Nekromanti Lite hjälp med en paladin av Helm
- Thread starter Mattis
- Start date
anth
Vetefan
Godhet och ondska är absoluta, objektiva, begrepp i DnD.
Det är därför detect good/evil fungerar.
Min uppfattning är att vad som är godhet/ondska bestäms av gudarna, på samma sätt som gudarna styr gravitationen och alla andra naturfenomen.
Eftersom det är DM som styr gudarna så är det DM som bestämmer vad som är gott och ont i världen - vilket kan skilja från DM till DM.
Jag försöker komma ihåg att skriva "enligt min åsikt", jag ber om ursäkt om jag glömmer det ibland.
DnD är stort med massor av tillbehör.
Detta betyder att du kan hitta en bok som stödjer dina åsikter och jag kan hitta en annan bok som stödjer mina.
Detta behöver inte betyda att någon av oss har fel - bara att det finns 2 likvärdiga åsikter.
anth
Vetefan
OK, dåligt exempel - jag försökte bara belysa att det är ytterst få som går den smala väg som paladins går.
Man kan peka ut andra stora män och kvinnor (t.ex. Ghandi och moder Theresa) som också gpr en smal väg - men dessa är inte paladins, eftersom paladins också är krigare.
Bakgrund och karaktär
Det verkar som att din paladin inte kan se sig själv riktigt i ögonen därför att han är en jävla loser och han vet mycket väl om det. Troligen var han rätt mobbad som barn på grund av att han läspade, att han var så klumpig och att han hade så kasst självförtroende. (vilket i sin tur ju inte hjälpte hans självförtroende direkt heller) Men hans välvilja och visdom gjorde att djur sökte sig till honom redan som barn, och han drömmer om att en dag bli en mäktig paladin. På fritiden hängde han inte med kompisar, utan på en gård i närheten och lekte med djuren. Bonden såg hur bra både djuren och pojken mådde av varandra, så efter ett tag så erbjöd han pojken jobb som hjälpreda på gården. Pojken blev jätteglad över att någon faktiskt uppskattade honom, att han var bra till någonting. Vid det här laget hade han blivit tolv år. Vid sexton års ålder så var pojken ritigt rutinerad. Han hade nästan bränt ner hönshuset två gånger, tagit sönder ett otal rutor och tappat bort en massa redskap, men djuren mådde så bra att granngårdarna ville köpa arbetshästar av honom, deras ridhästar var omtalade på marknaden och kött och ägg fanns i överflöd. Pojken hängde så mycket på gården att bonden och hans fru nästan var mer föräldrar till honom än hans egna föräldrar.
Men någonstans innerst inne så vet han att även om det här känns bra så är det en flykt från omvärlden. Så fort han kommer i närheten av någon annan än bonden eller hans fru så blir han samma lilla mobbade darriga klumpiga pojke som han var innan. Han känner att så länge detta är fallet så kommer han aldrig att bli riktigt lycklig och han kommer aldrig riktigt att finna riktig frid.
Han är arton. Han bestämmer sig för att ta tummen ur röven och berättar för bonden att han vet inte om han har funnit sitt kall, men det är något han inte har funnit i sitt liv, och det hänns som ett stort hål i magen. Han tänker följa sin dröm och bli paladin. Bonden nickade och log, som om han visste att det här ögonblicket skulle komma en dag. Bonden skänker pojken pojkens älsklingshäst: ett starkt och ståtligt djur som pojken har skött sedan födseln. Pojken blir överlycklig. Pojken köper ett svärd och en ringbrynja och ger sig ut i en helt ny värld. Han söker till tempelordern. Det är fullt med pretetiösa rikemansbarn som går paladinsutbildningen också. De hånar honom och kallar honom för "drängen" och han känner hur han krymper lite för varje dag. Hästen är hans enda vän.
Men ledningen är rättvis och rak, och hans enormt sunda förnuft, hans tillgivenhet och hans viljestyrka tar honom igenom utbildningen. Efter fyra säsonger är han en utav två som går ut cum laude. Stolt rider han ut ur porten. Nu jävlar ska han allt visa världen vem som kanske inte är så jävla mesig ändå. Man kan ju börja med att rädda världen så kan man ju se vidre sen.
Så fort han hittar några kompanjoner som faktiskt behandlar honom med respekt så kommer hela världen troligen att förändras för honom. Hans sociala färdigheter kommer att öka och efter några hjältedåd så kommer han helt plötsligt att konfronteras med en svallvåg av respekt och avund från alla håll.
Jag håller med Yassilus. Rollen kommer med spelandet. Det är jättesvårt att ha så många drag att hålla reda på. Men Har du några starka drag så kommer det att blöda på resten av spelandet.
Det första jag skulle tänka på om jag skulle spela honom skulle nog vara att jag skulle spela honom som klumpig, både i praktiska och sociala sammanhang. DM:en kommer troligen inte att slå några slag för att se om du tappar maten i golvet, så sånt får man krydda med själv.
Det andra skulle vara självdisciplin. Det är okej att göra fel, men har man 18 i wisdom så klara man nog av att greppa sig själv i kragen och göra det ändå. Det kan säkert vara kul att rollspela.
Det sista skulle nog vara att stormtrivas omkring djur. Om inte DM vill eller orkar eller kommer ihåg att skicka några djur på dig så ta det i egna händer och prata med din häst och lägg ner tid på att ta hand om den.
Hoppas det var till nån hjälp nu ^^
Det verkar som att din paladin inte kan se sig själv riktigt i ögonen därför att han är en jävla loser och han vet mycket väl om det. Troligen var han rätt mobbad som barn på grund av att han läspade, att han var så klumpig och att han hade så kasst självförtroende. (vilket i sin tur ju inte hjälpte hans självförtroende direkt heller) Men hans välvilja och visdom gjorde att djur sökte sig till honom redan som barn, och han drömmer om att en dag bli en mäktig paladin. På fritiden hängde han inte med kompisar, utan på en gård i närheten och lekte med djuren. Bonden såg hur bra både djuren och pojken mådde av varandra, så efter ett tag så erbjöd han pojken jobb som hjälpreda på gården. Pojken blev jätteglad över att någon faktiskt uppskattade honom, att han var bra till någonting. Vid det här laget hade han blivit tolv år. Vid sexton års ålder så var pojken ritigt rutinerad. Han hade nästan bränt ner hönshuset två gånger, tagit sönder ett otal rutor och tappat bort en massa redskap, men djuren mådde så bra att granngårdarna ville köpa arbetshästar av honom, deras ridhästar var omtalade på marknaden och kött och ägg fanns i överflöd. Pojken hängde så mycket på gården att bonden och hans fru nästan var mer föräldrar till honom än hans egna föräldrar.
Men någonstans innerst inne så vet han att även om det här känns bra så är det en flykt från omvärlden. Så fort han kommer i närheten av någon annan än bonden eller hans fru så blir han samma lilla mobbade darriga klumpiga pojke som han var innan. Han känner att så länge detta är fallet så kommer han aldrig att bli riktigt lycklig och han kommer aldrig riktigt att finna riktig frid.
Han är arton. Han bestämmer sig för att ta tummen ur röven och berättar för bonden att han vet inte om han har funnit sitt kall, men det är något han inte har funnit i sitt liv, och det hänns som ett stort hål i magen. Han tänker följa sin dröm och bli paladin. Bonden nickade och log, som om han visste att det här ögonblicket skulle komma en dag. Bonden skänker pojken pojkens älsklingshäst: ett starkt och ståtligt djur som pojken har skött sedan födseln. Pojken blir överlycklig. Pojken köper ett svärd och en ringbrynja och ger sig ut i en helt ny värld. Han söker till tempelordern. Det är fullt med pretetiösa rikemansbarn som går paladinsutbildningen också. De hånar honom och kallar honom för "drängen" och han känner hur han krymper lite för varje dag. Hästen är hans enda vän.
Men ledningen är rättvis och rak, och hans enormt sunda förnuft, hans tillgivenhet och hans viljestyrka tar honom igenom utbildningen. Efter fyra säsonger är han en utav två som går ut cum laude. Stolt rider han ut ur porten. Nu jävlar ska han allt visa världen vem som kanske inte är så jävla mesig ändå. Man kan ju börja med att rädda världen så kan man ju se vidre sen.
Så fort han hittar några kompanjoner som faktiskt behandlar honom med respekt så kommer hela världen troligen att förändras för honom. Hans sociala färdigheter kommer att öka och efter några hjältedåd så kommer han helt plötsligt att konfronteras med en svallvåg av respekt och avund från alla håll.
Jag håller med Yassilus. Rollen kommer med spelandet. Det är jättesvårt att ha så många drag att hålla reda på. Men Har du några starka drag så kommer det att blöda på resten av spelandet.
Det första jag skulle tänka på om jag skulle spela honom skulle nog vara att jag skulle spela honom som klumpig, både i praktiska och sociala sammanhang. DM:en kommer troligen inte att slå några slag för att se om du tappar maten i golvet, så sånt får man krydda med själv.
Det andra skulle vara självdisciplin. Det är okej att göra fel, men har man 18 i wisdom så klara man nog av att greppa sig själv i kragen och göra det ändå. Det kan säkert vara kul att rollspela.
Det sista skulle nog vara att stormtrivas omkring djur. Om inte DM vill eller orkar eller kommer ihåg att skicka några djur på dig så ta det i egna händer och prata med din häst och lägg ner tid på att ta hand om den.
Hoppas det var till nån hjälp nu ^^
Lottomannen_UBBT
Veteran
Re: Bakgrund och karaktär
/Lars, fredagsslö...
Hmm. Anar jag en framtida paladin-häst?
/Lars, fredagsslö...
Lottomannen_UBBT
Veteran
Tja, vikingarna, mongolerna och diverse andra "stamfolk" skulle nog funka som barbarer, och kelterna var ju grundstommen för druiderna.
/Lars, barbar.
Och bl a de flesta kristna folk som paladiner. Fast det rörde ju personer och inte folkslag. Harald Blåtand och Djingis Khan kanske? Frågan är om de inte är krigare. Att dra gränsen mellan krigare och barbarer är inte alldeles lätt.
Vad finns det för kända druider då? Jag kommer bara på druiden i Asterix, och det är ju inte direkt någon historisk person.
Nåja. Det här är ett sidospår. Jag tyckte bara att det kändes fel att motivera att paladiner är sällsynta med att det finns få kända paladiner i historien. Det enda det funnits/finns gott om i vår värld är väl egenligen krigare, präster och tjuvar.
