Och nu måste jag fråga, eftersom jag har grubblat lite sedan du tog upp det här; tog du upp det här som ett indirekt sätt att säga att jag har rätt när jag tycker att jag är oduglig? Kanske är det inte något en helt sund människa skulle grunna på i ett halvår, men i mitt stilla sinne har jag en gnagande känsla av att det var en subtil diss, ett sätt att säga "du har rätt, du är dålig" utan att faktiskt säga det.
Alltså, det
är ju 1000ggr rimligare att något blir dåligt än att något blir bra. Visst, att välja just rollspel som den hobby man ägnar sig åt och vill lyckas inom gränsar ju nästan till självskadebeteende. Men ta ett fullständigt normalt hobbyutövande som fotboll, så är det så ofantligt mycket mer rimligt att du, oavsett inställning, blir en medelmåtta som på sin höjd harvar runt i division 3 om man klarar sig hyfsat utan skador.
Motgångar är en väsentlig del av livet. Att förutse att de kommer inträffa handlar inte om med ackuratess förutse framtiden, utan att det är den rimliga utgången av närmast varje handling en människa kan företa sig. Livet™ handlar till väldigt stor del om hur du hanterar dessa motgångar. Vissa skaffar sig en väldigt trygg tillvaro med minimal risk för motgångar, och håller drömmarna på säkert avstånd, andra lider i det tysta o.s.v.
Det finns en liten högljudd klick som menar att varje motgång är en möjlighet och att man bara blir starkare av det, men då får man tänka på att dessa ofta av olika orsaker har "råd" att misslyckas. Det
kan handla om ekonomisk trygghet, vilket naturligtvis är en fördel, men det kan även handla om att ett strategiskt tänkande som innebär att dessa individer har en Plan™. De har genomskådat livskoden och kan välja andra vägar om någon dörr stängs. Men, detta är till stor del en myt, som av någon anledning utgör benchmark. I själva verket så har vi alla problem att handskas med. Ta fotbollsspelarna, det fåtal som lyckas. Det är inte det minsta ovanligt med ätstörningar, depression m.m. inom den gruppen.
Till vilken grupp hör rollspelare? Det kan man såklart inte säga något alls om (och jag menar inte att mina schabloner ovan skulle vara heltäckande) men jag
tror att det säger något om en människa som fortfarande, 40+, ägnar sig åt sin rätt nördiga barndomshobby. Jag vet inte vad, och jag tror inte att det har med psykisk ohälsa att göra, men de flesta där ute drömmer
inte om drakar och lasergevär. Om något tror jag att det är ett sundhetstecken, att inte ge vika för vuxenvärldens krav på att ta allt allvarligt och inte hålla på onödiga saker. Om inte annat så kommer vårt ständiga tänkande på regelmekanismer och fantasivärldar hålla demensen borta
Edit: Såklart måste man tillåta sig själv att misslyckas. Misslyckas är inte ett misslyckande. Det är ordet det är fel på. Att misslyckas är att försöka, och det ska man alltid göra. Försöka.
pubmed.ncbi.nlm.nih.gov
