(Inspirerad av en annan tråd)
Rollspel är givetvis litteratur. Eller, rollspelsböcker är det åtminstone. Men om man ska använda det vidgade textbegreppet så är ju rollspel även kring bordet att betrakta som "text" - litteraturbegreppet håller ju gott och väl för att både omfatta nedskriven och muntligt berättad text.
Hursomhelst: som rollspelare upplever jag att vi ofta har mer gemensamt med textproducenter än med till exempel teatern eller filmen. Vi använder huvudsakligen våra ord för att måla bilder och väva berättelser. Därför tänker jag att det skulle vara intressant att prata lite kring vilka litterära knep och tekniker man kan ha nytta av i sitt rollspelande. Jag kan börja med ett par exempel:
Bildspråk. Precis som när man skriver text bör liknelser, metaforer, besjälning och annat kunna användas aktivt för att göra beskrivningar och annat mer levande. Är det här något som används? Hur? Det här är ju grejer som normalt sett ingår i vardagsspråket, men hur kan de förädlas till aktiva verktyg? Jag associerar först och främst till t.ex. Nobilis, som ju genom sina konceptbaserade förmågor direkt uppmuntrar till kreativ användning av saker som liknelser och metaforer för att utsträcka rollpersonernas makt över verkligheten.
Allegori, allusion. De här tänker jag vi använder rätt ofta, men tänker på dem som "inspiration från filmer/böcker/historiska händelser" eller "populärkulturella referenser". Finns det bra exempel på där allegori eller allusion används annorlunda?
Den opålitlige berättaren. Den här tekniken har jag inte sett jättemycket av inom rollspel, men jag har själv funderat mycket på det, och använder det som central mekanik för hur vansinne fungerar i mitt kommande Kutulu. Det handlar alltså om att berättelsens "jag" inte är pålitlig, utan förvrider beskrivningen av saker och ting. Det lämnas åt läsaren att försöka utröna vad berättaren talar sanning om och vad som är falskt. Jag använder tekniken genom att göra SL till en opålitlig berättare - det vill säga, när rollpersonerna blir alltmer vana vid lovecraftska monster och får alltmer förbjuden kunskap, så kommer SL mer och mer att lägga till, dra ifrån och ändra i sin beskrivning av spelets verklighet, så att det spelarna/rollpersonerna upplever skiljer sig från vad, till exempel, spelledarpersoner upplever. SL har alltså i sitt huvud två bilder av verkligheten; en som är "hur det egentligen är" och en som är "hur rollpersonerna upplever att det är". Har ni sett eller upplevt något tillfälle då "opålitlig berättare"-tekniken använts? Hur?
Rollspel är givetvis litteratur. Eller, rollspelsböcker är det åtminstone. Men om man ska använda det vidgade textbegreppet så är ju rollspel även kring bordet att betrakta som "text" - litteraturbegreppet håller ju gott och väl för att både omfatta nedskriven och muntligt berättad text.
Hursomhelst: som rollspelare upplever jag att vi ofta har mer gemensamt med textproducenter än med till exempel teatern eller filmen. Vi använder huvudsakligen våra ord för att måla bilder och väva berättelser. Därför tänker jag att det skulle vara intressant att prata lite kring vilka litterära knep och tekniker man kan ha nytta av i sitt rollspelande. Jag kan börja med ett par exempel:
Bildspråk. Precis som när man skriver text bör liknelser, metaforer, besjälning och annat kunna användas aktivt för att göra beskrivningar och annat mer levande. Är det här något som används? Hur? Det här är ju grejer som normalt sett ingår i vardagsspråket, men hur kan de förädlas till aktiva verktyg? Jag associerar först och främst till t.ex. Nobilis, som ju genom sina konceptbaserade förmågor direkt uppmuntrar till kreativ användning av saker som liknelser och metaforer för att utsträcka rollpersonernas makt över verkligheten.
Allegori, allusion. De här tänker jag vi använder rätt ofta, men tänker på dem som "inspiration från filmer/böcker/historiska händelser" eller "populärkulturella referenser". Finns det bra exempel på där allegori eller allusion används annorlunda?
Den opålitlige berättaren. Den här tekniken har jag inte sett jättemycket av inom rollspel, men jag har själv funderat mycket på det, och använder det som central mekanik för hur vansinne fungerar i mitt kommande Kutulu. Det handlar alltså om att berättelsens "jag" inte är pålitlig, utan förvrider beskrivningen av saker och ting. Det lämnas åt läsaren att försöka utröna vad berättaren talar sanning om och vad som är falskt. Jag använder tekniken genom att göra SL till en opålitlig berättare - det vill säga, när rollpersonerna blir alltmer vana vid lovecraftska monster och får alltmer förbjuden kunskap, så kommer SL mer och mer att lägga till, dra ifrån och ändra i sin beskrivning av spelets verklighet, så att det spelarna/rollpersonerna upplever skiljer sig från vad, till exempel, spelledarpersoner upplever. SL har alltså i sitt huvud två bilder av verkligheten; en som är "hur det egentligen är" och en som är "hur rollpersonerna upplever att det är". Har ni sett eller upplevt något tillfälle då "opålitlig berättare"-tekniken använts? Hur?