Lika barn spela bäst?

[EvilSpook]

Är du hel och ren och kan dela en spliff ibland när vi rullar tärningar och leker med plastgubbar så är du välkommen.

Där har jag däremot en röd flagga.

////EvilSpook

 

[GVDT]

Där har jag däremot en röd flagga.

////EvilSpook

Plastgubbarna?

 

[EvilSpook]

Plastgubbarna?

Yes. Det är såklart inte ok!
//EvilSpook

 

[Dr_Dängrot]

Plastgubbarna?

Spliffen förstår du väll , vad är det för jäkla amtörnivå

Real G's kör på colombianskt hästakaffe så man kan sitta vaken och måla plastgubbar 4 dygn i sträck

 

[GVDT]

Yes. Det är såklart inte ok!
//EvilSpook

Jo, det har varit en kontrovers i våran spelgrupp genom åren...

 

[zo0ok]

Alltså, de flesta säger att de är ganska öppna med att spela med olika människor...

...men de flesta säger att de mest spelar med kompisar...

Och det känns som att gamla kompisgäng kan ha en väldigt egen och specifik kultur, som inte är ovälkomnande men bara svårt för nya/utomstående att acceptera och uppskatta.

Vi har i princip inget hinder eller problem med att ta in en ny spelare i vår lilla grupp.
Men jag tror det finns en stor risk att en ny spelare inte skulle ha tålamod med hur vi gör saker (vår kultur).
Och jag tror att en ny spelare skulle ha med sig vanor/förväntningar (säkert mest bra saker) som vi aldrig kommer göra i vår grupp.
Då har vi inte ens kommit in på ideologi/politik.

Uppenbarligen är en sådan liten sak som figurer en dealbreaker.

En del skriver att om de inte skulle spela mer med sin nuvarande/gamla grupp så skulle de kanske inte ens fortsätta att spela alls.

Så - det kanske inte var min trådstart - jag funderar nog på varför det känns så svårt att börja spela med nya personer, och om det är svårt, eller om det bara är en känsla av osäkerhet.

 

[Dr_Dängrot]

Så - det kanske inte var min trådstart - jag funderar nog på varför det känns så svårt att börja spela med nya personer, och om det är svårt, eller om det bara är en känsla av osäkerhet.

För mig är det inte svårt att spela med nya människor men jag kan förstå om man tycker det. Har man spelat ihop i 20 år så har man ju utvecklat sin spelstil inom gruppen och man har hittat en gruppdynamik som fungerar för alla inblandade , rollspel är ju även en ganska intim hobby och många känner att dom måste kunna lita och känna sig trygg med dom andra i gruppen för att verkligen kunna rollspela sådant obehagliga scener och känslor och karaktärer och att det tar tid att bygga upp det förtroendet .

Det blir även mindre missförstånd när man känner varandra och vet vart varandras gränser går och vart dom övrig i gruppens acceptansnivå ligger när det kommer till olika saker...


Med allt detta i åtanke så kan det nog för vissa kännas svårt att ta in en ny individ i gruppen.

 

[anth]

Jag skulle rangordna så här:
1. Jag umgås helst med personer som har samma värderingar.
2. Jag spelar helst med personer som kan skilja på rollpersoner/rollspelsvärld och IRL.
De två punkterna leder till:
Jag undviker spelare med andra värderingar och som inte kan skilja på rollperson/spelare.

Ja, rollspel är en social aktivitet för mig; det betyder att jag avskyr att spela online. Jag vill träffa människor på riktigt när jag spelar.
Det hindrar inte att jag spelat i flera kampanjer där man raggat spelare på nätet och man träffas bara för rollspelandet, d.v.s. inget för/eftersnack alls.
Vi talar kampanjer som sträckt sig över 20 spelmöten och jag vet verkligen inte vad spelarna har för sexuell läggning, tro, politiska åsikter, eller ens om de är föräldrar eller ej.

 

[luddwig]

Jag spelar mest med mina vänner. Vissa av dem var mina vänner innan vi började spela rollspel tillsammans. Andra har blivit mina vänner genom rollspelandet. Alla är vettiga personer, annars skulle de inte vara mina vänner. Därmed inte sagt att vi tycker lika om allt, men i stora drag har vi nog rätt samstämmiga värderingar, och de skillnader som finns är inte framträdande nog för att skapa problem. Gruppsammansättningarna har förändrats lite över åren och min onlinegrupp är en hyfsat ny konstellation så uppenbarligen fungerar det att börja spela med nya personer. Det kan dock kännas lite avvaktande till en början, och det är såklart inte alltid det klickar. Då och då spelar jag även i mer tillfälliga konstellationer, till exempel på konvent. Det har aldrig varit något problem, men ett undantag. Det var en person som uppförde sig konstigt, ibland var rent obehaglig och som visade sig vara långt ut på den politiska högerkanten. Den personen försvann snabbt ur min krets av rollspelare och har inte synts till på många år.

 

[Mundo]

I min ungdomsspelgrupp hade jag spelade som nådde från vänsterpartiet till SD för att använda den svenska politiska skalan. Nu skulle jag säga att den når från V till M. Personen på absoluta ytterhögerkanten kunde av någon anledning inte låta bli att dela homofoba memes som varken jag eller min man uppskattade jättemycket, så han fick gå.

 

[Mundo]

Jag personligen vill inte ha nån i min närhet som skall sitta innan eller efter spelmötet och citera viljans triumf för mig och lika lite vill jag ha nån som skall dra wokeistiska haranger för att jag råkade säga zigenare ist för rom eller indian ist för ursprungsbefolkning eller vad nu den politiskt korrekta termen råkar vara för stunden.

Jag gillar att "Sluta säga zigenare, det heter faktiskt rom #RomaniJustice" är ett lika grovt övergrepp som att någon säger "Alla anständiga tyskar kommer vara nationalsocialister, men endast de bästa nationalsocialisterna kommer bli partimedlemmar!"

 

[Franz]

Så - det kanske inte var min trådstart - jag funderar nog på varför det känns så svårt att börja spela med nya personer, och om det är svårt, eller om det bara är en känsla av osäkerhet.

För mig handlar det om ganska många saker. Dels om tempo och rytm. Jag spelar ju tyvärr itne med min gamla spelgrupp längre och vi har spelat med varandra sen vi var tonåringar. Jag har försökt joina andra spelgrupper. Dessa nya spelgrupper har bestått av alldeles underbara och duktiga spelare men jag klarar inte av tempor. Jag är van vid att ett problem ska ta en viss tid att lösa, att en dialog ska ta en viss tid, att en strid ska ha en viss livslängd etc. Om jag tycker att de övriga spelarna dröjer för länge vid en sak som jag inte tycker förtjänar så mycket uppmärksamhet blir jag lätt otålig.

Vidare så handlar det om spelledare. I min förra grupp altererade vi mellan mig och en annan som spelledare och vi båda var väldigt införstådda med hur vår spelgrupp ville ha det, hur vi skulle bära oss åt för att skapa atmosfär, fånga intresse, dra med alla i berättelsen, snabbspola saker man ser att gruppen inte riktigt gillar, brodera ut saker som man från början inte tänkt göra en stor grej av men som tydligen skapade mycket intresse etc. I de spelgrupper jag försökt joina har spelledarna varit alldeles fantastiska, men de har inte lagt fokus just på de saker som jag uppskattar när jag spelar. Och hur skulle de kunna det, då måste de ju tävla mot någon som känt mig sen tonåren och vet exakt hur jag funkar.

Det handlar även om vilket spel man spelar och vilka tider. Jag gillar verkligen inte D&D exempelvis och där går ju redan en massa spelgrupper bort. Och jag hatar korta sessioner, skulle aldrig klara av att bara spela typ tre timmar en gång i veckan, och gudarna ska veta att jag försökt. Hellre då spela mer sällan, men i pass på kanske tolv timmar. Men detta är jag nog i minoritet att tycka, vilket också försvårar saker.

Kort sagt är jag nog en grinig gammal gubbe som inte tål förändringar

 

[zo0ok]

tempo och rytm (snabbspola saker man ser att gruppen inte riktigt gillar, brodera ut saker som man från början inte tänkt göra en stor grej)
altererade vi mellan mig och en annan som spelledare
gillar verkligen inte D&D

Det blir ju snabbt ganska många faktorer, och att hitta andra personer som har samma preferenser är ju inte självklart.
(med två alternativ på varje, och tre punkter ovan, så blir det 8 olika spelstilar)

Då har vi inte pratat om varken personlighet och ideologiska aspekter.

En sak jag tänkte på när jag såg annonsen (i Uppsala) var (den extremt höga) ambitionsnivån.
Min uppfattning kan vara att "det bästa är det godas värsta fiende". Jag kan tycka att en framgångsfaktor - en förutsättning - för lyckat och roligt rollspel är att man inte har så j***a hög ambitionsnivå. Jag har som spelare ibland haft förmånen att bli inbjuden till vad som verkar vara ganska ambitiösa kampanjer - men av olika skäl så faller det. Och då faller det högre och hårdare om man har hög ambitionsnivå. Med det sagt - jag vill inte tramsa eller att det ska vara fars. För mig är rollspel på allvar, men det ska inte handla om prestation.

 

[Franz]

Det blir ju snabbt ganska många faktorer, och att hitta andra personer som har samma preferenser är ju inte självklart.
(med två alternativ på varje, och tre punkter ovan, så blir det 8 olika spelstilar)

Ja verkligen, det är ju egentligen orimliga krav som ställs från min sida. Men jag är fortfarande öppen för att testa spela med nya grupper så det kanske löser sig

 

[zo0ok]

Ja verkligen, det är ju egentligen orimliga krav som ställs från min sida. Men jag är fortfarande öppen för att testa spela med nya grupper så det kanske löser sig

Du är nog inte ensam, jag känner på samma sätt.

Det är väl så att om man inte är med i någon grupp så får man hitta en ny. Och då får man forma en grupp som man vill och söka spelare, eller initiera sina vänner som inte spelar, eller gå med i en grupp och acceptera den som den är. Men alla alternativen kan vara lättare sagt än gjort.

 

[SpringandeKulle]

Känner mig lite udda som spelar mest med främlingar... Eller tja, efter något år eller två så börjar vissa väl bli mer bekanta. Men vänner är väl lite att ta i.... Jag skulle dock inte ha något emot att spela med vänner men de jag har är inte rollspelare.
Är väl en av nackdelarna att det mesta blivit online...

Varför jag även inte har koll på vad de har för åsikter i många fall. Ibland inte ens namn då vi kör mest online. Kan ju deras användarnamn på discord men deras riktiga?
Då blir det att vi skjuter åsiktsdiskussioner åt sidan när vi spelar. Om det börjas och det är så det är olika åsikter som kommer fram så istället för bli sura på varandra avslutar vi diskussionen och spelar istället.

För mig är det viktigare vi har samma intresse av spelstil än att vi kan hänga på krogen tillsammans och diskutera politik. Jag skulle t.ex föredra att spela med främlingar om mina vänner helst spelade murderhobos. Då kan jag få både roligt spel och kan hänga med vännerna på krogen.

 

[DanielSchenström]

Skulle säga att det här är en av hobbyns absolut största styrkor! Förståelse genom orchslakt!

Min uppfattning är att det inte är något unikt för hobbyn, utan funkar med nästan alla intressen och hobbyer. Inte orchslakten då, men bara ett gemensamt intresse att snacka om, istället för att snacka om politik.

 

[cogitare]

Har testat att spela med främlingar men det har aldrig funkat bra och runnit ut i sanden eller aktivt tagits ur gruppen.

Skulle jag försöka formulera ett svar och inte komplicera det alltför mycket skulle det nog bli att...

...jag kan bara tänka mig att spela med någon som jag bekvämt kan dela en öl eller kaffe eller mål mat med.

Jag vill spela med kompisar eller sådana jag kan bli kompis med. Annars kommer det inte funka i längden.

Cog.