Nekromanti Litterära tekniker i rollspel och makande

[krank]

(Inspirerad av en annan tråd)

Rollspel är givetvis litteratur. Eller, rollspelsböcker är det åtminstone. Men om man ska använda det vidgade textbegreppet så är ju rollspel även kring bordet att betrakta som "text" - litteraturbegreppet håller ju gott och väl för att både omfatta nedskriven och muntligt berättad text.

Hursomhelst: som rollspelare upplever jag att vi ofta har mer gemensamt med textproducenter än med till exempel teatern eller filmen. Vi använder huvudsakligen våra ord för att måla bilder och väva berättelser. Därför tänker jag att det skulle vara intressant att prata lite kring vilka litterära knep och tekniker man kan ha nytta av i sitt rollspelande. Jag kan börja med ett par exempel:

Bildspråk. Precis som när man skriver text bör liknelser, metaforer, besjälning och annat kunna användas aktivt för att göra beskrivningar och annat mer levande. Är det här något som används? Hur? Det här är ju grejer som normalt sett ingår i vardagsspråket, men hur kan de förädlas till aktiva verktyg? Jag associerar först och främst till t.ex. Nobilis, som ju genom sina konceptbaserade förmågor direkt uppmuntrar till kreativ användning av saker som liknelser och metaforer för att utsträcka rollpersonernas makt över verkligheten.

Allegori, allusion. De här tänker jag vi använder rätt ofta, men tänker på dem som "inspiration från filmer/böcker/historiska händelser" eller "populärkulturella referenser". Finns det bra exempel på där allegori eller allusion används annorlunda?

Den opålitlige berättaren. Den här tekniken har jag inte sett jättemycket av inom rollspel, men jag har själv funderat mycket på det, och använder det som central mekanik för hur vansinne fungerar i mitt kommande Kutulu. Det handlar alltså om att berättelsens "jag" inte är pålitlig, utan förvrider beskrivningen av saker och ting. Det lämnas åt läsaren att försöka utröna vad berättaren talar sanning om och vad som är falskt. Jag använder tekniken genom att göra SL till en opålitlig berättare - det vill säga, när rollpersonerna blir alltmer vana vid lovecraftska monster och får alltmer förbjuden kunskap, så kommer SL mer och mer att lägga till, dra ifrån och ändra i sin beskrivning av spelets verklighet, så att det spelarna/rollpersonerna upplever skiljer sig från vad, till exempel, spelledarpersoner upplever. SL har alltså i sitt huvud två bilder av verkligheten; en som är "hur det egentligen är" och en som är "hur rollpersonerna upplever att det är". Har ni sett eller upplevt något tillfälle då "opålitlig berättare"-tekniken använts? Hur?

 

[Nässe]

Plantering och upprepning. Om rollpersonerna ska bli överfallna av rövare, är det bra om dessa rövare planterats tidigare i berättelsen. Någon nämner att det finns rövare i skogen, eller träffar rollpersonerna ett tidigare offer för rövarna. Plantering gör att berättelsen tycks hänga ihop, rövarna dyker inte bara upp ur tomma intet. Upprepning är lite av samma sak. Första försöket misslyckas, även andra men tredje går bra.

Spegling. Skurken delar drag och intressen med hjälten. Vem är ond och vem är god? Kunde de hamnat på olika sidor om saker i deras liv gått annorlunda?

Fond. I bakgrunden av deckarstoryn pågår ett val till parlamentet, som rapporteras om i nyheterna. I slutscenerna visar det sig att en av kandidaterna är mördaren, och så byggs fonden och berättelsen ihop. Allt avslutas med att mördaren fångas och valet genomförs.

Twist. Det är inte som man först trodde.

Börja mitt i handlingen. Äventyret startar i en eldstrid, sen får man reda på vad som skett, och hur man hamnat där.

Skugga och dölja. I Kings The Black Tower görs en massa antydningar om det där jävla tornet, men man får inte reda på något mer, men det upprepas och upprepas och upprepas, och sen börjar man som läsare omedvetet lägga in massa saker i det, fantiserar och känner att det där tornet nog är sjukt spännande och viktigt, och skumt.

Sen skulle jag säga att man kan hitta enormt mycket inspiration från film och teater. Tex status. En rollperson är kungen, den andra är narren. Eller så spelar man den före detta kungen som nu tvingas försörja sig som narr. Det kan ju också spelas upp vid spelbordet genom att höja rösten, prata ljust vid låg status, sitta högre och titta ner etc.

Mikroscener eller stämningsscener. Precis som man i film kan låta en kort scen visa upp hur staden är elelr låta kameran glida över den mörka skogen för att skapa stämning kan man sätta mikroscener där spelarna eller SL kan beskriva hur de fattiga barnen fryser i sina insnöade hus eller ge en bild av en uteliggare som söker skydd på Stockholms gator. De har inget mer berättelsen att göra men sätter tonen.

Dialekt och uttal. Både i film, teater och text kan man låta karaktärer prata olika för att illustrera dem. Någon svär mycket, en anna läspar och en tredje slänger in engelska ord i varannan mening.

Cliffhanger. Slut mitt i det dramatiska. Hur det går får vi veta nästa vecka. Eller i nästa bok.

Teman från verkligheten. När en deckare lägger in att en av karaktärerna slåss med ett missbruk skapar det en känsla av att det är verkligt, det berör, vissa känner igen sig eller känner igen vad andra kämpar med.

 

[krank]

En grej jag kom att tänka på när det gäller användning av allegorier i rollspel:

I en diskussion jag hade med Eksem en gång, så påpekade han att i Call of Cthulhu så är själva regelsystemet en allegori som anspelar på spelvärldens underliggande teman.

Såhär: CoC-brp är ett ganska krångligt och pilligt system, med massvis av färdigheter, detaljerade stridsregler och regelmässig skillnad mellan en massa olika vapen. Det innebär att det skapas en känsla av det ordnade, av kontroll, av civilisation och så vidare. Upplevelsen är att världen lyder under vissa naturlagar.

Men - när det faktiskt dyker upp någon Elder God eller Old One eller liknande så spelar det faktiskt ingen roll om vapnet man håller i handen gör 1t6 eller 3t6+2 i skada. Ingen alls. Ingen av dem har någon effekt. Med andra ord: Den bekväma känslan av kontroll, normalitet och begriplighet sätts i ett perspektiv där det visar sig att de bara gällde och fungerade inom de högst begränsade referensramarna som människor normalt har.


Så - regelsystemet skapar alltså en allegori i spelupplevelsen.

Finns det andra exempel på spel som använder den här sortens allegoriska strukturer? Gör CoC det medvetet, tror ni?

 

[ceruleanfive]

Mycket intressant tråd!

Den opålitlige berättaren. Den här tekniken har jag inte sett jättemycket av inom rollspel, men jag har själv funderat mycket på det, och använder det som central mekanik för hur vansinne fungerar i mitt kommande Kutulu. Det handlar alltså om att berättelsens "jag" inte är pålitlig, utan förvrider beskrivningen av saker och ting. Det lämnas åt läsaren att försöka utröna vad berättaren talar sanning om och vad som är falskt. Jag använder tekniken genom att göra SL till en opålitlig berättare - det vill säga, när rollpersonerna blir alltmer vana vid lovecraftska monster och får alltmer förbjuden kunskap, så kommer SL mer och mer att lägga till, dra ifrån och ändra i sin beskrivning av spelets verklighet, så att det spelarna/rollpersonerna upplever skiljer sig från vad, till exempel, spelledarpersoner upplever. SL har alltså i sitt huvud två bilder av verkligheten; en som är "hur det egentligen är" och en som är "hur rollpersonerna upplever att det är". Har ni sett eller upplevt något tillfälle då "opålitlig berättare"-tekniken använts? Hur?

Spännande tankar. Jag själv är ett superfan av opålitliga berättare i film och litteratur, men har nog aldrig tillämpat det i rollspel.

SL har ju på sätt och vis en skyldighet att vara "ärlig", eftersom hen är spelarnas enda egentliga koppling till spelvärlden. Å andra sidan är det ju ypperligt lämpat för situationer där man inte ens kan lita på sina egna minnen eller upplevelser. Det gäller nog huvudsakligen att spelarna inte upplever att SL missbrukar sin makt på ett oschysst sätt – så länge det tillför något till spelandet kan det vara en väldigt intressant grepp!

 

[krank]

Det gäller nog huvudsakligen att spelarna inte upplever att SL missbrukar sin makt på ett oschysst sätt

Det där tänker jag å andra sidan gäller precis allt rollspelande där man har en SL... =)

 

[ceruleanfive]

Det där tänker jag å andra sidan gäller precis allt rollspelande där man har en SL... =)

Haha, point taken! Jag tänkte mest på att man i det här fallet faktiskt aktivt "ljuger" för spelarna i en situation där de är i beroendeställning, så man är ute på lite extra hal is. Men du har förstås rätt – det alltsom oftast lite balansgång på den fronten.

 

[Fiktionslek]

Det allra mesta av detta finns i Oktoberlandet på ett eller annat vis (fefolksförmågor som bygger på ordspråk, allegoriska fefolk, rollpersoner som bygger på fate-attribut ...). Opålitlig berättare är ju en Oktoberländsk specialitet som aktualiseras snart sagt varje gång man i spelgruppen inte är överens om »hur det är« utan måste gå tillbaka på de opålitliga spelvärldstexterna. Det är också då det är riktigt relevant, känner jag. Spelledare och spelare som s.a.s. ljuger för varandra är ju trivialt och helt naturaliserat. Det ser man ju varje gång någon fumlar på ett infoslag eller går vilse under en hexcrawl. Finns i nästa alla spel och har gjort det sedan rollspelens barndom. Litterära tekniker i allmänhet är ju också grundläggande i forgetraditionen och i de indiespel som föregick den (t.ex. Puppetland).

Det här med litteratur, skönlitteratur, spel, litteraritet o.s.v. finns det otroligt mycket skrivet om, naturligtvis. Det är inte självklart att en rollspelsbok är litteratur i någon intressant mening. Jämför Åke Hodells "Bruksanvisning för symaskinen Singer Victoria (roman)", t.ex., som brukar väcka en del känslor . Någon form av litteraritetsbegrepp kan vara en lämplig utgångspunkt här, tycker jag.

Kul ämne!

Menar

Christian

 

[krank]

Det allra mesta av detta finns i Oktoberlandet på ett eller annat vis (fefolksförmågor som bygger på ordspråk, allegoriska fefolk, rollpersoner som bygger på fate-attribut ...). Opålitlig berättare är ju en Oktoberländsk specialitet som aktualiseras snart sagt varje gång man i spelgruppen inte är överens om »hur det är« utan måste gå tillbaka på de opålitliga spelvärldstexterna. Det är också då det är riktigt relevant, känner jag. Spelledare och spelare som s.a.s. ljuger för varandra är ju trivialt och helt naturaliserat. Det ser man ju varje gång någon fumlar på ett infoslag eller går vilse under en hexcrawl. Finns i nästa alla spel och har gjort det sedan rollspelens barndom. Litterära tekniker i allmänhet är ju också grundläggande i forgetraditionen och i de indiespel som föregick den (t.ex. Puppetland).

Det här med litteratur, skönlitteratur, spel, litteraritet o.s.v. finns det otroligt mycket skrivet om, naturligtvis. Det är inte självklart att en rollspelsbok är litteratur i någon intressant mening. Jämför Åke Hodells "Bruksanvisning för symaskinen Singer Victoria (roman)", t.ex., som brukar väcka en del känslor . Någon form av litteraritetsbegrepp kan vara en lämplig utgångspunkt här, tycker jag.

Kul ämne!

Menar

Christian

Så vad du vill säga är att du redan gjort allt coolt, att ingen av oss andra ska tro att vi ska komma här och tro att vi kommit på nå't, och hursomhelst vet vi inte vad vi pratar om? =)


Kan inte du bidra med ett eller ett par exempel på användbara sätt att definiera litteraritet? Eller kanske ett par lästips - om det nu finns "otroligt mycket skrivet", vad är dina topp tre-tips och varför?

Kan du ge några konkreta exempel på hur litterära tekniker använts i forgespel, vad som funkat och vad som inte funkat?

 

[Fiktionslek]

Så vad du vill säga är att du redan gjort allt coolt, att ingen av oss andra ska tro att vi ska komma här och tro att vi kommit på nå't, och hursomhelst vet vi inte vad vi pratar om? =)

Verkligen inte. Du bad ju uttryckligen om exempel på opålitlig berättare och bruket av allegori, och det var allt jag avsåg att göra i mitt svar. Oktoberlandet var möjligen först (= jag vet ingen tidigare) med att så konsekvent genomföra en opålitlig berättare och ge det genomtänkt funktion i ett rollspel, men knappast först med greppet i sig. Givna exempel på opålitliga berättare finns ju, om än blandat med objektiv världsinfo, hos Granström och i världskapitlet till Chronopia. Jag lägger noll prestige i detta -- hela poängen för mig att skriva rollspel och prata om rollspel är just att det är prestigelöst. Skulle också gärna se en fortsättning på "opålitlig-berättar-traditionen".

Men du, du svarar otroligt drygt helt i onödan. Man kan ju tycka efter så pass lång tid på samma forum att du kunde ge mig the benefit of a doubt. Men icke. Så jag tänker helt enkelt lämna tråden. Om du är intresserad av det du frågar efter finns alla svar på googleavstånd.

Hälsar

Christian

 

[krank]

Men du, du svarar otroligt drygt helt i onödan.

Det var väl ungefär så jag uppfattade ditt svar också, ja. Otroligt drygt, helt i onödan. Jag uppfattade det till exempel som att du avfärdade det jag skrev om opålitlig SL-berättare som "helt trivialt" - överhuvudtaget är det sättet att beskriva saker rätt så otrevligt, och det tror jag att du egentligen vet om. Som man ropar får man svar. Att vi befunnit oss på samma forum länge betyder inte per automatik att jag tycker om när du uttrycker dig plumpt. Jag läser med så snälla glasögon jag kan, men någonstans har du allt ansvar som avsändare också.

Du gör såklart som du vill. Jag tror att om du säkerligen skulle kunna bidra med mycket till diskussionen, men om våra respektive sätt att uttrycka oss respektive läsa det den andre skrivit inte är kompatibla så kanske det är bäst för husefriden om vi låter bli att delta i samma trådar...

 

[Fiktionslek]

Tycker varken du kan jämställa ditt svar med mitt eller jämföra dina hundratals konflikter på forumet med mina typ 3 de senaste tio åren. Vi är inte lika goda kålsupare.

Att SL ibland inte säger sanningen eller på annat sätt vilseleder *är* trivialt, men om du tycker detta kullkastar hela din ide är det faktiskt inget du kan lasta mig för eller som jag kan förväntas förutse.

Tyvärr går det inte att undvika dig om man vill delta på wrnu. Jag får väl helt enkelt ta lite semester.

Hälsar

Christian

 

[krank]

Tycker varken du kan jämställa ditt svar med mitt eller jämföra dina hundratals konflikter på forumet med mina typ 3 de senaste tio åren. Vi är inte lika goda kålsupare.

Jag har varit mer aktiv än vad du varit, så att räkna konflikter rakt av känns vanskligt. Det är dock inget jag är speciellt intresserad av att göra - och inget jag tycker hör hit heller, för den delen. Jag har aldrig påstått varken att jag inte hamnat i konflikter eller att jag varit oskyldig i speciellt många av dem.

Att SL ibland inte säger sanningen eller på annat sätt vilseleder *är* trivialt, men om du tycker detta kullkastar hela din ide är det faktiskt inget du kan lasta mig för eller som jag kan förväntas förutse.

Jag har inte påstått att något "kullkastar hela min idé".

Däremot har vi följande skeende:
1) Jag berättar om en teknik jag skrivit in i mitt senaste rollspel. Tekniken bygger på "SL ljuger för spelarna", men gör det på ett sätt åtminstone inte jag sett tidigare.
2) Du beskriver "SL ljuger för spelarna" som trivialt, något som andra gjort sedan utminnes tider, inget nytt. Kort sagt, inget att hålla på och berätta om.

Du kullkastade alltså inga idéer, men jag upplevde det som ett försök att säga att något jag är ganska stolt över och nöjd med i själva verket bara är kattskit.

Jag tycker för all del att du borde ha kunnat förutse att om jag med tydlig stolthet berättar att jag arbetat med X på ett visst sätt, och du sedan skriver att X är trivialt, närmast ointressant, så finns risken att det du skriver tolkas som kritik mot det jag skrev, men... För all del, jag övertolkade säkert. Det betyder inte att det sätt du uttryckte dig på var plumpt.

Tyvärr går det inte att undvika dig om man vill delta på wrnu. Jag får väl helt enkelt ta lite semester.

Det var nu inte riktigt så jag menade. Jag är fullt kapabel att helt enkelt ge fasen i att svara på saker du skriver, och jag är säker på att du är kapabel till det motsatta. Om inte så finns det en rätt välfungerande ignore-lista. Eller tänker du på riktigt sluta skriva på wrnu för att du och jag inte kan låta bli att tolka varandras inlägg dåligt?



EDIT: Det här är extremt OT. Om du vill reda ut något ytterligare finns jag på PM, men i den här tråden kommer jag att försöka fokusera på att vara konstruktiv från och med... nu.

 

[entomophobiac]

SL har ju på sätt och vis en skyldighet att vara "ärlig", eftersom hen är spelarnas enda egentliga koppling till spelvärlden.

Jag tror detta kan bottna delvis i att många regelsystem gör en väldigt svart/vit simulation av verkligheten. Du antingen lyckas eller misslyckas. Du vet dessutom själv om du lyckas eller misslyckas. Det medför både att det är svårt för spelledaren att ge dig missvisande information ("meh, jag slog ju perfekt!"), och att ett misslyckat slag snarare översätts till att man inte får någon information alls eftersom det ändå skulle vara löjligt uppenbart att det är falsk information.

Med den tolkningen så blir den här påtvingade ärligheten egentligen ganska starkt knuten till regler och simulation.

Ett knep som fungerar väldigt bra, och som är unikt för brädspel, rollspel, och andra former av sociala spel, är annars att ge spelare dolda agendor och skapa konflikter i gruppen snarare än att spelledaren står för konflikten. Då blir spelledarens part mer objektiv, likt en domare, och det blir spelarnas egna tolkningar av de andra spelarnas handlingar som hamnar i centrum.

 

[GnomviD]

Nässe har redan nämnt upprepning, men då som ett sätt att strukturera berättelsen. Det kan också användas för SLP:er och platser. Jag brukar medvetet ge SLP:er ett enda utmärkande karaktärsdrag, mannerism, utseendedetalj eller ägodel och nämna detta varje gång de dyker upp, för att ge spelarna någonting att sammankoppla figuren med. Exempel: "Gudatalaren äntrar tältet. Amuletterna kring hennes hals rasslar med varje steg" i nästa scen: "Han nickar, och amuletterna rasslar".

Samma sak gäller platser: beskriv en iögonfallande detalj som ger känslan i scenen och nämn denna vid beskrivning av platser.

 

[slanfan]

Rollspel är givetvis litteratur. Eller, rollspelsböcker är det åtminstone. Men om man ska använda det vidgade textbegreppet så är ju rollspel även kring bordet att betrakta som "text" - litteraturbegreppet håller ju gott och väl för att både omfatta nedskriven och muntligt berättad text.

Enligt min erfarenhet är 99% av det som sägs kring bordet helt improviserat, men improvisationen lutar sig mot en text som minst en vid bordet kan antas ha åtminstone funderat på att läsa. Så jag är skeptisk, men godtar premissen. Att en rollspelsbok kan definieras som "text" ställer jag upp på

Den opålitlige berättaren. Den här tekniken har jag inte sett jättemycket av inom rollspel, men jag har själv funderat mycket på det, och använder det som central mekanik för hur vansinne fungerar i mitt kommande Kutulu. Det handlar alltså om att berättelsens "jag" inte är pålitlig, utan förvrider beskrivningen av saker och ting. Det lämnas åt läsaren att försöka utröna vad berättaren talar sanning om och vad som är falskt. Jag använder tekniken genom att göra SL till en opålitlig berättare - det vill säga, när rollpersonerna blir alltmer vana vid lovecraftska monster och får alltmer förbjuden kunskap, så kommer SL mer och mer att lägga till, dra ifrån och ändra i sin beskrivning av spelets verklighet, så att det spelarna/rollpersonerna upplever skiljer sig från vad, till exempel, spelledarpersoner upplever. SL har alltså i sitt huvud två bilder av verkligheten; en som är "hur det egentligen är" och en som är "hur rollpersonerna upplever att det är". Har ni sett eller upplevt något tillfälle då "opålitlig berättare"-tekniken använts? Hur?

Tekniken används väl flitigt, men kanske oreflekterat, i trad-spel när exempelvis någon misslyckas med slaget för att upptäcka en ninja "det är en lugn och tyst kväll, du njuter av din ensamhet på balkongen..."
Att den situationen i trad-spel dock ger spelaren ledtrådar (tärningar kanske rullas öppet eller dolt, underligt med en "ensam på balkongen" scen mitt i äventyret osv) om att fuffens är i farten, men att spel-kontraktet säger att rollpersoner enbart får agera på saker som sker i spelet, gör mig fundersam när du skriver att jag som spelare ska föras bakom ljuset via opålitliga beskrivningar. Inte negativt fundersam, bara fundersam.

Jag gillar tanken på tekniken, och ser fram mot att köpa en bok i påsk och kolla hur du tänker

 

[zonk]

IMO känns det helt naturligt att RPnas begränsningar, vanföreställningar e.d. bestämmer hur SL beskriver spelvärlden för dem. Tricket är att göra det så att inte spelarna ser rakt igenom det - en god spelare spelar givetvis sin RP efter vad RPn begriper och inte efter vad spelaren själv begriper, men det är allra roligast när spelarna inte heller sett vad som pågått. Men det är inte så lätt alla gånger. Antagligen får man ha en något absurd spelvärld och en röra av vanföreställningar och påtaglig fakta för att det ska gå att villa bort spelarna. Låter jäkligt intressant dock.

 

[slanfan]

en god spelare spelar givetvis sin RP efter vad RPn begriper och inte efter vad spelaren själv begriper

Men jag som spelare måste ju begripa vad min rollperson begriper, så transparens är på något vis viktigt (tror jag). Det hela är en skum, men potentiellt jätterolig, gråzon.

 

[zonk]

Men jag som spelare måste ju begripa vad min rollperson begriper, så transparens är på något vis viktigt (tror jag). Det hela är en skum, men potentiellt jätterolig, gråzon.

Tja, i det fall RPn kan saker som spelaren inte begriper sig på får SL såklart förklara lite. Typ om knepig magi eller nåt sånt. Eller tänker du på nåt annat?

Edit: sen får man såklart vara tydlig med hur mkt RPn begriper oxå, för spelaren kan ju absolut begripa mer..

 

[slanfan]

Tja, i det fall RPn kan saker som spelaren inte begriper sig på får SL såklart förklara lite. Typ om knepig magi eller nåt sånt. Eller tänker du på nåt annat?

Edit: sen får man såklart vara tydlig med hur mkt RPn begriper oxå, för spelaren kan ju absolut begripa mer..

Jag vet inte riktigt vad jag tänker på, men min känsla är att jag menar att, jag behöver själv ha bra koll på läget för att kunna spela min rollperson vettigt.

Men ärligt talat har jag ingen poäng förutom kanske att jag personligen föredrar öppna kort i största möjliga utsträckning. Och när jag sedan vet vad som händer så spelar jag glatt en rollperson som är förvånad, rädd eller förvirrad.

(Jag är helt enkelt inget fan av speltekniker som går ut på att förvirra eller skrämma mig som spelare, då jag upplever nog med skräck och förvirring i mitt vardagsliv)

Med det sagt så ser jag fram mot att läsa kranks bok och skulle aldrig hävda att min åsikt är tyngre än någon annans

 

[Mogger]

Man bör väl skilja på den opålitliga berättaren om det som i fallet Trakorien och Oktoberlandet (och mitt Ulvriket) utgörs av speltexter eller som i kranks fall en del av spelmekaniken. För det senare är, så vitt jag vet, inte alls något väl beprövat knep. På rak arm kan jag bara komma på Baron Munchausen som ju bygger på uppenbara lögner. Men spel där SL faktiskt uppmuntras att, som en del av reglerna, agera opålitlig är inte alls vanligt. Tvärtom tycker jag att det är ett spännande grepp. Gör mig sugen på Kutulu.