Tja, jag har trots allt en hel del erfarenheter i den här frågan på gott och ont, var ju tonåring på 70-talet och i 20-årsåldern på 80-talet.
Fast du måste ha haft oturen att röka dåligt braj om du aldrig kände att
någonting hände.
Ett starkt cannabisrus går liksom inte att ta miste på; det är som en serie långa, utdragna orgasmvågor av centralstimulans som sköljer över en, under vilka man knappt är förmögen att göra något alls och känner hur man håller på att domna av (med allt vad det innebär av tunnelseende och liknande. Jag har svimmat ett par gånger).
Om detta rus inte infinner sig så är det inte direkt något vidare med cannabis, men när det väl slår in så är det en ganska stark känsla.
Jag personligen tycker dock att det är lite tramsigt med droger som bara gör det skönt på det där viset. Jag vill ha kreativa och lekfulla trippar som man får en relation till.
Hey, inget händer ändå på det här forumet nu i midsommartider, så jag kan lika gärna berätta om en sådan rolig tripp:
Fisktrippen
Det är nyår, och jag hälsar på hos en gammal klasskompis och hans flickvän i Strängnäs. Vi har planerat att ta LSD i form av droppar - vilket jag aldrig tidigare provat - en knapp timme innan fyrverkerierna börjar, så att trippen skall börja klocka in samtidigt som det börjar smälla och ha sig. Vi tar varsin droppe på en sockerbit och håller den mot gommen med tungan. Jag är lite skeptisk mot droppar, då jag tycker det verkar som ett svårt sätt att dosera på, och när jag känner en smaskig mintsmak i munnen så himlar jag lite med ögonen, eftersom det liksom illustrerar vilket oerhört kostnadsineffektivt sätt det här måste vara att ta LSD på. En hel flaska fylld med bindemedel och mintsmakämnen, och så någon liten, liten utspädd droppe syra i allt det... Jag tänker att det här borde kunna gå åt vilket håll som helst - mardrömstripp eller ingen effekt alls.
Nå. Efter lite drygt en halvtimme så känner jag helt klart de första tecknen på centralstimulation; det känns kyligt i nacken, det stramar åt lite kring ögonen och läpparna. Kroppen känns lite lätt pirrig och elektrisk. Jag är rätt förtjust över att få ha känt tecken så här tidigt, när vi klär på oss ytterkläderna och går ut för att titta på fyrverkerierna, med skumpa och glas för att fira in det nya året.
När vi börjar promenera så känner jag mig rätt flummig, men det attribuerar jag främst till allt gunnar vi rökt. Det är trevligt att titta på fyrverkerierna, men jag har ännu inte känt av några visuella effekter, och det har varken Oscar eller Helena gjort heller, meddelar de. Vi dricker skumpa och firar varandra, och har allmänt trevligt. På vägen tillbaka börjar jag dock uppleva vissa effekter; marken fraktaliserar sig och mönster försöker bildas i mitt synfält; ögonen strävar efter att skapa regelbundenheter och symmetrier trots att de inte riktigt finns i vad jag tittar på. Jag hinner inte meddela detta innan Oscar säger att han märker av samma sak.
Väl hemma igen i en upplyst lägenhet - till skillnad från den mörka skogspromenad vi just gjort - så märks det att trippen blivit entusiastisk över att få leka med ljus och färger på helt andra sätt än den kunnat göra hittills. Min tripp har särskilt roligt med några blomrankor, som den låter göra självlysande grön och överdrivet prunkande, med fantastiskt kringliga rörelser som liksom snirklar sig flera varv runt sig själv. Det är en trevlig, helt och hållen visuell tripp - jag får inga konstiga tankar eller infall - utan känner mig helt klar i huvudet. Jag känner inte av någon synestesi (där ett sinnesintryck går över till ett annat - så att man exempelvis kan "känna ljud" eller "dofta ljus" eller liknande) eller några ljuddistortioner, men visuellt sett så sker desto mer saker.
Vi bestämmer oss för att det inte riktigt räcker, och tar varsin ny droppe.
Därefter får Oscar en idé och sätter på en DVD-skiva betitlad "akvarium"; alltså en film som bara visar ett akvarium med fiskar som simmar omkring, och den visar sig vara väldigt väl lämpad att titta på när man trippar. Det är väldigt fina färger och former som rör sig, liksom. I den första filmen så är det ett helt gäng med röda små fiskar som simmar runt omkring några kraftiga, gröna växtblad som vajar av och an i vattenströmmarna. Vi pratar lite med varandra om vad vi ser, och nu börjar jag märka att min hjärna spelar mig en del märkliga trix, efersom jag helt enkelt inte kan se en del av de fiskar som Oscar och Helena talar om. Jag kan se att vissa saker rör sig på vissa delar av skärmen, men min hjärna får liksom inte grepp om vad de är tänkta att föreställa, och tolkar dem istället som variationer på omgivningarna. Helena ser ett ganska läskigt gethuvud i några bruna stenformationer i mitten av skärmen, och jag blir lite avundsjuk på henne för att hon fått se ett monster. Det känns onekligen lite lamt att det häftigaste i min tripp bara är några lysande, plastiga växter.
Efter någon timme så provar vi den andra filmen på skivan; det är ett helt annat akvarium, ett mycket sombrare med blågrå färgtoner, som domineras av två sorters fiskar - en sorts lustiga rackare med delfinliknande huvuden, och en ganska traditionell strömmingliknande fisk som är grön. Det lustiga är att nu går min tripp fullkomligen bonkers, och de strömmingliknande fiskarna är uppenbart en sorts robotfiskar med aluminiumfjäll ordnade i ett blixtlåsliknande mönster, små metallskivor runt huvudet, och blinkande röda lysdioder till ögon. Oscar ställer frågan om det vi tittar på verkligen är ett riktigt akvarium eller om det är ett datorgenererat, och jag kan inte för mitt liv förstå frågan: Vem som helst kan ju se att det är rena rama trancevideon vi tittar på; med robotfiskar, liksom. Det blir en förvirrad diskussion, innan jag till sist begriper att min tripp låst ett komplett grepp över mig: Jag kan inte se de gröna fiskarna på något annat sätt än som robotfiskar, hur jag än försöker. Det är en konstig effekt, för i vanliga fall brukar en trip inte kunna vara så här
konsekvent i sin distortion. Det brukar alltid rastlöst knorra sig och ständigt gå in och ut ur den ena vantolkningen efter den andra.
Robotfiskarna fångar mitt intresse totalt för en lång stund, men sedan ser jag att delfinfiskarna nästan är lika roliga: Tidigare så såg jag att de alla hade olika mörka täckningar över sina huvuden, men nu så tolkar min hjärna det som att de har olika läderhuvor på sig. En liten knubbig parvel har en kolsvart bödelhuva på sig med små kupor av metallgaller framför ögonhålen; han är min favorit. Det är också lustigt att min hjärna börjat överdriva deras knubbiga, delfinliknande pannor; de ser faktiskt helt mongoloida ut, och deras tafatta leenden - som på retrieverhundar - gör mig full i skratt.
Både Oscar och Helena mår dåligt och måste kräkas varsin gång, men själv så mår jag fullständigt prima och upplever den mest kreativa och klartänkta trippen jag någonsin upplevt: Och jag är helt uppslukad av fiskfilmen eftersom jag vid det här laget har börjat få ganska god koll på vad som händer i den (vid ett tillfälle så kommer en helt klart lysande blå liten smal fisk in på vänstra delen av skärmen; och den tycker min tripp oerhört illa om. Den blå färgen skär sig mot precis allt annat på hela skärmen, och jag berättar flera gånger om hur mycket jag stör mig på den där dumma blå fisken. Vid ett annat tillfälle så stannar en fisk i högerkant så att bara huvudet tittar in, och medan den står kvar där på plats så öppnar den munnen väldigt kraftigt, innan den långsamt glider ut ur bild - vilket är en annan händelse som registreras på oerhört surrealistiska sätt av min tripp. Det ser ganska läskigt ut, som om fisken var på väg att skrika något, så jag försöker koncentrera mig på den här delen och hoppas att jag ska kunna göra något monstrigt av den med tiden) och det gör upplevelsen på många sätt mer intim, eftersom jag då får bättre koll på vad trippen egentligen gör och hur det är tänkt att se ut egentligen.
Vi återgår till den rödgröna filmen efter ett tag, och nu kan jag plötsligt se de där fiskarna som Oscar och Helena talade om tidigare: Det är sådana där typiska tigerrandiga, triangulära fiskar. Jag fattar inte att jag inte kunde se dem tidigare. De ser helkonstiga ut, dock; trippen omtolkar de svarta sicksackränderna såsom klumpiga utväxter på deras kroppar. En av dem ser ut som om den har kycklingvingsliknande extremiteter utanför sin kropp.
Vid det här laget märker jag också hur trippen blir allt mer kreativ med fisktemat som jag matat den med de senaste timmarna: På en av tigerfiskarna så tolkar trippen de mörka ränderna såsom
pistonger på ett ånglokomotiv, och när den tuffar fram över skärmen så ser jag först hur det puffar ut röd rök ur dess maskineri - innan jag ser att röken i själva verket består av svärmar av de röda små fiskarna som dominerar i akvariet! Jag blir jätteglad av detta - för nu leker ju verkligen trippen med mig på väldigt kreativa och lekfulla sätt.
Nå, man kan inte riktigt titta på en fiskfilm
hur länge som helst, och jag går med på att vi skall titta lite på vad det är på TV. Efter lite McGyver och något frågesportsprogram så hittar vi till James Bond, som befinner sig under vatten och bråkar med skurkar. Omedelbart triggas min tripp av synen av vatten, och bubblorna som pyser fram ur James Bonds syrgastub omvandlas till genomskinliga
fiskar som simmar upp mot ytan! Jag ser plötsligt fiskar överallt: När det blir reklam så är det någon basketspelare som lunkar omkring med en boll - och i mina ögon så har han stora, färggranna
fiskar på fötterna! Så fort någon flagga eller vimpel syns i bild så omvandlas de omedelbart till stora fiskar med fladdrande bakfenor, osv. Fiskar, fiskar, fiskar.
Oscar och Helena går till slut och lägger sig, men jag är centralstimulerad till max och känner mig inte ett dugg trött. Jag poppar igång fiskfilmen igen och får omedelbart ett brett leende på läpparna när jag ser robotfiskarna igen. Det är som att återse en gammal kär kompis.
Jag tittar på fiskfilmerna ända fram till nästa morgon. Och efter ett par timmar så börjar jag faktiskt bli lite orolig, för även om jag känner mig nyktrare i huvudet så kan jag ännu inte låta bli att se robotfiskar framför mig. Nu borde liksom trippen ha lagt av, tycker jag. "Tänk om det kommer att vara så här för alltid?" Om något så har effekten bara blivit mer kreativ med tiden; jag störs inte lika mycket av den metallblå fisken, och det gapande fiskhuvudet i höger kant känns bara mindre och mindre läskigt för varje gång jag återser det - men det händer desto intressantare saker i andra delar av trippen: Jag ser exempelvis fiskar simma omkring i bakgrunden som jag tidigare aldrig lagt märke till (trippen förstod tydligen inte vad de föreställde, och måste ha låtit bli att tolka dem öht) och när fiskarna simmar omkring i den mörkare delen av akvariet så kan de se ganska annorlunda ut; den som jag gillar mest ser ut som om den var gjord av målad kartong och hölls upp på träpinnar som små fiskbarn gick omkring med, och plötsligt så blir min hjärna övertygad om att det är "fiskdagisets fiskparad"! Jag vet inte var jag fick den idén ifrån, men den roar mig något oerhört och i några timmar så är jag helt och hållet inställd på vad fiskdagiset gör. Bödelfisken kommer in och jagar efter en annan fisk (vilket jag en dag senare ser är den metallblå fisken) och i mitt huvud så blir bödelfisken en uppretad dagisfröken som kommer in på aulan och jagar efter ett olydigt dagisbarn mitt framför ögonen på föräldrarna.
Jag har fantastiskt roligt åt fiskarna hela natten och morgonen, men till slut så börjar delfinfiskarna upphöra att vara överdrivet mongoloida och min hjärna vill inte längre tolka deras mörka fläckar som läderhuvor. Det lustiga är dock att jag fortfarande såg robotfiskarna som robotfiskar när jag till sist stängde av fiskfilmen.
Efter det så kommer en lång period av mental klarhet som är rätt kännetecknande för hur man blir efter en LSD-tripp. Jag berättar om de fåniga och roliga saker jag sett, men känner främst en stor saknad eftersom det känns som om jag gått miste om alla mina roliga vänner i dessa akvarium som utförde sådana skojiga trollkonster inför mina ögon. Jag känner mig dock varm i hjärtat när jag för ett kort ögonblick ser vimplarna som fladdrar i tornerspelsscenen i Ivanhoe som - just det; simmande fiskar. Det är rätt otroligt att en tripp kan hålla på så länge, men det kändes som att trippen gjorde en sista kraftansträngning för att ta farväl.
---
Det var inga överväldigande grejer någonstans; inte så där "oj, hela himlen blev ett gotiskt katedralfönster med målat glas" och inga läskiga monster, utan bara små skruvade och knorrade saker som snarare imponerade på mig med sin lekfullhet med färger, form och associationer. Helt klart min trevligaste tripp. Jag saknade
kanske lite av den där totala mindfucken som man kan få med lustgas, men det var ändå mysigt att ha en sådan här subtil och lågmäld tripp. Framförallt så blev jag assugen på att se på vilka andra sätt man kan ge ett tema åt en tripp; allt jag upplevde var ju så präglat på fiskar och fiskigheter - det skulle vara intressant att försöka försätta hjärnan i andra tankebanor och frammana helt andra intryck på det viset. Nästa gång blir det monster.