Så.
Jag hade en del tankar om Konkordatet, men något låstes verkligen upp av
@Cybot 's fantastiska saga, och av
@Leon 's reflektion om att Duxen "skickas ut i intet", som en sorts tribun.
Skrev ihop något som möjligen är för omfattande, fast själv tycker jag mycket om det, och känner att lagom mycket blir avslöjat för att funka i en eventuellt grundbok, samtidigt som saker lämnas öppna att utvecklas och utforskas i en framtida kampanj som fokuserar på just Månpalatset och Nattfolket.
Jag tror inte att jag har några omedelbara frågor. Uppskattar som vanligt spridda tankar, hurrarop och kritik. Jag ska försöka skriva ihop lite Effekter (besvärjelser) som man kan använda med Månljus, som alltså är sin egen Färg, så att säga, och sen tror jag att jag känner mig klar med Månen för tillfället, och ger mig på skogen och älvorna nästa helg.
*
HEMLIGHETER OCH SKEN
Konkordatet binder nattfolket till månens faser. När månen är full och Tystnadens Ocean badar i vitt ljus, samt natten innan och natten efter, kallas för Silvernätterna. Nattfolket strålar av kraft. Får de välja när de ska träda ner på världens yta sker det under Silvernätterna.
När månen är i nedan, samt dagen innan och dagen efter, kallas för Ärgnätter. Då är nattfolket så svaga att de knappt kan resa sig ur sina sängar, och de tycker inte ens om att man tittar på dem.
Som alla viktiga besvärjelser har Konkordatet hemligheter och dolda paragrafer. Nattfolkets kardinalmagiker säger att det liksom månen har en okänd baksida.
En av hemligheterna: den form nattfolket visar varandra och sina gäster är bara en dröm eller önskning. En illusion. Nej, kanske en lögn. Nattfolket är inte människoungdomar med glittrande hår, utan väsen med stora, sorgsna ögon, fladdermusöron och långa fingrar som spindelben eller spökdjur. Kanske var de en gång människor, eller en sorts älvor; kanske förvandlades de av sina speglar, eller av själva natten.
De kallar den trolldom som döljer deras sanna form, och som är en del av Konkordatet, för
Skenet. Skenet har sina egna undantagsklausuler och dolda nischer.
För det första: Skenet förändrar aldrig nattfolkets svansar. De gånger de vill låtsas vara vanliga människobarn måste de stoppa undan svansarna innanför kläderna.
För det andra: om en annan rör vid en nattlings hud, ser den personen eller varelsen se nattlingen sådan den verkligen är, fram tills nästa fullmåne: vita handskar, stora mantlar, slöjor och masker.
För det trejde: nattfolkets sanna form framträder i speglar och reflektioner: det är därför de undviker sådana, och alltid har en stab av tjänare, sminköser och påklädare som hjälper dem att göra sig i ordning.
Under Ärgnätterna är Skenet svagt, och nattfolket har svårt att dölja sin sanna form, i synnerhet om man tittar rakt på dem. Under månförmörkelser slocknar Skenet helt. Men då har nattfolket för en gångs skull allvarligare saker att tänka på: varje gång världens tunga skiva glider in framför solen, och himlen sakta mörknar, hörs ett oroligt mummel i Månpalatsets hallar, och klapprandet av springande steg ekar genom korridorer och längs trappor, när nattlingarna skyndar bort från fester och middagar, och låser in sig i sina rum, där de kurar ihop sig, var och en för sig, rädd och spindelfingrad, och ber till den kraft eller Gudom de tror på.
Låt det förbli som det är.
Låt Konkordatet hålla.
*
MÖRKER
Palatset ligger tyst. Allt är kallt, rått, tungt. Månförmörkelse: inte ens månens dolda, märkliga baksida tar emot något ljus.
Vart tog alla vägen? Låsta dörrar, igenbommade fönster.
Den som vågar dra undan sitt sammetsdraperi och kika ut ser solen sväljas av väldens klotrunda skugga. Jättelika former av förtätat mörker kommer upp ur havsdjupen och vältrar sig i den grå sanden, och sträcker slingrande, svarta nässeltrådar mot stjärnorna.
Skuggor kilar fram i ruinerna, klättrar med tusen ben över spruckna valv och kullfallna pelare.
En storm tjuter i korridorerna, och får fönstren att skaka och sanden där ute att virvla upp i höga tromber. Som om själva himlen är på väg att sugas ut i tomheten.
I tronsalen, omgiven av kardinalmagikerna i sina ceremoniella dräkter och heltäckande silvermasker, sitter ett ensamt månbarn på den vackra Måntronen, som annars står tom, täckt av att skynke. Hon kramar tronens armstöd. Skakar i hela kroppen. Som om hon på egen hand håller ihop det skälvande, vindpinade palatset.
Hon är Duxessan: nattfolkets ledare, som när det inte är månförmörkelse sysslar med betydligt lättsammare saker: medlar i arvstvister, bestämmer teman på maskeraderna och fördelar gästrum.
Svettpärlor tränger fram ur hennes panna. Skenet är borta. Stora, mörka ögon.
Konkordansens silvermönster lyser över tronsalsgolvet — kraftlinjerna och den mystiska geometrin, och de snrikliga månrunorna som namnger de hundratals förläningarna — allt blixtrar blekt, av häxeld och fasa.
Palatset skälver en sista gång.
Så är allt över.
Solen återvänder.
Skuggan viker.
Nattfolket kikar ut ur sina låsta kammare. Snart är de i färd med att förbereda valet av en ny Duxessa eller Dux, och framförallt planera den stora Karnevalen, när man firar att man överlevde ännu en månförmörkelse.
Och den gamla Duxessan? Förbrukad. Tömd på det skimrande och evigt unga som gör de andra nattfolket så vackra. Inget Sken kvar, inte ens nu, när solen åter blixtrar på himlen.
De purpurklädda kardinalmagikerna leder henne ner från tronen och tar henne till hennes sovrum, där hon får vila upp sig i sju dagars avskildhet. Och sen? Sen får hon sabel och lykta, och en varm mantel fodrad med vargpäls, och tillräckligt med proviant för att klara sig i sju dagar och sju nätter, och många uppmuntrande ord, och förs nedför en vindlande trappa.
Och samtidigt som den nya Duxessan eller Duxen firas med fyrverkerier och dans, och sätter sig på Duxpallen bredvid Måntronen, som åter har täckts över med ett skynke, kliver hon fram till en alldeles svart spegel. Har står där en stund och samlar mod, och tar sen ett steg in i dess virvlande, mörka yta, och är borta.
*
MÅNPRINSESSAN OCH DEN SVARTA SPEGELN
Finns inte en berusning också i den mest olyckliga av förälskelser? Sötma i att dö i en duell för att skydda sitt adelshus? Månens ädlingar har alltid en spetsnäsduk i fickan, för att torkar tårarna ur ett milt leende under en operaföreställning eller poesideklamation.
Det finns förluster som saknar all skönhet, förluster så ofattbara att tårarna som kommer är bittra som renaste ormgift, och om någon skriver sånger om sådana förluster får de både sångarens och lyssnarnas hjärtan att splittras i skärvor, som kristall som faller i golvet.
Det fanns en gång en Månprinsessa. Vacker som fullmånen. Vackrare. En ande av levande månsken, en önskning från före tidens början, eller bara en alldeles vanlig, men mycket speciellt, människoflicka. Leyla, Maria, Luna, Aisha, Senedrine eller Carolina. Kanske var det Månprinsessan som kom överens med månens skyddsande om Konkordatet, och ristade besvärjelsens linjer och runor på tronsalens golv, i månens urberg. Kanske var hon en del av besvärjelsen; den bästa delen.
Månprinsessan satt på Måntronen med hår som silver och ett hjärta som svallade över av kärlek. Hon var klok och modig. Hon samlade ett väldigt bibliotek med magisk kunskap i palatset, och lärde sig mycket om Ljusets natur: hon kunde springa längs månstrålar som en lindansös, och förvandla sig till alla sorters djur och fåglar. Hon tränade de första kardinalmagikerna.
Varje gång en månförmörkelse inträffade, och solen försvann bakom världens rundel, strålade hon lika starkt som den, eller starkare, för det sägs att ljuset ur hennes leende sökte sig fram också till palatsets mörkaste vrår, till de skubbar och hålor under trappor där de minsta tjänarna bor.
Hon höll samman allt.
Vad vore nattfolket utan sin prinsessa?
Nattfolket säger till utomstående att de stora speglarna — sådana som det gick att segla hela skepp eller marschera arméer igenom — förstördes av tidens slitage, eller av meteorer, eller att de gick i kras helt enkelt därför att det som är nytt måste bli gammalt. Det där sista är både sant och inte.
För mycket länge sen, under tidsåldern när de magiska tornen föll eller försvann från världens krets, försjönk palatsets alla varelser i en tung och förtrollad sömn. När de vaknade låg e stora speglarna i skärvor, och Månprinsessan var försvunnen ur sitt gemak.
Man sökte efter henne i varje vrå i palatset, men fann henne inte.
Vem skulle man skylla på? Man skickade ut sina djärvaste spejare genom alla de speglar som ännu fanns kvar, för att söka efter henne och efter ett spår av fienden.
Alla återvände tomhänta.
Istället för Månprinsessan började Duxen — prinsessans ceremoniella rådgivare, som hade skött det dagliga stöket i palatset — leda nattfolket, från sin enkla stol bredvid Måntronen.
Veckor och månader gick, och när en månförmörkelse la sig över palatset, flammade Konkordatrunororna upp och slingrade sig över tronsalens golv, som hungriga ormar, törstiga tungor. Måntronen rista, och var på väg att rämna. Duxen visste inte vad han skulle göra, men han hade många gånger sett Prinsessa sitta på tronen under månförmörkelser, så han gjorde det.
När månförmörkelsen var över, var han nästan död. Tömd på kraft. Tömd på ljus.
Kardinalmagikerna visste inte vad de skulle göra av honom. Nattfolket ville inte se honom stappla omkring i korrdiorerna, oförmögen att dölja sin sanna form, som en evig påminnelse om olyckan som drabbat deras en gång sorglösa släkte.
Ett tag bodde han i sitt rum, men när man valde en ny Dux — en Duxessa den här gången — fick han flytta till tjänarbostäderna. Han arbetade i köket, med råttorna och tvättbjörnarna och igelkottarna.
Han saknade Månprinsessan något fruktansvärt, så mycket att han vägrade tro att hon verkligen var bort för alltid. Han drog sig till minnes att han en gång hade sett henne försvinna genom en lönngång i sitt bibliotek, och en hel natt gick han och sökte efter den hemliga öppningen eller det rätta lösenordet, tills han hittade det: han drog ut en viss bok, bläddrade fram en viss sida, och en port öppnade sig i golvet.
En stentrappa ledde ner i månens urberg.
Långt där nere, i en litet kammare, stod en spegel som var full av strömmande, kokande mörker.
Och alldeles vid dess tröskel låg prinsessans sko av kristall.
Någon hemsk fiende måste ha släpat med henne dit ner, och försvunnit genom spegeln.
Den gamla Duxen stack in ett av sina långa spökdjursfingrar i spegelns yta. Tyckte att han fastnade, höll på att sugas in, som i en strömvirvel.
Han gick och hämtade kardinalmagikerna, som förbryllade undersökte den svarta spegeln i sju dagar och sju nätter, tills de bestämde sig för att någon helt enkelt måste kliva in i den och se efter vad som fanns på andra sidan. Och vem kunde passa bättre för en sån uppgift än den före detta Duxen, som ändå hade förlorat sin plats i deras samhälle, och som ju heller inte riktigt passade in någon annanstans — sanningen att säga var den mat han lagade i köket inte särskilt god, och smådjuren tyckte att han såg för otäck ut för att få bo hos dem?
Lykta, varm mantel, två svampsmörgåsar, ett uppmuntrande ord — Duxen klev in i mörkret.
Återvände inte.
Det har ingen annan heller gjort, av de numera många hundra Duxessor och Duxar som har klivit genom spegeln.
Vad finns på andra sidan? Vem slog egentligen sönder de stora speglarna? Ingen vet. Och ingen vågar ens viska det många tänker: kan det har varit Prinsessan själv? Men varför? För att straffa dem? För att skydda dem?
Vad hände med Dux nummer fyrtiotvå, Baron av Pelarna Av Kristall Och Salt, som inte hade lust att ta klivet in i det okända, och istället, efter att ha gjort sin plikt och bevarat Konkordatet under månförmörkelsen, rymde genom en annan spegel? Han kan ju inte bo kvar på månen. Är det han som är den vimsige gamle filuren som lär bo i Storskogen, bland älvorna, och vara vän ugglorna? Eller fick han med sig lite månsilver, med vilket han har köpt sig en blygsam med fullgod herrgård i Krickdala, där han håller sig undan nyfikna blickar?
