Nekromanti Lite gräveli gräveli i mitt kortspelsarkiv:

[Rising]

Tjipp tjipp! Satt och bläddrade i några gamla kortspel för ett tag sedan och tänkte att jag kanske kunde dela med mig av några projekt som jag haft genom åren: Kanske kan jag inspirera någon, jag vet inte.

SUMO 2000

Det här är några kort ur SUMO 2000, som jag har 50 kort av, tror jag. Det gjordes tidigt i gymnasiet, och typ, är ett vanligt kortspel som påminner lite om Femhundra, om ni känner till det. Man försöker lägga ut grupper med kort, och sedan kan man spela ut kort som Knäppisar också, och då kan man använda sig av deras individuella förmågor. Sumo 2000 är värd hundra poäng, så han är fett eftertraktad, men man vill inte riktigt spela ut honom som han är, för han är lite jobbig, utan det gäller att skaffa poängen på något annat vis, som exempelvis att äta upp honom med Kuckeluran eller att förstena honom med Sim-Salamander... Ni fattar hur rubbat det är. Alla korten har hysteriska bilder och det finns vinnarkombos som är helt sanslöst obalanserade. Inget spel i världen är så orättvist som Sumo 2000: Om det går dåligt för en sitter man och pillar lite med 20 poäng efter en omgång, medan den som det går bra för fyller hela bordet med kort, pumpar ut superkombos med Pappa Granat och Amöban, och får ungefär 200-300 poäng varje omgång. Väldigt kul.

---

En refuserad version av Drakjakten

Drakjakten är ett kul spel: Man bygger upp lite enkla regler, sedan får alla göra ett gäng kort på varsitt håll, och sedan blandar man alla lekar och lirar. Spelet går ut på att lunka omkring i en skog och döda en massa monster. Typ. Det roliga är att det bara är att fylla på med nya monster och vapen hela tiden, så spelet bara växer och växer. Det finns en gammal version av drakjakten, men den har rätt mycket brister, så på senare tid har vi försökt hitta på ett nytt stridssystem för ett nytt Drakjakten. Här är ett som bara jag gillade: Ju sämre man är, desto fler tärningar måste man slå i sitt slag. Om man slår två ettor eller fler så missar man. Med en etta så gör man den lägre skadan på sitt vapenkort och utan någon etta så gör man den högre istället. Äh, svårt att förklara. Det balla med systemet var att man kunde bygga egna vapen: Titta på Klubbkortet: Till höger och vänster finns små konstiga symboler; och de överensstämmer med symbolerna på Spikar- och Knivsegg-kortet. Det betydde alltså att man kunde bygga sin egen klubba genom att sätta dit spikar, nitar, knivseggar och taggar och mycket mer. Macheten kunde man bl.a. preparera med gift och då fanns det olika giftsorter att välja mellan. Kul, kul.

---

Armageddon

Det här spelet gjorde jag direkt efter att ha flyttat hemifrån. Jag kommer ihåg hur jag tänkte: Hmm, bor i Stockholm... Har inget jobb, inga vänner, inget att göra... Jag måste göra ett kortspel! :^)

He he, det här spelet är tecknat med blyerts (därför ser det kackigt ut) och är egentligen inte ett spel utan en sorts patiens, man lirar ut korten bara och sedan ser man om de som vinner det slutgiltiga kriget är helvetet, änglarna eller de tidlösa monstrena från graalen. (say what?) Hmm, ja, spelet bygger på karaktärer från ett konstigt rollspel jag gjort som hette Morbid Aspekt. De hackar varandra iaf på diverse olika sätt. Siffran nere till vänster är varelsens Makt, och nere till höger har man deras Raseri. När två personer slåss så får den med högst raseri den lägres raseri som bonus till sin makt, och den som därefter har högst makt vinner. Den dära djävla osande köttets demon är väldigt farlig, han var faktiskt bättre än självaste Satan. Hmm.

---

Plasmahjärnorna

Det här är så oerhört ambitiöst... Färglagda kort, och när vi var färdiga med korten så klistrade vi dem på spelkort (så att vi skulle få riktiga bakgrunder) och satte ett lager med självhäftande plast ovanpå, för att skydda deras ytor. Liksom... Hur orkade vi? (Och vi har ändå gjort en hel del olika kort!) Det här var ett spel vi gjorde i vår gamla spelförening, som en sorts CCG där man först blandade och delade ut alla korten till varandra, och sedan fick man byta lite med varandra och försöka bygga varsin lek.

Om ni tycker att korten ser ut som Doomtrooper-kort, så beror det på att det bygger på hemmagjorda regler jag gjorde för att man skulle kunna göra något vettigt med alla Doomtrooper-kort vi hade i föreningen. Att försöka spela det så som det är tänkt är ju helt meningslöst. Nå, här frammanar man alltså korten med länder, som i Magic, och "S" längst ner till vänster står istället för "Sabotage", hur mycket skada man gör på motståndaren om han inte försvarar sig mot en när man anfaller. Vi hade asmånga färger: De gula är Rebellerna (småtting-lekar), de röda var Imperiet (hmm, borde tagit med dem, nå, de hade skitstora krigsmaskiner), de blå är Bolaget (med en massa tekniska gizmos), de gröna är Morlockerna (typ, mutanter och freaks. Lopporna och Lungsoten var två viktiga delar i en sjukdomslek, som tyvärr inte blev så bra även om man hade alla kort som behövdes), de lila var Ondskan (hittade inga snygga kort från dem. De hade magi och likätare och sånt) och de grå var Broderskapet (med goda krafter). Ett tips till alla som vill göra sina egna CCG's är att massproducera korten, eftersom det annars krävs så oerhört mycket arbete innan man kan börja lira.

---

Älvgryning

Oh, det här är så coolt! Det är ett julspel jag skickade till en kompis. Vi hade en spelklubb när vi var små, och det balla med spelen är att man lirar dem alldeles själv, som ett datorspel, fastän det alltså är ett brädspel. Det här fungerar typ lite som ett FF-spel, och det var skithäftigt, allt skickades i olika kuvert och han fick inte se de delar som fanns på nästa karta förrän han hade klarat nivån han var på, och mellan varje kapitel i historien så fick man läsa en serie som liksom berättade handlingen. Det utspelas i en tidig skiss på världen till Flux. Man är en älva som föds ur en älvatulpan när kometen Älvagryning far fram över natthimlen, och i början får man slåss mot olika Lanternor som stryker runt i mörkermårdarna och slukar i sig nyfödda älvor. Sländan med spjutet är en av alla sländor (=indianälvor) som vakar över skogen där Hövding Stora Trumman bor, och Jätte-Gronkeln var en av de svåraste fienderna som fanns i världen. En sak som var ball var att vapnen kunde utvecklas. Titta på ens första vapen: Faë'n: Om man får två päron så lär man sig PArering, och får man två krusbär så lär man sig Psistöt. Varje monster efterlämnar en frukt efter sig (som i Rainbow Island-spelen. Sött va?) och det gör att man ibland kunde vilja gå omkring och slåss i vissa delar av världen för att man exempelvis behövde bananer för att utveckla sin stridsteknik. Fingerkroken till vänster tycker jag var ett skitcoolt vapen (särskilt namnet), men den kasserades till slut och stannade hemma. Förresten: Vapnens "Karma" fungerar så att man slår ett slag på fienden när man dödat den, och det där sista slaget stjäl energi från fienden och ger det till en. Så, om man vill hela sig är det bara att ta ett vapen som har hög karma (vapen av trä leder själakraft bättre än vapen av metall, så riktigt hög karma har bara vapen av levande material) och sedan slåss lite mot smågobbos.

---

Hip Hop-spelet

Det här är skitmysigt. Jag har gjort en massa olika karaktärer, och det gäller att välja två stycken och vinna över motståndaren med en serie grymma battle-rhymes. Här ovan ser vi tre fräcka fraser från den söta Slemflickan. Hennes rapteknik är kanske lite trist, men hon är så söt att jag alltid spelar med henne ändå. Siffran i ringen är rimmets Kraft, och siffrorna i rutorna säger vilka värden på Kraft som motståndarens kort måste ha för att man ska kunna spela ut kortet. Längst ner finns olika teman, och när man väl har lyckats dra ett rim som motståndaren inte kan (eller vill) svara på, då gör man kortets Kraft i skada på honom, men har tyvärr betat ut ämnet och måste därför slänga de andra kort man eventuellt har kvar på handen med samma teman som kortet man just spelat ut. Här ser vi två kort som har temat "apa" gemensamt.

Det balla med det här spelet är att det inte har någon slump. Man börjar med alla korten på handen, och det är så grymt taktiskt hur man kan tunna ut motståndarens hand och lura in motståndaren i diverse fällor. Förmodligen den bästa spelmekanik jag någonsin kommit på, och jag har använt den i massor av andra sammanhang; karatespel, tennispel osv, och till och med tänkt att ett spel om forumet skulle fungera på det viset.

/Rising

 

[Dimfrost]

Det första som slår mig: jag vill också kunna rita så, ju! Armageddon var jättemysigt (ja, mysigt är faktiskt precis rätt ord), Plasmahjärnorna var riktigt snyggt och jag fick Flux-vibbar direkt när jag såg sländan i Älvgryning. Lite mer specifika kommentarer:

SUMO 2000: Påminner en aning om Krigsspelet, ett fullkomligt värdelöst kortspel som alla Sverox-föreningar fick 1996 eller 1997 eller något åt det hållet. Bilderna såg ut som om de hade ritats av en hjärndöd tapir med spasmer, och reglerna förklarade inte hur man spelade spelet. Men det hade kort som Mega-super-ninjan... och hmm... Farbror Funkus kanske? Det var saker som påminde om dina kortnamn, i alla fall.

Älvgryning: Jag har ju sagt att jag diggar Flux förut, men det skadar väl inte att göra det igen. Jag gillar nog faktiskt allt med det här spelet: att man kan spela det själv, att vapnen har karma, att man slåss med solfjädrar (det snor jag nog till Terone direkt; även om jag vet att det förekom i det gamla Japan hade jag inte tänkt på det på jättelänge), och så vidare.

Hiphopspelet: Mekaniken utan slump låter intressant. Det skulle vara intressant om du ville utveckla det lite?


/Dimfrost

 

[Rickard]

Krigsspelet [OT]

"Påminner en aning om Krigsspelet, ett fullkomligt värdelöst kortspel..."
Du! Kom inte och snacka skit om Krigsspelet.. Det är ju guld värt! När vi tröttnade på att spela "Neger och president" eller "Hjärter" på skolrasterna i gymnasiet så blev Krigsspelet räddningen.. Det och Trygg-Torkel spelades frekvent under något halvår hos oss.. Jag var den som var regelbok, då jag endast fått reglerna förklarade för mig av min då äldre bror.. Jag hittade på regler allteftersom jag tyckte att det passade in..

I spelgruppen tyckte vi att spelet var så kul att vi gjorde ett eget spel som var precis likadant, fast med några husregler och egna kreationer.. En (yngre) kompis spred ut spelet på skolan och det var (enligt hans utsaga) rätt många som satt och spelade det under lunchrasterna..

Sedan får man även tänka på att Krigsspelet faktiskt gjordes av ett par 13-åringar (har jag för mig).. Man kanske inte ska ha för höga krav?

/[color:\\"green\\"]Han[/color] som bara tänkte meddela att Hans bror fortfarande är äldre än Han[color:"green"]

 

[Dimfrost]

Snacka inte skit om 13-åringar, tänk på att Mogge började snacka om Fagins Hand här på forumet när han var 12, typ.

Sedan kan man fråga sig varför det spelet egentligen fick spridas till sverokföreningarna. Visst, vi hade också kul med det ett litet tag, men det fattades ju en del kvalitetsmässigt, om man säger så.


/Dimfrost

 

[Rickard]

Mogge [OT, ANT] (han är alltid OT)

"Snacka inte skit om 13-åringar, tänk på att Mogge..."
/[color:\\"green\\"]Han[/color] tycker visserligen Mogge är undantaget som bekräftar regeln

 

[Dimfrost]

mer OT [ANT]

ok, det var kanske lite onödigt att dra fram ett så patologiskt exempel, då

 

[Morgoth]

Jag känner mig smickrad...

Snacka inte skit om 13-åringar, tänk på att Mogge började snacka om Fagins Hand här på forumet när han var 12, typ.

...men faktum är att när jag för ett år sedan började skissa på Fagins Hand var på god väg att fylla 14.

On Topic, igen: Vad kan man göra förutom att mysa åt det här? Det är som mina gamla arkiv (vilka jag presenterade på det här forumet för ett tag sedan), fast mycket, mycket ambitiösare, och, tja, mer spelbara över huvud taget. Alla har väl lite sånt här på lager egentligen? Jag skulle tycka att det vore skitmysigt om alla kunde ställa upp och berätta lite om alla sina fåniga påhitt de haft under sina spelmakardagar. Well, det var allt från mig.

Mog - blev mest sugen på att spela SUMO, faktiskt.

 

[Dimfrost]

Re: Jag känner mig smickrad...

Alla har väl lite sånt här på lager egentligen? Jag skulle tycka att det vore skitmysigt om alla kunde ställa upp och berätta lite om alla sina fåniga påhitt de haft under sina spelmakardagar.

Själv har jag nog inte så mycket att bidra med förutom det här, som jag redan pratat om (men i en tråd som kanske inte syntes så bra), tyvärr. Men visst är det kul att få se gamla skapelser, även om inte alla kan vara lika perfekta som Risings.


/Dimfrost

 

[Johan K]

Vekar ju vara småskojiga spel ju !!
Speciellt Sumo 2000...

 

[Vitulv]

Lysande!

Mäh! sådana här inlägg älskar jag!

Det är något med andras kreativitet som får min egen att gå i taket. När jag ser något riktigt fyndigt och ballt som någon har gjort så blir jag överlycklig.
Jag önskar att jag vore tio år yngre och hade en fritidsgård att gå till där man kunde klippa och klistra och måla och ha sig. Då skulle jag tillverka kortspel och brädspel och rollspel på löpande band.
Förresten så behöver jag inte vara tio år yngre, men arbetslös då, och med tillgång till en fritidsgård.

Nåja, dina kort är astuffa Rising. Jag kan nog inte komma på någon favorit utan varje spel verkar ballt på sitt sätt. Plasmahjärnorna och Amageddon är iofs de som är snyggast och i min värld så spelar det ingen roll om ett spel är roligt så länge det är snyggt. För då kan man ju bara skita i att spela det och kolla på bilderna istället.

Ett tips till alla som vill göra sina egna CCG's är att massproducera korten, eftersom det annars krävs så oerhört mycket arbete innan man kan börja lira.

Jag förstår inte vad du menar. Vänligen förtydliga.

Fortsätt gärna att dela med dig av sådana här små godbitar.

/Vulf - som har börjat med linser idag. Det tog enochenhalv timme innan han lyckades få in dem i ögonen.

 

[Rising]

Re: Lysande!

"Jag förstår inte vad du menar. Vänligen förtydliga."

Alltså, att göra korten i en dator och sedan skriva ut dem, så att man kan göra flera kopio av ett och samma kort.

Alla mina kort är handgjorda och existerar bara som ett enda original. Det är visserligen fint när man sitter och bläddrar i dem, men det är ett rätt jobbigt sätt att tillverka spel på. Särskilt om man exempelvis ska göra ett CCG, som kräver rätt mycket kort...

/Rising
ska leta upp sina gamla rollspel och visa dem någon gång...

 

[Rising]

Guff groff:

"att man slåss med solfjädrar (det snor jag nog till Terone direkt"

Ja! Det skulle passa sååå schysst i Terone! Bra idé!

"Hiphopspelet: Mekaniken utan slump låter intressant. Det skulle vara intressant om du ville utveckla det lite?"

Tja... Egentligen misstänker jag att mekaniken är trasig, så att om man bara spelar på ett visst sätt så kan man garantera sig om att vinna, men det är faktiskt överraskande svårt att hitta någon sådant, även om karaktärerna bara har tolv kort. Jag grejar det iaf inte.

För att gardera mig har jag hittat på att man ska slåss i par, så att det blir lite fler kort och möjligheter, och dessutom infört ett moment av psykologi; innan matchen så väljer man två kort från var och en av sina kombatanter och lägger undan dem. Det gör att man inte riktigt kan vara lika säker på vilka kort motståndaren har på handen.

Ska jag vara alldeles allvarlig så tror jag att det fortfarande kan finnas flera säkra sätt att vinna om man bara får börja och vet precis hur man ska spela, men då ska det iaf till en dator för att kunna räkna ut det.

---

Nå, poängen med spelmekaniken är att varje kort endast kan spelas mot vissa andra kort, och att man inte alltid vill göra skada, eftersom man kan förlora kort på det sättet.

Det gör att varje gång motståndaren spelar ut ett kort måste man fråga sig; "ska jag ta smällen, eller ska jag kontra med något av mina kort, och i så fall; vilket?" Eftersom ditt val av kort kommer påverka hans nästa val, osv, så blir det rejält svårt att luska ut hur matchen skall gå, även om man vet precis vilka kort som motståndarens karaktärer har. Det finns massor av matcher som avgjorts på att man överraskat motståndaren med att acceptera en stor skada, och sedan spela ut ett jättekort som glider igenom motståndarens försvar i en lucka som precis öppnats, bara för att motståndaren aldrig kunnat tänka sig att hans starka, inledande anfall skulle bli en träff.

Liksom, just eftersom man kan förlora kort på att ge motståndaren skada, så gäller det att vara lite cool. Nybörjare försöker alltid kontra, kontra, kontra så länge de kan, men erfarna spelare tänker mer på att luckra upp motståndarens möjligheter och hitta luckor i försvaret, och då kan det vara klokt att inte alltid spela ut ett kort, fastän man kan.

När man har två kombatanter i istt lag gäller det dessutom att bestämma när man ska växla mellan dem båda, och dessutom försöka ha en bra laguppställning. Den obscena rapparen Filuren har många tunga, elaka rim, men han har dålig rimteknik och kan förlora kort snabbt. Därför kan det vara bra att teama honom med pandan Big Boy, för han är stor och tung och vinner sina matcher på att trötta ut mindre rappare. osv.

Äh, du fattar säkert. Jag har beskrivit systemet så många gånger att jag borde göra en liten spelbar demo, så att jag bara kunde peka på den varje gång någon har frågor om det dära systemet.

/Riz

 

[walium]

Jag önskar att jag hade ett

Häftigt värre! Finns det någon chans att någon utomstående får möjlighet att testa något av spelen, vid säg en forumsträff?

 

[Ackerfors]

Re: Jag önskar att jag hade ett

Dancon är ju på G. Vi får väl släpa ditt honom. Jag vet var han bor...