pikabra_UBBT
Veteran
Jag undrar om nån har typ några "regler" som är bra att följa som spelledare....
//Pikabra
//Pikabra
Nekromanti Lite hjälp till en ny spelledare...
- Thread starter pikabra_UBBT
- Start date
Gå försiktigt fram och försök hålla det hela på en vettig nivå, särskilt om du är lite oerfaren som SL.
Var beredd på att spelarna kan göra de mest konstiga och ologiska saker. Men framförallt försök att aktivera alla och se till att de har kul.
Var beredd på att spelarna kan göra de mest konstiga och ologiska saker. Men framförallt försök att aktivera alla och se till att de har kul.
Zaphod_UBBT
Swordsman
- Joined
- 25 Mar 2002
- Messages
- 531
Håll tempot i ditt spelledande uppe så mycket du kan. Även om historien och vad som egentligen händer går långsamt så ska allt gå så smidigt som möjligt. Improvisera i strider, kolla inte så noga i träff- och skadetabeller. Bara ös på i strider och få det spännande, ovisst och lagom utmanande.
I övrigt så tycker iaf jag att man ska uppmuntra spelare som kommer på smarta saker som du inte hade förutsett som en väg ur ett problem eller liknande. Om de kommer på något smart, så låt det åtminstone hjälpa dem en bit på vägen, även om det inte stämde med allt du tänkt dig.
Stäng aldrig igen för idéer, tankar och innovativa vägar.
Kolla inte för noga i reglerna, de är egentligen bara riktlinjer.
Och allt detta säger jag fastän jag själv är varken erfaren eller bra spelledare. Men jag besitter färdigheterna Sunt Förnuft FV 13 och Teaterkunskap 15.
I övrigt så tycker iaf jag att man ska uppmuntra spelare som kommer på smarta saker som du inte hade förutsett som en väg ur ett problem eller liknande. Om de kommer på något smart, så låt det åtminstone hjälpa dem en bit på vägen, även om det inte stämde med allt du tänkt dig.
Stäng aldrig igen för idéer, tankar och innovativa vägar.
Kolla inte för noga i reglerna, de är egentligen bara riktlinjer.
Och allt detta säger jag fastän jag själv är varken erfaren eller bra spelledare. Men jag besitter färdigheterna Sunt Förnuft FV 13 och Teaterkunskap 15.
Jollas
Veteran
De låter bra [ler] NT
De låter bra /images/icons/smile.gif
De låter bra /images/icons/smile.gif
Baldyr
Hero
regler och praxis
Jag skulle nog inte skriva under på föregående talares rekommendation. Improvisation i all ära, och överdriven regel-onani kan aldrig vara bra. Men reglerna har faktiskt ett syfte, och det är att ge stöd till spelledaren. En erfaren spelledare har förhoppningsvis tillräckligt sunt förnuft och gott omdöme för att just kunna använda reglerna som riktlinjer, men för en nybörjare kan de faktiskt vara ett stöd. (Dessutom spelar man ju knappast DoD om man inte ens använder reglerna, eller?)
Det kan alltså vara värt att verkligen lära sig reglerna (och senare kanske också justera och modifiera reglerna) innan man släpper dem helt och hållet. I bästa fall ersätter reglerna nämligen i viss mån just spelledarens omdöme - så att spelledaren både slipper tänka på vilka konsekvenser varenda handlingar får, men också slippa känna med-ansvar för vad spelarna företar sig och vad deras rollfigurer i sin tur råkar ut för. Man kan bara hänvisa till reglerna och beklaga sig om tråkigheter inträffar - och det känns fortfarande både rättvist och acceptabelt.
Risken är annars att nybörjar-spelledaren antingen låter spelarna komma undan med vad som helst, eller tar över spelet helt och hållet. Reglerna fungerar alltså som en slags utjämnare i spelgruppen, så att både spelare och spelledare hela tiden vet vad som gäller.
Min poäng är alltså att man bör känna till reglerna innan man (medvetet) väljer att inte ta hänsyn till dem eller bryta mot dem.
Slutligen så håller jag givetvis med föregående talare i sak, men jag skulle inte rekommendera hans förhållningssätt till regler för en fullständig nybörjare!
/Baldyr
Jag skulle nog inte skriva under på föregående talares rekommendation. Improvisation i all ära, och överdriven regel-onani kan aldrig vara bra. Men reglerna har faktiskt ett syfte, och det är att ge stöd till spelledaren. En erfaren spelledare har förhoppningsvis tillräckligt sunt förnuft och gott omdöme för att just kunna använda reglerna som riktlinjer, men för en nybörjare kan de faktiskt vara ett stöd. (Dessutom spelar man ju knappast DoD om man inte ens använder reglerna, eller?)
Det kan alltså vara värt att verkligen lära sig reglerna (och senare kanske också justera och modifiera reglerna) innan man släpper dem helt och hållet. I bästa fall ersätter reglerna nämligen i viss mån just spelledarens omdöme - så att spelledaren både slipper tänka på vilka konsekvenser varenda handlingar får, men också slippa känna med-ansvar för vad spelarna företar sig och vad deras rollfigurer i sin tur råkar ut för. Man kan bara hänvisa till reglerna och beklaga sig om tråkigheter inträffar - och det känns fortfarande både rättvist och acceptabelt.
Risken är annars att nybörjar-spelledaren antingen låter spelarna komma undan med vad som helst, eller tar över spelet helt och hållet. Reglerna fungerar alltså som en slags utjämnare i spelgruppen, så att både spelare och spelledare hela tiden vet vad som gäller.
Min poäng är alltså att man bör känna till reglerna innan man (medvetet) väljer att inte ta hänsyn till dem eller bryta mot dem.
Slutligen så håller jag givetvis med föregående talare i sak, men jag skulle inte rekommendera hans förhållningssätt till regler för en fullständig nybörjare!
/Baldyr
Baldyr
Hero
spelledandets svåra konst
Enligt min åsikt är det spelledarens främsta uppgift att utöva sunt förnuft. Eftersom spelledaren är allsmäktig (!) så bör denne verkligen att sträva efter att vara en så kallad upplyst despot. Det är helt enkelt ett ansvar att agera spelledare - man är både domare och regissör på samma gång.
Med sunt förnuft menar jag att spelledaren ska kunna tolka reglerna på ett sätt som får spelvärlden att kännas trovärdig för spelarna, men också på ett sätt som maximerar spelupplevelsen och nöjet för alla deltagare. Givetvis måste spelledare också vid behov kunna sätta sig över över allt vad regler heter. Det är spelledaren som avgör vad som händer och inte händer - inte reglerna.
Detta är dock lättare sagt än gjort, och det kräver antagligen både talang och erfarenhet att bli en bra spelledare. Sunt förnuft och fingertoppskänsla anskaffar man sig förhoppningsvis med tiden - ofta genom att man inser vilka brister regler och andra spelkonventioner i själva verket har. Vissa väljer att modifiera reglerna i någon grad, andra väljer att spela helt eller delvis utan regler, medan vissa skriver ett helt eget regelsystem istället. (De riktigt duktiga behöver nog inga regler överhuvudtaget.)
Annat som utmärker en duktig spelledare är en talang för improvisation, en förmåga att beskriva olika förteelser, samt en känsla för tempo och en förmåga att växla mellan olika stämningar. Det är inte lätt att vara en duktig spelledare och vi vanliga dödliga får helt enkelt förlita oss på noggranna förberedelser - och sunt förnuft!
Vad gäller spelledarens ansvar så ser jag det faktiskt som spelledarens uppgift att se till att alla i spelgruppen har roligt. Spelledaren är auktoritetsfigur och måste alltid kunna se till spelgruppens bästa framför sitt eget eller enskilda spelares. Därför bör alla spelare få komma fram och enskilda spelare inte få ta för sig för mycket. Rollspel är en grupp-aktivitet och som en god dagisfröken så måste spelledaren se till att alla barnen får leka med alla leksaker, så att säga. Och detta gäller både i och utanför själva spelet. Om det behövs så måste spelledaren vara beredd att avvisa spelaren som stör eller som bara inte passar in, även om det inte råkar vara den berörda personens eget fel. (Om någon uppenbart vantrivs i spelgruppen - oavsett anledning - så måste någonting trots allt göras. I värsta fall får den som inte passar inte hitta en annan spelgrupp istället. Och om spelgruppen som helhet inte agerar så återstår för spelledaren att ta sitt ansvar.)
Denna auktoritetsroll är faktiskt inte lätt att uppnå i alla gånger. Den som spelar med sina "polare", och när spelgruppen utgör ens "gäng" till vardags, känner exempelvis igen fenomenet med respektlösa spelare. Man är trots allt bara en i gänget - såvida man inte råkar vara en översittartyp eller någon slags ledargestalt för de andra. Speciellt unga spelledare klagar ofta över spelare som inte gör som de blir tillsagda, eller som ifrågasätter spelledarens omdöme och domslut (uttalat eller genom sitt agerande).
Om man har auktoritetsproblem så kan man alltså prova att byta spelgrupp. Detta skulle givetvis kunna innebära att man inte spelar med sina vanliga kompisar, och i det läget måste man ställa sig frågan varför man dels spelar rollspel, och dels varför man är spelledare. Vill man verkligen vara spelledare (och inte är tvingad till det på ett eller annat vis) och främst är ute efter att vara en så bra spelledare som möjligt, så bör man helt klart överväga mer drastiska åtgärder. (Själv har jag märkt att det hjälper att spela med främmande eller yngre spelare än en själv. Därför har man sällan auktoritetsproblem som spelledare på konvent, och därför har jag ingenting emot att min senaste spelgrupp hade en medelålder under 18 år.)
Slutligen så känner man igen en bra spelledare på att denne strävar efter att ge spelarna en så god spelupplevelse som möjligt. Man gör helt enkelt uppoffringar och finner själv tillfredsställelse i nöjda spelare och vetskapen om ett väl utfört arbete. Det är i alla fall en sådan spelledare jag skulle vilja ha, och det är en sådan spelledare jag själv försöker vara.
/Baldyr
Enligt min åsikt är det spelledarens främsta uppgift att utöva sunt förnuft. Eftersom spelledaren är allsmäktig (!) så bör denne verkligen att sträva efter att vara en så kallad upplyst despot. Det är helt enkelt ett ansvar att agera spelledare - man är både domare och regissör på samma gång.
Med sunt förnuft menar jag att spelledaren ska kunna tolka reglerna på ett sätt som får spelvärlden att kännas trovärdig för spelarna, men också på ett sätt som maximerar spelupplevelsen och nöjet för alla deltagare. Givetvis måste spelledare också vid behov kunna sätta sig över över allt vad regler heter. Det är spelledaren som avgör vad som händer och inte händer - inte reglerna.
Detta är dock lättare sagt än gjort, och det kräver antagligen både talang och erfarenhet att bli en bra spelledare. Sunt förnuft och fingertoppskänsla anskaffar man sig förhoppningsvis med tiden - ofta genom att man inser vilka brister regler och andra spelkonventioner i själva verket har. Vissa väljer att modifiera reglerna i någon grad, andra väljer att spela helt eller delvis utan regler, medan vissa skriver ett helt eget regelsystem istället. (De riktigt duktiga behöver nog inga regler överhuvudtaget.)
Annat som utmärker en duktig spelledare är en talang för improvisation, en förmåga att beskriva olika förteelser, samt en känsla för tempo och en förmåga att växla mellan olika stämningar. Det är inte lätt att vara en duktig spelledare och vi vanliga dödliga får helt enkelt förlita oss på noggranna förberedelser - och sunt förnuft!
Vad gäller spelledarens ansvar så ser jag det faktiskt som spelledarens uppgift att se till att alla i spelgruppen har roligt. Spelledaren är auktoritetsfigur och måste alltid kunna se till spelgruppens bästa framför sitt eget eller enskilda spelares. Därför bör alla spelare få komma fram och enskilda spelare inte få ta för sig för mycket. Rollspel är en grupp-aktivitet och som en god dagisfröken så måste spelledaren se till att alla barnen får leka med alla leksaker, så att säga. Och detta gäller både i och utanför själva spelet. Om det behövs så måste spelledaren vara beredd att avvisa spelaren som stör eller som bara inte passar in, även om det inte råkar vara den berörda personens eget fel. (Om någon uppenbart vantrivs i spelgruppen - oavsett anledning - så måste någonting trots allt göras. I värsta fall får den som inte passar inte hitta en annan spelgrupp istället. Och om spelgruppen som helhet inte agerar så återstår för spelledaren att ta sitt ansvar.)
Denna auktoritetsroll är faktiskt inte lätt att uppnå i alla gånger. Den som spelar med sina "polare", och när spelgruppen utgör ens "gäng" till vardags, känner exempelvis igen fenomenet med respektlösa spelare. Man är trots allt bara en i gänget - såvida man inte råkar vara en översittartyp eller någon slags ledargestalt för de andra. Speciellt unga spelledare klagar ofta över spelare som inte gör som de blir tillsagda, eller som ifrågasätter spelledarens omdöme och domslut (uttalat eller genom sitt agerande).
Om man har auktoritetsproblem så kan man alltså prova att byta spelgrupp. Detta skulle givetvis kunna innebära att man inte spelar med sina vanliga kompisar, och i det läget måste man ställa sig frågan varför man dels spelar rollspel, och dels varför man är spelledare. Vill man verkligen vara spelledare (och inte är tvingad till det på ett eller annat vis) och främst är ute efter att vara en så bra spelledare som möjligt, så bör man helt klart överväga mer drastiska åtgärder. (Själv har jag märkt att det hjälper att spela med främmande eller yngre spelare än en själv. Därför har man sällan auktoritetsproblem som spelledare på konvent, och därför har jag ingenting emot att min senaste spelgrupp hade en medelålder under 18 år.)
Slutligen så känner man igen en bra spelledare på att denne strävar efter att ge spelarna en så god spelupplevelse som möjligt. Man gör helt enkelt uppoffringar och finner själv tillfredsställelse i nöjda spelare och vetskapen om ett väl utfört arbete. Det är i alla fall en sådan spelledare jag skulle vilja ha, och det är en sådan spelledare jag själv försöker vara.
/Baldyr
Zaphod_UBBT
Swordsman
- Joined
- 25 Mar 2002
- Messages
- 531
Re: regler och praxis
Sant!
Jag får säga att jag helt håller med om ditt första (och andra också, för den delen) inlägg. Men jag snackade väl mest i hatten (um?) om vad som är målet.
Sant!
Jag får säga att jag helt håller med om ditt första (och andra också, för den delen) inlägg. Men jag snackade väl mest i hatten (um?) om vad som är målet.
Faehrengaust
Hero
Oj!
Eftersom spelledaren är allsmäktig (!) så bör denne verkligen att sträva efter att vara en så kallad upplyst despot. Det är helt enkelt ett ansvar att agera spelledare - man är både domare och regissör på samma gång.
Jag gillar inte det rådet. Jag är inte allsmäktig eller despot och vill inte låtsas vara det heller varken som SL eller annars. Skulle jag försöka ta på mig allt det där ansvaret så skulle jag aldrig orka vara spelledare.
Mitt råd är i stället att samarbeta med spelarna. Det finns ingen anledning till att spelledaren ska behöva axla allt arbete utan han behöver bara vara dirigenten för orkestern av spelare.
Lite konkreta exempel:
- Förrän gruppen börjar spela så kan man samlas och diskutera genom vad kampanjen ska handla om. Det är fritt fram för spelarna att komma med idéer (som SL senare kan ignorera eller förändra för att få allt att hänga ihop). Det är här som kampanjens tema bestäms (mer om kampanjtemor i artiklar på theProject sidan, nås från signatur).
- Låt spelarna göra rollpersoner och tala med dem när de görs. Det kan dyka upp en massa idéer till handling.
- Låt spelarna styra handlingen. Tvinga dom aldrig i någon riktning. För att kunna förbereda så är det väldigt bra att diskutera föregående och nästa spelmöte per mail mellan spelmötena. Då får man som SL en bra bild över vad som kommer att ske och spelarna får valfrihet. Dessutom behöver inte SL sitta hemma och klura ut hela handlingen.
- Låt spelarna hjälpa till med kreativitet. Du orkar inte komma på hur en smedja ska se ut? - Fråga spelarna. Behöver du ett namn? - Fråga spelarna.
- Låt spelarna ta initiativet i skapandet. Om en spelare säger att han vill dyrka upp ett låset förrän du beskrivit dörren så låt det finnas ett lås även om det inte var meningen från början. Om en spelare vill palla äpplen av en bonde så låt det finnas äppelträd. Etc. Utnyttja spelarnas fantasi så länge de inte vill göra helt galna saker eller saker som strider mot din världsbild, t.ex. bör inte bonden ha en guldskatt på sitt utedass bara för att spelaren säger så.
SL behöver inte heller vara den som kan reglerna bäst. Fråga bara spelarna. I min erfarenhet är det väldigt få spelare som vill fuska och de som gör det ett par gånger kommer snabbt fram till att det inte är kul.
Fusk förekommer bara om det finns en domare som man fuskar emot. Om däremot hela gruppen utför ett gemensamt arbete så fuskar ingen (och gör dom det så märks det snabbt).
Är det något som du tycker är jättesvårt att bedöma så fråga spelarna. Se bara till att köra likadant nästa gång samma situation dyker upp.
Framför allt ska man som SL och spelare ha kul. Så länge alla har kul så har man lyckats.
Mitt råd är att komma ihåg att spelare inte är publik utan det är spelarna som är de som skapar. SL styr bara med lätta puffar. Det är som en orkester, spelarna skapar ljudet men SL samordnar det till musik.
/Faehrengaust, som överreagerar på ord som "allsmäktig"
Eftersom spelledaren är allsmäktig (!) så bör denne verkligen att sträva efter att vara en så kallad upplyst despot. Det är helt enkelt ett ansvar att agera spelledare - man är både domare och regissör på samma gång.
Jag gillar inte det rådet. Jag är inte allsmäktig eller despot och vill inte låtsas vara det heller varken som SL eller annars. Skulle jag försöka ta på mig allt det där ansvaret så skulle jag aldrig orka vara spelledare.
Mitt råd är i stället att samarbeta med spelarna. Det finns ingen anledning till att spelledaren ska behöva axla allt arbete utan han behöver bara vara dirigenten för orkestern av spelare.
Lite konkreta exempel:
- Förrän gruppen börjar spela så kan man samlas och diskutera genom vad kampanjen ska handla om. Det är fritt fram för spelarna att komma med idéer (som SL senare kan ignorera eller förändra för att få allt att hänga ihop). Det är här som kampanjens tema bestäms (mer om kampanjtemor i artiklar på theProject sidan, nås från signatur).
- Låt spelarna göra rollpersoner och tala med dem när de görs. Det kan dyka upp en massa idéer till handling.
- Låt spelarna styra handlingen. Tvinga dom aldrig i någon riktning. För att kunna förbereda så är det väldigt bra att diskutera föregående och nästa spelmöte per mail mellan spelmötena. Då får man som SL en bra bild över vad som kommer att ske och spelarna får valfrihet. Dessutom behöver inte SL sitta hemma och klura ut hela handlingen.
- Låt spelarna hjälpa till med kreativitet. Du orkar inte komma på hur en smedja ska se ut? - Fråga spelarna. Behöver du ett namn? - Fråga spelarna.
- Låt spelarna ta initiativet i skapandet. Om en spelare säger att han vill dyrka upp ett låset förrän du beskrivit dörren så låt det finnas ett lås även om det inte var meningen från början. Om en spelare vill palla äpplen av en bonde så låt det finnas äppelträd. Etc. Utnyttja spelarnas fantasi så länge de inte vill göra helt galna saker eller saker som strider mot din världsbild, t.ex. bör inte bonden ha en guldskatt på sitt utedass bara för att spelaren säger så.
SL behöver inte heller vara den som kan reglerna bäst. Fråga bara spelarna. I min erfarenhet är det väldigt få spelare som vill fuska och de som gör det ett par gånger kommer snabbt fram till att det inte är kul.
Fusk förekommer bara om det finns en domare som man fuskar emot. Om däremot hela gruppen utför ett gemensamt arbete så fuskar ingen (och gör dom det så märks det snabbt).
Är det något som du tycker är jättesvårt att bedöma så fråga spelarna. Se bara till att köra likadant nästa gång samma situation dyker upp.
Framför allt ska man som SL och spelare ha kul. Så länge alla har kul så har man lyckats.
Mitt råd är att komma ihåg att spelare inte är publik utan det är spelarna som är de som skapar. SL styr bara med lätta puffar. Det är som en orkester, spelarna skapar ljudet men SL samordnar det till musik.
/Faehrengaust, som överreagerar på ord som "allsmäktig"
Baldyr
Hero
allsmäktig och allsmäktig...
För det första kan det påpekas att jag främst menar att spelledaren har sista ordet - inte att spelledaren agerar som en diktator som bestämmer allt som ska hända i spelet. Poängen med mitt ordval var istället att det inte är lönt att käfta emot spelledaren (väldigt stämningsdödande och skapar en väldigt trist bråk-stämning, tycker jag), men också att det faktiskt är spelledaren och inte reglerna eller spelkonstruktören som bestämmer hur rollspel ska spelas. (Respektlösa spelare kan hur som helst vara ett stort problem, och jag framhärdar att spelledaren är en slags auktoritetsperson vid spelbordet.)
Sedan gillar jag faktiskt din dirigent-liknelse. /images/icons/smile.gif
- Förrän gruppen börjar spela så kan man samlas och diskutera genom vad kampanjen ska handla om. Det är fritt fram för spelarna att komma med idéer (...)
Det håller jag fullständigt med om. Jag tycker också att det är viktigt att alla är medvetna om kampanjens inriktning och eventuella tema, så att ingen råkar bli besviken på grund av förväntningar som aldrig slår in.
- Låt spelarna göra rollpersoner och tala med dem när de görs (...)
Själv låter jag spelarna skapa sina egna rollfigurer på egen hand, även om jag givetvis hjälper till med råd och dåd. (Det är inte heller ovanligt att jag exempelvis skriver ett konkret förslag till bakgrundshistoria och liknande.) Mina spelare har rent av sista ordet när det kommer till deras egna rollfigurer - även om det inte är ovanligt att konceptet bakom rollfiguren ursprungligen kommit från mig (eller materialet, om man spelar ett befintligt verk).
- Låt spelarna styra handlingen. Tvinga dom aldrig i någon riktning (...)
Jag känner återigen igen mig. En bra kampanj både utgår från rollfigurerna och drivs framåt av spelarna, tycker jag.
- Låt spelarna hjälpa till med kreativitet (...)
Detta har jag däremot aldrig praktiserat. Spontant så tror jag att det skulle kännas lite pinsamt att inte vara påläst eller väl förberedd. Därför skulle jag nog dra mig för att be spelare fylla i när min egen fantasi tryter - risken är dessutom att spelarna antingen har ett riktigt oinspirerat förslag, eller att det uppstår en helt onödig paus eller metadiskussion. Sådant är förödande för allt vad inlevelse och närvarokänsla heter. (Någonting måste saker och ting trots allt heta, för att ta ett exempel. Om en person i spelvärlden inte kan tala om sitt eget namn eller om värdshus-skylten är blank så blir det lite konstigt, tycker jag.)
Improvisation är nog inte min grej överhuvudtaget, tyvärr. Därför ser jag alltid till att ha en bra namnlista med några tusen namn att luta mig tillbaka på. Förberedelser överhuvudtaget är A och O för mig personligen. (Man får ju hoppas att jag lyckas väga upp bristerna med annat istället.)
- Låt spelarna ta initiativet i skapandet. (...) Utnyttja spelarnas fantasi så länge de inte vill göra helt galna saker eller saker som strider mot din världsbild (...)
Det låter inte heller riktigt som mina kampanjer. Däremot har jag spekulerat en del kring rollspel via e-post (främst på Trakorien-listan) och då skulle hela kampanjen i princip bygga på just spelarnas kreativitet. (Även om jag skulle vilja vara moderator och redigera alla inlägg på listan innan de når de andra spelarna.) Men det är en helt annan diskussion.
SL behöver inte heller vara den som kan reglerna bäst. Fråga bara spelarna.
Jag skulle nog kunna tänka mig utse en spelare till regeldomare om jag mot förmodan skulle spelleda ett rollspel som jag inte är bekant med (läs: inte själv har konstruerat) och om någon spelare är väldigt väl insatt i reglerna. Annars kan det vara väldigt irriterande att som spelare tycka att spelledaren gör (oavsiktligt) fel hela tiden, tror jag.
Fusk förekommer bara om det finns en domare som man fuskar emot.
Det stämmer säkert, och det är ungefär så jag resonerar när jag förbjuder allt vad generering och slumpmoment heter i rollpersons-skapandet. Alltså att spelare endast maxar sina rollfigurer för att generings-reglerna är till för att begränsa deras valfrihet - och fantasi. Men det är också ett sidospår...
Framför allt ska man som SL och spelare ha kul. Så länge alla har kul så har man lyckats.
Det håller nog alla med om, skulle jag tro. Det är givetvis upp till var och en att man trivs och har roligt, men spelledaren har helt klart ett ansvar utöver detta (för spelarnas nöje).
Mitt råd är att komma ihåg att spelare inte är publik utan det är spelarna som är de som skapar.
Det är inte heller svårt att hålla med om. Spelledaren finns tillhands för spelarnas skull - inte för sin egen eller för spelets/kampanjens skull. Utan spelarna är hela spelet poänglöst och om inte spelarna har roligt så har man misslyckats som spelledare, anser jag. Som någon sagt i ett tidigare sammanhang så är spelledare ett service-yrke.
/Baldyr
För det första kan det påpekas att jag främst menar att spelledaren har sista ordet - inte att spelledaren agerar som en diktator som bestämmer allt som ska hända i spelet. Poängen med mitt ordval var istället att det inte är lönt att käfta emot spelledaren (väldigt stämningsdödande och skapar en väldigt trist bråk-stämning, tycker jag), men också att det faktiskt är spelledaren och inte reglerna eller spelkonstruktören som bestämmer hur rollspel ska spelas. (Respektlösa spelare kan hur som helst vara ett stort problem, och jag framhärdar att spelledaren är en slags auktoritetsperson vid spelbordet.)
Sedan gillar jag faktiskt din dirigent-liknelse. /images/icons/smile.gif
- Förrän gruppen börjar spela så kan man samlas och diskutera genom vad kampanjen ska handla om. Det är fritt fram för spelarna att komma med idéer (...)
Det håller jag fullständigt med om. Jag tycker också att det är viktigt att alla är medvetna om kampanjens inriktning och eventuella tema, så att ingen råkar bli besviken på grund av förväntningar som aldrig slår in.
- Låt spelarna göra rollpersoner och tala med dem när de görs (...)
Själv låter jag spelarna skapa sina egna rollfigurer på egen hand, även om jag givetvis hjälper till med råd och dåd. (Det är inte heller ovanligt att jag exempelvis skriver ett konkret förslag till bakgrundshistoria och liknande.) Mina spelare har rent av sista ordet när det kommer till deras egna rollfigurer - även om det inte är ovanligt att konceptet bakom rollfiguren ursprungligen kommit från mig (eller materialet, om man spelar ett befintligt verk).
- Låt spelarna styra handlingen. Tvinga dom aldrig i någon riktning (...)
Jag känner återigen igen mig. En bra kampanj både utgår från rollfigurerna och drivs framåt av spelarna, tycker jag.
- Låt spelarna hjälpa till med kreativitet (...)
Detta har jag däremot aldrig praktiserat. Spontant så tror jag att det skulle kännas lite pinsamt att inte vara påläst eller väl förberedd. Därför skulle jag nog dra mig för att be spelare fylla i när min egen fantasi tryter - risken är dessutom att spelarna antingen har ett riktigt oinspirerat förslag, eller att det uppstår en helt onödig paus eller metadiskussion. Sådant är förödande för allt vad inlevelse och närvarokänsla heter. (Någonting måste saker och ting trots allt heta, för att ta ett exempel. Om en person i spelvärlden inte kan tala om sitt eget namn eller om värdshus-skylten är blank så blir det lite konstigt, tycker jag.)
Improvisation är nog inte min grej överhuvudtaget, tyvärr. Därför ser jag alltid till att ha en bra namnlista med några tusen namn att luta mig tillbaka på. Förberedelser överhuvudtaget är A och O för mig personligen. (Man får ju hoppas att jag lyckas väga upp bristerna med annat istället.)
- Låt spelarna ta initiativet i skapandet. (...) Utnyttja spelarnas fantasi så länge de inte vill göra helt galna saker eller saker som strider mot din världsbild (...)
Det låter inte heller riktigt som mina kampanjer. Däremot har jag spekulerat en del kring rollspel via e-post (främst på Trakorien-listan) och då skulle hela kampanjen i princip bygga på just spelarnas kreativitet. (Även om jag skulle vilja vara moderator och redigera alla inlägg på listan innan de når de andra spelarna.) Men det är en helt annan diskussion.
SL behöver inte heller vara den som kan reglerna bäst. Fråga bara spelarna.
Jag skulle nog kunna tänka mig utse en spelare till regeldomare om jag mot förmodan skulle spelleda ett rollspel som jag inte är bekant med (läs: inte själv har konstruerat) och om någon spelare är väldigt väl insatt i reglerna. Annars kan det vara väldigt irriterande att som spelare tycka att spelledaren gör (oavsiktligt) fel hela tiden, tror jag.
Fusk förekommer bara om det finns en domare som man fuskar emot.
Det stämmer säkert, och det är ungefär så jag resonerar när jag förbjuder allt vad generering och slumpmoment heter i rollpersons-skapandet. Alltså att spelare endast maxar sina rollfigurer för att generings-reglerna är till för att begränsa deras valfrihet - och fantasi. Men det är också ett sidospår...
Framför allt ska man som SL och spelare ha kul. Så länge alla har kul så har man lyckats.
Det håller nog alla med om, skulle jag tro. Det är givetvis upp till var och en att man trivs och har roligt, men spelledaren har helt klart ett ansvar utöver detta (för spelarnas nöje).
Mitt råd är att komma ihåg att spelare inte är publik utan det är spelarna som är de som skapar.
Det är inte heller svårt att hålla med om. Spelledaren finns tillhands för spelarnas skull - inte för sin egen eller för spelets/kampanjens skull. Utan spelarna är hela spelet poänglöst och om inte spelarna har roligt så har man misslyckats som spelledare, anser jag. Som någon sagt i ett tidigare sammanhang så är spelledare ett service-yrke.
/Baldyr
Krille
Super Moderator
Re: allsmäktig och allsmäktig...
"Detta har jag däremot aldrig praktiserat. Spontant så tror jag att det skulle kännas lite pinsamt att inte vara påläst eller väl förberedd. Därför skulle jag nog dra mig för att be spelare fylla i när min egen fantasi tryter - risken är dessutom att spelarna antingen har ett riktigt oinspirerat förslag, eller att det uppstår en helt onödig paus eller metadiskussion. Sådant är förödande för allt vad inlevelse och närvarokänsla heter. (Någonting måste saker och ting trots allt heta, för att ta ett exempel. Om en person i spelvärlden inte kan tala om sitt eget namn eller om värdshus-skylten är blank så blir det lite konstigt, tycker jag.)
Improvisation är nog inte min grej överhuvudtaget, tyvärr. Därför ser jag alltid till att ha en bra namnlista med några tusen namn att luta mig tillbaka på. Förberedelser överhuvudtaget är A och O för mig personligen. (Man får ju hoppas att jag lyckas väga upp bristerna med annat istället.)"
Kreativa spelare behöver inte innebära improvisation. Jag har själv använt mig av mina spelare som en resurs i kampanjen. Fördelen är dels att man slipper göra allt själv, och dels att spelarna är med mer och formar sin kampanj. Det gör dem mer delaktiga, och de bryr sig därmed ofta mer om kampanjen och rollpersonerna.
Som ett exempel skulle jag vilja nämna den Västmark-kampanj i England som jag körde för några år sedan, där spelarna bland annat ritade kartor på hemtrakten, skapade borgar och skapade spelledarpersoner. En av dem skapade till och med en skurk som jag använde i kampanjen. Jag har faktiskt aldrig varit med om mer engagerade spelare än den gången, även om jag var tvungen att stå ut med en mexininjaarab till rollperson i ungefär tjugo minuter. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
"Detta har jag däremot aldrig praktiserat. Spontant så tror jag att det skulle kännas lite pinsamt att inte vara påläst eller väl förberedd. Därför skulle jag nog dra mig för att be spelare fylla i när min egen fantasi tryter - risken är dessutom att spelarna antingen har ett riktigt oinspirerat förslag, eller att det uppstår en helt onödig paus eller metadiskussion. Sådant är förödande för allt vad inlevelse och närvarokänsla heter. (Någonting måste saker och ting trots allt heta, för att ta ett exempel. Om en person i spelvärlden inte kan tala om sitt eget namn eller om värdshus-skylten är blank så blir det lite konstigt, tycker jag.)
Improvisation är nog inte min grej överhuvudtaget, tyvärr. Därför ser jag alltid till att ha en bra namnlista med några tusen namn att luta mig tillbaka på. Förberedelser överhuvudtaget är A och O för mig personligen. (Man får ju hoppas att jag lyckas väga upp bristerna med annat istället.)"
Kreativa spelare behöver inte innebära improvisation. Jag har själv använt mig av mina spelare som en resurs i kampanjen. Fördelen är dels att man slipper göra allt själv, och dels att spelarna är med mer och formar sin kampanj. Det gör dem mer delaktiga, och de bryr sig därmed ofta mer om kampanjen och rollpersonerna.
Som ett exempel skulle jag vilja nämna den Västmark-kampanj i England som jag körde för några år sedan, där spelarna bland annat ritade kartor på hemtrakten, skapade borgar och skapade spelledarpersoner. En av dem skapade till och med en skurk som jag använde i kampanjen. Jag har faktiskt aldrig varit med om mer engagerade spelare än den gången, även om jag var tvungen att stå ut med en mexininjaarab till rollperson i ungefär tjugo minuter. <img src="/images/icons/wink.gif" border=0 width=15 height=15>
Faehrengaust
Hero
Re: allsmäktig och allsmäktig...
- Låt spelarna hjälpa till med kreativitet (...)
Detta har jag däremot aldrig praktiserat. Spontant så tror jag att det skulle kännas lite pinsamt att inte vara påläst eller väl förberedd.
Det kanske det kan vara, men ta följande lilla exempeldialog:
SL: Du ser en legonknekt som du tycker dig känna igen. Han verkar bakfull och illamående.
Spelare: Vad heter han?
SL: (kommer inte på nåt): Ja, vad hette han? Kommer du ihåg det? (tittar menande på spelaren)
Spelare: Jovisst, Bengt var det. "Hörru, Bengan vad ligger du här och kräks för? Festade lite kraftigt igår eller?".
Spelaren tar och lägger till att Bengt kräks också vilket SL inte sagt och inte tänkt heller, men nu har samtliga spelare den bilden i skallen och det finns inget skäl att ändra det.
Exemplet är taget från en spelomgång jag hade nyligen (kommer dock inte ihåg namnet som hittades på... som vanligt).
Ett annat exempel som jag diskuterat med nuvarande spelgrupp:
Det är strid i en lada som beskrivits mycket spartanskt. En äventyrare är obeväpnad. Han säger: "Jag tar hötjugan och springer mot killen.". Finns hötjugan? Jag tycker det (om det inte sabbar storyn) men en del spelledare kanske inte tycker om att spelare bestämmer att det finns saker som inte har beskrivits.
Personligen gillar jag sånt för det ger ett flyt till spelet eftersom SL inte behöver detaljbeskriva i minsta lilla detalj och spelarna inte behöver fråga i viktiga situationer. Dock ska SL givetvis säga nej så fort det strider mot något viktigt (t.ex. om spelare hade velat ta ett tvåhandssvärd som råkar ligga i ladan eller om SL av någon anledning tycker att striden ska vara obeväpnad).
Faktiskt tror jag inte att spelarna märker alla tillfällen som jag använder mig av deras egna kreativitet och eftersom jag är lat av naturen så spelar jag bara med /images/icons/grin.gif.
Men det är givetvis en fråga om spelstil. Personligen förbereder jag mig så lite som möjligt, delvis för att jag är lat men även för att mitt spelledande fungerar bäst när jag är spontan (och drar nytta av spelarna).
- Framför allt ska man som SL och spelare ha kul. Så länge alla har kul så har man lyckats.
Det håller nog alla med om, skulle jag tro.
Många håller med, men det verkar inte alltid bli så. Många SL verkar ha för stora ambitioner och för stora förväntningar på spelet. En del av detta kan vara pga stora förberedelser. Risken med förberedelser är att man bygger en inre bild av vad som ska ske och när det sedan inte blir så blir man besviken (eller tvingar spelarna in på ett visst spår och då blir det tråkigt för dem).
Som SL kan det vara nyttigt att släppa på ambitionerna lite och bara njuta av spelet. Det kan bli lättare om man spelar mer spontant. Improviserande spelledare kanske njuter mer av spelandet? Det är dock min högst personliga erfarenhet och det kanske bara är jag som är konstig /images/icons/hairy.gif.
/Faehrengaust, spontant lat
- Låt spelarna hjälpa till med kreativitet (...)
Detta har jag däremot aldrig praktiserat. Spontant så tror jag att det skulle kännas lite pinsamt att inte vara påläst eller väl förberedd.
Det kanske det kan vara, men ta följande lilla exempeldialog:
SL: Du ser en legonknekt som du tycker dig känna igen. Han verkar bakfull och illamående.
Spelare: Vad heter han?
SL: (kommer inte på nåt): Ja, vad hette han? Kommer du ihåg det? (tittar menande på spelaren)
Spelare: Jovisst, Bengt var det. "Hörru, Bengan vad ligger du här och kräks för? Festade lite kraftigt igår eller?".
Spelaren tar och lägger till att Bengt kräks också vilket SL inte sagt och inte tänkt heller, men nu har samtliga spelare den bilden i skallen och det finns inget skäl att ändra det.
Exemplet är taget från en spelomgång jag hade nyligen (kommer dock inte ihåg namnet som hittades på... som vanligt).
Ett annat exempel som jag diskuterat med nuvarande spelgrupp:
Det är strid i en lada som beskrivits mycket spartanskt. En äventyrare är obeväpnad. Han säger: "Jag tar hötjugan och springer mot killen.". Finns hötjugan? Jag tycker det (om det inte sabbar storyn) men en del spelledare kanske inte tycker om att spelare bestämmer att det finns saker som inte har beskrivits.
Personligen gillar jag sånt för det ger ett flyt till spelet eftersom SL inte behöver detaljbeskriva i minsta lilla detalj och spelarna inte behöver fråga i viktiga situationer. Dock ska SL givetvis säga nej så fort det strider mot något viktigt (t.ex. om spelare hade velat ta ett tvåhandssvärd som råkar ligga i ladan eller om SL av någon anledning tycker att striden ska vara obeväpnad).
Faktiskt tror jag inte att spelarna märker alla tillfällen som jag använder mig av deras egna kreativitet och eftersom jag är lat av naturen så spelar jag bara med /images/icons/grin.gif.
Men det är givetvis en fråga om spelstil. Personligen förbereder jag mig så lite som möjligt, delvis för att jag är lat men även för att mitt spelledande fungerar bäst när jag är spontan (och drar nytta av spelarna).
- Framför allt ska man som SL och spelare ha kul. Så länge alla har kul så har man lyckats.
Det håller nog alla med om, skulle jag tro.
Många håller med, men det verkar inte alltid bli så. Många SL verkar ha för stora ambitioner och för stora förväntningar på spelet. En del av detta kan vara pga stora förberedelser. Risken med förberedelser är att man bygger en inre bild av vad som ska ske och när det sedan inte blir så blir man besviken (eller tvingar spelarna in på ett visst spår och då blir det tråkigt för dem).
Som SL kan det vara nyttigt att släppa på ambitionerna lite och bara njuta av spelet. Det kan bli lättare om man spelar mer spontant. Improviserande spelledare kanske njuter mer av spelandet? Det är dock min högst personliga erfarenhet och det kanske bara är jag som är konstig /images/icons/hairy.gif.
/Faehrengaust, spontant lat
Baldyr
Hero
Re: allsmäktig och allsmäktig...
Jag ser också fördelar i att spelare hjälper till med förberedelserna, men det tar däremot emot något att behöva förlita sig på spelarnas påhittighet mitt under ett spelmöte. Jag tycker nog att spelarna i viss mån ska kunna räkna med att bli serverade med beskrivningar och fakta om spelvärlden - och koncentrera sig på sina roller istället. Dessa i sin tur interagerar med spelvärlden. Att be spelarna beskriva spelvärlden sätter dem på två stolar, så att säga. Inlevelsen borde kunna lida av att man måste hoppa in och ut i både spelar- och spelledar-rollen mitt handlingen. (Det är illa nog att spelledaren hela tiden måste tänka på flera plan, men det gör ju inte så mycket så länge spelarna kan koncentrera sig på att spela sin roll. Det är liksom spelarna upplevelse som räknas, inte spelledarens.)
/Baldyr
Jag ser också fördelar i att spelare hjälper till med förberedelserna, men det tar däremot emot något att behöva förlita sig på spelarnas påhittighet mitt under ett spelmöte. Jag tycker nog att spelarna i viss mån ska kunna räkna med att bli serverade med beskrivningar och fakta om spelvärlden - och koncentrera sig på sina roller istället. Dessa i sin tur interagerar med spelvärlden. Att be spelarna beskriva spelvärlden sätter dem på två stolar, så att säga. Inlevelsen borde kunna lida av att man måste hoppa in och ut i både spelar- och spelledar-rollen mitt handlingen. (Det är illa nog att spelledaren hela tiden måste tänka på flera plan, men det gör ju inte så mycket så länge spelarna kan koncentrera sig på att spela sin roll. Det är liksom spelarna upplevelse som räknas, inte spelledarens.)
/Baldyr
Baldyr
Hero
Re: allsmäktig och allsmäktig...
Men det är givetvis en fråga om spelstil. Personligen förbereder jag mig så lite som möjligt, delvis för att jag är lat men även för att mitt spelledande fungerar bäst när jag är spontan (och drar nytta av spelarna).
Jag tror också att det handlar om spelstil. Vi kan väl säga att det är tur att jag inte råkar vara en lat person, med tanke på att improvisation inte är min starka sida!
Många SL verkar ha för stora ambitioner och för stora förväntningar på spelet. En del av detta kan vara pga stora förberedelser. Risken med förberedelser är att man bygger en inre bild av vad som ska ske och när det sedan inte blir så blir man besviken (eller tvingar spelarna in på ett visst spår och då blir det tråkigt för dem).
Som SL kan det vara nyttigt att släppa på ambitionerna lite och bara njuta av spelet. Det kan bli lättare om man spelar mer spontant. Improviserande spelledare kanske njuter mer av spelandet? Det är dock min högst personliga erfarenhet och det kanske bara är jag som är konstig .
Konstig och konstig... Det är som sagt en fråga om spelstil.
Du har givetvis en poäng i att förberedelser från spelledarens sida inte bör handla om vad spelledaren själv vill att ska ske, utan snarare en förhoppning om vad ska ske och en föraning om vad som faktiskt kan ske.
Så länge spelledaren inte har dylika förhoppningar (eller ambitioner, som du uttrycker det) för egen del så ser jag faktiskt inga som helst nackdelar med att vara väl förberedd. Det är snarare ett gott tips till nybörjare, tycker jag. (När man sedan känner sig varm i kläderna och har utvecklat en egen spelstil kan man börja förlita sig mer och mer på ren improvisation. Risken är annars att man inte har något att komma med om inspirationen tryter samtigt som spelarna slutar ta egna initiativ!)
/Baldyr
Men det är givetvis en fråga om spelstil. Personligen förbereder jag mig så lite som möjligt, delvis för att jag är lat men även för att mitt spelledande fungerar bäst när jag är spontan (och drar nytta av spelarna).
Jag tror också att det handlar om spelstil. Vi kan väl säga att det är tur att jag inte råkar vara en lat person, med tanke på att improvisation inte är min starka sida!
Många SL verkar ha för stora ambitioner och för stora förväntningar på spelet. En del av detta kan vara pga stora förberedelser. Risken med förberedelser är att man bygger en inre bild av vad som ska ske och när det sedan inte blir så blir man besviken (eller tvingar spelarna in på ett visst spår och då blir det tråkigt för dem).
Som SL kan det vara nyttigt att släppa på ambitionerna lite och bara njuta av spelet. Det kan bli lättare om man spelar mer spontant. Improviserande spelledare kanske njuter mer av spelandet? Det är dock min högst personliga erfarenhet och det kanske bara är jag som är konstig .
Konstig och konstig... Det är som sagt en fråga om spelstil.
Du har givetvis en poäng i att förberedelser från spelledarens sida inte bör handla om vad spelledaren själv vill att ska ske, utan snarare en förhoppning om vad ska ske och en föraning om vad som faktiskt kan ske.
Så länge spelledaren inte har dylika förhoppningar (eller ambitioner, som du uttrycker det) för egen del så ser jag faktiskt inga som helst nackdelar med att vara väl förberedd. Det är snarare ett gott tips till nybörjare, tycker jag. (När man sedan känner sig varm i kläderna och har utvecklat en egen spelstil kan man börja förlita sig mer och mer på ren improvisation. Risken är annars att man inte har något att komma med om inspirationen tryter samtigt som spelarna slutar ta egna initiativ!)
/Baldyr