Krickdala Månpalatset

[Sinisa_]

Men om det nu inte finns några växter utan bara svampar, koraller och sådant som är lite mittemellan djur och växter, kanske man då kan låta detsamma gälla för djuren? Så att alla varelser är lite hybridaktiga, krabborna är kristalliska, hästarna svampartade (eller insektsmekaniska).

Det här är guld. Jag vet inte hur mycket om månen som kommer att finnas med i någon sorts grundbok, så jag kanske inte dyker jätte-jättedjupt i det, men det kliar redan i fingrarna att börja göra research om svampar, mycel-intelligens, och sporbaserad fortplantning; och om teorier som jag tror finns om kiselbaserade, kristalliska livsformer; inte för att spelet på något sätt behöver eller ska grunda sig i vetenskap, men för att det är gött om det liksom finns "ekon" av science-fiction i världsbeskrivningarna.

Det här med Varulven som en mänsklig jägare fick mig att tänka på potentialen att ha människor som jätteliknande monster. Kanske på månen och kanske någon helt annanstans, men människor har ju en tydligt monstruös potential, inte bara i kontrast mot smådjuren. Någonstans.

Också en väldigt bra idé. Jag tänker framförallt: vuxna som monster. Och två -- möjligen inkompatibla -- ingångar som jag tänker att jag vill jobba med är:

1. Mänskliga barn kan ibland besöka sagovärlden, men det är betydligt svårare för vuxna -- typ Lex Narnia. Så vad händer då om ett barn vägrar lämna sagovärlden trots att det hamnar i puberteten och blir tonåring och börjar växa upp? Om de här Edmund och Lucy istället för att lite graciöst släppa taget om sagovärlden, vill klänga sig fast där, därför att den vanliga världen är för hemsk eller svår att leva i? Det blir väl nästan som en djupt begravd analogi för en sorts depression. Vilken sorts magi måste personen ta till för att kunna stanna i sagovärlden? Jag tänker nästan att det här skulle kunna vara den tragiska bakgrunden till en av spelets större antagonister: en fasansfull och mäktig trollkarl i ett svart torn, som egentligen bara är en tjurig tonåring som har slutit förbund med Skuggan, för att slippa åka hem och stå till svars för att ha eldat upp sin skola. En sorts inverterad Bröderna Lejonhjärta eller Mio min Mio.

2. Det finns också nåt lockande med att ta de aspekter av vuxna som barn tycker är skrämmande och göra dem konkreta i övernaturliga element hos vuxna människor. Det kräver nog lite tankearbete och kanske research i typ, barnpsykologi, men spontant tänker jag att det kan finnas ett monster som är en metaforisk "missbrukande förälder", och ett monster som är en förälder som ibland är jättesnällt men som plötsligt blir rasande och då blir ett monster (en varulv, kanske), och att det finns en människa som har skapat en sorts hemsk tråkighet som ödelägger allt roligt och vackert. Jag vet inte. Jag vet heller inte hur den här idén går att kombinera med idén att vuxna inte kan stanna i sagovärlden; kanske är det inte nödvändigt för den här andra kategorin att de faktiskt är människor; de här monstren kanske bara är tråk-gasten, varulven, och så vidare; jag är mer förtjust i tonåringen-som-Sauron, tror jag.

 

[Sinisa_]

Har inte nattfolket stora, svarta ögon, långa fingrar och spetsiga öron - som en blandning mellan ett spökdjur och en grottalv?

Nattbarnens sanna form är så som @Leon beskriver. Den sanna formen försöker de dölja för smådjuren, men kan avslöjas. Exempelvis vid månförmörkelse

De ska göras snäppet otäckare och mer liksom gotiska, eller bara mindre serietidningsaktiga, men jag tänker kanske något åt det här hållet?

 

[Cybot]

View attachment 9793

De ska göras snäppet otäckare och mer liksom gotiska, eller bara mindre serietidningsaktiga, men jag tänker kanske något åt det här hållet?

Nu behöver jag en bild där ett nattfolk sitter och dricker te, men så har skynket fallit ner ifrån familjens färdaspegel, och i spegelbilden ser man hur hen greppar den lilla tekoppen med sina långa spökdjursfingrar.

 

[Leon]

Ursnygga!

Jag tänker oxå på den här

 

[Sinisa_]

Ursnygga!

Jag tänker oxå på den här View attachment 9794

Ja, att @Dimfrost kom dragande med mumintrollen öppnade verkligen nåt i hur man kunde tänka kring nattfolket.

 

[Nion]

View attachment 9793

De ska göras snäppet otäckare och mer liksom gotiska, eller bara mindre serietidningsaktiga, men jag tänker kanske något åt det här hållet?

Först tänkte jag att de såg så små ut, ungefär lika stora som möss eller råttor, och att de därför hade passat bättre som månbarnens tjänare. Men om jag föreställer mig dem en bit större än de största smådjuren tycker jag det funkar riktigt bra!

 

[Dimfrost]

Ja, kul att mumintrollbilderna kunde vara användbara trots att jag själv blev missnöjd med vad jag hittade. Men det är väl så. Jag hade ett minne av en kuslig bild när de gick på styltor nära djuphavets avgrund med något monster i en håla intill, och så visade det sig att det bara var en lite tam version av omslagsbilden; men om man inte som jag är besviken över att bilden jag trodde jag mindes inte fanns är det ju inte alls en dålig bild. Helt tematiskt rätt att jag saknar något från barndomen som i själva verket aldrig fanns, också.

För övrigt tror jag nog också att Saurontolkningen passar bättre här. Allegorier tenderar att vara lite bleka. Visst, det är en smaksak, men det känns som om du vill göra något annat här.

 

[Sinisa_]

en kuslig bild när de gick på styltor nära djuphavets avgrund med något monster i en håla intill

Det låter ju fett i och för sig. Känns som en fin bild att stjäla och göra om.

Helt tematiskt rätt att jag saknar något från barndomen som i själva verket aldrig fanns, också.

Ja. Så mycket av mitt skapande, kanske speciellt här, hänger ihop med det där: jag härmar liksom hur jag minns att saker var, eller försöker skapa en fortsättning på barndomens böcker och leksaksvärldar som är bara en liten aning allvarligare och vuxnare; en sorts brygga; typ det jag önskar hade funnits när jag var tolv eller femton eller tjugofem, så att jag aldrig hade behövt lämna Mumindalen och Eternia och Tschai och Narnia. Utan att i övrigt jämföra mig med Tolkien är det väl det som är det fina med hans projekt; sagor för vuxna. Jag vet inte. Men ja, jag känner verkligen igen det där med att minnas saker man har sett för länge sen som helst fantastiska, och sen är de ganska enkla.

 

[Sinisa_]

Först tänkte jag att de såg så små ut, ungefär lika stora som möss eller råttor, och att de därför hade passat bättre som månbarnens tjänare. Men om jag föreställer mig dem en bit större än de största smådjuren tycker jag det funkar riktigt bra!

Det är för att ögonen är så stora, tror jag. Jag tänker att de ska vara lite längre och gängligare -- huvudet högre än rävar och grävlingar i alla fall. Jag tänker att det ska vara möjligt att tänka att de en gång var människor, som har förvandlats av att resa genom speglarna, eller av att korsas med någon magisk varelse. Typ.

 

[Sinisa_]

En sak som gick upp för mig när jag satt och gjorde teckningen nedan.

Jag gillar verkligen att nattfolkets sanna form döljs av Förbundet (urbesvärjelsen som för övrigt behöver ett bättre namn -- något som låter mer som Venedigs konstitution på 1600-talet än en förening för svensk idrott) vare sig de vill eller inte: egentligen ser de spöklika och liksom lite vampyriska ut, men alla ser dem som mänskliga ungdomar med sorgset glittrande ögon och långa svansar.

Problemet är att det finns något från min sida lite ogenomtänkt med att de här varelserna ibland bjuder smådjuren ifrån Krickdala på bal, och dansar med dem, och kanske förälskar sig i dem, spelar cittra och sjunger för dem, och att smådjuren ju definitivt förälskar sig i dem: månprinsar och markisinnor i vita uniformer, liksom. Det är som om en sorts småunken övergreppskultur har smugit sig in i alltihop, just därför att månpalatset började som en romantisk plats, en plats som var tänkt att svara mot tropen "en bal på slottet", men nu är på väg att bli till något annat och mer komplext och -- tycker jag -- bättre.

Min lösning på det är helt enkelt såhär: illusionen som döljer nattfolkets Sanna utseende bryts inte bara under månförmörkelser, utan också den som nuddar dem hud mot hud ser sen för alltid hur de ser ut. De har sålunda nästan alltid vita handskar på sig när de umgås, och inte sällan bär de heltäckande karnevalsmasker och så vidare; i hemlighet omgärdas de av en sorts sorglig isolation och ensamhet gentemot resten av universum, som väl för tankarna till Rogue i Claremonts fantastiska såpoperaversion av X-men. Jag hoppas att det gör att något oreflekterat kladdigt och obehagligt i tropen "romantiska monster" -- som ju förstås passar in i spelet också, eftersom den finns i en massa sagor -- hanteras liksom diegetiskt i spelvärlden: ett omänskligt, magiskt grottmonster kan helt enkelt aldrig kyssa en blyg liten ekorrherre utan att omedelbart avslöja vad för sorts varelse hon är. Jag tänker att det funkar, och att det gör nattfolket tragiska på ett tjusigt sätt, men, som min gamla punkmusikerpolare brukar säga när han vill ha råd om nåt: jag kan behöva en medhörning. Tankar?

Och när vi ändå är inne på det barnförbjudna. Nu är ju det här ett spel som också ska funka för just barn, så det finns verkligen inget behov av att göra en grej av hur olika varelser fortplantar sig. Men. Jag har lekt med tanken att nattfolket fortplantar sig på något annat sätt: kanske genom att sova i en trädgård med stora, vita blommor och koraller från en annan värld; när de vaknar är de täckta av gnistrande sporer, och det växer ett barn i en liten anemonliknande blomsterknopp i ett korallträd över dem; en knopp som de sedan vattnar och sköter om fram tills nästa fullmåne, när månbarnet föds. Det skulle dels göra dem mer magiska och främmande, vilket i sig är kul, och det skulle också förklara varför det finns en del underliga hybridvarelser bland nattfolket -- typ människoaktiga figurer med leopardsvansar -- och det utan att lite tillkämpat behöva säga, kom igen, det är en saga, tidelag sker i hälften av alla sagor. Det skulle också kunna bli en quest för två vanliga varelser av olika art som är förälskade och vill ha ett eget barn: ta er till månen och sov i Moderträdgårdern. Typ en räv och en sommarälva.

Jag gillar det nog.

Här är för övrigt bilden som föranledde dessa lite märkliga reflektioner -- månvarelsen sitter fortfarande inte riktigt, men det kommer:

 

[Sinisa_]

Gängligare variant, med roligare svansar och en (kanske något stor) palatskatt som referens.

 

[Cybot]

Min lösning på det är helt enkelt såhär: illusionen bryts inte bara under månförmörkelser, utan också om någon som inte är nattfolk nuddar en av dem hud mot hud. De har sålunda nästan alltid vita handskar på sig när de umgås utanför sitt eget släkte, och inte sällan bär de heltäckande karnevalsmasker och så vidare; i hemlighet omgärdas de av en sorts sorglig isolation och ensamhet gentemot resten av universum, som väl för tankarna till Rogue i Claremonts fantastiska såpoperaversion av X-men.

Varför ett undantag för annat Nattfolk? Varför inte alla som inte är de själva, inklusive andra nattfolk. Maximal Neon Genesis Evangelions igelkottsfaktor. De kan inte acceptera vem de själva är, så de kan inte acceptera andras närhet utan lever endast säkert bakom sina sköldar av masker och vita handskar (både fysiskt och metaforiskt, då handskar och masker även symboliserar deras yttre personligheter, deras strikta etikett och deras vita lögner om vem de är och deras historia). Speglarna symboliserar inte bara reflektioner och andra världar, utan även introspektion och nattfolkets avsky mot just introspektion.

 

[Sinisa_]

Varför ett undantag för annat Nattfolk? Varför inte alla som inte är de själva, inklusive andra nattfolk. Maximal Neon Genesis Evangelions igelkottsfaktor. De kan inte acceptera vem de själva är, så de kan inte acceptera andras närhet utan lever endast säkert bakom sina sköldar av masker och vita handskar (både fysiskt och metaforiskt, då handskar och masker även symboliserar deras yttre personligheter, deras strikta etikett och deras vita lögner om vem de är och deras historia). Speglarna symboliserar inte bara reflektioner och andra världar, utan även introspektion och nattfolkets avsky mot just introspektion.

Ändrade exakt detta i orginalposten medan du skrev detta!

 

[Sinisa_]

De kan inte acceptera vem de själva är

Älskar den här tematiken, och hur du placerar den mitt i alltihop genom att peka på speglarna; å ena sidan lät magiska speglar nattfolket resa till andra världar; å andra sidan förmår de inte titta in i vanliga, vardagliga speglar, och se hur de egentligen ser ut.

Det känns som att en central konflikt i deras strikta, ritualiserade, och stelnade samhälle handlar om de två sidorna som vill ändra på saker och ting, och som från två olika håll hatar de eviga upprepningarna av samma sterila fullmånemaskerader; de vill skifta balansen: ena sidan vill förstöra Förbundet, bryta förtrollningen och låta nattfolket vara sådana de är "på riktigt", kosta vad det kosta vill; och den enda anledningen att de som är medlemmar i den här sekten inte själva går omkring och rör vid alla de kommer åt, för att åtminstone för egen del "befrias" från illusionen, är att det skulle göra det lättare att identifiera dem, och göra deras intrigerande omöjligt; den andra sidan hoppas tvärtom överlista förtrollningen, och göra den starkare och permanent, så att de för alltid kan smälta samman med illusionen, och röra vid varandra utan att se vilka de en gång var; och för att göra det behöver de -- vad? Något som en intet ont anande liten gnagagare i Krickdala har ärvt en karta eller ledtråd till, tänker jag. Något som hänger samman med amfibiekejsardömet? Något som ugglorna också är ute efter? En typisk McGuffin, eller för den delen en person som är en McGuffin: någon som älskar en annan för X. Jag vet inte. Det här behöver väl inte få ett svar nu, utan det känns som en del till en kampanj.

Tack!

 

[Sinisa_]

deras vita lögner om vem de är och deras historia (min kursivering)

Jag tycker om det som antyds här: att de ljuger för sig själva om vilka de egentligen är och vad de har varit med om. Kanske ingick det i Förbundet att de tilläts glömma något hemskt som de hade gjort eller råkat ut för, för mycket, mycket länge sen. Möjligen behöver man inte få veta vad i grundboken, men det känns som en bra beståndsdel i en kampanj som innefattar ett sökande efter en inbjudan till palatset, en lång resa västerut till havet, och sen intrigerande i palatset också, där man först är förtrollad av nattfolkets illusoriska skönhet, men sen, sakta, upptäcker att inget är som det verkar, och så underligt att alla speglar är övertäckta i palatset, och de vackra är fula och de onda är de goda, och de goda de onda, eller -- så klart -- egentligen är allt grått och man är inte alls förälskad i en blyg Magic Pixe utan i en sorgsen vampyr med fladdermusöron.

 

[Cybot]

Jag måste tyvärr säga att jag inte gillar "illusionen som döljer nattfolkets Sanna utseende bryts inte bara under månförmörkelser, utan också den som nuddar dem hud mot hud ser sen för alltid hur de ser ut.".

Den där "för alltid" grejen gör att jag får weirda associationer till "abstinence only" och "oskuld eller alltid förstörd" och andra ganska unkna troper.

Jag hade istället sagt att någon som nuddar dem ser dem som de är fram tills nästa månförmörkelse. Detta gör månförmörkelsen till både en lägsta punkt men också en slags reset/katarsis, "Kan vi inte gå tillbaka till hur det var?" "Nej. För jag kommer alltid att minnas det här" "Men om jag tar dina minnen?" "...så tar du allt. Jag kan inte glömma dig utan att glömma hela dig, det bra och det dåliga"

 

[Sinisa_]

Den där "för alltid" grejen gör att jag får weirda associationer till "abstinence only" och "oskuld eller alltid förstörd" och andra ganska unkna troper.

Gud, det är exakt detta jag vill ha en medhörning för. Så fort jag snubblar in i den här Twilight-labyrinten har jag väldigt svårt att överblicka vad saker egentligen pekar på och betyder. Du har såklart rätt i det där, och det finns inget skäl att det ska vara "för alltid", och det är hursomhelst bättre att de i sitt ritualiserade, strikta samhälle "börjar om" gång på gång, och att alla förtrollningar på något sätt återställs när månen passerar en viss fas.

 

[Leon]

Hela tjusas men inte röra öppnar ju upp för väldigt mycket fokus på svärmeri och courtly love - man får en gage, dyrkar från avstånd, sitter hemma i kulan och stirrar mot månen och sin prins när man kommit tillbaka etc. Och det känns iaf för mig som något kul att spela på.

Kan inte besvärjelsen heta 'Konkordatet'?

De skulle ju kunna fortplanta sig genom speglar

 

[Dimfrost]

En annan möjlighet, som säkert inte platsar alls eller är särskilt förenlig med resten men ändå kanske kan inspirera till något:

Jag associerade av någon anledning till det här med olika hov i Älvalandet, sommar- och vinterhov som härskar över olika årstider, mörka hov och ljusa, och så vidare. Men tänk om det i själva verket är samma varelser och samma platser som förändras. I så fall skulle Nattfolket kunna vara behagliga ibland, monster ibland. Det är som om de är fast i något slags strikt tidsloop, och tänk om det är därför de är kvar på månen när allt annat försvunnit där, de är tidlösa och saknar både framsteg och förfall; inte så att deras minnen är strikt Groundhog Day-begränsade, men ändå några nyper av det. Nej, det här lämpar sig nog bättre för någon annan sorts annanvärld i någon annan setting. Men det anknyter till någon gnutta av det cirkulära i månfaser och månförmörkelser och så.

 

[Sinisa_]

Hela tjusas men inte röra öppnar ju upp för väldigt mycket fokus på svärmeri och courtly love - man får en gage, dyrkar från avstånd, sitter hemma i kulan och stirrar mot månen och sin prins när man kommit tillbaka etc. Och det känns iaf för mig som något kul att spela på.

Kan inte besvärjelsen heta 'Konkordatet'?

De skulle ju kunna fortplanta sig genom speglar

+3

Konkordatet är jättebra. Den tar vi.
Fortplanta sig genom speglar! Så klart. Guld. Kanske en spegeldamm som man kliver ner i tillsammans. Jag skulle vilja att det på något sätt sker i en trädgård, eller en grotta. Någon organisk miljö. "Livets vatten" ska det ju inte heta, som i Dune, men det kan ha en nyans av det. Kristallsjön. Moderspegeln. Speciellt om vatten är sällsynt också i månens natur.

Och precis, jag tror det funkar med svärmeri och courtly love och så. Det blir inte helt lätt att navigera i vilka troper kring sexualitet, oskuld, och kärlek som letar sig in i det, som invändningen från @Cybot visade, men ska ändå försöka leka med tropen. Det blir lite som den omvända grodprinsen: du kysser prinsen, och så visar det sig att han är en groda. Vad betyder det, och vad lär sig min dotter om kärlek av den mytologin? Det vet jag inte. Kanske ingenting, kan man väl halvt hoppas. Men jag tror att jag också få läsa på lite om vad de där sagorna -- skönheten och odjuret och grodprisen -- har för rötter, och hur de har tolkats antropologiskt och sånt, för att få en bättre känsla för hur det ska vridas och vändas. Med "läsa på" menar jag sitta och googla och klicka på TV-tropes sida en halvtimme.