Mår rollspelare sämre än andra?

[Franz]

Visst, att välja just rollspel som den hobby man ägnar sig åt och vill lyckas inom gränsar ju nästan till självskadebeteende. Men ta ett fullständigt normalt hobbyutövande som fotboll, så är det så ofantligt mycket mer rimligt att du, oavsett inställning, blir en medelmåtta som på sin höjd harvar runt i division 3 om man klarar sig hyfsat utan skador.

Nu kanske jag helt missuppfattar vad du menar med detta så att mitt svar blir lite av "goddag yxskaft", but here goes. Om du vill bli rik eller känd så ska du naturligtvis inte ägna dig åt rollspel, men annars tycker jag att rollspel kreativt sätt är något av det bättre man kan ägna sig åt.

Jag har rört mig i många kultursfärer och upplevt en hel del av dem som toxic och andra som rätt deprimerande. Jag har tecknat serier åt en av Sveriges på den tiden största gratistidningar och fick slita i flera timmar om dagen för att kamma hem en skrattretande låg lön. Förhoppningen var alltid att denna chans skulle leda till framtida publiceringar men då blev aldrig fallet. Kom i kontakt med många andra serietecknare, många var supertrevliga, men det fanns samtidigt en känsla av gatekeeping, hit men inte längre liksom (detta gäller verkligen inte alla av dem, mer av en "allmän" känsla). Jag testade stand up och blev blåst på lönerna, ägarna till barerna lovade betalt för att sedan säga "Nä, den här gången var bara på test, nästa gång blir det betalt". Kom i kontakt med andra som jobbar med stand up. Många var jättetrevliga, men hos många fanns det lite en underliggande känsla av att utnyttja kontakter snarare än att ha det trevligt och prata på riktigt (samma som med serietecknarna, det gällde inte alla, men en allmän känsla). Sen testade jag även film/tv-branschen, och det var nog den tuffaste, jobbigaste bransch som jag någonsin försökt slå mig in på. Slet hund och arbetade gratis, betalningar uteblev, arbetsdagar som gick flera timmar över utsatt tid, fullt av galningar och narcissister. Försökte få ett antal långfilmsmanus filmatiserade utan resultat, droppen var när en producent sa att ett manus jag skrivit var bland det bästa han läst men att ingen filmstudio någonsin ändå skulle vilja ta i det med tång. Träffade en och annan vettig person, men merparten var rena galningar.

Jämfört med dessa branscher tycker jag att rollpspelsbranschen är alldeles amazing! Om du har en idé till något ballt finns det alltid något sätt att kunna ge ut den, och det kommer ofta vara åtminstone ett litet antal personer som både kan ge respons under arbetets gång och ta en titt på det färdiga resultatet. Jag har aldrig blivit publicerad själv, men jag uppfattar det inte som att det finns någon gatekeeping hos rollspelsförlagen, utan tvärtom att kan du skriva, kan du samarbeta och har du en idé som stämmer överens med vad förlaget är ute efter så tror jag att du är välkommen. I annat fall då finns print on demand, scenariobiblioteket eller drivethrurpg. Och de stora namnen inom hobbyn är så tillgängliga och tillmötesgående och hyggliga, det tycker jag är något unikt! @Mekanurg och @Magnus Seter var ju idoler när man var ung, att kunna prata med dem på ett forum eller i facebookgrupper är ju supercoolt! Något liknande skulle ju inte ske i exempelvis musikbranschen, filmbranschen etc. En annan grej som jag tycker är unikt med rollspelhobbyn är en grej som jag vet att @krank påpekat förut: Om du har en idé, var inte rädd att skriva om den, ingen kommer sno den. När jag skrev filmmanus var det praxis att låsa in en kopia av manuset i en postbox med datumstämpel utifall att någon skulle sno ens story. Tänk den skillnaden!

Jag menar inte att det inte finns några som helst problem med rollspelshobbyn. Jag är som sagt bara en glad amatör, och det pågår säkert en massa bakom kulisserna som jag inte har koll på. Men jag kan inte tänka mig att det skulle vara värre än någon av branscherna jag tidigare doppat tån i. Så även om en del rollspelare mår dåligt måste jag säga att rollspelshobbyn mår väldigt bra!

 

[Svarte Faraonen]

Att du bidrar till diskussionerna här på forumet och dessutom har lyckats ge ut ett helt egenskapat rollspel som verkar schysst bevisar motsatsen.

Om deltagande i forumdiskussioner var ett tecken på duglighet hade världen varit en mycket enklare plats.

 

[JohanL]

Alltså, det är ju 1000ggr rimligare att något blir dåligt än att något blir bra. Visst, att välja just rollspel som den hobby man ägnar sig åt och vill lyckas inom gränsar ju nästan till självskadebeteende. Men ta ett fullständigt normalt hobbyutövande som fotboll, så är det så ofantligt mycket mer rimligt att du, oavsett inställning, blir en medelmåtta som på sin höjd harvar runt i division 3 om man klarar sig hyfsat utan skador.

Sedan är det för all del bara om målen är väldigt högt satta, som att bli hyllat proffs, som det är ett misslyckande. Har man kul och håller sig i god form genom att spela i division tre är det ju inget fel med det.

Den som tänker detronisera D&D med sitt nya rollspel lär bli besviken; den som vill publicera något som man tjänar några kronor på och får uppskattning för inom en del av hobbyn har goda möjligheter att lyckas.

Rimligt kalibrerade förväntningar framhålls ofta som en viktig faktor i att bli lycklig.

 

[luddwig]

Om deltagande i forumdiskussioner var ett tecken på duglighet hade världen varit en mycket enklare plats.

Jag skrev faktiskt bidra. Med det menar jag något mer än att enbart delta.

 

[Mekanurg]

Jag har rört mig i många kultursfärer och upplevt en hel del av dem som toxic och andra som rätt deprimerande. Jag har tecknat serier åt en av Sveriges på den tiden största gratistidningar och fick slita i flera timmar om dagen för att kamma hem en skrattretande låg lön. Förhoppningen var alltid att denna chans skulle leda till framtida publiceringar men då blev aldrig fallet. Kom i kontakt med många andra serietecknare, många var supertrevliga, men det fanns samtidigt en känsla av gatekeeping, hit men inte längre liksom (detta gäller verkligen inte alla av dem, mer av en "allmän" känsla). Jag testade stand up och blev blåst på lönerna, ägarna till barerna lovade betalt för att sedan säga "Nä, den här gången var bara på test, nästa gång blir det betalt". Kom i kontakt med andra som jobbar med stand up. Många var jättetrevliga, men hos många fanns det lite en underliggande känsla av att utnyttja kontakter snarare än att ha det trevligt och prata på riktigt (samma som med serietecknarna, det gällde inte alla, men en allmän känsla). Sen testade jag även film/tv-branschen, och det var nog den tuffaste, jobbigaste bransch som jag någonsin försökt slå mig in på. Slet hund och arbetade gratis, betalningar uteblev, arbetsdagar som gick flera timmar över utsatt tid, fullt av galningar och narcissister. Försökte få ett antal långfilmsmanus filmatiserade utan resultat, droppen var när en producent sa att ett manus jag skrivit var bland det bästa han läst men att ingen filmstudio någonsin ändå skulle vilja ta i det med tång. Träffade en och annan vettig person, men merparten var rena galningar.

Jämfört med dessa branscher tycker jag att rollpspelsbranschen är alldeles amazing! Om du har en idé till något ballt finns det alltid något sätt att kunna ge ut den, och det kommer ofta vara åtminstone ett litet antal personer som både kan ge respons under arbetets gång och ta en titt på det färdiga resultatet. Jag har aldrig blivit publicerad själv, men jag uppfattar det inte som att det finns någon gatekeeping hos rollspelsförlagen, utan tvärtom att kan du skriva, kan du samarbeta och har du en idé som stämmer överens med vad förlaget är ute efter så tror jag att du är välkommen. I annat fall då finns print on demand, scenariobiblioteket eller drivethrurpg. Och de stora namnen inom hobbyn är så tillgängliga och tillmötesgående och hyggliga, det tycker jag är något unikt! @Mekanurg och @Magnus Seter var ju idoler när man var ung, att kunna prata med dem på ett forum eller i facebookgrupper är ju supercoolt! Något liknande skulle ju inte ske i exempelvis musikbranschen, filmbranschen etc. En annan grej som jag tycker är unikt med rollspelhobbyn är en grej som jag vet att @krank påpekat förut: Om du har en idé, var inte rädd att skriva om den, ingen kommer sno den. När jag skrev filmmanus var det praxis att låsa in en kopia av manuset i en postbox med datumstämpel utifall att någon skulle sno ens story. Tänk den skillnaden!

En av de mer häpnadsväckande upplevelser skedde ca år 2000 när Gillbringarna och jag bjöds in till ett teveproduktionsbolag för att utveckla ett gamingprogram. Motparten förklarade att betalningen endast bestod av "ära och berömmelse". Vi tackade nej.

 

[Man Mountainman]

En av de mer häpnadsväckande upplevelser skedde ca år 2000 när Gillbringarna och jag bjöds in till ett teveproduktionsbolag för att utveckla ett gamingprogram. Motparten förklarade att betalningen endast bestod av "ära och berömmelse". Vi tackade nej.

Jag hoppas du svarade: "Ära och berömmelse? Jag har redan ära och berömmelse så det räcker för en livstid. Jag är Anders f***ing Blixt. Jag skrev Drakar och Demoner: Expert. Vad fan har du gjort, parvel?"

 

[Minimoni]

Om deltagande i forumdiskussioner var ett tecken på duglighet hade världen varit en mycket enklare plats.

Tycker du är väldigt dömande mot dig själv, tror att du ser på dig själv med betydligt ”mörkare” glasögon än du ser på andra. Det är inte alltid lätt att ta emot komplimanger eller förstå att andra människor faktiskt uppskattar den människa man faktiskt är. Men jag tycker det är alldeles uppenbart att du är en väldigt omtyckt och uppskattad person här på forumet.

Jag gissar på att de flesta här inte har träffat dig irl. Därför blir det svårt att skapa sig en bild av dig som inte har med ditt bidragande till att göra forumet till en bättre plats att göra.

Men det tycks mig uppenbart att du inte mår speciellt bra mentalt/psykiskt just nu(jag kan ha fel) och då vet jag av egen erfarenhet att det är ännu svårare att ta till sig det positiva andra säger om en.

Men försök att faktiskt tro på det folk säger för jag upplever att folk inte skulle anstränga sig att svara på dina poster om de inte faktiskt upplever det de säger.

Jag tänker inte rangordna forumets medlemmar men alla som deltar i de olika diskussionerna på forumet bidrar inte lika mycket. Jag har alltid sett dina poster som intressanta och genomtänkta och har inte vad jag minns sett att du behandlat andra forumiter dåligt, alltså bidrar du med bra saker till en rätt stor samling människor.

Jag vet att jag själv gjort gigantiska övertramp under min tid på forumet och har mått dåligt över det även om det vad jag minns var rätt länge sen nu. Så jag kan bara hoppas på att kunna bidra till forumets positiva aspekter på samma sätt som du gör. Så försök tänk positivt även om det är skitsvårt, och precis som jag sa till Ymir så är du välkommen att skicka PM om du vill prata av dig eller bara behöver någon som lyssnar. För vad jag förstått så känner du och Ymir varandra och kan hjälpa varandra men ibland så är inte det bästa att en deprimerad person endast pratar med andra som är deprimerade samtidigt.

 

[Franz]

En av de mer häpnadsväckande upplevelser skedde ca år 2000 när Gillbringarna och jag bjöds in till ett teveproduktionsbolag för att utveckla ett gamingprogram. Motparten förklarade att betalningen endast bestod av "ära och berömmelse". Vi tackade nej.

Känner så igen det där! Både i film- och seriebranschen var det så mycket man skulle göra gratis för "berömmelse" eller "få in en fot" eller "det är ju kul för dig att vara med i ett sånt här sammanhang". Jag har gjort grejer för statlig tv som är sjukt förnedrande och under all kritik. Jag är för public service men där och då undrade vad i helvete pengarna till tv-licensen gick till.

Att göra saker utan att tjäna pengar i rollspelshobbyn är lite en annan grej för mig då det inte finns så mycket pengar att tjäna över huvud taget här. Vilket bara är befriande.

 

[Mogger]

En av de mer häpnadsväckande upplevelser skedde ca år 2000 när Gillbringarna och jag bjöds in till ett teveproduktionsbolag för att utveckla ett gamingprogram. Motparten förklarade att betalningen endast bestod av "ära och berömmelse". Vi tackade nej.

De var inte händelsevis minotaurer?

#dödaskogenproduction

 

[Mogger]

Nu kanske jag helt missuppfattar vad du menar med detta...

Ja, men det är kanske inte så konstigt när det pågår flera parallella diskussioner som hänger ihop. Det jag menar med det stycket du citerar är att i en hobby med smärtsamt få utöver så är det väldigt svårt att få något större genomslag. Exempelvis har jag spelat musik typ hela mitt liv och att fixa gig och få hyfsad publik är rätt lätt i jämförelse.

Men det är i ärlighetens namn en parantes och inget jag är är superintresserad av att diskutera, med tanke på att det mest var en passus som dessutom missuppfattades.

Jag tycker också vårt community är fantastiskt, och skrev just det i denna tråds början får en massa månader sedan.

 

[Svarte Faraonen]

Något som är en potentiell faktor är att rollspel sällan är en aktivitet man gör med ett riktigt syfte, utan snarare något man gör för att det är roligt i stunden. Läste idag en artikel om varför det är svårt att bara göra något för nöjes skull.

Atelic activities are things we do without fanfare, purely for enjoyment’s sake, that have no endpoint. They can be enjoyed in the present and might offer growth in a way more oriented to wellbeing. Singing, gardening, going for hikes, learning a language, playing sport just for fun – they’re all atelic activities, provided you don’t build in some kind of mission statement.

(Nevermind att jag nog tycker att till exempel det här med att lära sig ett språk nog har ett tydligt mål, men det är principen som är det viktiga.)

Om man då, som jag, har ett visst behov av yttre erkännande (jag har läst för många pekoralister för att lita på självskattning av förmåga -- Raven C. S. McCracken tyckte säkert att han var jättebra) så blir det en automatisk konflikt mellan dessa två. Att ägna sig åt de ateliska aktiviteterna är inte något som skänker erkännande, inte alltid något som man tydligt "blir bra" på, utan något där man i optimalfallet ska känna glädje av sig själv i stunden. Därtill skulle jag nog säga att de ateliska aktiviteterna i högre grad av omvärlden bedöms som "onyttiga" -- ska man ägna sig åt dem ska man helst ha dem som avkoppling från en i övrigt föredömligt arbetsam och målinriktad tillvaro, ty det är sådana aktiviteter som skänker någon faktiskt status. Rollspel utgör alltså en hobby som svårligen skänker yttre uppskattning, och om man är för ensidigt inriktad på denna samtidigt som man är beroende av andras beröm blir man nog oundvikligen olycklig.

 

[Minimoni]

Något som är en potentiell faktor är att rollspel sällan är en aktivitet man gör med ett riktigt syfte, utan snarare något man gör för att det är roligt i stunden. Läste idag en artikel om varför det är svårt att bara göra något för nöjes skull.

(Nevermind att jag nog tycker att till exempel det här med att lära sig ett språk nog har ett tydligt mål, men det är principen som är det viktiga.)

Om man då, som jag, har ett visst behov av yttre erkännande (jag har läst för många pekoralister för att lita på självskattning av förmåga -- Raven C. S. McCracken tyckte säkert att han var jättebra) så blir det en automatisk konflikt mellan dessa två. Att ägna sig åt de ateliska aktiviteterna är inte något som skänker erkännande, inte alltid något som man tydligt "blir bra" på, utan något där man i optimalfallet ska känna glädje av sig själv i stunden. Därtill skulle jag nog säga att de ateliska aktiviteterna i högre grad av omvärlden bedöms som "onyttiga" -- ska man ägna sig åt dem ska man helst ha dem som avkoppling från en i övrigt föredömligt arbetsam och målinriktad tillvaro, ty det är sådana aktiviteter som skänker någon faktiskt status. Rollspel utgör alltså en hobby som svårligen skänker yttre uppskattning, och om man är för ensidigt inriktad på denna samtidigt som man är beroende av andras beröm blir man nog oundvikligen olycklig.

Jag trodde när jag var yngre att tex yrkeslivet och den ”status” som en hög med studier vid olika universitet världen över, skulle vara det som mest bidrog med lycka i mitt liv. Vad fel jag hade… Alltid skönt när människor frågar mig om saker jag vet att jag kan mycket om eller när jag får möjligheten att lära japaner om deras egen historia. Men det är inte de episoderna i livet jag värderar mest, långt ifrån.

Jag har haft för många vänner som avlidit och släktingar och nära familj som drabbats av de hemskaste åkommorna jag kan tänka mig, så detta har fått mig att omvärdera livet och vad som ger mig personligen lycka. Att vara en bra far till min dotter som är tio år och min son som är sju år, att vara en bra livspartner till min bästa vän och fru är det som nu gör mig lycklig. Att ge min familj allt jag inte fick eller kunde göra som barn gör mig lycklig. Att träffa mina vänner och spela rollspel gör mig lycklig. Att veta att min ekonomi är sund och att jag kan unna mig lite extra då och då gör mig lycklig.

Förutom de resor jag gör med familjen så är jag billig i drift och värdesätter varje dag, timme, minut och sekund jag har och får tillsammans med de människor jag älskar.

Jag förstår att alla blir lyckliga av olika saker men att inte ha allt för stora krav på sig själv utan att för den delen leva helt kravlöst, det tror jag är min personliga nyckel till lycka. Sen om jag lyckas övertala mig själv att köpa den där Omega Seamaster klockan till mig själv när jag fyller 40 så gör det mig inte mindre lycklig .

 

[Svarte Faraonen]

Jag önskar att jag kunde uppnå den sinnesfriden! Tyvärr finns det nog för många saker jag upplever "olösta" i mitt liv för att kunna komma till rätta på det viset. Då blir det lätt att rollspel och liknande onyttiga sysslor blir behäftade med skuldkänslor, att jag borde göra annat för att förbättra min livssituation.

 

[Minimoni]

Jag önskar att jag kunde uppnå den sinnesfriden! Tyvärr finns det nog för många saker jag upplever "olösta" i mitt liv för att kunna komma till rätta på det viset. Då blir det lätt att rollspel och liknande onyttiga sysslor blir behäftade med skuldkänslor, att jag borde göra annat för att förbättra min livssituation.

Vill du berätta några av dina mål som du tror skulle kunna ge dig mer sinnesfrid? För att få skuldkänslor när du gör något som är konstruerat för att underhålla och göra livet ”lättare” och ”lyckligare”. Ja då är det självklart så att hela livet har en tendens att av sig självt skapa negativa spiraler som hela tiden förstärker de redan negativa känslorna du tycks ha.

 

[Svarte Faraonen]

Stadigt jobb, barn, etc. Det stadgade livet.

 

[Minimoni]

Stadigt jobb, barn, etc. Det stadgade livet.

De tipsen jag kan ge är att inte vara för stolt eller för ”fin” för något jobb. Jag har jobbat som lagerarbetare, industrisanerare,lärare på högstadiet och gymnasiet, privatlärare i Japan, undersköterska inom LSS åt min styvfar som egentligen var och är den enda positiva manliga förebilden jag hade under min uppväxt. Tråkigt nog så kom han in i mitt liv rätt sent, tror jag var 15 år. Men det är mycket tack vare honom som jag ändå har de positiva egenskaper jag har. Men efter en stroke för tretton år sedan så har han ”locked in syndrome” och därför har jag jobbat inom LSS.

Han lärde mig att vara stolt och göra sitt yttersta oavsett vilket jobb man har och det har jag försökt att göra och kommer alltid att göra. Det viktiga är att jag med mitt arbete försörjer familjen efter bästa förmåga. Nu jobbar även min fru heltid så jag drar inte det ekonomiska lasset själv.

Så jag har gått igenom många olika yrken och studerat alldeles för mycket men har alltid varit stolt över min insats oavsett vilket yrke det varit. Och det är väl egentligen mitt råd till dig, prova något yrke du normalt sett kanske inte ser dig själv jobba inom och gör ditt bästa, du kanske kommer gilla yrket trots att det på ytan tycktes långt från ditt drömjobb.

Gällande det stadgade livet med partner och barn etc så är det mycket svårare att ge råd. Jag var rätt blyg men hade inte jättesvårt att få till korta relationer när jag var yngre. Men när jag först såg den tjej som idag är min fru så tvingade jag mig själv att gå rakt fram till henne och på riktigt dålig japanska fråga om jag kunde få henned telefonnummer och om hon var intresserad av att träffas utanför skolmiljön(hon var lärare på den skolan jag studerade vid i Tokyo). Jag är så grymt glad att jag vågade fråga henne och tänker ibland på hur nära det var att jag inte vågade fråga henne på grund av min då dåliga japanska i kombination med att jag var/är blyg.

Jag tror att faktumet att jag bodde utomlands gjorde mig modigare och det är väl ett råd jag kan ge. Leta efter potentiella partners när du är ute och reser då det är lättare att bryta isen i länder där man är en uppenbar utlänning. Sorry för all OT, skall ge mig nu.

 

[Svarte Faraonen]

Men, märk väl, det här handlar ju inte specifikt om mig, utan snarare om att rollspel är en "onyttig" aktivitet i en värld som, upplever jag, värderar nytta och effektivitet högt.

 

[Svarte Faraonen]

Jag tror att faktumet att jag bodde utomlands gjorde mig modigare och det är väl ett råd jag kan ge. Leta efter potentiella partners när du är ute och reser då det är lättare att bryta isen i länder där man är en uppenbar utlänning. Sorry för all OT, skall ge mig nu.

Jag tror min fru blir sur då.

 

[Minimoni]

Jag tror min fru blir sur då.

Då har du ju trots allt en del av de traditionella ingredienserna till ett ”stadgat” liv!

 

[Franz]

Tyvärr finns det nog för många saker jag upplever "olösta" i mitt liv för att kunna komma till rätta på det viset. Då blir det lätt att rollspel och liknande onyttiga sysslor blir behäftade med skuldkänslor, att jag borde göra annat för att förbättra min livssituation.

Känner igen det där, precis så kändes det för mig under den tid jag beskrev ovan, då jag försökte slå mig in i en massa kulturella branscher. För min del, och jag vet att det är olika för alla, lossnade det när jag tog allt i den andra änden. Det vill säga, jag började sätta värde på alla "onyttiga" sysslor, rollspel, art läsa en bok, filmkvällar etc. Min kusin kallade det att bli kompis med sig själv, vilket jag tycker beskriver det hela rätt bra. Med detta menar jag absolut inte att det är lätt, det tog mig flera år att lyckas med. Men det kan kanske vara ett bra mål? Hoppas hursomhelst att det ordnar sig! Min erfarenhet är att vissa grejer i livet tar sjukt lång tid att ordna upp, men man kan alltid ta babysteps åt rätt håll