Nekromanti Måste odöda vara onda? Och animister goda?

[Xenu]

Någon mer än jag som gillar att ha snälla odöda som rollpersoner eller SLP?

För min del tycker jag att endimensionell ondska är det tristaste som finns. Gärna vända på steken en smula med elaka animister som förföljer oskyldiga odöda och snälla nekromantiker som försöker rädda dem, men om animisterna blir renodlat onda och så vidare så är man tillbaka på ruta ett.

I äventyr till DoD/Altor dyker det vid enstaka tillfällen upp snälla spöken som man inte behöver fördriva eftersom deras främsta mål är att fördriva sig själva. Men jag har aldrig hittat några andra odöda som är mer än yxmat eller outsägligt ond fiende.

Två av mina favoritfigurer till mitt Altor är odöda. En vampyr som är både animist och hjälte, och en Gast som förvisso är skurk och uppslukad av hat och hämdbegär, men som faktiskt har skäl att vara rejält purken på hjältarna också, och har gott fog för sina bittra anklagelser mot dem.

 

[Zizop]

Har du prövat att låta spelarna vara odöda?

Det är jobbigt att vara vampyr när du skall ut käka kvällsmat om det enda folk vill är att sticka träpinar genom ditt hjärta.

Kan inte spelarna vara någon typ av dödsgast som har som mål att hämnas på elakingen som gjorde så att de dog?

/Eledain. Väktare av Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap

 

[Krille]

Ont och gott

"För min del tycker jag att endimensionell ondska är det tristaste som finns."

Dito. Min lösning är att kasta ut ont och gott över huvud taget.

I Skymningshem fick mina spelare upp ögonen för Triluminarens sällskap, en organisation som inte skydde några medel för att öka sin egen makt. "Folk får skylla sig själva" sade de, "om de väljer att komma ivägen för oss och inte har lust eller ork att söka efter den gamla magin." Å gud vad onda de var, tyckte spelarna.

Sen fick de upp ögonen för Triluminarens antagonister, trollkarlarna. "Människan är inte redo för den sortens makt" sade trollkarlarna. "Vi förvaltar den makten tills de är det." Hallå där! tyckte spelarna, vad ger er rätt att bestämma vad vi ska få veta? Gud vad onda trollkarlarna är, tyckte spelarna.

Sen började de tänka, och jag satt helt tyst i min spelledarstol och lyssnade med ett stillsamt leende till de moraliska, etiska, ideologiska och för den delen religiösa diskussion som haglade fram och tillbaka över spelbordet.

Mina spelare har fortfarande inte kommit fram till om det var Triluminaren eller trollkarlarna som var onda.

- Krille

"Shout with glee and jump with joy;
I was here before Kilroy"

 

[Rosen]

De odöda är inte onda - de käkar bara hjärnor för att de <I>behöver</I> det. (-:

--
Åke

 

[Kitzune]

Re: Ont och gott

<I>"Mina spelare har fortfarande inte kommit fram till om det
var Triluminaren eller trollkarlarna som var onda."</I>

Skickligt gjort.

/Alexander Gyhlesten

"Vigvatten: Smidigt diväteoxid"

 

[Illern]

Re: Ont och gott

Sådant där är ju kul ju, och faktiskt (tycker jag ialla fall) oavsett om man är spelare eller spelledare. Om det inte är helt uppenbart vad som är rätt och fel måste man ju välja det som är mest rätt. dessutom kanske inte alla rollpersoner anser att riktigt samma saker i gråzonen är rätt eller fel, voila, rollspel...


[color:green]Mustela Putoris Astrabo, Ordo Equester
Illerlyan:<A HREF="http://www.surf.to/ferret" target="_new">http://www.surf.to/ferret</A>

 

[Illern]

Re: Högst i näringskejdan, helt enkelt (NT)

---

[color:green]Mustela Putoris Astrabo, Ordo Equester
Illerlyan:<A HREF="http://www.surf.to/ferret" target="_new">http://www.surf.to/ferret</A>

 

[Xenu]

Min senaste rollperson var vampyr.
Jag gjorde dock livet lätt för honom genom att göra honom till animist. Att låta honom äga ett föremål med Hela och Permanens hade också funkat. Hursomhelst så brukade han slurpa lite på en av sina gruppkamrater, en blyg och tystlåten alvkrigare.

Om vampyren inte har tillgång till Hela eller motsvarande blir det svårt för honom att vara snäll på resande fot, då det sällan finns tillräckligt många tillmötesgående rollpersoner och SLP för att han skall kunna hålla sig mätt utan att skada någon. Sådana rollpersoner får begränsa sig till äventyr i närheten av sin hemstad eller hembygd.

Enligt DoD-reglerna kan odöda människor inte vara animister, medan levande människor kan vara nekromantiker. Dålig symmetri tyckte jag, och tog bort den regeln. Om man vill ha den kvar så kan de fortfarande använda magiska föremål med animistiska besvärjelser. Man kan också införa en nekromantisk besvärjelse som skyddar målpersonen från att förblöda hur mycket blod han än förlorar. Bra för splattereffekter också.

 

[Genesis]

För min del tycker jag att endimensionell ondska är det tristaste som finns
Håller inte med. Viss,det är roligt med gråzoner och folk som varken är onda eller goda. I low fantasy-kampanjer.
Men i High fantasy-kampanjer tycker jag att den endimensionella onskan passar bäst. Den kan mycket väl vara förklädd till godhet, men den är genomond innerst inne.
Det beror alltså på vilken sorts kampanj man spelar, båda är roliga. Hela poängen med fantasy från början är delvis att förenkla världen och dela upp det hea i gott och ont för att kunna åskådliggöra världsproblem, eller nåt, jag läste det i en bok om fantasy /images/icons/smile.gif.
Det skulle inte bli lika kul om spelarna, varje gång man kastade in orcher, troll eller zombies, började prata med dem och försöka ta reda på varför de vill ha ihjäl dem.

Vad gäller onda animister, så är det en riktig klassiker för mig. Det finns inget som är så bra för att kasta sjuka monster mot rollpersonerna: "Den onde animisten har manipulerat med några djur. Mot er kommer en jättelik åsna med ödlesvans, huggtänder, örnvingar och inga ben.". Animister i mina kampanjer är fantasyns genforskare.

"All fled, all done, so lift me to the pyre,
The feast is over and the lamps expire"

 

[Weatherman]

Mycket häftigt. Färdades gruppen enbart över natten då?
Vore tufft att spela en grupp ljusskygga individer i rollspel nån gång (och jag vill inte spela vampajjer, hellre Ereb by Night eller nåt sånt)

weatherman

------------------
pungen faller aldrig långt från den spetälske.

 

[Cold Chrome]

"Enligt DoD-reglerna kan odöda människor inte vara animister"[i/]

Själv skulle jag inte definiera odöda som människor (kalla mig rasist om du vill). Anledning till ovanstående citat är väl att de odöda behåller sitt "liv" med energier som är direkt motsatta till animism. Att kannalisera dessa energier borde vara katastrof för en odöd.
Effekterna av nekromanti märks på människor som använder det (blek hud, liklukt osv), motsvarande effekt på en odöd animist borde vara att dom börjar förmultna och försvinna? Eventuellt att det börjar växa svamp och kvistar på dem? Det är min syn på det (med lite hokuspokus inslängt från Magiboxen).

Onda animister kan man dock fixa lätt om det förekommer förorening av naturen i spelvärlden. Idén kommer från Shadowrun: Toxic Shamans. Deras Totem blir förvriden av förorening och shamanen börjar antingen själv med miljöförorening eller att döda människor som gör det. Lätt att överföra till Moder Jord perspektivet.

Fear is the Mind Killer//Assassin proverb

 

[Cold Chrome]

sorry för kursiveringen, fipplade med htmlen och kunde inte gå tillbaka.

Fear is the Mind Killer//Assassin proverb

 

[Organ]

Det här med snälla odöda kan låta sig göras beroende på vilken sorts odöd vi pratar om och under vilka omständigheter de skapades. Vissa t.ex. blir så förvridna av hat och ångest att de svårligen kan spelas som RP utan borde tas över av SL. För andra är övergången just bara det; en övergång till ett annat existensstadium som inte märkbart påverkar personens personlighet. Annars är ju detta med ondska och dess natur, eller t.o.m dess själva existens, nått som kan diskuteras tills fan avlöser en. Enligt mig handlar ondska, även i dess mer extrema former, endast om olika sätt att se saker. Jag tror inte det finns någon av de många ondingar i historien som faktiskt såg sig själva som onda. Möjligtvis några av dem som är/var att betrakta som kliniskt sinnessjuka. Ett klassiskt exempel från rollspelsvärlden är animisten/druiden som älskar naturen över allt annat. Han/hon tycker att all form av civilisation är en perverterad styggelse som bryter mot naturens heliga lagar och måste krossas med alla medel. Animisten ser sig själv som godhetens förkämpe som återställer den kosmiska ordningen och alla andra som onda skövlare av naturen. De som drabbas av animistens nit däremot ser honom/henne som en galning, terrorist, mördare eller värre, vars härjningar drabbar oskyldiga som bara vill leva sina liv i fred.

/Anders

 

[CyberJobe]

Ljusskygga individer

Vi har spelar ljusskygga individer, vi fick vara svartfolksraserna så det blev en blandning av Svartalver på ulvar, resar och Uruk-Hai's, var jävlig fränt att få spela av sig lite däng på alla "godingar", vi anföll bland annat människobyar och bråkade med dvärgar om guld, de ansåg sig rå om det bara för att de grävt fram det, men det ansåg inte vi /images/icons/laugh.gif, så meningskiljaktigheter utbröt, hehehe.

Det finns ganska mycket man kan göra i en "ond" kampanj då det bara är att tänka tvärtom, SL får helt enkelt göra hjältarna som ska hindra ondingarna från att ta över världen. Dessutom får man ta en titt på "den andra sidan" vilket kan var lärorikt.

Fördelen/nackdelen med att vara ond är att man är helt skrupellös så det blir inget av att rädda andra i gänget om man inte har något att vinna på det /images/icons/smile.gif, varför riskera ens eget liv för någon annan? Dessutom så blir det en mindre som ska vara med och dela på alla skatter /images/icons/smile.gif.

Ska man spela en svartfolkskampanj i DoD eller SRR så kan man använda sig av Gundabad då den är gjord i båda regelsystemen och ger RP'na ett ställe att vila upp sig på.

"A bullet in your arm does very little harm, a bullet in your head can make you very dead."

 

[Johan K]

Nix !

Nej, självklart måste det inte vara så. Allt är ju rellativt.. Allt,tror jag, beror på vilken syn man har på varandra,

[color:red]Nemo saltat sobrius, nisi forte insanis !</font color=red>

 

[Man Mountainman]

Re: Ont och gott

<I>Mina spelare har fortfarande inte kommit fram till om det var Triluminaren eller trollkarlarna som var onda.</I>

Berätta, vem var det!

...

Nä, nu var jag dum. Ärligt talat: jag föredrar också världar utan objektiv godhet och ondska.

/Dnalor, din finne på hornhinnan

 

[Zizop]

Annars kan man spela riktigt mäktiga onda som har ett speciellt uppdrag i stil med att omärkligt infiltrera och spionera på någon stad. Kruxet är att de INTE på några vilkor får märkas och kan därmed inte använda sina färdigheter fullt ut. Om de blir upptäkta väntar ett öde värre än döden som deras supermäktige uppdragsgivare (ungefär som Sauron i nivå eller så) mäter ut.

/Eledain. Väktare av Den Evigt Skinande Stjärnans Brödraskap

 

[Xenu]

Lömska animister

Civilisationshataren och den galne livsmanipulatören är förvisso bra koncept för otrevliga animister.

Min favorit är annars den av hat och självrättfärdighet drivne animist som inte tar avstånd från människorna utan gör allt för att hjälpa dem, samtidigt som han söker uppvigla dem till vettlöst våld mot oskyldiga Minotaurer (fy får sådana onaturliga livsmanipulerade monster), odöda (fy skam all låta sådana monster existera, även om det är gammelmosters spöke och hon aldrig gjort något ont - döda hennes efterlevande också om de är så onda och förvridna att de försöker skydda en odöd), vargmän (de är nog livsmanipulerade de med egentligen), eller vad han nu har riktat in sitt hat på.

En bra måltavla kan också vara andra animister som inte är lika rabiata eller vars läror är identiska för en lekman men innehåller detaljskillnader som lett till förbittring och fejd. Jämför med rabiata sekter av "kärleksfulla kristna" i verkligheten.

Låt gärna en sådan animist beundra, hjälpa och riskera livet för rollpersonerna, ända tills de "förråder" både honom som person och livet som sådant genom att inte gå med på att mörda oskyldiga "ondingar" och fredliga civiliserade "monster".

För övrigt tycker jag inte att livsmanipulatörer behöver vara skurkar, de är utmärkta att sätta i rollen av den oskyldige som hjältarna misstar för skurk.

 

[Xenu]

Hurra för tunga regnmoln!

Min vampyr hade tur med vädret. Regn och usk är bra för hälsan. Men han brukade ändå mest vara ute på nätterna.

 

[Xenu]

Låg fantasy?? Fan heller!

Förvisso finns det en särskild gren inom fantasy som går ut på att överdriva så mycket som möjligt. Där är skogarna alltid JÄTTEDJUPA, skurkarna är alltid JÄTTEONDA och prinsessorna är alltid JÄTTEVACKRA. Till yttermera visso saknar skurkarna helt försonande drag, och prinsessorna går ofelbart och kärar ner sig i fagra gossar (alltid män, aldrig kvinnor, hur skulle det se ut?), förslagsvis handplockade ur rollpersonernas skara. Fär tar det sedan stopp, och nyanser bortom dessa klara linjer undanbedes bestämt.

Denna subgenre kan vara riktigt underhållande, och den brukar kallas för High Fantasy. Detta innebär dock INTE att annan fantasy kallas Low Fantasy, det vore ungefär lika smart som att kalla skogsalver för lågalver ifall spelvärlden även innehåller rasen högalver.