Mår rollspelare sämre än andra?

[Svarte Faraonen]

Om man ska dra det vidare skulle jag nog säga att den stereotypa "nörderfarenheten" (märk väl att många inte har den) ofta tycks involvera att vara högpresterande i skolan, kanske utan att anstränga sig allt för mycket, men att kanske inte ha lika stark social anknytning. Således blir deras känsla för sitt eget värde starkt knutet till en enda dimension i livet. Detta fenomen är ju ganska känt -- folk som starkt kopplar sitt värde till prestation, samtidigt som de kanske inte lär sig färdigheterna för att hantera motgång och att lära sig sådant de inte har lätt för.

 

[Minimoni]

Känner igen det där, precis så kändes det för mig under den tid jag beskrev ovan, då jag försökte slå mig in i en massa kulturella branscher. För min del, och jag vet att det är olika för alla, lossnade det när jag tog allt i den andra änden. Det vill säga, jag började sätta värde på alla "onyttiga" sysslor, rollspel, art läsa en bok, filmkvällar etc. Min kusin kallade det att bli kompis med sig själv, vilket jag tycker beskriver det hela rätt bra. Med detta menar jag absolut inte att det är lätt, det tog mig flera år att lyckas med. Men det kan kanske vara ett bra mål? Hoppas hursomhelst att det ordnar sig! Min erfarenhet är att vissa grejer i livet tar sjukt lång tid att ordna upp, men man kan alltid ta babysteps åt rätt håll

Detta beskriver verkligen väl hur jag också känner. ”Att bli kompis med mig själv” kommer jag definitivt att använda för att beskriva även min egen resa jag gjort genom åren!

 

[JohanL]

Om man ska dra det vidare skulle jag nog säga att den stereotypa "nörderfarenheten" (märk väl att många inte har den) ofta tycks involvera att vara högpresterande i skolan, kanske utan att anstränga sig allt för mycket, men att kanske inte ha lika stark social anknytning. Således blir deras känsla för sitt eget värde starkt knutet till en enda dimension i livet.

”I don't think I'm exactly going out on a limb when I say that we are a glorious geek tribe, and that, as a whole, we tend more to certain personality quirks than others. Further, I submit that we contain more than our fair share of people for whom the split between thought and feeling is particularly fraught. Many of us are to one degree or another uncomfortable in standard social situations. The entire roleplaying form can be seen as an alternate mode of socialization in which the boundaries of interaction are mathematically codified—and plus, you get super-powers.
It is therefore the ultimate form of entertainment for smart people who distrust emotion and have boundary issues.”
—Robin Laws, Page-XX

(Med detta sagt är rollspel rimligtvis alltid bättre än inte rollspel om man nu ändå faller in under den kategorin. Hellre en alternativ form av socialiserande än ingen alls, liksom!)

 

[Svarte Faraonen]

”I don't think I'm exactly going out on a limb when I say that we are a glorious geek tribe, and that, as a whole, we tend more to certain personality quirks than others. Further, I submit that we contain more than our fair share of people for whom the split between thought and feeling is particularly fraught. Many of us are to one degree or another uncomfortable in standard social situations. The entire roleplaying form can be seen as an alternate mode of socialization in which the boundaries of interaction are mathematically codified—and plus, you get super-powers.
It is therefore the ultimate form of entertainment for smart people who distrust emotion and have boundary issues.”
—Robin Laws, Page-XX

Jag tror väl det kan ha varit en tilltalande anledning att hitta till rollspelen för många, i vart fall. Förhoppningsvis har de flesta lyckats knyta fler sociala kontakter senare i livet och kompensera för att de kanske haft dessa bekymmer tidigare.

 

[Dr_Dängrot]

Stadigt jobb, barn, etc. Det stadgade livet.

Försöker inte vara dryg nu så jag hoppas du inte tar det så men är inte det bara artificiell lycka/sinnesfrid ?

En vis man sa en gång till mig att lycka och harmoni och sinnesfrid måste komma inifrån dig själv ty det kan inte komma utifrån yttre påverkan , är du inte harmonisk och lycklig och i balans i själen så spelar det ingen roll hur många radhus och fruar och 2,5 barn och Volvos och vovvar du har för du kommer ändå inte finna lycka och frid och harmoni i materiella ting.

 

[Svarte Faraonen]

Försöker inte vara dryg nu så jag hoppas du inte tar det så men är inte det bara artificiell lycka/sinnesfrid ?

En vis man sa en gång till mig att lycka och harmoni och sinnesfrid måste komma inifrån dig själv ty det kan inte komma utifrån yttre påverkan , är du inte harmonisk och lycklig och i balans i själen så spelar det ingen roll hur många radhus och fruar och 2,5 barn och Volvos och vovvar du har för du kommer ändå inte finna lycka och frid och harmoni i materiella ting.

Jo, om man letar efter det där utifrån någon idé om att det är så det "ska" vara så blir det ju så. I jobbfallet tänker jag dock mer att det handlar om att ta bort en stressfaktor; jag vill känna att jag bidrar till vår gemensamma ekonomi och att jag inte ligger till last. Barn är ett genuint mål jag alltid har haft. Bilar, hus och liknande krafs har jag dock inte mycket intresse av.

 

[EvilSpook]

En vis man sa en gång till mig att lycka och harmoni och sinnesfrid måste komma inifrån dig själv ty det kan inte komma utifrån yttre påverkan , är du inte harmonisk och lycklig och i balans i själen så spelar det ingen roll hur många radhus och fruar och 2,5 barn och Volvos och vovvar du har för du kommer ändå inte finna lycka och frid och harmoni i materiella ting.

Och för att dra en tangent till korrelation och kausalitet. Om man inte har självkänslan, harmonin och balans i tillvaron kanske man också har svårt att faktiskt uppskatta det fina som faktiskt finns inneboende i radhuset, äktenskapet, vovven och familjelivet.
Alla delar av livet samverkar och bidrar till helheten, man kan inte bryta ut bara en del och tro att den ska fixa alla andra. Samtidigt som hela livet påverkas om en eller flera viktiga delar slutar fungera.

//EvilSpook

 

[Dr_Dängrot]

Och för att dra en tangent till korrelation och kausalitet. Om man inte har självkänslan, harmonin och balans i tillvaron kanske man också har svårt att faktiskt uppskatta det fina som faktiskt finns inneboende i radhuset, äktenskapet, vovven och familjelivet.
Alla delar av livet samverkar och bidrar till helheten, man kan inte bryta ut bara en del och tro att den ska fixa alla andra. Samtidigt som hela livet påverkas om en eller flera viktiga delar slutar fungera.

//EvilSpook

Exakt bra sagt .

om du inte är lycklig inombords så kommer du inte att bli lycklig av villa ,vovve ,Volvo och du kommer heller inte att uppskatta dessa saker utan livet kommer att bestå av en evig jakt på nästa quick fix .

Det bästa vi människor kan försöka lära oss är att älska oss själva och acceptera oss själva för dom vi är och att försöka leva i nuet ist för att mentalt leva i det förgångna eller i framtiden.

 

[Man Mountainman]

Om man åtnjuter en lycka som är oberoende av ens sociala och ekonomiska förutsättningar så kan man förstås skatta sig lycklig.

Och lider man under en olycka som är oberoende av ens sociala och ekonomiska förutsättningar är det förstås synd om en, och man kommer givetvis inte att bli gladare av mer status och högre lön (det är det som "oberoende" betyder).

Men nu är det väl en gång för alla så att för den stora merparten av oss vanliga människor står vår lycka i någon mån i proportion till vårt materiella välstånd och vår sociala status. Konstigt vore det väl annars.

 

[Genesis]

Den ojämförligt största delen av lycka har ju att göra med attityd. Det finns såvitt jag vet ett visst samband mellan ekonomiskt välstånd och lycka, men det är svagt och omtvistat. Tre månader efter händelsen är det svårt att se någon skillnad på lyckonivåerna hos en som vunnit på lotto jämfört med en som blivit förlamad i en olycka. Så vill man bli lycklig finns det vissa saker som är mer effektiva än andra. Lider man av depression är ju psykologisk hjälp ojämförligt bäst. Att arbeta på en känsla av tacksamhet eller att lära sig meditera är också saker som har visat sig vara effektiva. Relationer hjälper, medan barn inte har någon större effekt, vad jag minns. Religion tror jag har en viss positiv korrelation med lycka, även om det är svårt att skaffa med vilje. Det går ju att mäta åtminstone subjektiv upplevelse av lycka, och därmed finns det forskning på det, och en del populärvetenskaplig litteratur man kan ta till sig. Man kan se att folk ofta inte beter sig på ett rationellt sätt när det gäller att maximera sin lycka, till exempel de som flyttar längre ifrån sitt jobb för att de kan få ett större hus för pengarna, när man vet att lång pendling till jobbet korrelerar med lägre lycka, medan storlek på bostad inte korrelerar alls. Det var länge sedan jag läste den nu, men jag minns The Happiness Hypothesis av Jonathan Haidt som väldigt bra.

 

[Dr_Dängrot]

Om man åtnjuter en lycka som är oberoende av ens sociala och ekonomiska förutsättningar så kan man förstås skatta sig lycklig.

Och lider man under en olycka som är oberoende av ens sociala och ekonomiska förutsättningar är det förstås synd om en, och man kommer givetvis inte att bli gladare av mer status och högre lön (det är det som "oberoende" betyder).

Men nu är det väl en gång för alla så att för den stora merparten av oss vanliga människor står vår lycka i någon mån i proportion till vårt materiella välstånd och vår sociala status. Konstigt vore det väl annars.

Om man värderar materiella ting och status och tror att man kan köpa sig lycka så är det kanske så.

Personligen har jag lidit av grav depprision och en misstro på mig själv och känt skuld för den jag är större delen av mitt liv . Jag satt och tänkte att om jag bara får ett jobb så blir allt bra för då slipper jag oroa mig och jag fick ett jobb men förvann dom känslorna nä det gjorde dom inte , jag rannsakade mig igen och kom fram till att om jag skaffar mig en partner så jag slipper vara ensam så blir allt bra , jag skaffa en partner och blev det bättre nähä då det blev det inte . Jag övertalade mig själv att materiella ting skulle hjälpa så jag köpte spelkonsoler och tv-apparater och datorer . Jag fick för mig att bara jag sysselsatte mig med meningsfulla ting så skulle det bli bättre så jag hoppade på alla möjliga hobbys och blev det bättre nä då inte ett smack.

Dessa materiella saker betydde ingenting och påverkade inte min lycka i minsta möjliga possitiva mån.

 

[Svarte Faraonen]

Den ojämförligt största delen av lycka har ju att göra med attityd. Det finns såvitt jag vet ett visst samband mellan ekonomiskt välstånd och lycka, men det är svagt och omtvistat. Tre månader efter händelsen är det svårt att se någon skillnad på lyckonivåerna hos en som vunnit på lotto jämfört med en som blivit förlamad i en olycka. Så vill man bli lycklig finns det vissa saker som är mer effektiva än andra. Lider man av depression är ju psykologisk hjälp ojämförligt bäst. Att arbeta på en känsla av tacksamhet eller att lära sig meditera är också saker som har visat sig vara effektiva. Relationer hjälper, medan barn inte har någon större effekt, vad jag minns. Religion tror jag har en viss positiv korrelation med lycka, även om det är svårt att skaffa med vilje. Det går ju att mäta åtminstone subjektiv upplevelse av lycka, och därmed finns det forskning på det, och en del populärvetenskaplig litteratur man kan ta till sig. Man kan se att folk ofta inte beter sig på ett rationellt sätt när det gäller att maximera sin lycka, till exempel de som flyttar längre ifrån sitt jobb för att de kan få ett större hus för pengarna, när man vet att lång pendling till jobbet korrelerar med lägre lycka, medan storlek på bostad inte korrelerar alls. Det var länge sedan jag läste den nu, men jag minns The Happiness Hypothesis av Jonathan Haidt som väldigt bra.

Det jag hade för mig var att pengar och lycka korrelerar upp till en viss nivå, men att det sedan blir en platåeffekt där man inte blir mycket lyckligare av pengar när man når en nivå av stabil ekonomisk trygghet. Den här artikeln tycks dock mena att även vid högre inkomst så ger mer pengar mer lycka.

 

[Svarte Faraonen]

Om man värderar materiella ting och status och tror att man kan köpa sig lycka så är det kanske så.

Personligen har jag lidit av grav depprision och en misstro på mig själv och känt skuld för den jag är större delen av mitt liv . Jag satt och tänkte att om jag bara får ett jobb så blir allt bra för då slipper jag oroa mig och jag fick ett jobb men förvann dom känslorna nä det gjorde dom inte , jag rannsakade mig igen och kom fram till att om jag skaffar mig en partner så jag slipper vara ensam så blir allt bra , jag skaffa en partner och blev det bättre nähä då det blev det inte . Jag övertalade mig själv att materiella ting skulle hjälpa så jag köpte spelkonsoler och tv-apparater och datorer . Jag fick för mig att bara jag sysselsatte mig med meningsfulla ting så skulle det bli bättre så jag hoppade på alla möjliga hobbys och blev det bättre nä då inte ett smack.

Dessa materiella saker betydde ingenting och påverkade inte min lycka i minsta möjliga possitiva mån.

Min erfarenhet har dock varit den motsatta: när jag haft jobb som givit mig en känsla av sammanhang och av att åstadkomma något har jag varit lyckligare än när jag inte har haft det. Mitt liv har när jag befunnit mig i långsiktiga relationer varit oerhört mycket bättre än när jag inte har befunnit mig i en (och även en depressiv period av den typ jag har nu är bättre än de jag hade som singel).

 

[Dr_Dängrot]

Min erfarenhet har dock varit den motsatta: när jag haft jobb som givit mig en känsla av sammanhang och av att åstadkomma något har jag varit lyckligare än när jag inte har haft det. Mitt liv har när jag befunnit mig i långsiktiga relationer varit oerhört mycket bättre än när jag inte har befunnit mig i en (och även en depressiv period av den typ jag har nu är bättre än de jag hade som singel).

För mig handlade det mycket om att jag hade så låg self image samt att jag kände en oerhörd skuld för att jag hade autism och var ett dampbarn och att jag inte var "normal" och var en belastning för min familj (i min uppfattning) så jag behövde jobba på mig själv inifrån och ut och förstå att jag hade ett värde innan jag kunde uppskatta värdet av andra .

När jag kom till insikt i att jag har ett värde på arbetsmarknaden , jag har ett värde som partner till någon , jag har ett värde som en del av min familj , jag har ett värde som vän till mina kompisar så började jag må bättre i mig själv och när jag började läka mina egna trauman så kunde jag som sagt börja uppskatta saker som vänner och eventuell partner och ta en öl med polarna på krogen och se det härliga och givande i det .

 

[Franz]

Det är ju omöjligt att komma med allmänna sanningar om sådant här då vi alla har gjort våra personliga resor och det som funkar för en person inte behöver funka för en annan. Med det sagt håller jag delvis med, även om jag inte tror att det är hela sanningen.

Som jag tidigare skrev tror jag att det är viktigt att bli kompis med sig själv, att om man inte är det är det svårt att vara glad i något runtomkring. Däremot tror jag att om man är kompis med sig själv eller håller på att bli det så tror jag absolut att materiella förutsättningar kan påverka ens välmående. Framförallt vad gäller jobb. Ens arbetsplats är ju den plats man spenderar mest tid i livet på (för de flesta är det så, inte alla naturligtvis) och en plats som (nu tillåter jag mig att bli politisk) inte är demokratisk utan där man är i händerna på en auktoritär ledare som gör vad gen känner för (om det inte är en själv som är den auktoritära ledaren förstås). Det är en plats med en heiraki som jag inte tycker är sund och att ändå hitta en plats med det upplägget där man trivs är jättesvårt. Jag har haft vänner som vantrivits så mycket på deras jobb så att de börjat åldras i förtid. Jag har andra vänner som blivit så brända av en hemsk arbetsplats att de varit sjukskrivna i flera år och lever med ångest och panikattacker.

Däremot håller jag med att om vi pratar om jobb som någon form av statussymbol så kan det bli destruktivt och leda till olycka. Jag vet även många som känner sig tvingade att göra karriär på grund av press från exempelvis föräldrar, och de mår ju också uselt.

Så ja, det är ett superkomplicerat ämne. Jag personligen tror att det är bäst att börja med sig själv, att hitta lycka i saker som inte sätter press på en. En rollspelssession med vännerna, en filmkväll med sin partner, eller varför inte en whisky eller varm kopp te bara med sig själv. Att komma till freds med tanken att man förtjänar att släppa all press och bara få vara

 

[Svarte Faraonen]

Som jag tidigare skrev tror jag att det är viktigt att bli kompis med sig själv, att om man inte är det är det svårt att vara glad i något runtomkring. Däremot tror jag att om man är kompis med sig själv eller håller på att bli det så tror jag absolut att materiella förutsättningar kan påverka ens välmående. Framförallt vad gäller jobb. Ens arbetsplats är ju den plats man spenderar mest tid i livet på (för de flesta är det så, inte alla naturligtvis) och en plats som (nu tillåter jag mig att bli politisk) inte är demokratisk utan där man är i händerna på en auktoritär ledare som gör vad gen känner för (om det inte är en själv som är den auktoritära ledaren förstås). Det är en plats med en heiraki som jag inte tycker är sund och att ändå hitta en plats med det upplägget där man trivs är jättesvårt. Jag har haft vänner som vantrivits så mycket på deras jobb så att de börjat åldras i förtid. Jag har andra vänner som blivit så brända av en hemsk arbetsplats att de varit sjukskrivna i flera år och lever med ångest och panikattacker.

Däremot håller jag med att om vi pratar om jobb som någon form av statussymbol så kan det bli destruktivt och leda till olycka. Jag vet även många som känner sig tvingade att göra karriär på grund av press från exempelvis föräldrar, och de mår ju också uselt.

Ja, det blir ju galet om man bara tänker "jobb" som lösning. Man får ju se det i delmängder som uppnår olika konkreta mål:

• Att ha en vettig inkomst gör att man slipper finansiell oro eller skuldkänslor av att behöva be andra om pengar.
• Att känna att man hjälper folk ger en känsla av mening i tillvaron.
• Att få ett jobb med vissa kvalifikationer ger en känslan av att det man kan faktiskt är till någon nytta.
• Uppskattning från andra ger en konkret demonstration av ens kompetens på ett sätt som man inte får annars.

Men sedan finns ju också sådant inom arbeten som medverkar till olycka. Otrygghet, egenmäktiga chefer och höga stressnivåer kan ju göra att jobbet blir en källa till sämre mående. Jag har ju själv arbetat inom jobb som gjort mig miserabel, och vill inte gå tillbaka till det.

 

[Dr_Dängrot]

Det som blev problemet för mig när jag fick ett jobb (i det förgångna) var att jag kände mig otillräcklig på arbetsplatsen och det födde hjärnspöken om att alla arbetskamrater ogillade mig för att jag var otillräcklig och om jag bad om hjälp så skull min otillräcklighet synas och jag skulle få sparken så jag blev nipprig och sjukskrev mig i långa perioder . Det blev så illa att jag kräktes i bilen utanför en arbetsplats för att jag var så stressad .

Så som sagt för mig löste det inte något att få jobb utan det blev snarare ännu en sak att oroa sig för .

Det löste sig som sagt dock när jag fick en mer positiv self image och insåg mitt värde .

 

[Dilandau]

Det jag hade för mig var att pengar och lycka korrelerar upp till en viss nivå, men att det sedan blir en platåeffekt där man inte blir mycket lyckligare av pengar när man når en nivå av stabil ekonomisk trygghet. Den här artikeln tycks dock mena att även vid högre inkomst så ger mer pengar mer lycka.

Ja, det finns rätt ny forskning som visar att gruppen ”rika vita medelålders män”mår extremt mycket bättre psykiskt än alla andra grupper.

 

[Svarte Faraonen]

Ja, det finns rätt ny forskning som visar att gruppen ”rika vita medelålders män”mår extremt mycket bättre psykiskt än alla andra grupper.

Två stämmer, en av dem löser sig av sig själv inom en nära framtid... då ska man bara bli rik också.

 

[RasmusL]

Exakt bra sagt .

om du inte är lycklig inombords så kommer du inte att bli lycklig av villa ,vovve ,Volvo och du kommer heller inte att uppskatta dessa saker utan livet kommer att bestå av en evig jakt på nästa quick fix .

Det bästa vi människor kan försöka lära oss är att älska oss själva och acceptera oss själva för dom vi är och att försöka leva i nuet ist för att mentalt leva i det förgångna eller i framtiden.

Jag har aldrig riktigt fattat den där grejen. Jag är lycklig (no joke!) men det som driver mig inombords är inte någon harmonisk acceptans av alltet utan istället en brinnande eld av vrede och hat inför hur världen ser ut. Den ger mig energi, gör att det känns ok att jobba 80-timmarsveckor för jag vet att jag är smart, att jag har kapacitet att förändra tingens ordning i grunden. Fuck harmoni.

Jag menar inte att det är något för alla, men samma sak kan ju mao sägas om "lev i nuet, älska dig själv". När jag har ett syfte är jag lycklig, när jag siktar högt och försöker så kommer jag oftast åtminstone 15 % av vägen och det kan vara nog. Jag lever i min bild av framtiden och även om det är myrsteg jag tar så gör de stegen att jag blir lyckligare.

Sen kanske du har rätt, det kanske absolut är så att "leva i nuet" har högre succes-% för lycka, bara inte för mig, inte för alla. Sen att cynikern i mig säger att den "lev i nuet"-filosofin är sån folk-opium för att hålla status quo nu när religionen tappar populäritet hör kanske inte hit, men...

EDIT: Så alltså, jag uppskattar dig (och många andra, verkligen inte alla) här på forumet för din prestation här. Du gör coola saker, har jävligt smarta inspel i diskussioner och verkar vara allmänt skärpt. Sen förstår jag att min uppskattning av dig betyder noll och ingenting, jag finns ju liksom bara här och inte i "verkligheten", men tror och hoppas att du hittar en plats där du får använda ditt intellekt, för det har du ta mig tusan gott om!