Men OK, om vi ska snacka yrkesliv: jag hyste redan i gymnasiet farhågor om att sakerna jag var intresserad av inte var något som skulle ge mig jobb. Jag föreställde mig att om jag till exempel gick in för att studera historia så skulle jag försvinna i mängden, bli en bland många människor med ungefär liknande kompetens och intressen som inte hade mycket annat med vilket jag kunde urskilja mig. Således beslöt jag mig att lägga ett år på att ströläsa lite humanistämnen för att sedan ta mig an det Viktiga, det som skulle ge mig jobb: läkarutbildningen. Efter ungefär ett år var jag dock slutkörd där -- omtentorna hopade sig, studiesättet var inget jag kunde hantera, drivet och disciplinen fanns inte. Idén om en framtid som läkare hade aldrig känts riktig, bara som en flyktig dagdröm.
Jag insåg att om jag faktiskt skulle åstadkomma något fick jag återvända till humanioran, och jag läste historia och sedermera idéhistoria. Jag var en framstående student, men sämre på att skriva uppsatser -- jag upplevde att andra hade sina hjärteämnen som de brann för, men att jag mest bara tog något för saken skull. Min masteruppsats blev dålig, och jag insåg i samma veva att jag inte, som många av mina kurskamrater och framför allt min dåvarande sambo, knutit kontakter, skrivit artiklar, visat framfötterna. Forskningen, som hade varit min andra idé om en framtid, fick också läggas på hyllan -- jag kunde aldrig, och kan fortfarande inte idag, komma på något som hade engagerat mig i fyra år. Detta fick mig i hög grad att känna mig som en andrarangens akademiker, en sådan där som samlar på intressanta fakta men inte själv besitter själsförmögenheterna att skapa ny kunskap.
Således blev jag lärarvikarie, och det gick bra ett tag. Jag sökte mig därför till en påbyggnadsutbildning för lärare, men insåg snart att det var ett problem att historia var det enda ämnet jag skulle bli behörig i. För den sortens mindre eftertraktade lärare fanns enbart några distansutbildningar långt bort. Jag tog mig an först den enda, och misslyckades, då jag hade svårt att ordna verksamhetsförlagd utbildning, sedan den andra, och gav upp då jag på min verksamhetsförlagda utbildning där fick höra att jag inte var bra på att stimulera de mindre engagerade eleverna, och att jag själv nog skulle bli intellektuellt understimulerad och missnöjd som lärare. Dessutom hade jag blivit sämre som vikarie, fick kicken från en skola och hamnade i ständiga konflikter med klassen på en annan.
Således beslöt jag mig för att söka mig till bibliotekens värld. Jag fick vikariat i en skånsk landsbygdskommun och sökte in till arkiv-, bibliotek och museimastern i Lund. Vikariatet fick jag nog ärligt talat mycket just för att jag sade att jag hade sökt in där, och de trodde att jag var på väg dit. Tji fick de, för trots mina goda meritvärden blev jag inte antagen, antagligen för att jag gjorde eller sade något fel under intervjun. Likafullt fortsatte jag arbeta där. Nu är det tredje året i rad jag har sökt in till samma utbildning och fått avslag. Varje år måste jag åter avslöja för mina kollegor att jag misslyckats, samtidigt som jag ser andra vikarier, som faktiskt läser denna utbildning och är tio år yngre än mig, dyka upp. Under våren har biblioteket mestadels hållit stängt, så det har inte blivit mycket arbete. I vart fall har jag fått klart för mig att vikariatet omöjligt kan omvandlas till något mer beständigt om jag inte har en faktisk bibliotekarieutbildning, sådan ser inte arbetsmarknaden ut.
Allt detta har bidragit till att gräva ur mitt förtroende för min egen förmåga. Den tilltro jag haft till min intelligens och min bildning har allt mer ersatts av en känsla av att vara oduglig. Jag växlar ständigt mellan en vilja att ha ett kvalificerat, roligt arbete och en ilska mot mig själv för att jag är förmäten nog att känna på det viset -- en sådan som jag borde bara acceptera det han får, inte ställa krav. Jag har inte mycket lust att flytta, och tror inte min fru har det heller. Jag besitter inte många ytterligare färdigheter -- jag saknar körkort, är patologiskt icke-händig, etc. Och visst, jag är medveten om att mina återkommande depressiva perioder i hög grad har varit bidragande faktorer varje gång det har gått åt helvete förr, men vad hjälper väl den insikten när det alltid tar så pass lång tid att få hjälp med dem att man redan hunnit tappa bollen helt?
