Nekromanti Måste du veta settingen?

Jocke

Man med skägg
Joined
19 May 2000
Messages
4,121
Location
Sthlm
Jag tycker att det handlar lite om att formen ändå måste ha någon slags gemensamhet. Om det visar sig att det inte är en seriös 30-tals noir setting utan egentligen en gonzo-scifi med ett holo-deck, då skulle jag nog ha svårt att köpa in i gonzo-scifi:n.

Om det däremot var dark city skulle jag tycka att det var fantastiskt.
Så länge det känns som att det är något som händer med min rollperson och inte att jag förväntas börja spela en ny roll bara för att kulissen har ändrats till dödsriket eller så, då tror jag att jag skulle vara med på tåget.
 

Rhodryn

Hero
Joined
23 Sep 2013
Messages
977
Jag gillar tanken på att ett spel ändrar sig, eller öppnar upp sig på sådana här sätt. Har dock aldrig spelat ett äventyr som gjorde detta. Men det skulle vara intressant loch roligt att få erfara det.

Vad jag däremot har gjort, är att jag har lekt med tanken om att faktiskt göra detta som SL. Jag SL'ar ju inte så mycket (mindre än 2 handfullar under de 20 åren som jag har spelat), men det har ju inte stoppat mig från att spåna på äventyr och allt sådant för när jag faktiskt skulle vara SL tidsvis... specielt under de senaste 5-6 åren så gjorde jag det mer.

För de som vill veta min faktiska ide om ett sådant här koncept. Det är långt... som vanligt. ;)
I alla fall, vad min tanke var om att börja ett spel som en grej, och sedan någon stans neråt ledet så blir spelet något annat.

Där är ett rollspel till en spelvärld som jag kraftigt gillar, en av mina favorit IP's, en spelvärld som jag själv skulle vilja rollspela i. Men som de två jag spelar med inte riktigt kände för att SL'a, så med största sannorlikhet så hade jag blivit den som var SL. Och med det i åtanken så började jag spåna på eventuella äventyr till den spelvärlden. En av dem som växte sig starkast för mig, den som jag gillade tanken på mest, var just en sådan som börjar som en grej, men som sedan öppnar upp sig till att bli något helt annat... och det revolverade runt en väldigt specifik grej i den världen... och om jag lyckades få det att funka, och jag lyckades SL'a det rätt, så skulle avslöjandet av "den grejen" vara riktigt grym, riktigt cool... åtminstone ur min mening.

Men... jag visste (eller kraftigt antog) att det inte skulle funka om spelarna kände till vilken spelvärld vi spelade i. Så min tanke blev att jag kommer "lura" dem lite, jag skulle missleda dem med att en dag komma till dem och säga att "jag har hållt på att arbeta med ett eget rollspel, och jag skulle vilja att ni provar det... är det ok?" Förhoppningsvis skulle de säga ja, men om de varit osäkra så skulle jag beskriva spelet som en "post-apocalyptic Mad Max aktigt spel, men mer primitivt, där det lilla som återstår av technologi ses som "magi" mer än något annat... där världen förstördes för tusentals år sedan i kärnvapenkrig, och där majoriteten av de överlevande människorna och djuren muterades till diverse monster utav olika nivåer av intelligense etc, och där små fickor av både bosatta och nomadiska icke muterade människor som överlevde och fortsätter försöka överleva i en värld fylld av faror i alla dess slag"... kommer medvetet låta dem tro att det handlar om våran jord, men aldrig säga att det faktiskt INTE är jorden det handlar om (det är en helt annan planet långt långt bort).

"Reglerna" som jag "skapat" kommer helt enkelt vara helt baserat på det riktiga rollspelet... men för att det inte ska allt verka vara för färdigt och pollerat så kommer jag försöka lära mig så mycket jag kan utantill under en tid, men sedan helt köra reglerna på vad jag minns och på känn, etc... för att det ska verka påhittat på något sätt. Skulle också rita egna rollformulär, byta ut namn på grundattributer, färdigheter, vapen, rustningar, etc som skulle vara allt för uppenbara att de kom från spelvärlden som de kommer spela i.

När det gäller själva äventyret sedan. Först skulle jag se till att de spelar någerlunda unga rollpersoner, ~12-14 som äldst, där jag helt enkelt påstår att andledningen jag vill göra det är för att jag vill att karaktärerna ska delvis få "växa upp" i världen medan vi spelar... de ska också spela någon som faktiskt fungerar som allt från krigare till spanare, etc, roller som helt enkelt kräver att de kan hantera sig själva där ute i världen mot elementen, monsterna och de muterade klanerna. Sen så skulle vi köra kanske en 2-3+ olika "äventyr" i denna världen (under en 3-4+ speltillfällen), där jag kanske plussar på 6+ månader på karaktärerna ålder mellan äventyrer (samtidigt för att de ska få en känsla av att deras karaktärer åldras, men även för att försäkra mig om att de inte blir "för gamla" for what is about to come).

Tidsvis så skulle jag introducerar dem till diverse koncept om världen... som att ibland så flyger "Änglavagnar" förbi högt högt ovan marken (rymdskepp, sateliter, etc), för som de ser det så är det deras guds sätt att påminna världens kvarvarande befolkning att fortsätta leva, att fortsätta kämpa, och fortsätta förbereda sig för att lämna världen i framtiden och resa vid deras guds sida i kampen mot onskan som genomsyra universumet OCH världen de bor i... de behöver ju bara titta runtomkring sig för att se sanningen i allt detta, monstrena, mutanterna, världen i sig själv med sina giftiga stormar, glasvidderna, etc. Men, innan "folket" kan bli räddade, så kräver deras gud krigare... krigare som kan försvara världen från de yttre ondskorna som försöker tränga sig ner till världen och döda "Blodet", som folket även kallar sig själva. Men för att kunna bli en av deras guds krigare så måste de testas.

Och det är detta testet där allt kommer ändras för spelarna, deras karaktärer kommer delta i detta testet. En gång varje generation... där starten signaleras utav att änglavagnar flyger över himlen och ger ifrån sig en specifik typ av ljud... fanfar, eller vad man nu än ska kalla det... varpå varje "Blod's klan" väljer ut X antal av deras mest lovande ynglingar (mängd beror på antalet ynglingar som klanen har). Dessa ynglingar kommer bli tagna till en specifik plats i ödemarkerna (som jag inte minns vad jag satte för namn på). Vid gryning, så fort första glimten av solen når denna platsen så börjar tävlingen. Tävlingen består av att ynglingarna måste ta sig därifrån, igenom ödemarkerna, och nå toppen utav ett specifikt berg (minns inte vad jag kallade berget och toppen heller... något med änglar igen tror jag. XD ), och de måsta åstakomma detta innan solen går upp på den åttonde dagen. Och på det så är det bara de första X antalet av ynglingar som når fram i tid som får en plats vid deras guds sida som dennes krigare. De får minimalt med utrustning vid starten, en kniv som vapen/verktyg, och några få andra grejer för deras överlevnad under ca den första dagen... därefter får de klara sig helt själva, ynglingarna får arbeta tillsammans om de vill, men måste inte göra det, risker finna med alla taktiker, och de andra deltagarna kan vara minst lika farliga som alla andra eventuella faror som kan stöta på på vägen. Samtidigt så får inga ur klanerna varken hjälpa eller stjälpa ynglingarna (oavsätt omständigheter), och ingen klan skulle göra det heller i risk för att förlora ansikte mot de andra klanerna, men specielt mot att förlora deras guds gunst till dem under de nästkommande generationerna.

Spelarna får själva här välja hur deras karaktärer ska göra det, helt själva, tillsammans, eller tillsammans med andra ynglingar, ge sig på andra ynglingar eller inte... fria händer helt enkelt. Om spelarnas karaktärer lyckas, lyckas ta sig tilltoppen innan tiden är slut, och innan platserna är slut så kommer ju då den "stora revealen". När solens ljus kastar sig över toppen på berget och belyser "målområdet" genom dimmorna (hela bergskedjans över halva är konstant täckt av dimma en någon form) så ljuder slut ljudet... och kort där efter så hör ynglingarna, som nådde fram i tid, vrålet från en änglavagn som kommer närmre och närmre, där ljudet bara blir allt kraftigare... man börjar se ett ljus ovanifrån i de kraftiga dimmorna, dimman börjar röra på sig allt kraftigare, och plötsligt spränger änglavagnen ut ur dimmorna med sitt karaktäristiska vrål.

Vad ynglignarna ser är en massivt stor grej helt i vad de antar är metal, stor som ett hus, röd till färgen, med multipla eldslågor som sprutar ur den och förskingrar dimman medan den snabbt sänker sig till marken innan den landar med ett kraftfull dånande från eldarna och från vikten av den när den slår i marken. De ser med många tecken och ikoner som täcker delar av dess kropp... ikonen som de specielt dras till dock är den största av dem. En Blodsdroppe med ett par vita vingar som brer ut sig ifrån blodsdroppen... Änglakrigarnas ikon, den ikon som de själva kommer få bära när de har blivit fullvärdiga Änglakrigare. Den ena kortänden av änglavagnen mullrar till och ljudet av mekanik som låser loss väggen från skeppet hörs, följt av att hela väggen faller utåt och slår i marken med ytterligare ett kraftigt dån, där den skapar en ramp upp in i Änglavagnens innanmäte. Först händer inget, men sen hörd ljudet av... fotsteg? Men de låter för tinga för att vara en vanlig människa, det låter metal mot metal. Och ur mörkret av öppningen kliver en stor... varelse... en varelse som ynglingarna känner igen från de målningar som klanerna har där deras historia återberättas, en Änglakrigare. Klampandes nerför rampen kommer denna 2 meters långa krigaren, följt av ytterligare 10 andra krigare, deras utseende inte lika ornamenterat som den i fronten. De 10 ställer upp sig i två led nedanför rampen, vända mot varandra, för att skapa en "korridor" upp till rampen. Den som verkar vara ledare kliver med bestämda steg fram till ynglingarna.

Ett statiskt ljud hörs från hjälmen, och en mörk mulrig statisk röst morrar fram... "Utmärkt... ser ut som vi har fått ett bra år..." Krigaren höjer armarna och sätter händerna till sidorna av sitt huvud, ett mekaniskt ljud kommer ifrån hjälmen, följt av ett kraftigt ljud som om krigaren andas ut med en våldsam kraft, varpå han till vissa ynglingars chock tar av sig huvudet... nej, inte sitt huvud, en hjälm... för därunder är ett huvud, en människas huvud, med multipla metal nitar i pannan. När denne talar igen så är det statiska och kraftiga omänsklilga mullrandet av rösten bortas... den är fortfarande kraftig och bestämd, men det är en människas röst. "Det är dags att ta er plats bland Änglarna mina ynglingar... ta era första steg..." där han halvt vänder sig mot Änglavagnen och svänger sin arm med en öppen uppåtvänd hand mot änglavagnen... "och ta er plats vid Blodsänglarnas sida!"


Och för de som inte har förstått vad det är jag babblar om här än... vilka dessa Blodsänglar är, vilken värld detta är, vilken spelvärld detta är... Det är ju Blood Angels från WH40K univärsumet, och vad spelarna precis har gjort är att de har tagit de första stegen mot att bli Blood Angels Space Marines. :D
 

Skarpskytten

Ödestyngd världsvandrare
Joined
18 May 2007
Messages
6,192
Location
Omfalos
Jocke;n167577 said:
Så länge det känns som att det är något som händer med min rollperson och inte att jag förväntas börja spela en ny roll bara för att kulissen har ändrats till dödsriket eller så, då tror jag att jag skulle vara med på tåget.
En aspekt av detta tycker jag är att en karaktär ska vara bra på ungefär samma sak i alla settings; dvs en utbygdsjägare blir en urban spårare blir en rymd-ponjär; en riddare blir en pricksäker snut blir en veteran i kraftrustning.

Idén om att göra ett CoC scenario som visar sig vara något annat är redan gjord en gång, i en av Secrets of...-böckerna. (Läser du nedan får du veta modul, äventyrsnamn och "twisten" ).

I Secrets of San Francisco finns äventyret "The Westchester house" (googla på det, det finns i sinnevärlden). Där mynnar rollfigurernas undersökning ut att spöket som hemsöker huset är luffare. Ett ganska bra äventyr, jag har både spelat och SL:at det, och det kan lära spelare (karaktärer?) att inte ta saker för givet.
 

Bifur

Veteran
Joined
28 Dec 2015
Messages
5,666
Sådana övergångar funkar i min erfarenhet bättre ju mer "konventionella" de är, typ verkliga världen > skräck, eller medeltid/fantasy > post-apokalyps/sci-fi känns bra. D.v.s ju bättre de stämmer in på våra föreställningar om premisserna för den alternativa settingen desto bättre funkar det. Vad man gör som SL är då i någon mening inte att byta setting utan att låta spearna/RP:na upptäcka något om ursprungliga settingen som ändrar deras uppfattning om den.

Att däremot helt byta setting genom någon okontrollerbar kraft är jag skeptisk till. Typ starta i DoD och genom en dimensionsportal hamna Mutant 2089. (Det kan möjligen funka som någon form av final eller mellanspel men att det visar sig bli det egentliga kampanjtemat tror jag många spelare, jag med, skulle vara negativa till).
 

Zire

Swashbuckler
Joined
18 May 2000
Messages
3,128
Location
Umeå
Jag undviker att göra så som SL. Risken är ju stor att åtminstone någon spelare blir besviken när man byter genrre. Jag tycker att frågan är felställd. Det handlar inte om att man måste veta settingen, det är ju att man först får veta en viss setting och sedan byter till en annan. Om jag gillar den senare settingen bättre (och rollpersonen funkar) så är jag positiv, om jag istället föredrar den första settingen så blir jag naturligtvis besviken.

Jag är stort fan av twistar i filmer och böcker, men tycker inte att det är en bra idé med stora, planerade avslöjanden i rollspel. Eftersom man inte har full koll på regin så är det väldigt lätt att det blir pannkaka, eller åtminstone inte värt jobbet. Det är ju frågan hur man gör själva settingsbytet också. Byter man halvvägs in i första scenariot, efter att ha spelat 2/3 av kampanjen, eller i sista minuten?

Att avslöja på slutet ("i själva verket så hände allt det här i VR-hjälmen på en cyberlodis") är ju bra om alla tycker att det är strålande poäng, det påverkar ju egentligen inte själva spelet. Risken finns ju att bara du gillar det, och att du just sabbade alla andras kampanjupplevelse. Ska man avslöja det efter 30 minuter så kan man ju lika gärna berätta det från början så slipper någon bli besviken. Överlag så är jag nog mer för att man berättar det för spelarna i förväg, så att de har en chans att uttrycka sina åsikter innan de har börjat investera åtskilligt med timmar och engagemang i det.
 

roboman

Veteran
Joined
18 Nov 2006
Messages
159
Location
Motala, bor i Stockholm
Först tänkte jag NEJ, spelarna behöver inte vetta settingen. Jag vill någon gång spelleda "vardagliga äventyr" i ett verkligt Sverige, för att efter sisådär 5-6 spelmöten överraska med att låta zombieapokalypsen ta sin början. Så vi får äventyr både före, under och efter katastrofen. Till allas omåttliga förtjusning förstås.

Men så insåg jag att det inte riktigt var det du menade. Så jag blev lite mer tveksam. Nja, jag vet inte hur jag som spelare skulle uppskatta om en lågmäld deckargåta i 1700-talets Wien plötsligt förvandlades till ett actionspäckat rymdkrig för att spelarna råkade gå igenom någon slags maskhål i en dunkel källarlokal. Inte under äventyrets gång. Nej jag är skeptisk.

Däremot har jag själv tänkt att det vore fint att kunna spela ett möte i rymden, nästa i Trudvang, nästa i Pyrisamfundet osv med TYP samma karaktärer. Att man har ett regelsystem som gör sådana transformationer enkla och roliga. Att man låter karaktärerna i Hindenburg förklara varför de känner varandra, på ett sätt som är en uppenbar referens till hur karaktärerna i Chronopia känner varandra. Så kan spelarna behålla de karaktärer och relationer de fäst sig vid, fast med en fräsch twist.
Dvs jag tycker inte att spelarna behöver veta setting inför varje äventyr. De får väl lita på SL att det blir kul.

Eh... vad jag försöker svamla fram är väl det korta svaret ja fast nej.
 

Feuflux

omjonasson.se
Joined
8 Jan 2001
Messages
5,025
Location
Linköping
Mannen i skogen;n167374 said:
https://www.rollspel.nu/threads/72922?-svenska-väsen-och-folktro-möter-supernatural
I tråden ovan var jag på väg att skriva att den settingen gör sig bäst om spelarna inte vet om den från början (men det har inte så mycket med den tråden att göra, så jag startade en ny).
Min tanke var alltså att spelarna gör rollfigurer till en spelvärld som är identisk med vår verklighet, utan övernaturligheter. Sedan introduceras märkligheter allt eftersom, och dessa får en större effekt iom att de överraskar mer.

Detta ledde till den här trådens tre frågor: Om du spelat eller spellett ett äventyr eller kampanj där en grundpremiss var att settingen i själva verket var något annat än det spelarna fick veta. Och om detta i så fall blev bra. Och hur man frågar spelarna om de är med på det hela utan att avslöja vad det är de är med på.
Exempel:
Spelarna får veta att rollfigurerna ska vara barn som går på mellanstadiet. Kampanjen visar sig handla om kriget mellan småfolket och myrlingarna, där rollfigurerna hamnar i skottlinjen.
Spelarna får veta att det är en fantasysetting, men kidnappas första äventyret till en främmande planet. Deras vapen står sig slätt där, och de kan bara ta sig hem med sociala färdigheter.
Spelarna får veta att det är ett skräckrollspel, men kampanjen handlar om politiska intriger där Cthulu öht inte är med.
Spelarna gör rollfigurer som är sci-fi-agenter. Kampanjen utspelar sig under zombieapokalypsen.

Själv har jag aldrig gjort det, vad jag minns. Jag kan se en viss risk i att jag gör en rollfigur som passar väldigt bra i den utannonserade settingen, men blir sämre ju mer den verkliga settingen avslöjas.
Det beror på...
Jag har aldrig spelat Western (Serenity RPG räknas inte) så om jag hamnade i en sådan grupp som spelare skulle jag researcha tidsperioden, kolla på nån gammal Clintan-rulle, etc och vara allmänt pepp på att spela smutsig revolverslungare. Sen när det krashar ett rymdskepp med galna gröna aliens med laserpistoler i andra spelmötet så skulle jag gissningsvis reagera med stor besvikelse (sen kanske det skulle bli bra ändå, om jag tog mig över besvikelse-puckeln och det hela gjordes bra). Sen är jag kanske inte den som gillar överraskningar och spontanitet allra mest...

Hade jag däremot spelat högvis med western-scenarion tidigare och hunnit med att spela kinesisk järnvägsbyggare, knivkastande glädjeflicka, butter vicesheriff och så vidare, så hade det krashade rymdskeppet blivit någon slags frisk fläkt kanske.

Är spelarna jättepepp på det initiala konceptet så blir det ju en risk att vrida om kampanjen åt någon helt annat håll. "Jag vill inte spela cool/stereotyp barbar med tvåhandsyxa på en högteknologisk planet. Nu går jag hem och kolla på Netflix istället. Min tid är dyrbar."
 

Rymdhamster

ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Joined
11 Oct 2009
Messages
12,599
Location
Ludvika
Om vi snackar mer än tre-fyra sessioner så känner jag att jag behöver veta den faktiska settingen ja.

Men du kan givetvis ha tur. Om settingen du glider över i intresserar mig, och min rollperson går att överföra från settingen jag trodde vi skulle spela i till settingen vi faktiskt spelar i på ett sätt som gör att den fortfarande är intressant för mig att spela; sure.

Men jag har aldrig haft en spelledare som jag har kännt har tillräckligt bra koll på vad jag tycker för att lita på denne i en sån här fråga.
 
Top