"Måste man?"

[entomophobiac]

Måste alla alltid få allt de vill?

Förutsättningen verkar ju ofta vara att spelare vill hitta Svaret på Mysteriet, eller Lösningen på Problemet. Om äventyr och kampanjer skrivs på det sättet så går du ju miste om "content" som du förväntar dig få uppleva när du inte får som du vill.

Du hittar ingen ledtråd, men du vet att den antagligen finns där.

Du får stryk av orchen, när du vet att du kunde ha vunnit.

Du klarar inte att hoppa över ravinen, när du vet att fortsättningen finns på andra sidan.

Du får ingen fin scen med din släkting för en annan spelare är med och förstör, när du ju hade planerat något så vackert och fint som du såg i ditt huvud.

Om rollspel handlar om content på det sättet så tror jag faktiskt svaret är att ja - i slutänden bör de nog få som de vill, även om de kan behöva kämpa för det ibland. Eller åtminstone som det skrivna materialet föreslår det. Särskilt om det rör sig om långa kampanjer eller annat omfattande material, där du blir mer investerad i din egna investerade tid och därför gärna ser en återbäring av något slag.

Är det däremot resan som är målet och vi spelar kortare spel så kommer gruppen (spelare som spelledare) att våga ta ut svängarna mer med tiden och korsade armar och sura miner när saker inte går som någon tänkt sig blir ovanligare.

Åtminstone är det min erfarenhet.

 

[afUttermark]

När jag spelleder försöker jag alltid väva in spelarnas bakgrundshistorier och göra allt personligt. Just nu spelar vi Tjurmannen från Kungskär där jag låtit den ene rollpersonens familj vara en stor del av handlingen. Den andre spelaren fick en inbjudan till en sidoquest men nappade inte.

Men jag blir mer nyfiken på vad dina spelare vill ha?

Jag kan tycka att det blir ju mer personligt om man låter spelarna få chansen till att få det dom vill ha, men sen avgör ju slumpen/tärningen om man verkligen får det.

Att som spelare få sitt livsmål uppnått kan ju döda ett kampanjspel och det vill man ju inte riktigt...

 

[Rangertheman]

Kort svar: Nej, men frågan är fri.

Ett lite längre svar är att enskilda spelare inte alltid kan få vad de vill, men att chansen ökar om hela gruppen är med på det. Sedan beror det så klart på vad önskemålen innebär för mig som spelledare. Att totalt skriva om ett färdigskrivet äventyr är inget jag är sugen på, men vissa sidohandlingar, ändringar, tillägg, avgående är så klart ok. När vi spelade Tjurmannen från Kungsskär var tre av fyra spelare fullt nöjda med utredningsarbete, medan den fjärde ville ha lite mer action. Då var det rimligt att ge den spelaren det hen ville ha. Efter att hen slutade i gruppen (på grund av tidsbrist, inte på grund av något i spelet/gruppen) blev det nästan 100% utredning igen.

 

[Lupus Maximus]

Jag tillhör också de som inte riktigt förstår frågan, och jag vet inte heller sett något som motsvarar "Ofta ser man här och på andra forum folk som alltid hänger ut folk och nedvärderar spelledare som inte ger alla spelare exakt det spelarna vill ha berättelsemässigt." Och eftersom detta forum var inkluderat, har du några exempel? För jag tror vi har tolkat vad folk skriver väldigt annorlunda, eller så har du grävt bland så gamla trådar att jag inte läst dem.

Dock. några tankar...

De flesta är inte så bra koll på vad de egentligen vill, och ännu sämre på att formulera det. Men de vet när de tycker det är bra.

Det finns många olika spelstilar och spelintressen. Vissa är kompatibla, vissa är det inte. Samt, vissa saker står man ut med, så länge man får det man vill ha också.

Inkompatibilitet kan t.ex. se ut så här. Spelarna gillar att spela level 10+ i D&D, och att 2/3 av striderna skall vara mot mooks/låglevels så att man får känna sig mäktig. Spelledaren tycker att man måste förtjäna sin level, börjar alltid kampanjen på level 1, långsamt levlande, motståndet levlar upp med rollpersonerna så det alltid skall vara utmanande, och kampanjerna dör alltid långt innan level 10.

Ibland handlar det om förväntanshantering. Jag kanske tycker både X och Y är bra. Men får jag Y när jag ställt in mig på X blir jag besviken.

Ibland vill man ha X, och får X, men man är besviken för man tror att a ligger bakom. Efter ett samtal om det, och man fortsätter, så är man nöjd för man får X, men tror b ligger bakom. Kanske spelledaren ändra de från a till b. Men det är också att man fortfarande får a (eller det var hela tiden c), och det ända som ändrats är ens perception/antagande om det bakomliggande.

 

[Svarte Faraonen]

Och det är ju rollspelsteorin. Klatschiga eller pseudoakademiska uttryck för saker alla alltid gjort.

Eller, för att vara mer generös, ett formulerande och spridande av tyst kunskap som tidigare funnit uttryck i duktiga spelares och spelledares praxis, men inte diskuterats.

 

[Zire]

Ska stålmannen alltid vinna i slutändan? Ja.
Ska alla få vad de vill ha i Game of Thrones? Nej.

Jag tänker som många andra här att det kanske beror på vad det är för typ av berättelse man vill uppleva, men jag har aldrig spelat med tanke på att spelarna alltid ska få det de vill ha i slutändan (och jag har aldrig känt mig uthängd eller nedvärderad för det).

 

[THZ]

Två svar:
1. Kommunikation
2. Varför vill de ha X

Ex
Reglerna är inte intuitiva.
En rollperson skapas med syfte att spela en Riddare, men spelaren väljer "fel" färdigheter, grundegenskaper för att fungera för sin roll.
Om den personen kommer och uttrycker en önskan att ändra på detaljer för att fungera i gruppen, utan att min-maxa inför just det kommande äventyret/ lvl....inga problem. (Kommunikation (check), syfte (check)
Om personen kräver att få ändra en detalj så det blir optimalt enligt ett min-max-tänk just inför detta äventyr och sedan byta tillbaka igen. Nej (kommunikationen har varit undermålig, spelaren ser bara sin bild och inte gruppens, Syftet är att alltid vara bäst

Mognad kommer man långt med

Äventyr.
Om en spelare gillar strid och en annan prata med NPC så får man göra båda.
Man måste inte alltid få strid i varje scen som spelare även om man är krigare....
Men om spelet presenterats som grottkräl och man byggt en dvärgkrigare och man aldrig lämnar värdshuset.....där barden håller låda i 14 spelsessioner så har man nog rätt att tycka något.....

Än en gång mognad och kommunikation.


Lyhördhet är bra.
Vi har nog alla råkat ut för en situation som nedan.
SL har planerat X
Spelarna inser att X är på väg att hända.
En av spelarna råkar komma på något som helt kan få detta att spåra ur.....X kommer aldrig hända...

Dåligt : Spelaren förstör allt bara för att förstöra...
Bra. Spelaren inser att åtgärden kan orsaka urspårning. Beskriver sin handling och vad denne tror det skall få för effekt.
Om resten av spelarna/SL grymtar och skakar på huvudet. Låt bli
Om alla skiner upp och inser...skitkul....det blir ju hel-kaos (på ett bra sätt)...kör på!

Min klart bästa "scen-minnen" är från där något helt oväntat för så väl Spelare, SL, NPC och karaktärer händer.
Min klart sämsta (skäms-minnen) är när en spelare förstört stämningen med samma sorts handling men med en annan intention.


Jag ber om ursäkt för långrandighet.
Vad jag vill säga är :

Kommunikation
Syfte
Tänka på konsekvenser

Är väl egentligen mognad allt ihop
(sedan kan man göra fel, men då får man prata om det....kanske den spelaren mådde dåligt just då.....eller bara inte fattade förrän det var för sent.)
Men också mognad att förlåta....allt kan inte bli perfekt.


/Thz

 

[DanielSchenström]

Måste alla alltid få allt de vill?

Ofta ser man här och på andra forum folk som alltid hänger ut folk och nedvärderar spelledare som inte ger alla spelare exakt det spelarna vill ha berättelsemässigt. Men måste det vara så? Är det hela världen att man inte får allt man pekar på (både fysiskt och ingame). Är spelledare (eller motsvarande roll) bara en automat som man matar in sin maktfantasi och sedan får den serverad på silverfat?

Jag har själv en ung dotter, jag tänker att om jag skulle ge henne allt hon som treåring vill ha, då skulle hon riskera att växa upp till en väldigt jobbig människa. Är det likadant med spelare? Att de blir bortskämda och utåtagerande mot andra om de är vana att alltid få som de vill?

Jag spelade mycket med IcarusDream innan jag flyttade på stan och då hade han ibland kampanjer som hade mycket plot twists som gjorde att man alltid fick vara på tårna och ibland även äventyr där man misslyckades med målet. Det var en frisk fläkt ibland för att få spelet att kännas realistiskt och levande snarare än att man fick det man gnällde om.

Det enkla svaret är nej.

En av de allra bästa sakerna med rollspel är ju att det är en bunt människor involverade som kan vara flexibla, responsiva och kommunikativa. Som grupp kan man diskutera i detalj hur man vill ha det, implementera och utvärdera. På så sätt kan man relativt lätt testa vad som fungerar bäst för varje enskild person. Vissa vill kanske ha allt de säger sig vilja ha, andra kanske märker att de föredrar att de vill ha motstånd, och andra att de vill ha några förluster bland segrarna. Och självklart kan det också vara så att en spelledare inte vill, eller inte kan uppfylla spelarnas önskningar. Då får ju spelarna välja om de ska delta ändå. Olika personer har olika stil som spelledare. Jag personligen vill veta vad mina spelare vill ha och gillar så att jag kan skräddarsy upplevelsen för dem.

Spelledaren är ju aldrig en automat, precis som spelarna inte bara är en önskelista. Men i rollspel så kan man ju få uppleva sin maktfantasi och det kan ju vara nice. Man kan ju också få uppleva en spelledare vars jobb verkar vara att göra livet som rollperson fyllt av ångest, förtvivlan och misslyckande. Allra bäst blir det om man som grupp kan prata ihop sig om vad man vill. Jag tror ofta att det inte är något som behövs utan spelledaren sätter oftast en ton på sitt spel som spelarna antingen hakar på eller inte, och om alla är ok med det så behövs ingen diskussion men om inte alla är det kan man ha en.

De flesta av oss spelar inte med unga barn, och jag tror inte man ska jämföra dem heller. Men visst tror jag att människor vänjer sig vid en situation, men jag tror också att man kan vänja sig vid något nytt, så jag tror inte det är ett problem.

 

[entomophobiac]

Eller, för att vara mer generös, ett formulerande och spridande av tyst kunskap som tidigare funnit uttryck i duktiga spelares och spelledares praxis, men inte diskuterats.

Om många av spelen inte dröp av självgodhet så hade jag kunnat hålla med. Som läsare av Forgeartiklar många år efter dess glansdagar så kan jag däremot hålla med. Samtalet är bra, spelen är riktigt bra, och mycket av det som följt därefter är också bra. Men attityden kring det tycker jag är hemsk.