt upp tygleksak på en gren. Ägaren måste ha tappat den under en resa. Den är lappad och lagad och sönderälskad.
Vilken var din favoritleksak när du var liten? Vad hände med den? Berätta för dina reskamrater eller för Berättaren.

- En gammat trött hare med grå morrhår står och hackar med ett spett i sin leriga åker. Han är alldeles täckt av jord och gyttja, och ber er om hjälp med att få bort en stor och kantig stenbumlig. Ni kommer förstås bli alldeles täckta av lera, precis som han, men ni kan ta ett dopp i en bäck i närheten, och i utbyte kan ni få plocka så många rovor ni vill ur hans åker.
Hur känns det att arbeta med händerna och kroppen? Är ni vana vid det, eller är det en ny upplevelse? Hur känns det att bli täckta från tass till öra av kletig gyttja, och hur känns det att tvätta av sig i den porlande bäcken?

 

[Oscar Silferstjerna]

Inte lika utarbetat som exemplen ovan, men förhoppningsvis ändå användbart. Alla fyra exemplen är inspirerade av min egen släkts historia.

- En lönnkrögare (eller kanske tjuv om det passar bättre) transporterar ett stort parti flaskor på en stor kärra dragen av lämpligt djur. Möjligen är drycken magisk eller kraftfull på annat sätt.
- En postryttare rider förbi i vild galopp men tappar något (hela postväskan eller kanske ett par brev). Brevet eller breven innehåller någon typ av viktig information.
- En gårdfarihandlare med rock och stor hatt vandrar längs vägen med en stor kappsäck full av exotiska och kanske dyrbara varor (thé, kaffe, örter, gnistrande stenar av okänt salt mineral). Han eller hon har vandrat mycket långt och känner till platser och personer som är obekanta för de flesta i Krickdala, som för gårdfarihandlaren bara är ett stopp på vägen.
- En soldat är på väg hem från ett krig. Han eller hon bär repad värja, sliten uniform, bucklig stridshjälm och har nyheter om ett märkligt och annalkande hot från en fjärran krigsfront.

 

[Dimfrost]

Jättefint. Jag tänker på en insikt jag fick av Wanderhome, men som egentligen är rätt självklar: att allting inte behöver vara regler, eller rättare sagt, att alla regler inte behöver mekaniseras, att en del procedurer kan vara nog i sig själva. Till exempel då att någonting uppträder, och man interagerar med det kanske enligt någon prompt, och det behöver inte ge något Ödespoäng eller återställa något Tillstånd om man inte vill. I Wanderhome rör det sig om att rollpersonerna har vissa saker de kan göra, typ moves, som helt saknar regelmässig inverkan men ändå är viktiga för både spelet och för vad de säger om rollpersonen, typ att en rollperson gillar att omsorgsfullt stoppa och tända sin pipa, eller mångordigt förklara hur det var förr för dem som är mindre.

Därmed inte sagt att det inte passar med Ödespoängsmekanismen här. Jag tror att diskussionen, som ju för övrigt var klargörande, lite kan bottna i att de här händelserna och scenerna är av rätt olika slag. Det är stor skillnad mellan ett sinnesintryck som får en att tänka på något liknande (höken som cirklar, modern med barnet), ett möte man måste eller kan direkt interagera med (tiggarstatyn, fågelskrämman med hatt), och ett möte som direkt är en handlingsscen (vessleflickan med hallonen). Kanske bör inte alla hanteras på samma sätt, även om alla mycket väl kan platsa på samma tabell över mysmöten.

 

[Sinisa_]

Jag tänker på en insikt jag fick av Wanderhome, men som egentligen är rätt självklar: att allting inte behöver vara regler, eller rättare sagt, att alla regler inte behöver mekaniseras, att en del procedurer kan vara nog i sig själva. Till exempel då att någonting uppträder, och man interagerar med det kanske enligt någon prompt, och det behöver inte ge något Ödespoäng eller återställa något Tillstånd om man inte vill. I Wanderhome rör det sig om att rollpersonerna har vissa saker de kan göra, typ moves, som helt saknar regelmässig inverkan men ändå är viktiga för både spelet och för vad de säger om rollpersonen, typ att en rollperson gillar att omsorgsfullt stoppa och tända sin pipa, eller mångordigt förklara hur det var förr för dem som är mindre.

Jo, så är det ju. Jag formades som rollspelare på 90-talet, långt innan alla sorters story-games och vad det kan tänkas heta numera. Jag hade liksom slutat spela redan när Vampire kom. Så min ingång till mekanik är egentligen väldigt simulationistisk: regler, tycker jag väl fortfarande, bör bara simulera konflikter och svårigheter, för det är bara då som det är meningsfullt att förlägga kontrollen över vad Rollpersonen råkar ut för någon annanstans än hos spelaren själv.

Det här med "narrativa belöningar", och tabeller som slumpar fram något annat än antingen 1T6+1 fiender eller typ 1T4 doser läkande örter är helt nytt för mig. Så jag prövar mig fram, till viss del för att jag vill simulera en annan genre än den gängse, men också för att jag har märkt att min dotter är rätt ointresserad av strid och så att säga av fysiska utmaningar, och stället gillar just att berätta små mysiga scener där djuren pratar och upptäcker olika saker om världen och sig själva. Jag tror att hon kommer ha stor glädje av tabellen, oavsett om hon får Ödespoäng eller inte. Ödespoängen är mer där för att på något sätt säga till spelarna att "detta har samma tyngd som fysiska utmaningar; detta är också en del av spelet". Kanske skulle jag skippa det, och även promptarna, om jag spelade med vuxna med god känsla och sådär.

Dottern tycker för övrigt att alla som spelar egentligen ska berätta om äventyret ihop, lika mycket -- "Pappa, du får bestämma en sak, men sen får jag bestämma något, också." Så småningom får vi nog ge oss på lite olika samberättarspel -- till exempel Wanderhome. Jag tror det skulle passa henne. Men hon är ju bara sex år än, och alltså hon skulle ju rasera hela den här idiotdjupa pettimetervärlden som jag sitter och bygger upp om nätterna. Hon förstår till exempel inte skillnad på en knalle med licens från kungen och en mer vanlig gårdfarihandlare, eller en adelssläkt som går tillbaka till ett landägande frälse i ett av västerns kungadomen och amfibiernas titlar, som ju snarare är en sorts kristallisering och fetischisering av den sena kejserliga byråkratins ämbeten.

 

[Genesis]

Jo, så är det ju. Jag formades som rollspelare på 90-talet, långt innan alla sorters story-games och vad det kan tänkas heta numera. Jag hade liksom slutat spela redan när Vampire kom. Så min ingång till mekanik är egentligen väldigt simulationistisk: regler, tycker jag väl fortfarande, bör bara simulera konflikter och svårigheter, för det är bara då som det är meningsfullt att förlägga kontrollen över vad Rollpersonen råkar ut för någon annanstans än hos spelaren själv.

Det här med "narrativa belöningar", och tabeller som slumpar fram något annat än antingen 1T6+1 fiender eller typ 1T4 doser läkande örter är helt nytt för mig. Så jag prövar mig fram, till viss del för att jag vill simulera en annan genre än den gängse, men också för att jag har märkt att min dotter är rätt ointresserad av strid och så att säga av fysiska utmaningar, och stället gillar just att berätta små mysiga scener där djuren pratar och upptäcker olika saker om världen och sig själva. Jag tror att hon kommer ha stor glädje av tabellen, oavsett om hon får Ödespoäng eller inte. Ödespoängen är mer där för att på något sätt säga till spelarna att "detta har samma tyngd som fysiska utmaningar; detta är också en del av spelet". Kanske skulle jag skippa det, och även promptarna, om jag spelade med vuxna med god känsla och sådär.

Dottern tycker för övrigt att alla som spelar egentligen ska berätta om äventyret ihop, lika mycket -- "Pappa, du får bestämma en sak, men sen får jag bestämma något, också." Så småningom får vi nog ge oss på lite olika samberättarspel -- till exempel Wanderhome. Jag tror det skulle passa henne. Men hon är ju bara sex år än, och alltså hon skulle ju rasera hela den här idiotdjupa pettimetervärlden som jag sitter och bygger upp om nätterna. Hon förstår till exempel inte skillnad på en knalle med licens från kungen och en mer vanlig gårdfarihandlare, eller en adelssläkt som går tillbaka till ett landägande frälse i ett av västerns kungadomen och amfibiernas titlar, som ju snarare är en sorts kristallisering och fetischisering av den sena kejserliga byråkratins ämbeten.

Om jag får vara så fräck att rekommendera egna grejer:

1. Kolla på Drakar och bananer om du vill hitta ett samberättande spel som funkar bra med barn. Jag har spelat det med många barn på konvent och det är alltid väldigt poppis.
2. Läs gärna min bok Spelledarlös friform för tankar och tekniker när det gäller både mekanik och samberättande. Om du mest har en traditionell ingång till spel med en spelledare och ett spelsystem som simulerar svårigheter och konflikter kan tänket i den boken kanske vidga vyerna lite och ge lite idéer.

 

[Sinisa_]

Inte lika utarbetat som exemplen ovan, men förhoppningsvis ändå användbart. Alla fyra exemplen är inspirerade av min egen släkts historia.

- En lönnkrögare (eller kanske tjuv om det passar bättre) transporterar ett stort parti flaskor på en stor kärra dragen av lämpligt djur. Möjligen är drycken magisk eller kraftfull på annat sätt.
- En postryttare rider förbi i vild galopp men tappar något (hela postväskan eller kanske ett par brev). Brevet eller breven innehåller någon typ av viktig information.
- En gårdfarihandlare med rock och stor hatt vandrar längs vägen med en stor kappsäck full av exotiska och kanske dyrbara varor (thé, kaffe, örter, gnistrande stenar av okänt salt mineral). Han eller hon har vandrat mycket långt och känner till platser och personer som är obekanta för de flesta i Krickdala, som för gårdfarihandlaren bara är ett stopp på vägen.
- En soldat är på väg hem från ett krig. Han eller hon bär repad värja, sliten uniform, bucklig stridshjälm och har nyheter om ett märkligt och annalkande hot från en fjärran krigsfront.

Mycket fina! Tack! Jag tycker om soldaten och gårdfarihandlaren med stor hatt!

 

[Sinisa_]

Om jag får vara så fräck att rekommendera egna grejer:

1. Kolla på Drakar och bananer om du vill hitta ett samberättande spel som funkar bra med barn. Jag har spelat det med många barn på konvent och det är alltid väldigt poppis.
2. Läs gärna min bok Spelledarlös friform för tankar och tekniker när det gäller både mekanik och samberättande. Om du mest har en traditionell ingång till spel med en spelledare och ett spelsystem som simulerar svårigheter och konflikter kan tänket i den boken kanske vidga vyerna lite och ge lite idéer.

Ska kolla, tack!