anth
Vetefan
Du missar poängen.Cassius said:Det låter väldigt hårt och jag undrar om min grupp hade accepterat att jag tolkade vad som var realistiskt eller inte. Mycket av rollspel för mig blir filmscener och där springer inte hjälten iväg för att någon kommer med kniv eller pistol. Men visst, de kampanjer som börjat med att två spelare koolat direkt efter första striden brukar få väldigt försiktiga spelare.
Om spelarna rollpersoner gör något orealistiskt ger jag spelarna en möjlighet att förklara hur rollpersonerna tänker, vad som pågår innanför pannbenet på våra hjältar.
Ger spelarna en koko-förklaring så har de själva visat att rollpersonerna inte är mentalt friska.
Spelarna lär sig att de måste ha rimliga förklaringar till orimliga beteenden - annars får det konsekvenser utanför striden.
Som jag sa låter regeln idiotisk, men den fungerar mycket bra i praktiken - för man måste ha i åtanke vad jag menar med orealistiskt beteende.
Ex: säg att vi spelar en "modern" kampanj (1900-tal eller 2000-tal) och de flesta spelare brukar utrusta sina rollpersoner med pistoler eller gevär. Dessutom är det ganska vanligt att jag begränsat rollpersonernas ekonomiska resurser (de är medelsvenssons, sällan miljonärer).
Ett par av mina spelare har därför som vana att BÖRJA en kampanj med att råna en bank (fastän de har fast inkomst) - vad säger det dig om vad som försigår i rollpersonernas huvuden?
Lägg därtill att en spelare inte låter sin rollperson gå fram till bankkassörskan och säger "pengarna eller livet" - istället går denne fram och skjuter kassörskan i huvudet, för att understryka allvaret i situationen och få övrig bankpersonal att agera snabbare, för att sedan säga "det här är ett rån, ge mig alla pengar snabbt, annars skjuter jag er också".
Vi talar alltså om extrema beteenden - och jag tror du håller med om att dessa rollpersoner förtjänar både en och två mentala nackdelar.